Vandring i Dolomiterna – del 1

Nu ska jag skriva om en vandringsresa till Val Gardena i Italienska alperna, de så kallade Dolomiterna. Efter avklarat midsommarfirande åkte jag och min fru Sassa till Italien och gick en tur som kallas Val Gardena 2000. Siffran antyder att leden till övervägande delen går över 2000 meters höjd. Vi bodde på alpstationer, så kallade rifugi. Standarden varierade men var överlag bra. En skulle ha med sig eget sovlinne och inneskor. Det serverades mat och på vissa ställen fanns halvpension som innebar trerätters middag och frukost. I övrigt kunde en välja från middagsmeny. Antal bäddar per rum varierade från två till drygt tio bäddar. Vi hade bokat allt boende i förväg. Det krävde mycket tid men sedan var det skönt att bara koppla av och njuta av resan.

Jag kommer att skriva om vilka leder vi vandrade, ifall någon blir inspirerad och vill gå samma runda. Kartan som täcker hela vandringen heter Tabacco 05 (Val Gardena – Ale di Siusi Gröden – Seiseralm) och jag köpte den på kartbutiken.se

På  sidan www.valgardena.it hittade vi bra information om boende och transfer. Dessutom var det bra att kolla på flygplatsernas sidor samt hotels.com momondo.com m.m.

Resdag

Jag och min fru Sassa flög från Göteborg till München (ett bra alternativ är annars att flyga till Innsbruck). Därifrån åkte vi med Südtirol bus transfer via Innsbruck till Ortisei i Val Gardena. En timme försenade anlände vi till hotell Charlet Hartsman som hade stängt för kvällen men de hade lämnat nyckel åt oss i ett litet kassaskåp utanför entrén. Väl inne i vårt fina rum började vi fundera över hur mycket vi hade betalat för rummet eftersom det var mycket bättre än vi normalt brukar boka. Det visade sig att vi blivit uppgraderade vilket förklarade den höga standarden.

Vandringsdag 1 – Från Ortisei till Rifugio Firenze

Efter en fantastisk frukostbuffé vandrade vi på en nedlagd järnvägsbanvall in till Ortisei centrum och efter 15 minuter var vi framme vid kabintåget som skulle ta oss upp till Chalet Resciesa, på drygt 2000 meters höjd. När vi klivit ur tåget följde vi led 35 över ett öppet sluttande område med ängsmarker. Solen sken och många turister hade precis som vi tagit kabintåget upp för att vandra. De flesta såg ut att gå dagsvandring. Kossor och hästar betade på ängarna.

Val GardenaVal GardenaVal Gardena

Framme vid Rifugio Brogles tog vi en kort rast innan vi skulle klättra upp 400 meter på led 6. I början växte det skog och i slutet av backen var det trädfritt samt ganska brant. På slutdelen, innan vi kom upp på toppen, bestod leden mestadels av berg och lösgrus. På ett par branta ställen hade vajrar monterats i berget att hålla sig i. Det var jobbigt, men inte särskilt svårt. Vi kände oss ovanligt flåsiga på grund av höjden.

Val Gardena
Snart framme vid det brantaste partiet innan vi nådde toppen.

En nästintill panikslagen kvinna hade svårt att ta sig ned på ett av de lodräta ställena och hennes tålmodige man hjälpte henne ned, en decimeter i taget. Efter oss kom ett par med en hund, en beagle. Vi ville se om hunden kunde ta sig upp själv. Först klättrade en i paret upp och sedan tog den andre tag i hundens sele och skickade upp den.

Val Gardena
Hunden fick åka med mänsklig hiss.

När vi kom upp till toppen av passet blev vi glatt överraskade vid åsynen av ett helt annat landskap än det månlandskap vi nyss hade lämnat bakom oss. Framför oss bredde en stor grönskande och böljande sluttning ut sig. Vi gick led 1 åt sydost, snett nedför sluttningen mot rifugio Firenze. Efter diverse pauser med landskaps- och blomfotografering kom vi fram till vårt boende.

Val Gardena

Val Gardena
Rifugio Firenze

Vi tog av oss kängorna, vilka en inte får gå inomhus med i en rifugio. En kom direkt in i baren och där satt ett gäng och tittade på VM i fotboll. Det var tyskar och tyvärr såg de naturligtvis på sista gruppspelsmatchen mellan Tyskland och Sydkorea. Samtidigt gick den andra matchen i samma grupp mellan Sverige och Mexiko. Glädjande nog fanns det mobiltäckning och vi smög undan i ett hörn och lyssnade på radiosporten. Sverige vann med 3-0 och vid varje mål hoppade vi runt lite i vårt hörn. Tyskland förlorade med 0-2 och det var dystra miner framför tv:n. Sverige vann gruppen och Tyskland åkte överraskande ut ur VM. Trots vår segerglädje försökte vi ligga lite lågt under middagen. På kvällen fotade vi i närheten av Firenze och ljuset var verkligen fint. Vi hade eget rum och det ingick sängkläder samt handdukar vilket var lite lyxigt.

Val Gardena
Detaljer på ett litet hus vid rifugio Firenze

Val Gardena

Val Gardena
Berget Sassolungo

Vandringsdag 2 – Från Rifugio Firenze till Rifugio Puez

Firenze serverade en mycket bra frukost för att vara en rifugio. Efter maten packade vi ryggsäckarna och vandrade norrut på led 2-3.

