Vandring i Dolomiterna – del 1

Nu ska jag skriva om en vandringsresa till Val Gardena i Italienska alperna, de så kallade Dolomiterna. Efter avklarat midsommarfirande åkte jag och min fru Sassa till Italien och gick en tur som kallas Val Gardena 2000. Siffran antyder att leden till övervägande delen går över 2000 meters höjd. Vi bodde på alpstationer, så kallade rifugi. Standarden varierade men var överlag bra. En skulle ha med sig eget sovlinne och inneskor. Det serverades mat och på vissa ställen fanns halvpension som innebar trerätters middag och frukost. I övrigt kunde en välja från middagsmeny. Antal bäddar per rum varierade från två till drygt tio bäddar. Vi hade bokat allt boende i förväg. Det krävde mycket tid men sedan var det skönt att bara koppla av och njuta av resan.

Jag kommer att skriva om vilka leder vi vandrade, ifall någon blir inspirerad och vill gå samma runda. Kartan som täcker hela vandringen heter Tabacco 05 (Val Gardena – Ale di Siusi Gröden – Seiseralm) och jag köpte den på kartbutiken.se

På  sidan www.valgardena.it hittade vi bra information om boende och transfer. Dessutom var det bra att kolla på flygplatsernas sidor samt hotels.com momondo.com m.m.

Resdag

Jag och min fru Sassa flög från Göteborg till München (ett bra alternativ är annars att flyga till Innsbruck). Därifrån åkte vi med Südtirol bus transfer via Innsbruck till Ortisei i Val Gardena. En timme försenade anlände vi till hotell Charlet Hartsman som hade stängt för kvällen men de hade lämnat nyckel åt oss i ett litet kassaskåp utanför entrén. Väl inne i vårt fina rum började vi fundera över hur mycket vi hade betalat för rummet eftersom det var mycket bättre än vi normalt brukar boka. Det visade sig att vi blivit uppgraderade vilket förklarade den höga standarden.

Vandringsdag 1 – Från Ortisei till Rifugio Firenze

Efter en fantastisk frukostbuffé vandrade vi på en nedlagd järnvägsbanvall in till Ortisei centrum och efter 15 minuter var vi framme vid kabintåget som skulle ta oss upp till Chalet Resciesa, på drygt 2000 meters höjd. När vi klivit ur tåget följde vi led 35 över ett öppet sluttande område med ängsmarker. Solen sken och många turister hade precis som vi tagit kabintåget upp för att vandra. De flesta såg ut att gå dagsvandring. Kossor och hästar betade på ängarna.

Val GardenaVal GardenaVal Gardena

Framme vid Rifugio Brogles tog vi en kort rast innan vi skulle klättra upp 400 meter på led 6. I början växte det skog och i slutet av backen var det trädfritt samt ganska brant. På slutdelen, innan vi kom upp på toppen, bestod leden mestadels av berg och lösgrus. På ett par branta ställen hade vajrar monterats i berget att hålla sig i. Det var jobbigt, men inte särskilt svårt. Vi kände oss ovanligt flåsiga på grund av höjden.

Val Gardena
Snart framme vid det brantaste partiet innan vi nådde toppen.

En nästintill panikslagen kvinna hade svårt att ta sig ned på ett av de lodräta ställena och hennes tålmodige man hjälpte henne ned, en decimeter i taget. Efter oss kom ett par med en hund, en beagle. Vi ville se om hunden kunde ta sig upp själv. Först klättrade en i paret upp och sedan tog den andre tag i hundens sele och skickade upp den.

Val Gardena
Hunden fick åka med mänsklig hiss.

När vi kom upp till toppen av passet blev vi glatt överraskade vid åsynen av ett helt annat landskap än det månlandskap vi nyss hade lämnat bakom oss. Framför oss bredde en stor grönskande och böljande sluttning ut sig. Vi gick led 1 åt sydost, snett nedför sluttningen mot rifugio Firenze. Efter diverse pauser med landskaps- och blomfotografering kom vi fram till vårt boende.

Val Gardena

Val Gardena
Rifugio Firenze

Vi tog av oss kängorna, vilka en inte får gå inomhus med i en rifugio. En kom direkt in i baren och där satt ett gäng och tittade på VM i fotboll. Det var tyskar och tyvärr såg de naturligtvis på sista gruppspelsmatchen mellan Tyskland och Sydkorea. Samtidigt gick den andra matchen i samma grupp mellan Sverige och Mexiko. Glädjande nog fanns det mobiltäckning och vi smög undan i ett hörn och lyssnade på radiosporten. Sverige vann med 3-0 och vid varje mål hoppade vi runt lite i vårt hörn. Tyskland förlorade med 0-2 och det var dystra miner framför tv:n. Sverige vann gruppen och Tyskland åkte överraskande ut ur VM. Trots vår segerglädje försökte vi ligga lite lågt under middagen. På kvällen fotade vi i närheten av Firenze och ljuset var verkligen fint. Vi hade eget rum och det ingick sängkläder samt handdukar vilket var lite lyxigt.

Val Gardena
Detaljer på ett litet hus vid rifugio Firenze

Val Gardena

Val Gardena
Berget Sassolungo

Vandringsdag 2 – Från Rifugio Firenze till Rifugio Puez

Firenze serverade en mycket bra frukost för att vara en rifugio. Efter maten packade vi ryggsäckarna och vandrade norrut på led 2-3.

Boendet och maten hade vi betalat kvällen innan eftersom vi ville betala med kort och mobiltäckningen var bättre på kvällen än på morgonen. Den unga kvinnan som tog betalt gick ut för att snabba på köpet.

Där led 2-3, efter ett tag, vände öster ut fanns ett område lämpligt för blomfotografering, en möjlighet som framför allt Sassa utnyttjade.

Val Gardena

Nu gick leden ännu mer uppför och snart fick vi se det första murmeldjuret. Denna gulliga art med sin rultande gång. Den påminner om ett litet gosedjur. Vi såg fler murmeldjur innan marken så småningom blev stenigare och mest liknade ett månlandskap. Leden delade sig och vi valde led 3A till vänster eftersom leden till höger innebar klättring enligt kartan. Men vi ändrade oss när vi såg att “vår” led gick upp för ett 100 meter lodrätt stup och vi vände för att ta den andra leden, nummer 2, istället.

Landskapet varierade stort, från gröna blomstrande alpängar till karga månlandskap.

Innan klättringen började rastade vi en stund och drack vatten samt åt lite nötter med russin. Tre andra vandrare vilade på samma ställe och vi pratade lite med dem. De kom från Sydafrika och hade varit i många av södra Afrikas viltrika nationalparker. Klättringen var ganska lätt tack vare vajrar. Sedan gick vi en bit på skrå innan vi vek av mot en lättvandrad platå. Ett fint regn föll över platån som betades av får och getter. Strax innan vi kom fram till rifugio Puez pausade vi och njöt av utsikten. Då kom ett par gående, de stannade till och frågade om vi var svenskar. Det visade sig vara de trevliga Växjövandrarna som vi skulle dela rum med på Puez och även längre fram på turen. På kvällen blev det blåsigt samt mulet och ett tråkigt fotoljus. Därför blev det ingen fotografering. Inne i Puez var det kyligt. Veden var nästan slut och den ransonerades tills nästa vedleverans. På natten hade jag på mig helt underställ, en långärmad funktionströja, en fleece och mössa. Dessutom två filtar.

