Peter Angvarson Fotografi

Vandringsdag 5 – Från rifugio Boé till rifugio Vicenza

Efter två övernattningar på rifugio Boé var det dags att dra vidare. Vi följde led 647 och vandrade först samma väg vi kommit till rifugio Boé. Efter någon kilometer vek 647 av åt vänster medan 666 fortsatte rakt fram. Första biten gick leden över en karg och vacker högslätt. Där ville en verkligen inte ha dimma, då hade orienteringen varit väldigt besvärlig. Underlaget var plant och därför var denna del lättgången.

När slätten tog slut fortsatte 647:an ned i dalen Val la Sties. En bit ner i dalen delade sig leden, 647:an åt vänster och led 656 gick rakt fram. Vi tog 656 som ledde västerut mot bilväg 242.

 

Så småningom kom vi ner i skog och där var underlaget besvärligt med knöliga och vassa stenar. Vi var tvungen att hålla koncentrationen för att inte trampa fel och falla i utförslutet. Jag började känna mig väldigt seg vilket inte gjorde saken bättre.
Vi passerade en fin bäck med naturliga små badpooler som tyvärr redan var upptagna av andra vandrare.

Led 656 slutade i en vägkrök och därifrån promenerade vi på asfalt upp till Passo Sella. Söder om vägen låg ett område med grönskande blomsterängar. Vi stannade flera gånger och fotade både landskapet och blommorna.

 

Väl uppe på passet tog vi en paus och köpte vatten. Sedan väntade en backe på 500 meter upp till rifugio T. Demetz som låg på 2685 m.ö.h. En kunde åka linbana dit upp vilket var väldigt lockande för mig eftersom jag hade en dålig dag men jag bet ihop kämpade på. Sassa fick vänta på mig då jag behövde vila ofta men till slut kom vi upp.

När vi nådde rifugio T. Demetz kom vi upp där gästerna till restaurangen satt och åt och drack. En grupp asiatiska kvinnor gav oss applåder och då kände jag att det var värt allt slit.

Efter en kort stunds vila vandrade vi nerför igen mot rifugio Vicenza, där vi skulle bo den kommande natten.

 

Rifugio Vicenza låt på 2253 m.ö.h. med en skön utsikt över högplatån Seiser Alm. Även denna rifugio saknade duschmöjligheter.

På kvällen gick jag en lite bit tillbaka upp mot rifugio T. Demetz och fotograferade berg och moln i ett fint kvällsljus.

 

Vandringsdag 6 – Från rifugio Vicenza till Tieser Alpl Hutte

Vi vandrade först led 525 en kort sträcka ned i dalen och sedan tog vi av på led 527 västerut på skrå utmed berget mot rifugio Sasso Piatto.

Först gick vi i ett landskap som präglades av blomsterängar och barrskog. Sedan övergick terrängen till öppna betesmarker ju närmre rifugio Sasso Piatto vi kom.

Choklad funkade inte särskilt bra som mellanmål.

Vi åt en mycket god lunch på rifugio Sasso Piatto tillsammans med många andra gäster innan vi fortsatte led 4 väster ut.

Led 4 följde en bergskam med vackra betesmarker och betande kossor. Inte någonstans i Sverige har jag sett kossor som har det så bra som dessa kossor hade det.

 

Det var väldigt lättvandrat och många vandrare passade på att vara ut i det fina vädret. Sista biten innan vi kom fram till rifugio Sasso Piatto följde leden en liten väg.

Rifugio Sasso Piatto var ett mycket modernt och nyligen reparerat ställe. Där hade vi bokat ett eget rum med egen dusch, en underbar känsla när vi inte hade duschat på fyra dagar.

Vi hade förväntat oss att maten skulle vara extra bra på ett så fint boende men även om den inte var dålig så var det ändå den sämsta vi åt på hela turen.