Boendet och maten hade vi betalat kvällen innan eftersom vi ville betala med kort och mobiltäckningen var bättre på kvällen än på morgonen. Den unga kvinnan som tog betalt gick ut för att snabba på köpet.

Där led 2-3, efter ett tag, vände öster ut fanns ett område lämpligt för blomfotografering, en möjlighet som framför allt Sassa utnyttjade.

Val Gardena

Nu gick leden ännu mer uppför och snart fick vi se det första murmeldjuret. Denna gulliga art med sin rultande gång. Den påminner om ett litet gosedjur. Vi såg fler murmeldjur innan marken så småningom blev stenigare och mest liknade ett månlandskap. Leden delade sig och vi valde led 3A till vänster eftersom leden till höger innebar klättring enligt kartan. Men vi ändrade oss när vi såg att “vår” led gick upp för ett 100 meter lodrätt stup och vi vände för att ta den andra leden, nummer 2, istället.

Landskapet varierade stort, från gröna blomstrande alpängar till karga månlandskap.

Innan klättringen började rastade vi en stund och drack vatten samt åt lite nötter med russin. Tre andra vandrare vilade på samma ställe och vi pratade lite med dem. De kom från Sydafrika och hade varit i många av södra Afrikas viltrika nationalparker. Klättringen var ganska lätt tack vare vajrar. Sedan gick vi en bit på skrå innan vi vek av mot en lättvandrad platå. Ett fint regn föll över platån som betades av får och getter. Strax innan vi kom fram till rifugio Puez pausade vi och njöt av utsikten. Då kom ett par gående, de stannade till och frågade om vi var svenskar. Det visade sig vara de trevliga Växjövandrarna som vi skulle dela rum med på Puez och även längre fram på turen. På kvällen blev det blåsigt samt mulet och ett tråkigt fotoljus. Därför blev det ingen fotografering. Inne i Puez var det kyligt. Veden var nästan slut och den ransonerades tills nästa vedleverans. På natten hade jag på mig helt underställ, en långärmad funktionströja, en fleece och mössa. Dessutom två filtar.

Vandringsdag 3 – Från Rifugio Puez till Rifugio Boé

På morgonen vaknade jag tidigt och såg att det var fint ljus. Vi sov i ett rum för 12 personer och vi låg närmast dörren. En nackdel när alla ska gå förbi in och ut ur rummet men bra när en fotograf vill smyga ut tidigt och fota utan att störa övriga. Puez låg på kanten av en djup dal. På motstående sida låg solen på och jag fotade åt det hållet. När jag kände mig nöjd tog jag även några bilder på huset. Utanför betade en flock får och plötsligt kom en hund rusande ut från huset och började jaga fåren. Någon i personalen skulle röka och då passade hunden på. Det är tillåtet med hundar på vissa rifugi.

Val Gardena
Berget Sassolungo med en mössa av moln. Några dagar senare promenerade vi uppför det berget.
Val Gardena, rifugio Puez
Rifugio Puez

Dagens vandring såg tuff ut och det skulle visa sig vara den tuffaste på hela turen. Vi vandrade led 2 till passet Passo Gardena och därefter led 666 till rifugio Boé på Sella massivet. Första delen fram till Passo Gardena var lättvandrad på en vacker led, med få andra vandrare till en början och många när vi kom nära passet. Det var en stigning på cirka 100 meter vid Forc. De Crespeina. Efter stigningen gick det nedför och där mötte vi ett gäng mountainbikecyklister som bar cyklarna uppför till Forc. De Crespeina.

Leden gick sedan på skrå mot Forc. Cier, ett område med taggiga berg.

Val Gardena

På väg ned mot passet ökade vrålet succesivt från alla motorcyklister som upplevde naturen på sitt vis och bidrog med en kraftig ljudförorening.

Val Gardena
Passo Gardena. Vi gick ned till hotellen i höger bildkant och sedan snett uppåt till vänster en bit innan leden därefter gick rakt uppför berget. På håll såg det omöjligt ut. Men vi kom så småningom upp till toppen av berget.

Nere i passet fanns hotell och restauranger. Vi passade (haha) på att köpa vatten och gå på toa innan vi påbörjade en stigning på 750 meter upp till rifugio Boé. Först gick leden snett uppåt och sedan sicksackade den in i en brant dal. Sista biten bestod av en lång klättring med hjälp av vajrar där det förutom god benstyrka var bra att vara armstark i förhållande till sin kroppsvikt. Till en början var underlaget löst grus och lösa stenar och i slutet berg. Jag var tvungen att har kameran i ryggsäcken när jag klättrade och därför tog jag inga bilder under själva klättringen.

Val Gardena

Det kändes skönt när klättringen var avklarad även om vi visste att det skulle bli ytterligare en klättring innan vi kom fram till rifugio Boé. Vi kom så upp till rifugio F. Cavazza på 2585 m.ö.h. Där åt vi mat innan vi fortsatte led 666. Den andra klättringen gick också bra och efter den gick vi på snö vissa sträckor innan vi nådde en karg högslätt.

Där hade vi följde med en yngre och en äldre man som hade bott i samma rum som vi den föregående natten. Den äldre mannen vandrade från München till Venedig och på högslätten passerade han den högsta punkten på sin långa vandring.