Vandringsdag 3 – Från Rifugio Puez till Rifugio Boé

På morgonen vaknade jag tidigt och såg att det var fint ljus. Vi sov i ett rum för 12 personer och vi låg närmast dörren. En nackdel när alla ska gå förbi in och ut ur rummet men bra när en fotograf vill smyga ut tidigt och fota utan att störa övriga. Puez låg på kanten av en djup dal. På motstående sida låg solen på och jag fotade åt det hållet. När jag kände mig nöjd tog jag även några bilder på huset. Utanför betade en flock får och plötsligt kom en hund rusande ut från huset och började jaga fåren. Någon i personalen skulle röka och då passade hunden på. Det är tillåtet med hundar på vissa rifugi.

Val Gardena
Berget Sassolungo med en mössa av moln. Några dagar senare promenerade vi uppför det berget.
Val Gardena, rifugio Puez
Rifugio Puez

Dagens vandring såg tuff ut och det skulle visa sig vara den tuffaste på hela turen. Vi vandrade led 2 till passet Passo Gardena och därefter led 666 till rifugio Boé på Sella massivet. Första delen fram till Passo Gardena var lättvandrad på en vacker led, med få andra vandrare till en början och många när vi kom nära passet. Det var en stigning på cirka 100 meter vid Forc. De Crespeina. Efter stigningen gick det nedför och där mötte vi ett gäng mountainbikecyklister som bar cyklarna uppför till Forc. De Crespeina.

Leden gick sedan på skrå mot Forc. Cier, ett område med taggiga berg.

Val Gardena

På väg ned mot passet ökade vrålet succesivt från alla motorcyklister som upplevde naturen på sitt vis och bidrog med en kraftig ljudförorening.

Val Gardena
Passo Gardena. Vi gick ned till hotellen i höger bildkant och sedan snett uppåt till vänster en bit innan leden därefter gick rakt uppför berget. På håll såg det omöjligt ut. Men vi kom så småningom upp till toppen av berget.

Nere i passet fanns hotell och restauranger. Vi passade (haha) på att köpa vatten och gå på toa innan vi påbörjade en stigning på 750 meter upp till rifugio Boé. Först gick leden snett uppåt och sedan sicksackade den in i en brant dal. Sista biten bestod av en lång klättring med hjälp av vajrar där det förutom god benstyrka var bra att vara armstark i förhållande till sin kroppsvikt. Till en början var underlaget löst grus och lösa stenar och i slutet berg. Jag var tvungen att har kameran i ryggsäcken när jag klättrade och därför tog jag inga bilder under själva klättringen.

Val Gardena

Det kändes skönt när klättringen var avklarad även om vi visste att det skulle bli ytterligare en klättring innan vi kom fram till rifugio Boé. Vi kom så upp till rifugio F. Cavazza på 2585 m.ö.h. Där åt vi mat innan vi fortsatte led 666. Den andra klättringen gick också bra och efter den gick vi på snö vissa sträckor innan vi nådde en karg högslätt.

Där hade vi följde med en yngre och en äldre man som hade bott i samma rum som vi den föregående natten. Den äldre mannen vandrade från München till Venedig och på högslätten passerade han den högsta punkten på sin långa vandring.

Mannen i mitten hade kommit upp på den högsta delen av sin vandring mellan München och Venedig. 2912 m.ö.h.
På den karga högslätten växte enstaka färggranna växter.
Det var mycket svårare att gå nedför än uppför på underlag som snö eller löst grus.
Val Gardena
Innan vi kom fram till Boé njöt vi en stund av utsikten över Val de Mesdi.

På Boé fick vi ett eget rum med fyra bäddar. Maten var bra, det fanns bland annat ett gott grönsaksbord med färska grönsaker. Det var lite oväntat eftersom det inte fanns någon lift eller väg till rifugion. Det fanns inte dusch, endast handfat och kallt rinnande vatten. Det var dessutom enda stället på vår tur där vi inte kunde dricka kranvattnet. Vi spenderade en rejäl summa euro på vatten på grund av detta.

Dag 4 – Dagstur i området kring rifugio Boé

Vi skulle bo två nätter på Boé och dag fyra var tänkt som en vilodag. Vi hade planerat gå en runda via rifugio Fassa led 638 och rifugio Forc. del Pordoi led 627, vilket vi även genomförde. Det var en kort tur men vi hade inte kollat så noga och det visade sig att Fassa låg högst upp på bergsmassivet på 3152 m.ö.h. Så blev det med den vilodagen. Men turen var jättefin, vädret helt fantastiskt och det var skönt att gå med lätta ryggsäckar.

Jag inledde dagen med fotografering tidigt på morgonen. Det var härligt att uppleva bergen helt själv och dessutom var ljuset fint. Efteråt sov jag en stund innan det var dags för frukost.

Val Gardena
Rifigio Boé med Piz Boé i bakgrunden.

Val Gardena

Val Gardena
Jag hittade många fina mönster i snöfälten.

Efter frukosten gick vi upp till toppen Piz Boé, 3152 m.ö.h.

Strax nedanför toppen Piz Boé fanns det vajrar att hålla sig i. Därifrån kunde vi se ner på vårt boende, rifugio Boé.
På toppen.

Högst upp låg den lilla rifugio Fassa. Där hade det varit häftigt att bo vid vackert väder. Vi var inte ensamma på toppen. Det var helg och många vandrare hade tagit en lift upp på andra sidan av bergsmassivet och sedan vandrat till Fassa. Vi åt mat på restaurangen som fick sina varor uppflugna med helikopter.

Val Gardena
Rifugio Fassa

 Val Gardena

Efter maten besökte jag en av de mest spektakulära toaletter jag sett hittills.
Val Gardena
Toalett med utsikt.

När toabesöket var avklarat gick vi ned för berget mot rifugio Forc. del Pordoi. Vi mötte många vandrare och vid de brantaste passagerna var det köbildning. Vi hamnade efter en skolklass och det tog tid när alla elever skulle klättra ned. Vid  rifugio Forc. del Pordoi vilade vi en stund innan vi vände åter utmed led 627 mot Boé. Vi hann hälsa på rifugio-grisen under pausen.

Smart med en gris som kunde ta hand om rester från restaurangen.

Halvvägs till Boé mötte vi en stor grupp vandrare. Det var bara att sitta ned och vila tills de passerat.

Val Gardena

När vi kom åter till Boé hade vi fått sällskap i vårt rum av det trevliga Växjövandrarna.

 

Myskoxar i Dovrefjäll

Innan jag besökte Dovrefjäll i Norge hade jag inte sett myskoxe. I mitt tidigare inlägg om Dovrefjäll beskrev jag mina försök att fotografera älg i Fokstumyra och eftersom det var ganska svårt blev det desto mer bilder på myskoxar. Det är svårt med en ny art som en inte känner till beteendet hos. Myskoxen är omskriven som farlig och oberäknelig. Därför var jag extra försiktig till en början. Myskoxarna jagas inte på Dovrefjäll och är tämligen orädda för människor. En ska ha respekt för alla djur och speciellt orädda djur, samtidigt är det underbart att kunna studera och fotografera dessa djur som får leva ett naturligt liv.

