Dovviltet tar nu för sig av det nya spirande gräset precis som den här hjorten gör. Att ta en bild på en vild betande dovhjort tidigt på våren likt denna kan vara mycket tidskrävande. Ofta går hjortarna tillsammans i stora grupper. Vid det här tillfället var dovhjortarna cirka trettio stycken och det innebär sextio vakande ögon. Dessutom är det inte så länge sedan jakten avslutades vilket gör dem mer skygga än längre fram på året innan jakten åter tar sin början. Gruppen med hjortar höll till på en äng. Jag kunde från en granplantering ta bilder på håll och den bästa bilden tycker jag blev en med förgrund i form av en stenmur samt tre hjortar i linje. Helst hade jag velat få med mer av stenmuren men då hade inte hjorten längst bort i bild rymts inom bilden.
Solen var på väg ner och min tanke var att kanske hjortarna går mot den delen av ängen som sist är solbelyst. Dovviltet, precis som jag, är nämligen väldigt förtjusta i solens värme. Därför gjorde jag en kringgående rörelse. Ut ur granplanteringen med ännu mer barr i nacken än förut samt över ett berg för att komma till bortre sidan av ängen. Där fanns en brant i vilken jag kunde kamouflera mig och sedan sätta på mig mitt stenansikte för att smälta in i miljön så väl som möjligt. Sedan var det bara att vänta och hoppas på turen. Efter en halv timme såg det glädjande nog ut som om djuren var på väg åt mitt håll. Jag fick vänta ytterligare en timme innan de lååååååååååångsamt hade betat sig fram till mitt gömställe.
De senaste veckorna har jag spenderat tre hela dagar, då menar jag från morgon innan soluppgång ända tills solen gått ner, i dovviltets marker och att jag fick dessa bilder känns som en god utdelning. Även om djurfotografering är tidskrävande så spelar det inte så stor roll eftersom jag njuter av att vistas ute i naturen. Dessutom tar jag även landskapsbilder när jag fotar djur.