Mannen i mitten hade kommit upp på den högsta delen av sin vandring mellan München och Venedig. 2912 m.ö.h.
På den karga högslätten växte enstaka färggranna växter.
Det var mycket svårare att gå nedför än uppför på underlag som snö eller löst grus.
Val Gardena
Innan vi kom fram till Boé njöt vi en stund av utsikten över Val de Mesdi.

På Boé fick vi ett eget rum med fyra bäddar. Maten var bra, det fanns bland annat ett gott grönsaksbord med färska grönsaker. Det var lite oväntat eftersom det inte fanns någon lift eller väg till rifugion. Det fanns inte dusch, endast handfat och kallt rinnande vatten. Det var dessutom enda stället på vår tur där vi inte kunde dricka kranvattnet. Vi spenderade en rejäl summa euro på vatten på grund av detta.

Dag 4 – Dagstur i området kring rifugio Boé

Vi skulle bo två nätter på Boé och dag fyra var tänkt som en vilodag. Vi hade planerat gå en runda via rifugio Fassa led 638 och rifugio Forc. del Pordoi led 627, vilket vi även genomförde. Det var en kort tur men vi hade inte kollat så noga och det visade sig att Fassa låg högst upp på bergsmassivet på 3152 m.ö.h. Så blev det med den vilodagen. Men turen var jättefin, vädret helt fantastiskt och det var skönt att gå med lätta ryggsäckar.

Jag inledde dagen med fotografering tidigt på morgonen. Det var härligt att uppleva bergen helt själv och dessutom var ljuset fint. Efteråt sov jag en stund innan det var dags för frukost.

Val Gardena
Rifigio Boé med Piz Boé i bakgrunden.

Val Gardena

Val Gardena
Jag hittade många fina mönster i snöfälten.

Efter frukosten gick vi upp till toppen Piz Boé, 3152 m.ö.h.

Strax nedanför toppen Piz Boé fanns det vajrar att hålla sig i. Därifrån kunde vi se ner på vårt boende, rifugio Boé.
På toppen.

Högst upp låg den lilla rifugio Fassa. Där hade det varit häftigt att bo vid vackert väder. Vi var inte ensamma på toppen. Det var helg och många vandrare hade tagit en lift upp på andra sidan av bergsmassivet och sedan vandrat till Fassa. Vi åt mat på restaurangen som fick sina varor uppflugna med helikopter.

Val Gardena
Rifugio Fassa

 Val Gardena

Efter maten besökte jag en av de mest spektakulära toaletter jag sett hittills.
Val Gardena
Toalett med utsikt.

När toabesöket var avklarat gick vi ned för berget mot rifugio Forc. del Pordoi. Vi mötte många vandrare och vid de brantaste passagerna var det köbildning. Vi hamnade efter en skolklass och det tog tid när alla elever skulle klättra ned. Vid  rifugio Forc. del Pordoi vilade vi en stund innan vi vände åter utmed led 627 mot Boé. Vi hann hälsa på rifugio-grisen under pausen.

Smart med en gris som kunde ta hand om rester från restaurangen.

Halvvägs till Boé mötte vi en stor grupp vandrare. Det var bara att sitta ned och vila tills de passerat.

Val Gardena

När vi kom åter till Boé hade vi fått sällskap i vårt rum av det trevliga Växjövandrarna.

 

La Gomera Dag 8 – 9

Dag 8

Denna dag hade vi sovmorgon och spenderade förmiddagen vid poolen. På eftermiddagen vandrade vi en kort tur upp på en speciell klippa, La Fortaleza. Det såg brant och besvärligt ut nerifrån byn Pavon. Visst var det brant men det fanns fina trappsteg att sätta fötterna på.

La Gomera, La Fortaleza

La Gomera, View from La Fortaleza
Utsikt från La Fortaleza

Uppe på klippan blåste en hård vind. Vi gick tvärs över klippan i riktning mot havet. Den utgjordes av en stor platå på toppen. På andra sidan platån beundrade vi utsikten. Skuggor från moln for över havet. Därefter tog vi nästan samma väg tillbaka till stigen som vi kommit upp på.

La Gomera, La Fortaleza

Dag 9

Vi parkerade som första bil vid en trevägskorsning mitt på ön. Innan vi klev ur bilen tittade vi en stund på kartan. Då kom en bofink och satte sig vid ena sidorutan och började picka på backspegeln. Den såg sin egen spegelbild och trodde det var en rival. Det var precis som om den bara väntat på en bil med en konkurrent. Småfåglar är verkligen ointelligenta.

Till en början vandrade vi genom den eldhärjade skogen parallellt med vägen till San Sebastian. Dimman svepte in toppen av ön som så ofta. Efter drygt en halv kilometer vek vi av nittio grader mot syd på PR LG 15. När dimman började lätta framträdde en dramatisk dal med den mäktiga klippan Roque de Agando på andra sidan. Vi fortsatte söderut till byn Imada där vi utgick ifrån dag 7.

La Gomera

Från Imada var tanken att gå norrut mot väg GM-3 men kartan stämde inte riktigt där, vilket jag för övrigt kunde konstatera på flera andra ställen. Istället hamnade vi längre västerut på GM-3. Nu blev det bra ändå. Där låg en kyrka, Ermita del Buen Paso, med en perfekt bänk att rasta och fika på. Från kyrkan hittade vi en fin liten stig som ledde till byn Igualero. Först var den väldigt brant och sedan ledde den oss över ett flackt öppet område. Omkring Igualero växer massor av blommor och där fanns även ett blått hus.