Jag tog första bussen från Hjerkinn upp till fjällstationen Snöheim och i början såg vi flera myskoxar. Busschauffören stannade och vi kunde se en del av djuren på nära håll. Däremot syntes inga myskoxar till i området närmast Snöheim. Sjön vid stationen låg spegelblank och jag började med lite landskapsfotografering. En fin öring simmade iväg från forsnacken vid utloppet i sjön. En del av sjön täcktes av en tunn isskorpa.

Snöhätta Snöhetta Dovre Dovrefjäll Dovrefjell

Jag började gå en annan väg tillbaka mot Hjerkinn. Efter fyra kilometer nådde jag ett flackt område. Till höger om vägen gick en flock oxar och till vänster låg en annan flock och vilade. Jag gick åt vänster, mot en liten kulle som låg ungefär en halv kilometer från den vilande gruppen. Vädret var behagligt, solen värmde och nästan ingen vind. I skydd av kullen kunde jag se flocken och ytterligare två djur som vilade ett hundratal meter från flocken. Efter en stund upptäckte jag tre djur som kom ner för en sluttning på andra sidan om mig. Också de var långt borta. Snart dök även ett ensamt djur upp mellan de båda flockarna.

Jag lagade till min avancerade lunch, en frystorkad maträtt. Tillagningen bestod i att tillsätta varmt vatten, röra om i påsen och vänta tio minuter. Jag hoppades att några djur så småningom skulle passera min kulle. När den perfekt tillagade maten var uppäten vilade gruppen fortfarande. De tre andra djuren gick åt fel håll. Dags för lite Ruzzle-spel på mobilen.

Så äntligen började gruppen röra på sig. Det var kor med kalvar och en stor hane. De två myskoxarna reste sig också, det var en hona och en hane. Jag gissade att honan egentligen tillhörde flocken och var barn till hanen i gruppen samt att hon därför uppvaktades av en annan hane. Denne hane var säkert inte välkommen i flocken och därför höll de två sig hela tiden en bit efter de andra. Det ensamma djuret var också en hane och även han var förmodligen kär i honan. Han följde de två på behörigt avstånd. Tyvärr gick inte flocken mot min kulle och därför fortsatte jag min vandring efter att ha tagit några bilder på de två myskoxarna i deras härliga fjällmiljö.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den andra flocken till höger om mig hade nu vandrat en bra bit bortåt upp på en höjd. Jag fortsatte min promenad mot Hjerkinn. Bortom ett berg som kallas Haukberget låg två myskoxar och vilade sig. Jag ändrade min kurs mot djuren. Dessa började röra sig och jag försökte placera mig så att de med lite tur skulle kunna gå snett mot mig. Det lyckades ganska väl och resulterade i ett antal bilder.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Sedan ändrade de kurs mot Haukberget. Jag gjorde en kringgående rörelse mot andra sidan berget. Där stod en stor grävmaskin med en stor skopa. Grävmaskinen användes för att återställa området från ett militärt övningsfält till ett mer naturligt opåverkat område. Jag ställde mig bakom skopan och hoppades på att myskoxarna skulle hålla kursen och då komma mot mig. Här kunde de få komma på några meters håll. En halvtimme passerade. Inga djur i sikte. Ingen tur den här gången.

Ganska nöjd trots allt, fortsatte jag mot Hjerkinn igen. På avstånd syntes bussen på väg från Snöheim mot Hjerkinn. Den stannade till en stund vilket antagligen innebar myskoxe. Jag styrde kosan åt det hållet. Väl framme vid platsen fick jag snart syn på en ensam oxe. Nu provade jag att gå närmre än tidigare. Lade mig ned på knä och väntade. Myskoxen betade skymd av ett videsnår.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Efter cirka tio minuter gick den lite åt mitt håll och jag såg tydligt när den fick syn på mig. Den blängde en stund och gav sedan ifrån sig ett frustande och hostande läte. Jag tänkte att den var osäker på vad jag var för något eller helt enkelt inte gillade mig. Därför ställde jag mig upp för att tydligt visa att jag var en människa och backade fem steg för att även visa den att jag inte var fientligt inställd. Efter det ignorerade den mig helt och betade obekymrat vidare. Jag följde den ett bra tag och tog många bilder.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Ljuset avtog mer och mer och jag “tackade” för mig. Väl tillbaka vid bilen var det ganska mörkt och min kropp kändes väldigt mör. Kroppen märkte av att jag hade travat runt med en tiokilos ryggsäck samt ett stativ med ett 500 mm tele över axeln. Med diverse avstickare blev det en tur på cirka femton kilometer.

Två dagar senare tog jag bussen till Snöheim igen. Tänkte leta efter fjällräv vilket kändes som ett omöjligt uppdrag. Återkommer till det. Jag var ende passageraren och det var lyxigt med en privatchaufför i en stor buss. Halvvägs gick en ensam myskoxe alldeles intill vägen. Det är inte tillåtet att släppa ut passagerare på vägen till Snöheim annars hade det varit perfekt om jag hade fått gå ut och ta bilder. Busschauffören stannade bussen och vi tittade på oxen. Den vänlige chauffören öppnade så sin sidoruta och jag hängde över honom och fotade genom den öppna rutan.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

En av dagarna visade väderleksprognosen på regn hela morgonen nästkommande dag. Då passade det perfekt med en välgörande sovmorgon. När jag vaknade verkade det ovanligt ljust i min hytte. Det hade kommit snö istället. Snön försvann vid hytten under eftermiddagen men högre upp låg den kvar längre.

Dovrefjäll Dovrefjell Norge

Långa perioder är stora områden mellan Hjerkinn och Snöheim avspärrade under vardagar eftersom militären håller på och återställer området. En kan gå en bit på vägen tills det står en bom med vakter. På vägen dit stannade en militärbil och befälet undrade om jag kände till detta och han berättade att det skulle sprängas idag. När jag fick syn på vakternas vagn såg jag även en myskoxe som gick på vänster sida om vägen.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Myskoxen skulle korsa vägen. På andra sidan vägen satt ett norskt par med en hund och fikade. Vakterna kom ut ur sin vagn och skrek på paret för att uppmärksamma dem på djuret vilket var på väg rakt mot dem. Paret med hunden flyttade sig och när jag fotat klart pratade jag med dem ett tag. De hade talat med vakterna som sagt att efter sprängningen var det ok att gå vidare på vägen.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När vakterna lite senare såg ut att ge sig av frågade jag dem om sprängningen var klar och om det var tillåtet att gå vidare. Det svarade “ja, om jag bara gick”. Hur skulle jag kunna göra annat än gå? Trodde de möjligtvis att det fanns en bil eller cykel nedstoppad i min ryggsäck? Jag frågade inte utan gick vidare på vägen. Efter ett tag hördes en hög explosion och en rökpelare likt en svamp steg upp. Det small cirka fyra-fem hundra meter till höger om vägen. Vakterna måste ha varit väldigt hungriga eller nåt liknande och haft bråttom iväg då det var långt över lunchtid.