I ett STORT torkrum på nedre plan hängde massor av vandringskängor i långa rader på tork, en mindre förmögenhet med tanke på hur dyra dessa skor brukar vara.

Vandringsdag 7 – Från Tieser Alpl Hutte till rifugio Bolzano

Innan soluppgång och frukost smög jag ut en stund med kameran. Tog led 2 tills en vy över högslätten Seiser Alm öppnade sig åt nordväst. På vägen dit fotograferade jag nedanstående landskap.

Dalen bortom Seiser Alm, vari Ortisei skulle ligga, var insvept i dimma.

Någon hade satt upp en fin bänk där jag kunde sitta och njuta av utsikten innan det var dags att återvända till rifugion och äta en god frukost.

Efter frukost inledde vi dagens vandring västerut på led 4 mot rifugio Bolzano. Det var en förhållandevis kort och enkel tur.

När vi gått en tredjedel av sträckan kunde vi njuta av en fin utsikt över alperna i söder.

Sista halvan av vandringen gick vi på en platå med alpängar och betande kossor samt hästar.

Vi stannade många gånger och fotade blommor, kossor och hästar. Vid ett tillfälle mötte vi massor av skolungdomar, en hel skola. De skulle ta en gruppbild på ett ställe med fina berg i bakgrunden och då passade även vi på att fotografera dem. Tyvärr sa en av lärarna till oss att vi inte fick publicera bilderna så därför kan jag inte visa någon bild på detta.

Lagom till lunch kom vi fram till rifugio Bolzano. Vädret var strålande fint och vi kunde sitta ute och äta lunchen. Sedan tog vi en promenad utmed led 3 till en plats där två dalar nästan möttes. En från söder och en annan från norr. Där den norra började var mobiltäckningen god och vi tänkte återvända senare på eftermiddagen för att höra på web-radio när Sverige skulle möta Schweiz i VM-åttondelsfinal i fotboll.

När vi kom tillbaka till dalen efter att ha tagit det lite lugnt på rifugion hade mörka moln tornat upp sig runt omkring. Åska mullrade både norr och söder om oss. Mullret och även blixtar kom närmare och det kändes inte bekvämt att befinna sig så högt upp i det öppna landskapet. Dessutom såg det ut att bli ösregn. Därför beslutade vi att återvända till rifugion och det fick bli som det blev med matchen. Vädrets makter var inte mycket att göra något åt. Som tur var fick vi in web-radion på Sassas mobil och vi kunde lyssna på hela matchen liggandes i sängarna i vårt rum. Sverige vann till slut och gick vidare till kvarten där de förlorade mot England. Dessutom hann vi precis komma inomhus innan regnet öste ned i ett par timmar. Efter matchen åt vi middag och när vi var klara såg jag hur det klarnade upp och verkade bli kanonväder.

Vi hämtade kamerorna, gick ut och fotograferade tills det blev mörkt.

Det blev en väldigt fin avslutning på den dagen.

Vandringsdag 7 – Från rifugio Bolzano till Ortisei

Den sista morgonen var jag uppe före solens uppgång men även om det var fint ljus så blev det inte bra ljus på alperna runt omkring. Kvällsljuset dagen före var mycket bättre.

Några alpkajor satt på en klippa och värmde sig  i morgonsolen.

Så började vi den sista vandringen för denna gång.

Vi korsade Seiser Alm och gick genom en fin barrskog ner till Ortisei där vi startat vår vandring. Lederna var i tur och ordning 1, 5, 6 (passerade förbi hotell Panorama, Ritsch Schwaige och Icaro) och sista biten ned i dalen till Ortisei följde vi led 15.

Landskapet var vackert med ett överflöd av blommor på sina ställen. Det var även ett överflöd av människor eftersom det ligger flera hotell på slätten och det är enkelt att ta en linbana dit från Ortisei. Stundtals mötte vi fler människor än på Kungsgatan i Uddevalla centrum, vilket i och för sig inte säger så mycket.