La Gomera

La Gomera, Igualero
Igualero

Tillbaka vid bilen syntes tydliga spår från bofinken. Den hade bajsat och spridit ut bajset med vingarna nedanför sidorutorna bakom backspeglarna. Spår fanns även på andra bilar och jag tyckte verkligen synd om fågeln som slösat så mycket energi på ingenting.

La Gomera Dag 5 – 7

Dag 5

Vi parkerade i utkanten av byn El Cercado i närheten av en skola och vandrade tvärs över en dal till grannbyn Chipude.  Därifrån följde vi leden PR LG 13 till kanten till dalen Valle Gran Rey där åt vi lunch på en plats med storslagen utsikt över dalen. Sedan gick vi vidare på PR LG 13 som ledde åter till El Cercado. Framme i El Cerado växlade vädret snabbt om då kall dimma svepte in hela landskapet och palmerna vajade kraftigt i den hårda vinden.

La Gomera
Jag fotograferade gärna dessa buskar vars blommor lyste upp sluttningarna.

 

La Gomera, Valle Gran Rey
Dagens lunchutsikt över Valle Gran Rey

 

La Gomera, Valle Gran Rey
Valle Gran Rey

Dag 6

Denna dag gick vi två olika leder i västra delen av den gamla skogen. Den ena leden hette nummer 10 och den andra nummer 5. Vi utgick från två små parkeringsplatser utmed huvudvägen GM-2 som låg med några kilometers avstånd från varandra. Led 10 sträckte sig söder om Montana de los Manantiales och led 5 gick söder om Montana de la Arana. Ingen av turerna bjöd på någon utsiktsplats men skogen i sig var härlig att vandra i. I slutet av den första rundan vräkte regnet ned. Vi hade regnkläder med oss och jag hade även ett paraply. Sassa väntade tålmodigt medan jag gick omkring i skogen och fotograferade i spöregnet. Jag bar stativet med kameran i vänster hand och paraplyet i höger. Det är perfekt fotoljus i en skog när det regnar och framför allt en tid efter att regnet upphört. När vi kom till bilen igen stod där några vandrare som tydligen inte hade haft regnkläder. De hade tagit av sig kläder och vred vatten ur kläderna.

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

 

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

 

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

 

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

När den andra vandringen var avklarad gick vi över på norra sidan av väg GM-2. Där låg en fin utsiktsplats, Montana de la Arana. Därifrån kunde vi se hur skogen såg ut från ovan.

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay, Montana de la Arana
Utsikt från Montana de la Arana

På kvällen satt jag vid poolen och reflekterade.

La Gomera

Dramatiska moln tornade upp sig in mot centrala delarna av ön och solen lyste på molnen som låg högst upp. Det var dags för ett restaurangbesök.

La Gomera

Dag 7

Tur att vi anlände tidigt på morgonen till den lilla vackra byn Imada. Där fanns bara en ledig parkeringsplats. Den var så smal att vi övervägde om vår bil skulle få plats. En äldre man passerade oss där vi stod och han pekade uppmanande på platsen vilket avgjorde saken. En av oss gick först ur bilen och den andra parkerade och kom sedan nätt och jämnt ut ur bilen. Himlen lyste klart blå när vi vandrade österut över en ås och följde kanten söderut i nästa dal. Så småningom vek leden tillbaka över kammen och ned i dalen långt nedanför Imada. När vi vände hade vi uppförsbacke hela vägen upp till bilen.

La Gomera, Imada
Byn Imada där vi startade och avslutade vår vandring.

 

La Gomera, Imada
Dalen nedanför Imada, där vi så småningom skulle vandra upp igen.

 I fjärran, där dalen slutade, reste sig den mäktiga klippan Roque de Agando.

La Gomera, Roque de Agando
Roque de Agando

Detta var en vacker vandring där vi upplevde två fina dalar och dessutom blåste det inte så mycket samt regnade inte en droppe. Det var varmt och jag var tvungen att kavla upp byxbenen över anklarna för att få lite svalka.

La Gomera
På väg upp mot Imada igen. Leden går utmed vänster sida och syns längre bort som en linje i branten bakom oss, lite över våra huvuden.

 

La Gomera Dag 3 – 4

Dag 3

Mäktiga vågor rullade in över stranden Playa de Vallehermoso. En stor, övergiven och helt öde swimmingpool låg invid stranden. Västerut, på en halvö såg vi ett gammalt slitet förfallet hus. En kvinna prydde en av dörrarna. Alla satsningar på turism bär sig ej, inte ens på en Kanarieö.

La Gomera, Playa de Vallehermoso

Vi började vår vandring på leden PR LG 6 som slingrade sig uppför en ås och sedan fortsatte ned på andra sidan i nästa dal, Barranco de los Zarzale. Innan vi nådde krönet på åsen vände vi oss om och blickade ut över den motstående bergssidan där en annan led, PR LG 9, ringlade ned.

La Gomera, Vallehermoso
Leden PR LG 9 ringlade sig nedför den motstående bergssidan.

I Barranco de los Zarzale hade människor byggt otaliga imponerande terrassodlingar vilka får våra svenska stengärdsgårdar och stenrösen att verka fjuttiga vid en jämförelse.