Längre fram på dagen syntes en grupp vilande myskoxar på långt håll i kikaren. Det tog lång tid att gå dit, en bred bäck skulle passeras på vägen och det blev till att hoppa på stenar.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När jag kom ganska nära gick jag upp på en liten höjd och visade mig. Det var två kor med varsin kalv. De reste sig upp och studerade mig lite skeptiskt.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När de insett att det bara var en svensk fotograf från Uddevalla lade de sig ned och idisslade. Nu började en lååång väntan.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Min väntan belönades till slut när den minsta kalven reste sig upp, då gjorde även de andra det och började beta.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den lilla kalven såg överviktig ut och gick som om den var sjuk. Det var första gången jag sett en så liten kalv och därför fanns inget att relatera till. Alla små kalvar kanske är så kraftiga?

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Först bestod maten av i huvudsak vide vilket repades av från buskarna.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Sedan åt de fröställningarna på högt gräs med stor förtjusning.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den lilla kalven var slö och låg ned medan de andra åt. Den låg mellan mig och de andra djuren. Ett par gånger kom en av korna och kollade till den.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

På vägen till bilen låg en slaktad vildren intill en bäck. Det ska finnas ganska många vildrenar i Dovrefjäll. Men eftersom de jagas är de dock mycket rädda för människor och jag såg inte en enda levande vildren på hela veckan.

VIldren Dovrefjäll Dovrefjell

 

Sista dagen på myskoxe-fjället åkte jag till Grönbacken. Det ligger cirka tio kilometer norr on Hjerkinn. Där startade en led vid namn myskoxeleden, vilket lät lovande. Under de två första kilometrarna gick leden svagt uppför. När leden delade sig tog jag av åt norr och gick över en bäck på en bro. Strax fick jag syn på en flock långt bort i väster, dock inte myskoxar, utan en flock människor. Det var drygt femtio ripjägare med hundar som hade en fågelhund-tävling i nationalparken. Konstigt ställe att arrangera en sådan tävling på även om det inte skedde någon jakt. Längre norrut syntes ytterligare en grupp människor. Dessa hade kameror och verkade leta myskoxar. Till en början var de samlade men så småningom spred de ut sig på fjället. Det såg ut som om de letade åt olika håll utan att hitta något. Dit var det alltså ingen idé att gå och till jägarna hade jag ingen lust att gå heller. Därför fotograferade jag fjällbjörk istället. På väg mot bilen mötte jag två fotografer från Göteborg, Gustav och Mats. De hade träffat några som berättat om en gammal trött och “halvdöd” myskoxe vilken skulle befinna sig söder om oss. Efter en stund fick vi syn på den och placerade oss på en liten avsats i höjd med oxen. Den idisslade och vilade.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Mats och Gustav var nöjda efter ett tag och började tala om öl. Jag hade ingen öl i hyttan och kunde lika gärna stanna kvar en stund till. Fem minuter senare slutade myskoxen idissla vilket var ett gott tecken. Efter ytterligare fem minuter reste den sig upp.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Det var fantastiskt kul att fotografera dessa fascinerande och orädda myskoxar. Tänk om det hade funnits områden i Sverige där inga vilda djur får dödas för nöjes skull. Vad jag vet finns inget sådant område i Sverige där det inte är tillåtet att jaga något vilt djur överhuvudtaget. Vilket uppsving för turismen det skulle bli och massor av arbetstillfällen skulle skapas. Istället måste naturintresserade svenskar åka ganska långt för att få uppleva något sådant. Vår naturvård när det avser vilda djur är under all kritik. Något enda stort område, till exempel en stor nationalpark, skulle väl kunna undantas helt från jakt. Det vore väl inte helt orimligt.

 

 

 

La Gomera Dag 8 – 9

Dag 8

Denna dag hade vi sovmorgon och spenderade förmiddagen vid poolen. På eftermiddagen vandrade vi en kort tur upp på en speciell klippa, La Fortaleza. Det såg brant och besvärligt ut nerifrån byn Pavon. Visst var det brant men det fanns fina trappsteg att sätta fötterna på.

La Gomera, La Fortaleza

La Gomera, View from La Fortaleza
Utsikt från La Fortaleza

Uppe på klippan blåste en hård vind. Vi gick tvärs över klippan i riktning mot havet. Den utgjordes av en stor platå på toppen. På andra sidan platån beundrade vi utsikten. Skuggor från moln for över havet. Därefter tog vi nästan samma väg tillbaka till stigen som vi kommit upp på.

La Gomera, La Fortaleza

Dag 9

Vi parkerade som första bil vid en trevägskorsning mitt på ön. Innan vi klev ur bilen tittade vi en stund på kartan. Då kom en bofink och satte sig vid ena sidorutan och började picka på backspegeln. Den såg sin egen spegelbild och trodde det var en rival. Det var precis som om den bara väntat på en bil med en konkurrent. Småfåglar är verkligen ointelligenta.

Till en början vandrade vi genom den eldhärjade skogen parallellt med vägen till San Sebastian. Dimman svepte in toppen av ön som så ofta. Efter drygt en halv kilometer vek vi av nittio grader mot syd på PR LG 15. När dimman började lätta framträdde en dramatisk dal med den mäktiga klippan Roque de Agando på andra sidan. Vi fortsatte söderut till byn Imada där vi utgick ifrån dag 7.

La Gomera

Från Imada var tanken att gå norrut mot väg GM-3 men kartan stämde inte riktigt där, vilket jag för övrigt kunde konstatera på flera andra ställen. Istället hamnade vi längre västerut på GM-3. Nu blev det bra ändå. Där låg en kyrka, Ermita del Buen Paso, med en perfekt bänk att rasta och fika på. Från kyrkan hittade vi en fin liten stig som ledde till byn Igualero. Först var den väldigt brant och sedan ledde den oss över ett flackt öppet område. Omkring Igualero växer massor av blommor och där fanns även ett blått hus.

La Gomera

La Gomera, Igualero
Igualero

Tillbaka vid bilen syntes tydliga spår från bofinken. Den hade bajsat och spridit ut bajset med vingarna nedanför sidorutorna bakom backspeglarna. Spår fanns även på andra bilar och jag tyckte verkligen synd om fågeln som slösat så mycket energi på ingenting.

La Gomera Dag 5 – 7

Dag 5

Vi parkerade i utkanten av byn El Cercado i närheten av en skola och vandrade tvärs över en dal till grannbyn Chipude.  Därifrån följde vi leden PR LG 13 till kanten till dalen Valle Gran Rey där åt vi lunch på en plats med storslagen utsikt över dalen. Sedan gick vi vidare på PR LG 13 som ledde åter till El Cercado. Framme i El Cerado växlade vädret snabbt om då kall dimma svepte in hela landskapet och palmerna vajade kraftigt i den hårda vinden.

La Gomera
Jag fotograferade gärna dessa buskar vars blommor lyste upp sluttningarna.

