Ett oväntat och intressant rådjursmöte

I morse steg jag upp tidigt för att vara på plats i skogen innan solens uppgång. Jag skulle leta efter en spelgalen tjädertupp som jag hade fått tips om. Tyvärr dök inte tuppen upp, däremot kom plötsligt två råbockar springande i full fart framför mig. Den ena jagade den andre och båda två flämtade högljutt. De kom från min vänstra sida och sprang åt höger precis framför mig. Den första bocken försvann in i skogen. När den andre jagande bocken hade passerat mig stannade den turligt nog upp bakom några träd strax till höger om mig. Den hade inte sett mig och trädstammarna skymde sikten åt mitt håll.

Sakta och försiktigt ställde jag ned stativet och sjönk ned på knä utan att bli upptäckt. Efter en stund gick den åt höger.

Bocken stannade till vid en gran och gned huvudet upprepade gånger mot en gren. Hjortdjur har en körtel på huvudet som avger doft vilken de använder för att markera revir.

Emellanåt stannade råbocken upp och tittade år mitt håll. Den förstod dock inte att jag var en människa.

Sedan vände den och tillbaka gick åt vänster.

Rakt framför mig stannade den åter till och gned huvudet mot en trädstam.

Den saknade päls på några områden av halsen. Det orsakas av löss, så kallade pälsätare. Koncentrationen av rådjur vid foderplatser underlättar smittspridningen av lössen vintertid. När råbocken längre fram på våren fäller sin vinterpäls växer det ut ny sommarpäls även på de angripna områdena.

Sedan fortsatte bocken åt vänster ut på ett hygge där den höll till ett tag. Därefter gick den in i en gles tallskog på andra sidan hygget där den sparkade i marken med frambenen, också det ett beteende för att markera revir.

För mig var det mycket intressant att se det här revirhävdande beteendet så tidigt som i början av april. Jag har tidigare trott att det börjar senare på våren när bockarna fejar bort basthuden från hornen.

Sandödla

Förra helgen åkte jag till Strömstad och letade efter sandödlor. I Sverige har vi tre arter ödlor, kopparorm, skogsödla och sandödla. Kopparorm och skogsödla är vanliga och de har jag sett många gånger. Däremot hade jag inte sett sandödla tidigare och det var därför jag begav mig till Strömstad där det skulle finnas möjlighet att se den. Ödlan har status sårbar och enligt uppskattning ska det finnas 4000-8000 könsmogna individer i Sverige. Vädret var soligt och varmt för årstiden vilket ödlor brukar gilla. Väl på plats började jag leta systematiskt genom området. Efter en timme hade inte en enda ödla visat sig. Jag hade nästan gett upp när jag kom till det sista stället i området där de kunde vara. Det var en mycket brant backe glest bevuxen med träd som var svår att gå i. Plötsligt ligger där en ödla och solar sig. Jag kände mig nöjd över att ha fått se min första sandödla och sedan ville jag givetvis försöka ta bilder på den. Först fotograferade jag den i helfigur för att kunna kolla efteråt att det verkligen var en sandödla och sedan böjde jag mig långsamt närmare. När jag kommit nära ödlan tog jag fler bilder men det var svårt att stå stadigt i den branta backen. Plötsligt tappade ena foten taget och jag gjorde en liten hastig rörelse. Blixtsnabbt försvann ödlan in under en utskjutande björk. Det dröjde emellertid inte länge innan ödlan tittade fram igen.

Jag tog fler bilder allteftersom ödlan kröp längre ut från sitt gömställe.

Efter en tag kröp den vidare till ett område med störande pinnar,  jag lämnade den därför och letade lite längre bort i backen. Där hittade jag inga och gick sedan tillbaka till ödlan. När jag såg den igen upptäckte jag ytterligare en något större ödla alldeles intill den första.

När jag fotograferar ödlor använder jag ett 200 mm macro objektiv. Det gör att jag kan hålla ett lite längre avstånd till modellerna än om jag hade haft ett objektiv med till exempel 100 mm brännvidd. Då minskar risken att jag ska skrämma reptilerna. Fokuspunkten lägger jag oftast på ögat. Jag försöker använda en liten bländare för att få större delen av huvudet på ödlan skarpt, gärna 16 eller mindre. Om förgrund eller bakgrund innehåller störande element provar jag även med en större bländare och ett kortare skärpedjup. I vanliga fall använder jag alltid stativ men vid fotografering av reptiler gör jag oftast inte det. Därför behöver jag en kort slutartid om bilderna ska bli skarpa. Tyvärr har objektivet inte bildstabilisering. Slutartiden reglerar jag med hjälp av ISO-talet. Kameran är inställd på seriebildstagning och jag bränner av serier med exponeringar. Förhoppningsvis blir någon bild i serien skarp. Ligger man platt och stadigt på marken fungerar det väldigt bra. Det är svårare i till exempel en brant backe. Efteråt raderar jag de bilder som blivit oskarpa direkt i kameran.