La Gomera, Barranco de los Zarzale

Vi gick ned i dalen, följde en stig in i dalen till en liten by och vandrade sedan upp på bergskammen igen. På toppen av kammen åt vi vår medhavda mat som Sassa hade burit. Hon bar maten och jag bar på mer fotoutrustning, vilket kan tyckas rättvist eller kanske inte, det beror på hur man ser det. Utsikten mot bergsknallen Roque Cano förgyllde vår matrast.

LaGOmera, Roque Cano
Roque Cano

Eter pausen följde vi leden ned i Vallehermosodalen där den på sin väg mot havet och vår parkerade bil passerade diverse glest utspridda hus. Jag är fascinerad av motiv med gamla dörrar och fönster vilket det fanns några stycken här.

La Gomera, Vallehermoso

 

La Gomera, Playa de Vallehermoso

 

Dag 4

Denna dag vandrade vi i ett område med flera bergstoppar. Precis som tidigare dagar blåste det kraftigt på utsatta ställen.

La Gomera, Roque de Agando
Roque de Agando

På ena sidan vägen låg Roque de Agando och på andra sidan Roque de Ojila samt Roque de la Zarcita. Jag hade önskat ett fint morgonljus på topparna men den önskan slog tyvärr inte in.

La Gomera, Roque de Ojila
Roque de Ojila

Vi vandrade ut på en skogbeklädd ås som syns längst till höger i bilden nedan. Därefter ner i dalen bakom åsen, till den lilla byn La Laja.

La Gomera
Dalen ned mot byn La Laja

Skogen bestod mest av vackra tallar med en del gamla träd.

La Gomera

La Laja var en liten vacker by som låg en bit ned i dalen. Vandringar ger en helt annan upplevelse och mer äkta sida av Kanarieöarna än den turistställena erbjuder.

La Gomera, La Laja
La Laja

Vi passerade genom byn La Laja och letade upp början på en stig som skulle leda uppåt igen på andra sidan dalen. Stigen fanns inte med på vår karta men vi hade läst om den i boken “Vandra på La Gomera” skriven av Anita och Birger Lövland. La Laja ligger på 500 meters höjd och därifrån var det en uppförsbacke med en stigning på 600 meter upp till Mirador El Bailadero på runt 1100 meter.

La Gomera, Roque de Ojila
Roque de Ojila

Halvvägs upp i backen tog vi lunchrast och njöt av utsikten mot Roque de Ojila med vår utgångspunkt Roque de Agando till vänster långt bort i fjärran.
Under denna vandring mötte vi inte någon annan vandrare vilket var en viss kontrast jämfört med vår vandring i höstas på Kungsleden.

Efter dagens fantastiska promenad solade vi vid poolen och på kvällen gick vi till grannbyn och åt supergod mat på en italiensk pastarestaurang. Kameraten följde givetvis med och det råkade bli några bilder.

La Gomera, Valle Gran Rey, La Playa
Valle Gran Rey, La Playa, Gemenskap I

 

La Gomera, Valle Gran Rey, La Playa
Valle Gran Rey, La Playa, Gemenskap II

 

La Gomera, Valle Gran Rey, Vueltas
Valle Gran Rey, Vueltas

 

La Gomera, Valle Gran Rey, Vueltas
Valle Gran Rey, Vueltas

 

La Gomera Dag 1 – 2

Under mars månad gjorde jag och min fru Sassa en fotore… ehh… nej jag menar en sol- och vandringsresa till den lilla kanarieön La Gomera. Vi flög till Teneriffa, åkte buss till hamnen i Los Christianos, båt till San Sebastián på La Gomera och sedan körde vi bil tvärs över ön till Valle Gran Rey som ligger på sydvästra delen.
När vi anlände med båten till San Sebastián, där vi hämtade vår hyrbil, hade mörkret lagt sig och det blåste stormvindar. På öns mitt åkte vi genom ett stort skogsområde ganska högt upp bland dimmoln och i strålkastarnas sken blåste dimman sidledes i hög hastighet. Efter en lång resa var det skönt att checka in på hotellet hos en receptionist som hade börjat tvivla på om vi verkligen skulle dyka upp.

Dag 1

Efter gårdagens långa resa tog vi en välgörande sovmorgon, solade, badade och handlade mat. På eftermiddagen gick vi en kort tur till ett vattenfall, Salto de Agua, som låg längst in i en dal som heter Barranco de Arure. Det var en smal dal med tät vegetation. Framme vid vattenfallet möttes vi av en brant klippvägg som vattnet forsade utför. Själva fallet var inte så intressant, desto mer spännande var klippväggen som bestod av lavapelare.  

La Gomera, Salto de Agua, Barranco de Arure
Klippvägg vid vattenfallet Salto de Agua

Dag 2

Nu var vi sugna på en längre vandring och tidigt på morgonen parkerade vi vår hyrbil på den stora och helt tomma parkeringsplatsen vid friluftsområdet La Laguna Grande. Bilens termometer visade åtta grader och det duggregnade. Som tur var upphörde regnet snart.

De centrala delarna av ön utgörs av en stor nationalpark, Parque Nacional de Garajonay, som är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vi vandrade söderut genom en trollsk skog vilken lär vara en av Europas äldsta urskogar. När vi hade rundat den högsta toppen på ön, Garanojay 1484 meter över havet, vände vi norrut och gick över toppen på tillbakavägen. Helt omgivna av dimmoln hade vi inte någon utsikt på toppen.

La Gomera, Garajonay, La Laguna Grande

Ett område har eldhärjats och ger en lite kuslig känsla när samtidigt dimmorna drar fram över bergen.