 

La Gomera, Valle Gran Rey
Dagens lunchutsikt över Valle Gran Rey

 

La Gomera, Valle Gran Rey
Valle Gran Rey

Dag 6

Denna dag gick vi två olika leder i västra delen av den gamla skogen. Den ena leden hette nummer 10 och den andra nummer 5. Vi utgick från två små parkeringsplatser utmed huvudvägen GM-2 som låg med några kilometers avstånd från varandra. Led 10 sträckte sig söder om Montana de los Manantiales och led 5 gick söder om Montana de la Arana. Ingen av turerna bjöd på någon utsiktsplats men skogen i sig var härlig att vandra i. I slutet av den första rundan vräkte regnet ned. Vi hade regnkläder med oss och jag hade även ett paraply. Sassa väntade tålmodigt medan jag gick omkring i skogen och fotograferade i spöregnet. Jag bar stativet med kameran i vänster hand och paraplyet i höger. Det är perfekt fotoljus i en skog när det regnar och framför allt en tid efter att regnet upphört. När vi kom till bilen igen stod där några vandrare som tydligen inte hade haft regnkläder. De hade tagit av sig kläder och vred vatten ur kläderna.

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

 

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

 

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

 

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

När den andra vandringen var avklarad gick vi över på norra sidan av väg GM-2. Där låg en fin utsiktsplats, Montana de la Arana. Därifrån kunde vi se hur skogen såg ut från ovan.

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay, Montana de la Arana
Utsikt från Montana de la Arana

På kvällen satt jag vid poolen och reflekterade.

La Gomera

Dramatiska moln tornade upp sig in mot centrala delarna av ön och solen lyste på molnen som låg högst upp. Det var dags för ett restaurangbesök.

La Gomera

Dag 7

Tur att vi anlände tidigt på morgonen till den lilla vackra byn Imada. Där fanns bara en ledig parkeringsplats. Den var så smal att vi övervägde om vår bil skulle få plats. En äldre man passerade oss där vi stod och han pekade uppmanande på platsen vilket avgjorde saken. En av oss gick först ur bilen och den andra parkerade och kom sedan nätt och jämnt ut ur bilen. Himlen lyste klart blå när vi vandrade österut över en ås och följde kanten söderut i nästa dal. Så småningom vek leden tillbaka över kammen och ned i dalen långt nedanför Imada. När vi vände hade vi uppförsbacke hela vägen upp till bilen.

La Gomera, Imada
Byn Imada där vi startade och avslutade vår vandring.

 

La Gomera, Imada
Dalen nedanför Imada, där vi så småningom skulle vandra upp igen.

 I fjärran, där dalen slutade, reste sig den mäktiga klippan Roque de Agando.

La Gomera, Roque de Agando
Roque de Agando

Detta var en vacker vandring där vi upplevde två fina dalar och dessutom blåste det inte så mycket samt regnade inte en droppe. Det var varmt och jag var tvungen att kavla upp byxbenen över anklarna för att få lite svalka.

La Gomera
På väg upp mot Imada igen. Leden går utmed vänster sida och syns längre bort som en linje i branten bakom oss, lite över våra huvuden.

 

La Gomera Dag 3 – 4

Dag 3

Mäktiga vågor rullade in över stranden Playa de Vallehermoso. En stor, övergiven och helt öde swimmingpool låg invid stranden. Västerut, på en halvö såg vi ett gammalt slitet förfallet hus. En kvinna prydde en av dörrarna. Alla satsningar på turism bär sig ej, inte ens på en Kanarieö.

La Gomera, Playa de Vallehermoso

Vi började vår vandring på leden PR LG 6 som slingrade sig uppför en ås och sedan fortsatte ned på andra sidan i nästa dal, Barranco de los Zarzale. Innan vi nådde krönet på åsen vände vi oss om och blickade ut över den motstående bergssidan där en annan led, PR LG 9, ringlade ned.

La Gomera, Vallehermoso
Leden PR LG 9 ringlade sig nedför den motstående bergssidan.

I Barranco de los Zarzale hade människor byggt otaliga imponerande terrassodlingar vilka får våra svenska stengärdsgårdar och stenrösen att verka fjuttiga vid en jämförelse.

La Gomera, Barranco de los Zarzale

Vi gick ned i dalen, följde en stig in i dalen till en liten by och vandrade sedan upp på bergskammen igen. På toppen av kammen åt vi vår medhavda mat som Sassa hade burit. Hon bar maten och jag bar på mer fotoutrustning, vilket kan tyckas rättvist eller kanske inte, det beror på hur man ser det. Utsikten mot bergsknallen Roque Cano förgyllde vår matrast.

LaGOmera, Roque Cano
Roque Cano

Eter pausen följde vi leden ned i Vallehermosodalen där den på sin väg mot havet och vår parkerade bil passerade diverse glest utspridda hus. Jag är fascinerad av motiv med gamla dörrar och fönster vilket det fanns några stycken här.

La Gomera, Vallehermoso

 

La Gomera, Playa de Vallehermoso

 

Dag 4

Denna dag vandrade vi i ett område med flera bergstoppar. Precis som tidigare dagar blåste det kraftigt på utsatta ställen.

La Gomera, Roque de Agando
Roque de Agando

På ena sidan vägen låg Roque de Agando och på andra sidan Roque de Ojila samt Roque de la Zarcita. Jag hade önskat ett fint morgonljus på topparna men den önskan slog tyvärr inte in.

La Gomera, Roque de Ojila
Roque de Ojila

Vi vandrade ut på en skogbeklädd ås som syns längst till höger i bilden nedan. Därefter ner i dalen bakom åsen, till den lilla byn La Laja.

La Gomera
Dalen ned mot byn La Laja

Skogen bestod mest av vackra tallar med en del gamla träd.

La Gomera

La Laja var en liten vacker by som låg en bit ned i dalen. Vandringar ger en helt annan upplevelse och mer äkta sida av Kanarieöarna än den turistställena erbjuder.

La Gomera, La Laja
La Laja

Vi passerade genom byn La Laja och letade upp början på en stig som skulle leda uppåt igen på andra sidan dalen. Stigen fanns inte med på vår karta men vi hade läst om den i boken “Vandra på La Gomera” skriven av Anita och Birger Lövland. La Laja ligger på 500 meters höjd och därifrån var det en uppförsbacke med en stigning på 600 meter upp till Mirador El Bailadero på runt 1100 meter.

La Gomera, Roque de Ojila
Roque de Ojila

Halvvägs upp i backen tog vi lunchrast och njöt av utsikten mot Roque de Ojila med vår utgångspunkt Roque de Agando till vänster långt bort i fjärran.
Under denna vandring mötte vi inte någon annan vandrare vilket var en viss kontrast jämfört med vår vandring i höstas på Kungsleden.

Efter dagens fantastiska promenad solade vi vid poolen och på kvällen gick vi till grannbyn och åt supergod mat på en italiensk pastarestaurang. Kameraten följde givetvis med och det råkade bli några bilder.