Vädret var toppen även denna dag och vi njöt av den fina vandringen. På platsen där nedanstående bild är tagen skulle jag vilja fotografera någon gång när det är fint ljus och lite lagom dimmigt.

 

Åter i Ortisei.

 

Nu ska jag skriva om en vandringsresa till Val Gardena i Italienska alperna, de så kallade Dolomiterna. Efter avklarat midsommarfirande åkte jag och min fru Sassa till Italien och gick en tur som kallas Val Gardena 2000. Siffran antyder att leden till övervägande delen går över 2000 meters höjd. Vi bodde på alpstationer, så kallade rifugi. Standarden varierade men var överlag bra. En skulle ha med sig eget sovlinne och inneskor. Det serverades mat och på vissa ställen fanns halvpension som innebar trerätters middag och frukost. I övrigt kunde en välja från middagsmeny. Antal bäddar per rum varierade från två till drygt tio bäddar. Vi hade bokat allt boende i förväg. Det krävde mycket tid men sedan var det skönt att bara koppla av och njuta av resan.

Jag kommer att skriva om vilka leder vi vandrade, ifall någon blir inspirerad och vill gå samma runda. Kartan som täcker hela vandringen heter Tabacco 05 (Val Gardena – Ale di Siusi Gröden – Seiseralm) och jag köpte den på kartbutiken.se

På  sidan www.valgardena.it hittade vi bra information om boende och transfer. Dessutom var det bra att kolla på flygplatsernas sidor samt hotels.com momondo.com m.m.

Resdag

Jag och min fru Sassa flög från Göteborg till München (ett bra alternativ är annars att flyga till Innsbruck). Därifrån åkte vi med Südtirol bus transfer via Innsbruck till Ortisei i Val Gardena. En timme försenade anlände vi till hotell Charlet Hartsman som hade stängt för kvällen men de hade lämnat nyckel åt oss i ett litet kassaskåp utanför entrén. Väl inne i vårt fina rum började vi fundera över hur mycket vi hade betalat för rummet eftersom det var mycket bättre än vi normalt brukar boka. Det visade sig att vi blivit uppgraderade vilket förklarade den höga standarden.

Vandringsdag 1 – Från Ortisei till Rifugio Firenze

Efter en fantastisk frukostbuffé vandrade vi på en nedlagd järnvägsbanvall in till Ortisei centrum och efter 15 minuter var vi framme vid kabintåget som skulle ta oss upp till Chalet Resciesa, på drygt 2000 meters höjd. När vi klivit ur tåget följde vi led 35 över ett öppet sluttande område med ängsmarker. Solen sken och många turister hade precis som vi tagit kabintåget upp för att vandra. De flesta såg ut att gå dagsvandring. Kossor och hästar betade på ängarna.

Framme vid Rifugio Brogles tog vi en kort rast innan vi skulle klättra upp 400 meter på led 6. I början växte det skog och i slutet av backen var det trädfritt samt ganska brant. På slutdelen, innan vi kom upp på toppen, bestod leden mestadels av berg och lösgrus. På ett par branta ställen hade vajrar monterats i berget att hålla sig i. Det var jobbigt, men inte särskilt svårt. Vi kände oss ovanligt flåsiga på grund av höjden.

En nästintill panikslagen kvinna hade svårt att ta sig ned på ett av de lodräta ställena och hennes tålmodige man hjälpte henne ned, en decimeter i taget. Efter oss kom ett par med en hund, en beagle. Vi ville se om hunden kunde ta sig upp själv. Först klättrade en i paret upp och sedan tog den andre tag i hundens sele och skickade upp den.

När vi kom upp till toppen av passet blev vi glatt överraskade vid åsynen av ett helt annat landskap än det månlandskap vi nyss hade lämnat bakom oss. Framför oss bredde en stor grönskande och böljande sluttning ut sig. Vi gick led 1 åt sydost, snett nedför sluttningen mot rifugio Firenze. Efter diverse pauser med landskaps- och blomfotografering kom vi fram till vårt boende.