La Gomera, Garajonay

Tack vare fuktig luft är öns centrala delar gröna och frodiga.

La Gomera, Garajonay

På ett litet begränsat område reste sig raka och höga trädstammar i form av en planterad skog. Dimman gav ett speciellt ljus i denna av människan skapade pelarsal.

La Gomera, Garajonay

Själva vandringen upp till toppen Garajonay var anpassad för turisterna och därför väldigt lättgången.

La Gomera, Garajonay
Peter på väg upp mot toppen Garanojay (1484 m.ö.h.)

När vi kom åter till bilen var hela området översvämmat av turister och då kändes det bra att åka hem till hotellet där solen värmde gott.

 

Äntligen lite snö

Sedan början av november förra året har vi knappt haft någon snö här på västkusten. När det kändes som om våren var på väg med blommande snödroppar, vintergäck och krokus, då kom snön. Jag hade möjlighet att åka till Bohuskusten i veckan som gick och fotografera landskapet där iklätt snö.

På ditvägen var himlen molnfri men när jag närmade mig tornade mörka moln upp samtidigt som solen lyste upp landskapet. Skulle satt klockan en timme tidigare. Framme vid mitt mål var allt mulet och grått. Tog bilder med tanke på former och strukturer. Dessa passar bra med svart/vitt som på bilden ovan.

Efter ett par timmar klarnade det upp och plötsligt sken en stark sol som reflekterades kraftigt i snön. Skulle ha tagit solglasögon med mig.

De uppvärmda klipporna smälte snön och värmen spred sig i kroppen. Mitt på dagen grodde molnen igen och enligt väderleksrapporten skulle det komma snö. Då åkte jag hem och sov några timmar i vår sköna säng.

Övningsuppgift tema

Ett sätt att utvecklas som fotograf är att ge sig själv olika övningsuppgifter. Det viktigaste är nog inte vilken uppgift en väljer utan att en gör något som är kul. En sådan övning är att ta bilder på ett visst tema. Det finns oändligt många teman. Jag har övat på teman som till exempel sand, is, klippor, asfalt, rör och jättegrytor. En måste tänka till lite extra för att komma på olika varianter på temat och det blir lätt en sporre att försöka ta bättre bilder på temat vilket är utvecklande. Nedan visar jag några bilder på temat sand.
Jag har börjat visa bilder på Instagram och om du vill se fler bilder på temat sand kan du följa mig där.

  

 

Fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta

 

Jag och min fru Sassa klev av tåget i Abisko den 7:nde september efter en tjugotre timmar lång tågresa. Från stationen tog det cirka fem minuter att promenera till Abisko fjällstation. Där bodde vi en natt och på kvällen intog vi en utsökt trerätters middag med utsikt över sjön Torneträsk.

 

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

På morgonen åt vi en bastant frukost innan vi lämnade fjällstationen och påbörjade vår drygt tio mil långa vandring.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Den första etappen gick vi i Abisko nationalpark där leden följer Abiskojokk fram till Abiskojaurestugorna.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Abiskojokk med Peter i förgrunden. Foto: Cecilia Corin

 

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Bilden ovan, på fjället Giron, är fotograferad från bron över Abiskojokk strax innan vi kom fram till Abiskojaurestugorna.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Dag två bjöd på turens längsta vandring, cirka tjugofyra kilometer. Väl framme vid Alesjaurestugorna hittade jag ett enkelt skjul med en vacker vägg av björk. Alesjaurestugorna har många bäddar och eftersom de snart skulle stänga för säsongen hade vi lyxen att få ett eget rum. På kvällen tog vi sedan ett underbart bastubad.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Alldeles intill nästa stuga på Kungsleden, Tjäktjastugan, rinner Tjäuftjanjira och bildar ett vacker fall som jag inte kunde motstå. Vem tusan har kommit på det namnet?

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Dag fyra passerade vi Kungsledens högsta punkt Tjäktjapasset och vandrade sedan ned i dalen Tjäktjavagge där Sälkastugorna ligger. De “vaktades” av en stor hund som inte ens bemödade sig att vifta lite på svansen när vi dök upp. Om det berodde på det regniga vädret eller att vi var de miljonte besökarna den här säsongen var svårt att gissa.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Under natten blåste det hårt och sängen skakade när vinden tog i som mest.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Dagen efter skulle bli regnig och eftersom vi hade planerat in två extra vilodagar stannade vi i Sälkastugorna en natt till. Alla stugor har inte bastu men den här hade det och vi utnyttjade den de två kvällar vi var där.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Som fotograf vet jag att dåligt väder kan innebära fina fotograferingsmöjligheter. Plötsligt blev det en glipa i molnen och solen lyste igenom. Jag var snabbt ute ur stugan och tog några bilder innan molnen åter slöt sig.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Vi träffade många utländska vandrare. De kom från länder som Canada, USA, Holland, Tyskland, Schweiz, Norge, Danmark, Finland och Småland. Vissa dagar talade jag mer engelska än svenska. Vid ett tillfälle när jag gick in i torkrummet stod Sassa där och talade engelska med en annan kvinna. Jag sa något till Sassa på svenska i förbifarten varpå kvinnan utbrast: “-Talar du svenska!?”. Vid en övernattning var jag och Sassa de enda svensktalande gästerna i stugan. Det bodde en svenskt till där fast han bodde inte i stugan utan i tält.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Den här bilden tipsade den trevlige lokföraren från Småland, Ove, mig om vid ett av de många tillfällen vi träffades under turen.