La Gomera, Valle Gran Rey, La Playa
Valle Gran Rey, La Playa, Gemenskap I

 

La Gomera, Valle Gran Rey, La Playa
Valle Gran Rey, La Playa, Gemenskap II

 

La Gomera, Valle Gran Rey, Vueltas
Valle Gran Rey, Vueltas

 

La Gomera, Valle Gran Rey, Vueltas
Valle Gran Rey, Vueltas

 

La Gomera Dag 1 – 2

Under mars månad gjorde jag och min fru Sassa en fotore… ehh… nej jag menar en sol- och vandringsresa till den lilla kanarieön La Gomera. Vi flög till Teneriffa, åkte buss till hamnen i Los Christianos, båt till San Sebastián på La Gomera och sedan körde vi bil tvärs över ön till Valle Gran Rey som ligger på sydvästra delen.
När vi anlände med båten till San Sebastián, där vi hämtade vår hyrbil, hade mörkret lagt sig och det blåste stormvindar. På öns mitt åkte vi genom ett stort skogsområde ganska högt upp bland dimmoln och i strålkastarnas sken blåste dimman sidledes i hög hastighet. Efter en lång resa var det skönt att checka in på hotellet hos en receptionist som hade börjat tvivla på om vi verkligen skulle dyka upp.

Dag 1

Efter gårdagens långa resa tog vi en välgörande sovmorgon, solade, badade och handlade mat. På eftermiddagen gick vi en kort tur till ett vattenfall, Salto de Agua, som låg längst in i en dal som heter Barranco de Arure. Det var en smal dal med tät vegetation. Framme vid vattenfallet möttes vi av en brant klippvägg som vattnet forsade utför. Själva fallet var inte så intressant, desto mer spännande var klippväggen som bestod av lavapelare.  

La Gomera, Salto de Agua, Barranco de Arure
Klippvägg vid vattenfallet Salto de Agua

Dag 2

Nu var vi sugna på en längre vandring och tidigt på morgonen parkerade vi vår hyrbil på den stora och helt tomma parkeringsplatsen vid friluftsområdet La Laguna Grande. Bilens termometer visade åtta grader och det duggregnade. Som tur var upphörde regnet snart.

De centrala delarna av ön utgörs av en stor nationalpark, Parque Nacional de Garajonay, som är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vi vandrade söderut genom en trollsk skog vilken lär vara en av Europas äldsta urskogar. När vi hade rundat den högsta toppen på ön, Garanojay 1484 meter över havet, vände vi norrut och gick över toppen på tillbakavägen. Helt omgivna av dimmoln hade vi inte någon utsikt på toppen.

La Gomera, Garajonay, La Laguna Grande

Ett område har eldhärjats och ger en lite kuslig känsla när samtidigt dimmorna drar fram över bergen.

La Gomera, Garajonay

Tack vare fuktig luft är öns centrala delar gröna och frodiga.

La Gomera, Garajonay

På ett litet begränsat område reste sig raka och höga trädstammar i form av en planterad skog. Dimman gav ett speciellt ljus i denna av människan skapade pelarsal.

La Gomera, Garajonay

Själva vandringen upp till toppen Garajonay var anpassad för turisterna och därför väldigt lättgången.

La Gomera, Garajonay
Peter på väg upp mot toppen Garanojay (1484 m.ö.h.)

När vi kom åter till bilen var hela området översvämmat av turister och då kändes det bra att åka hem till hotellet där solen värmde gott.

 

Fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta

 

Jag och min fru Sassa klev av tåget i Abisko den 7:nde september efter en tjugotre timmar lång tågresa. Från stationen tog det cirka fem minuter att promenera till Abisko fjällstation. Där bodde vi en natt och på kvällen intog vi en utsökt trerätters middag med utsikt över sjön Torneträsk.

 

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

På morgonen åt vi en bastant frukost innan vi lämnade fjällstationen och påbörjade vår drygt tio mil långa vandring.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Den första etappen gick vi i Abisko nationalpark där leden följer Abiskojokk fram till Abiskojaurestugorna.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Abiskojokk med Peter i förgrunden. Foto: Cecilia Corin

 

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Bilden ovan, på fjället Giron, är fotograferad från bron över Abiskojokk strax innan vi kom fram till Abiskojaurestugorna.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Dag två bjöd på turens längsta vandring, cirka tjugofyra kilometer. Väl framme vid Alesjaurestugorna hittade jag ett enkelt skjul med en vacker vägg av björk. Alesjaurestugorna har många bäddar och eftersom de snart skulle stänga för säsongen hade vi lyxen att få ett eget rum. På kvällen tog vi sedan ett underbart bastubad.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Alldeles intill nästa stuga på Kungsleden, Tjäktjastugan, rinner Tjäuftjanjira och bildar ett vacker fall som jag inte kunde motstå. Vem tusan har kommit på det namnet?

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Dag fyra passerade vi Kungsledens högsta punkt Tjäktjapasset och vandrade sedan ned i dalen Tjäktjavagge där Sälkastugorna ligger. De “vaktades” av en stor hund som inte ens bemödade sig att vifta lite på svansen när vi dök upp. Om det berodde på det regniga vädret eller att vi var de miljonte besökarna den här säsongen var svårt att gissa.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Under natten blåste det hårt och sängen skakade när vinden tog i som mest.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Dagen efter skulle bli regnig och eftersom vi hade planerat in två extra vilodagar stannade vi i Sälkastugorna en natt till. Alla stugor har inte bastu men den här hade det och vi utnyttjade den de två kvällar vi var där.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Som fotograf vet jag att dåligt väder kan innebära fina fotograferingsmöjligheter. Plötsligt blev det en glipa i molnen och solen lyste igenom. Jag var snabbt ute ur stugan och tog några bilder innan molnen åter slöt sig.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Vi träffade många utländska vandrare. De kom från länder som Canada, USA, Holland, Tyskland, Schweiz, Norge, Danmark, Finland och Småland. Vissa dagar talade jag mer engelska än svenska. Vid ett tillfälle när jag gick in i torkrummet stod Sassa där och talade engelska med en annan kvinna. Jag sa något till Sassa på svenska i förbifarten varpå kvinnan utbrast: “-Talar du svenska!?”. Vid en övernattning var jag och Sassa de enda svensktalande gästerna i stugan. Det bodde en svenskt till där fast han bodde inte i stugan utan i tält.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Den här bilden tipsade den trevlige lokföraren från Småland, Ove, mig om vid ett av de många tillfällen vi träffades under turen.

Sälkastugorna kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Sälkastugorna

 

Drakryggen kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Drakryggen

 

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

En perfekt matlagningsplats ska ha nära till vatten, vacker utsikt och vara bekväm.

Madir Tjatjavagge kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Fjället Madir vid Singistugorna

 

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Dag sex fortsatte vi vidare genom Tjäktjavagge och under seneftermiddagen kom vi fram till Singistugorna. På kvällen gjorde vi en liten fotoutflykt till ett sel nere i dalen. Långt borta kunde vi skymta Kårtjevuolle sameviste.