Vi tog av oss kängorna, vilka en inte får gå inomhus med i en rifugio. En kom direkt in i baren och där satt ett gäng och tittade på VM i fotboll. Det var tyskar och tyvärr såg de naturligtvis på sista gruppspelsmatchen mellan Tyskland och Sydkorea. Samtidigt gick den andra matchen i samma grupp mellan Sverige och Mexiko. Glädjande nog fanns det mobiltäckning och vi smög undan i ett hörn och lyssnade på radiosporten. Sverige vann med 3-0 och vid varje mål hoppade vi runt lite i vårt hörn. Tyskland förlorade med 0-2 och det var dystra miner framför tv:n. Sverige vann gruppen och Tyskland åkte överraskande ut ur VM. Trots vår segerglädje försökte vi ligga lite lågt under middagen. På kvällen fotade vi i närheten av Firenze och ljuset var verkligen fint. Vi hade eget rum och det ingick sängkläder samt handdukar vilket var lite lyxigt.

Vandringsdag 2 – Från Rifugio Firenze till Rifugio Puez

Firenze serverade en mycket bra frukost för att vara en rifugio. Efter maten packade vi ryggsäckarna och vandrade norrut på led 2-3.

Boendet och maten hade vi betalat kvällen innan eftersom vi ville betala med kort och mobiltäckningen var bättre på kvällen än på morgonen. Den unga kvinnan som tog betalt gick ut för att snabba på köpet.

Där led 2-3, efter ett tag, vände öster ut fanns ett område lämpligt för blomfotografering, en möjlighet som framför allt Sassa utnyttjade.

Nu gick leden ännu mer uppför och snart fick vi se det första murmeldjuret. Denna gulliga art med sin rultande gång. Den påminner om ett litet gosedjur. Vi såg fler murmeldjur innan marken så småningom blev stenigare och mest liknade ett månlandskap.

Leden delade sig och vi valde led 3A till vänster eftersom leden till höger innebar klättring enligt kartan. Men vi ändrade oss när vi såg att ”vår” led gick upp för ett 100 meter lodrätt stup och vi vände för att ta den andra leden, nummer 2, istället.

Innan klättringen började rastade vi en stund och drack vatten samt åt lite nötter med russin. Tre andra vandrare vilade på samma ställe och vi pratade lite med dem. De kom från Sydafrika och hade varit i många av södra Afrikas viltrika nationalparker. Klättringen var ganska lätt tack vare vajrar. Sedan gick vi en bit på skrå innan vi vek av mot en lättvandrad platå. Ett fint regn föll över platån som betades av får och getter. Strax innan vi kom fram till rifugio Puez pausade vi och njöt av utsikten. Då kom ett par gående, de stannade till och frågade om vi var svenskar. Det visade sig vara de trevliga Växjövandrarna som vi skulle dela rum med på Puez och även längre fram på turen. På kvällen blev det blåsigt samt mulet och ett tråkigt fotoljus. Därför blev det ingen fotografering. Inne i Puez var det kyligt. Veden var nästan slut och den ransonerades tills nästa vedleverans. På natten hade jag på mig helt underställ, en långärmad funktionströja, en fleece och mössa. Dessutom två filtar.

Vandringsdag 3 – Från Rifugio Puez till Rifugio Boé

På morgonen vaknade jag tidigt och såg att det var fint ljus. Vi sov i ett rum för 12 personer och vi låg närmast dörren. En nackdel när alla ska gå förbi in och ut ur rummet men bra när en fotograf vill smyga ut tidigt och fota utan att störa övriga. Puez låg på kanten av en djup dal. På motstående sida låg solen på och jag fotade åt det hållet. När jag kände mig nöjd tog jag även några bilder på huset. Utanför betade en flock får och plötsligt kom en hund rusande ut från huset och började jaga fåren. Någon i personalen skulle röka och då passade hunden på. Det är tillåtet med hundar på vissa rifugi.