Sälkastugorna kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Sälkastugorna

 

Drakryggen kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Drakryggen

 

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

En perfekt matlagningsplats ska ha nära till vatten, vacker utsikt och vara bekväm.

Madir Tjatjavagge kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Fjället Madir vid Singistugorna

 

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Dag sex fortsatte vi vidare genom Tjäktjavagge och under seneftermiddagen kom vi fram till Singistugorna. På kvällen gjorde vi en liten fotoutflykt till ett sel nere i dalen. Långt borta kunde vi skymta Kårtjevuolle sameviste.

Sälkaglaciären kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Sälkaglaciären

 

Singicohkka kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

På den sjunde dagen kom vi fram till Kebnekaise fjällstation där vi stannade två nätter.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

 

Kebnekaise fjällstation Ladjovagge kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

När vi satt och åt mat på kvällen blev ljuset plötsligt overkligt magiskt. Jag gick ut och tog några bilder. Det fanns inte tid att gå någonstans så det fick bli bilder med ett av fjällstationens hus i förgrunden. Som så ofta när det är ett otroligt ljus försvann det fort och jag återgick snart till maten igen. Detta var något av det mest speciella ljus jag hittills har upplevt. Ett regnväder med mörka blå moln hade dragit österut och kvar fanns lättare moln som belystes av en lågt stående sol. Sassa skulle bestiga Kebnekaise dagen efter och hade beställt bra väder och det var hennes beställning som var på väg in under kvällen.

Singicohkka Tolpagorni Duolbagorni kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Morgonen dag åtta var kall med frost på marken. Alla moln var borta.

kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Jag klättrade upp i en stenig brant där det fanns fina höstfärger och hann ta lite bilder innan ljuset blev alltför starkt.

Tolpagorni Duolbagorni kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Tolpagorni

 

Ladtjovagge kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Under förmiddagen gick jag runt i ett område med stora stenblock söder om jokken Laddjujohka.

Ladjovagge kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Två veckor innan vi skulle resa fick jag en inflammation i ett muskelfäste i ena höften. Jag var osäker på om jag skulle klara vandringen. Sassa som är vältränad Friskis & Svettis ledare bar all vår gemensamma packning som mat och kök för att minska vikten i min ryggsäck. Tack Sassa! Jag åt inflammationshämmande medicin och gick långsamt, framför allt när det var uppförsbacke, för att inte förvärra inflammationen. Det funkade och jag var glad för det. Att bestiga Kebnekaise var dock helt uteslutet för mig. Tråkigt eftersom vädret var perfekt. Klart och vindstilla. Sassa klättrade upp tillsammans med en grupp och guide. Det hade varit en fantastisk upplevelse.

nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Sista vandringsdagen. Lunch mellan Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta med fjället Karmaspakte i bakgrunden.

Nikkaluokta kungsleden nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Det här fjället hade en vackert rundad form. Jag tog bilden när vi inte hade särskilt långt kvar till Nikkaluokta. Tyvärr kan jag, trots att jag vet ungefär var vi befann oss, inte finna ut på kartan vad fjället heter.
(Uppdatering 2016-11-03) Det är utlöparen på Kåkifjället, vilket Alf Fjellborg i Kaalasjärvi var vänlig och berättade för mig via mail.

Nikkaluokta nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

I Nikkaluokta tog vår vandring slut. Dagen efter skulle vi ta bussen till Kiruna och därifrån nattåget hem till Uddevalla.
Den här typen av vandring när man bor i stugor är mycket bekväm. Det finns mat att köpa i de flesta stugorna. Man behöver varken bära med sig tält, sovsäck, liggunderlag eller mat vilket gör att ryggsäcken därför blir lätt. Min säck vägde 7,5 kilo och Sassas drygt 11 kilo.
Man är inte särskilt väderberoende eftersom man alltid kommer fram till en varm stuga vid dagens slut. Det är ändå viktigt att ha bra kläder. Jag hade så pass varma kläder att jag skulle klara att vara ute i minus tio grader och kunna vara stilla och fota utan att frysa. Som jag nämnt tidigare hade flera stugor bastu vilket kändes väldigt lyxigt. Kebnekaise fjällstation har allt man kan önska sig och lite till. Det var en fin naturupplevelse med mycket vackra landskap. Men man får ingen vildmarkskänsla på grund av att allt är så lättillgängligt och exploaterat. Vi passerade ett par samevisten och området känns mer som en kulturmark än en vildmark. Vi såg tamrenar och det enda vilda djuret jag såg var en hare som höll till vid Kebnekaise fjällstation. Trots att vi vandrade i slutet av säsongen, strax innan stugorna stängde, såg vi många andra vandrare och vi träffade många väldigt trevliga människor. Jag har svårt att föreställa mig hur många turister det är under högsäsong.

Nikkaluokta nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

På morgonen, den dagen vi skulle resa hem, passade jag på att fota i Nikkaluokta. Naturen bjöd på fin dimma och frost.

Nikkaluokta Paittisjärvi nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson

Från början hade jag tänkt ta med min systemkamera och ett objektiv, en normalzoom. Dessutom ett resestativ. I och med min höftskada ändrade jag mig och tog en kompaktkamera istället, Sony RX-100 IV. Den innehåller ingen spegel, det vill säga inga rörliga delar. Då kunde jag välja ett lättare stativ som väger cirka ett kilo. Jag hade med fem batterier och en liten lätt laddare eftersom det finns ström på Kebnekaise fjällstation. Övriga stugor har inte ström för att ladda batterier. Tre minneskort, ett 64 GB och två 32 GB.