Sälkaglaciären kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Sälkaglaciären

 

Singicohkka kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

På den sjunde dagen kom vi fram till Kebnekaise fjällstation där vi stannade två nätter.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

 

Kebnekaise fjällstation Ladjovagge kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

När vi satt och åt mat på kvällen blev ljuset plötsligt overkligt magiskt. Jag gick ut och tog några bilder. Det fanns inte tid att gå någonstans så det fick bli bilder med ett av fjällstationens hus i förgrunden. Som så ofta när det är ett otroligt ljus försvann det fort och jag återgick snart till maten igen. Detta var något av det mest speciella ljus jag hittills har upplevt. Ett regnväder med mörka blå moln hade dragit österut och kvar fanns lättare moln som belystes av en lågt stående sol. Sassa skulle bestiga Kebnekaise dagen efter och hade beställt bra väder och det var hennes beställning som var på väg in under kvällen.

Singicohkka Tolpagorni Duolbagorni kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Morgonen dag åtta var kall med frost på marken. Alla moln var borta.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Jag klättrade upp i en stenig brant där det fanns fina höstfärger och hann ta lite bilder innan ljuset blev alltför starkt.

Tolpagorni Duolbagorni kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Tolpagorni

 

Ladtjovagge kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Under förmiddagen gick jag runt i ett område med stora stenblock söder om jokken Laddjujohka.

Ladjovagge kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Två veckor innan vi skulle resa fick jag en inflammation i ett muskelfäste i ena höften. Jag var osäker på om jag skulle klara vandringen. Sassa som är vältränad Friskis & Svettis ledare bar all vår gemensamma packning som mat och kök för att minska vikten i min ryggsäck. Tack Sassa! Jag åt inflammationshämmande medicin och gick långsamt, framför allt när det var uppförsbacke, för att inte förvärra inflammationen. Det funkade och jag var glad för det. Att bestiga Kebnekaise var dock helt uteslutet för mig. Tråkigt eftersom vädret var perfekt. Klart och vindstilla. Sassa klättrade upp tillsammans med en grupp och guide. Det hade varit en fantastisk upplevelse.

nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Sista vandringsdagen. Lunch mellan Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta med fjället Karmaspakte i bakgrunden.

Nikkaluokta kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Det här fjället hade en vackert rundad form. Jag tog bilden när vi inte hade särskilt långt kvar till Nikkaluokta. Tyvärr kan jag, trots att jag vet ungefär var vi befann oss, inte finna ut på kartan vad fjället heter.
(Uppdatering 2016-11-03) Det är utlöparen på Kåkifjället, vilket Alf Fjellborg i Kaalasjärvi var vänlig och berättade för mig via mail.

Nikkaluokta nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

I Nikkaluokta tog vår vandring slut. Dagen efter skulle vi ta bussen till Kiruna och därifrån nattåget hem till Uddevalla.
Den här typen av vandring när man bor i stugor är mycket bekväm. Det finns mat att köpa i de flesta stugorna. Man behöver varken bära med sig tält, sovsäck, liggunderlag eller mat vilket gör att ryggsäcken därför blir lätt. Min säck vägde 7,5 kilo och Sassas drygt 11 kilo.
Man är inte särskilt väderberoende eftersom man alltid kommer fram till en varm stuga vid dagens slut. Det är ändå viktigt att ha bra kläder. Jag hade så pass varma kläder att jag skulle klara att vara ute i minus tio grader och kunna vara stilla och fota utan att frysa. Som jag nämnt tidigare hade flera stugor bastu vilket kändes väldigt lyxigt. Kebnekaise fjällstation har allt man kan önska sig och lite till. Det var en fin naturupplevelse med mycket vackra landskap. Men man får ingen vildmarkskänsla på grund av att allt är så lättillgängligt och exploaterat. Vi passerade ett par samevisten och området känns mer som en kulturmark än en vildmark. Vi såg tamrenar och det enda vilda djuret jag såg var en hare som höll till vid Kebnekaise fjällstation. Trots att vi vandrade i slutet av säsongen, strax innan stugorna stängde, såg vi många andra vandrare och vi träffade många väldigt trevliga människor. Jag har svårt att föreställa mig hur många turister det är under högsäsong.

Nikkaluokta nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

På morgonen, den dagen vi skulle resa hem, passade jag på att fota i Nikkaluokta. Naturen bjöd på fin dimma och frost.

Nikkaluokta Paittisjärvi nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Från början hade jag tänkt ta med min systemkamera och ett objektiv, en normalzoom. Dessutom ett resestativ. I och med min höftskada ändrade jag mig och tog en kompaktkamera istället, Sony RX-100 IV. Den innehåller ingen spegel, det vill säga inga rörliga delar. Då kunde jag välja ett lättare stativ som väger cirka ett kilo. Jag hade med fem batterier och en liten lätt laddare eftersom det finns ström på Kebnekaise fjällstation. Övriga stugor har inte ström för att ladda batterier. Tre minneskort, ett 64 GB och två 32 GB.

Nikkaluokta Alemus Kattar nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Höjden Alemus Kattar

 

 

Vandring – Gran Canaria del III

Solen värmer, himlen är blå och vinden svag. Utsikten över en glest tallbevuxen dal med berget Morro De Santiago i fjärran är betagande. Jag och min fru har nyss startat dagens vandring och vi skojar om att vi som vanligt har för många klädesplagg nedpackade i ryggsäckarna.

GranCanaria_CuevasBlancas_pangfoto_se_Q2A4294

Efter tjugo minuter drar moln in norrifrån och lägger sig som ett lock över landskapet. Med ens faller temperaturen minst tio grader och extrakläderna åker snabbt på. Som lägst ligger molnen femtio meter över våra huvuden och ett tag ser det ut som om vi ska svepas in i en tät dimma. Så småningom stiger molnen samtidigt som vår stig leder kraftigt nedåt och lite av värmen återkommer.

Gran Canarias centrala delar består av berg på upp till knappt tvåtusen meters höjd. Det bidrar till förhållanden där det ofta bildas moln på norra sidan av ön. Molnen kan snabbt svepa in mellan bergen och sänka temperaturen samt ta bort en stor del av en annars storslagen utsikt. Det finns många leder närmare kusten att välja på när väderleksförhållandena är sådana i bergen. Om molnen sluter sig och öppnar sig om vart annat då är det kul att vara fotorgraf. På morgonen kan temperaturen ligga på strax över nollstrecket i bergen och då behöver en ha med vinterkläder. En tunn vatten- och vindtät jacka ytterst, flera varma mellanlager och närmast kroppen något som transporterar bort svett brukar fungera bra. På benen långkalsonger och tunna byxor. Mössa och vantar. Mitt på dagen, vid fint väder, brukar shorts och linne vara bra. På fötterna kan en ha vandringskängor eller bra joggingskor beroende på hur mycket stöd en vill ha för fötterna.

GranCanaria_Mirros_del_Pinar_pangfoto_se_Q2A4340

De flesta lederna har bra underlag och är lätta att följa. Det finns flera bra böcker som beskriver vandringsturer på Kanarieöarna samt bra kartor. En bra karta är utgiven av Kompass och heter Gran Canaria. Den är väldigt bra att ha med sig på turen men fungerar också som bilkarta. Ibland kan en undra när en ser framför sig om det verkligen går en led där det enligt kartan ska göra det och om en överhuvudtaget kan ta sig fram där. Men oftast visar det sig vara enkelt att gå när en väl kommer fram.