Nikkaluokta Alemus Kattar nordkalottenleden fjällvandring pangfoto Peter Angvarson
Höjden Alemus Kattar

 

 

Stormigt slut på fotosommaren 2016

Min fotosommar började med många vindstilla dagar och avslutades med några stormiga dagar på Bohuskusten. En stor fördel med blåsiga dagar på sommaren är att alla turister är som bortblåsta från klipporna. Känslan liknar den jag har på vintern, då det är ganska folktomt, vilket förhöjer naturupplevelsen.

klippor_stenar_hav_pangfoto_se_q2a0593

Följande tre bilder är tagna på samma ställe med lite olika utsnitt. Första bilden med direkt solljus och de två därefter utan direkt solljus. Tuffa fotografer fotar i soligt väder. Fegisar åker endast ut när det är mulet. 🙂

ramsvik_hav_klippor_storm_pangfoto_se_q2a0282

 

ramsvik_hav_klippor_storm_pangfoto_se_q2a0408

 

ramsvik_hav_klippor_storm_pangfoto_se_q2a0352

När det är pustigt behöver man vindtäta och varma kläder även under den varma årstiden. Ett zoomobjektiv är perfekt eftersom man vill undvika att byta objektiv. Man måste gå bra en bit från vattnet och hitta lä för att kunna byta. Luften är fylld av ett grått dis med saltvatten. En vanlig plastpåse runt kameran med öppningen vid objektivet och ett gummiband framtill runt objektivet för att hålla tätt är perfekt för att skydda kameran. Baktill brukar jag pilla upp ett lite hål i påsen som jag trär runt sökaren för att kunna se klart genom den. Framför frontlinsen har jag ett UV-filter som skydd. Sedan gäller det att aldrig släppa taget om stativet eftersom det i så fall blåser omkull när det är storm. Väl tillbaka i lugnet i bilen, efter några timmar i vinden, tror jag att jag får en känsla av hur det är att ha tinnitus. Det brusar i öronen men oljudet har försvunnit innan jag kommer hem.

Med ett gråfilter går det att skapa lugna bilder även under blåsiga dagar.

klippor_hav_valon_pangfoto_se_q2a0615

 

klippor_hav_valon_pangfoto_se_q2a0680

May the light be with You!

 

Lugn fotosommar

Min fotosommar har varit både lugn och stormig. Det började med många stilla morgnar med dimma och ibland även någon fin soluppgång. Slutet blev stormigt hemma på Bohuskusten vilket jag återkommer till i ett senare inlägg.

sjo_dimma_vass_pangfoto_se_Q2A0087

 

trad_dimma_himmel_v2_pangfoto_se_Q2A0043

I Halland, där vi har vår sommarstuga, finns det ett antal fina sjöar ganska nära stugan. Eftersom jag gick upp tidigt ville jag inte ha så långt till fotoplatserna. Det är framför allt över sjöar och öppna landskap det bildas dimma på sommaren. Temperaturen bör helst ned till 10 grader för att det ska bli dimma. För att det ska bildas dimma över ängar är en fördel om det har kommit regn dagarna innan.

vass_vatten_dimma_pangfoto_se_Q2A9658

 

sjo_bat_vass_dimma_pangfoto_se_Q2A0122

Det är något alldeles speciellt med en vindstilla tidig sommarmorgon. Det enda som hörs är ljud från fåglar, djur och någon gädda som jagar småfisk i vassen. Även om det är högtryck och varmt mitt på dagen finns det en uppfriskande kyla på morgonen. Alla människor bortsett från oss naturfotografer ligger hemma i sängen och sover.
När det fina ljuset och dimman har gett sig brukar jag åka hem, äta frukost och sova några timmar. Sedan är det som om jag vaknar upp till en helt ny värld. Stark sol, hög värme och semestrande människor. En skön sommardag.

skogsudde_dimma_pangfoto_se_Q2A0094

Kameran underexponerar (bilden blir för mörk) ofta ett motiv med mycket dimma eftersom den vita dimman påverkar mätaren. Jag brukar överexponera lite till en början och sedan öka överexponeringen tills kamerans display varnar att dimman fräter ut. Sedan väljer jag någon av bilderna tagna innan bilden med utfrätt(kritvitt och saknar detaljer) dimma. Det är också bra att titta på histogrammet för att se att den högra delen av tonkurvan ligger långt till höger.

sjo_spegelbild_moln_pangfoto_se_Q2A9586

 

hast_sjo_dimma_pangfoto_se_Q2A0164

Jag har vid åtskilliga tillfällen varit med om att hästar kommer fram och kollar in utrustning och fotograf innan de ställer upp på bild, så även denna morgon. Den bruna hästen kollade först in stativet nerifrån och upp. Därefter lite sniffande på kameran och sist ett litet försök att nafsa i min ärm. Jag lät den hållas och var observant på om den skulle försöka gnaga i utrustningen men det skedde inte. Efter kontrollen ställde hästen upp på bild.

hast_svart_sjo_pangfoto_se_Q2A0198

Det fanns även en svart häst i hagen. Den hade sett att jag var kontrollerad och kom därför inte fram till mig.