GranCanaria_IntegralDeInagua_pangfoto_se_Q2A4570

Nedan har ett träd fallit över leden men det tillhör ovanligheterna.

GranCanaria_IntegralDeInagua_pangfoto_se_Q2A4587

Vatten är viktigt att bära med sig. Vi hade knappt en liter vatten per person med oss. Är det väldigt varmt behövs mer. Ett bra sätt är att ha vatten i bilen som en kan fylla på med innan och efteråt för att slippa bära så mycket. Till mellanmål åt vi kokta ägg, mackor, nötmix, kakor och frukt.

För turer mitt på dagen räcker det med en mindre ryggsäck. Eftersom vi oftast vandrade på morgonen och ibland på kvällen hade vi säckar med en volym på cirka 45 liter för att få plats till kläder.

GranCanaria_MajaAlta_pangfoto_se_Q2A5053

För vandring på eftermiddag/kväll och om en inte hinner fram till bilen innan det blir mörkt är det bra att ta med en liten pannlampa eftersom ljuset försvinner ganska snabbt efter solens nedgång. Den är även bra när en vill starta tidigt innan det är ljust.

GranCanaria_MajadaAlta_pangfoto_se_Q2A5131

 

Maspalomas – Gran Canaria del II

På Gran Canarias södra udde ligger ett fyra kvadratkilometer stort ökenområde kallat Maspalomas. Inåt land, där sanddynorna tar slut står hotellkomplexen som spön i backen. Området är så präglat av turism en kan tänka sig.

GranCanaria_Laspalomas_pangfoto_se_Q2A3897

Det är väldigt smidigt att ta sig till Maspalomas speciellt om en kommer dit tidigt på morgonen. Då kör en huvudvägen genom Playa del Inglés nästan ända fram till den avslutande rondellen framför Hotell Rui. Vi kom dock lite fel första gången men det berodde på att verkligheten inte stämde överens med vår karta. På morgonen fanns det gott om parkeringsplatser. Parkeringsavgifterna börjar gälla kl. 10 och då har det fina ljuset försvunnit vilket innebär att det är gratis för naturfotografer.

GranCanaria_Maspalomas_pangfoto_se_Q2A4248

För att komma till dynorna går en genom hotellet och fortsätter därefter hundra meter tills sanden tar vid.

GranCanaria_Maspalomas_pangfoto_se_Q2A4721

Fotografering av former och linjer tillhör en typ av fotografering som jag verkligen gillar. Det är jättekul att gå omkring och leta motiv. Jag såg mig för innan jag gick vidare för att inte förstöra något fint motiv med mina fotspår.

GranCanaria_Maspalomas_pangfoto_se_Q2A4727

Vid första besöket var vi där alla tre och gick runt området. Därefter åkte jag dit själv vid två tillfällen till och bara fotograferade. Första gången blåste det en del och jag skyddade kameran med en påse mot den flygande sanden då jag inte fotograferade. En fördel med vinden var att den hade raderat ut spår från dagen innan.

GranCanaria_Maspalomas_pangfoto_se_Q2A3900

De två andra fototillfällena bjöd på lugnare väder men då fanns det kvar fler spår i sanden.

GranCanaria_Maspalomas_pangfoto_se_Q2A4769

Trots att det fanns många spår gick det bra att hitta orörda områden med mönster.

GranCanaria_Maspalomas_pangfoto_se_Q2A4249
Mönster framträdde tydligast när solen kom fram och skapade skuggor i vågmönstret. När klockan var 09:30 tyckte jag att ljuset blev för starkt och gick åter till bilen. Åkte “hem” till Puerto Rico och åt frukost i solen på altanen.

GranCanaria_Maspalomas_pangfoto_se_Q2A4735

Det är olika från fotograf till fotograf vilken typ av väder man föredrar. På Maspalomas kände jag att mitt favoritväder var blåst under natten som sopade bort alla spår och sol från klar himmel när solen gick upp för att få fram tydliga mönster i sanden samt ge intressanta skuggor.

GranCanaria_Maspalomas_pangfoto_se_Q2A4774

 

Gran Canaria del I

Nu är det länge sedan jag skrev ett inlägg här i min blogg. De två senaste veckorna har jag varit på Gran Canaria och innan dess hade jag influensa. Som tur var hann jag precis bli bra tills jag, min fru och äldsta dottern skulle resa iväg. På Gran Canaria bodde vi i Puerto Rico som ligger på södra delen av ön. Den delen är mest solsäker men landskapet där är torrt och kargt. I centrala delarna av ön är växtligheten frodigare och på norra delen vilken vi inte besökte lär växtligheten vara frodigast. Vårt mål med resan var att vandra, sola, bada och äta god mat. Jag hade även ett lite eget inofficiellt mål att ta ett par bilder.

GranCanaria_PuertoRico_pangfoto_se_Q2A3820

Den första vandringen gjorde vi strax utanför Puerto Rico. Eftersom jag var osäker på min form efter influensan tog vi hyrbilen uppför en backe till en platå där vi sedan gick en kort runda. På vägen till bilen mörknade himlen inåt ön och solen belyste landskapet.

GranCanaria_PuertoRico_pangfoto_se_Q2A3814

Nästa utflykt blev till ett stort område med sanddynor i Maspalomas. Det återkommer jag till i ett senare inlägg. Missa inte detta. Därefter styrde vi kosan inåt land till en klippa kallad Roque Nublo. Vägarna till inlandet är bra men krokiga. Det är cirka fyra mil från Puerto Rico och det tog oss en och en halv timma att köra dit (utan fotostopp). När vi närmade oss såg vi moln glida över de branta bergskamrarna. Äldsta dottern såg fram emot att få gå i molnen. Väl framme var allt en enda vit blöt sörja. Vatten avsattes på tallskogens barr och vinden gjorde sedan att det regnade ner på oss. Temperaturen visade fem grader. Framme vid vårt mål på artonhundra meters höjd var allt fortfarande vitt men vi började ana en ljusning i molntäcket. Efter ett tag öppnade sig en lucka i molntäcket och en bedårande utsikt visade sig. Tack vare vinden slöt sig molnen och öppnade sig igen under en period vilket var väldigt intressant. Så småningom försvann molnen helt.

GranCanaria_Montana_del_Aserrador_pangfoto_se_Q2A3953

Det flesta vandringar gjorde vi på morgonen och förmiddagen. Fördelarna med det var flera. Vi slapp köra om en massa cyklister som tränade på vägarna upp i bergen, få mötande bilar, det var lätt att hitta parkering när en var först på plats, underbart att komma hem till altanen på eftermiddagen och sola samt ta sig ett dopp i poolen.

Ett par gånger vandrade vi dock på eftermiddagen och vid nedanstående tillfälle lyste solen fint på bergen när vi kom tillbaka till bilen efter turen.

Morro_de_Santiago_pangfoto_se_Q2A4399

Ayacata_pangfoto_se_Q2A4411