Dagens vandring såg tuff ut och det skulle visa sig vara den tuffaste på hela turen. Vi vandrade led 2 till passet Passo Gardena och därefter led 666 till rifugio Boé på Sella massivet. Första delen fram till Passo Gardena var lättvandrad på en vacker led, med få andra vandrare till en början och många när vi kom nära passet. Det var en stigning på cirka 100 meter vid Forc. De Crespeina. Efter stigningen gick det nedför och där mötte vi ett gäng mountainbikecyklister som bar cyklarna uppför till Forc. De Crespeina.

Leden gick sedan på skrå mot Forc. Cier, ett område med taggiga berg.

På väg ned mot passet ökade vrålet succesivt från alla motorcyklister som upplevde naturen på sitt vis och bidrog med en kraftig ljudförorening.

Nere i passet fanns hotell och restauranger. Vi passade (haha) på att köpa vatten och gå på toa innan vi påbörjade en stigning på 750 meter upp till rifugio Boé. Först gick leden snett uppåt och sedan sicksackade den in i en brant dal. Sista biten bestod av en lång klättring med hjälp av vajrar där det förutom god benstyrka var bra att vara armstark i förhållande till sin kroppsvikt. Till en början var underlaget löst grus och lösa stenar och i slutet berg. Jag var tvungen att har kameran i ryggsäcken när jag klättrade och därför tog jag inga bilder under själva klättringen.

Det kändes skönt när klättringen var avklarad även om vi visste att det skulle bli ytterligare en klättring innan vi kom fram till rifugio Boé. Vi kom så upp till rifugio F. Cavazza på 2585 m.ö.h. Där åt vi mat innan vi fortsatte led 666. Den andra klättringen gick också bra och efter den gick vi på snö vissa sträckor innan vi nådde en karg högslätt.

Där hade vi följde med en yngre och en äldre man som hade bott i samma rum som vi den föregående natten. Den äldre mannen vandrade från München till Venedig och på högslätten passerade han den högsta punkten på sin långa vandring.

På Boé fick vi ett eget rum med fyra bäddar. Maten var bra, det fanns bland annat ett gott grönsaksbord med färska grönsaker. Det var lite oväntat eftersom det inte fanns någon lift eller väg till rifugion. Det fanns inte dusch, endast handfat och kallt rinnande vatten. Det var dessutom enda stället på vår tur där vi inte kunde dricka kranvattnet. Vi spenderade en rejäl summa euro på vatten på grund av detta.

Dag 4 – Dagstur i området kring rifugio Boé

Vi skulle bo två nätter på Boé och dag fyra var tänkt som en vilodag. Vi hade planerat gå en runda via rifugio Fassa led 638 och rifugio Forc. del Pordoi led 627, vilket vi även genomförde. Det var en kort tur men vi hade inte kollat så noga och det visade sig att Fassa låg högst upp på bergsmassivet på 3152 m.ö.h. Så blev det med den vilodagen. Men turen var jättefin, vädret helt fantastiskt och det var skönt att gå med lätta ryggsäckar.

Jag inledde dagen med fotografering tidigt på morgonen. Det var härligt att uppleva bergen helt själv och dessutom var ljuset fint. Efteråt sov jag en stund innan det var dags för frukost.

Efter frukosten gick vi upp till toppen Piz Boé, 3152 m.ö.h.

Högst upp låg den lilla rifugio Fassa. Där hade det varit häftigt att bo vid vackert väder. Vi var inte ensamma på toppen. Det var helg och många vandrare hade tagit en lift upp på andra sidan av bergsmassivet och sedan vandrat till Fassa. Vi åt mat på restaurangen som fick sina varor uppflugna med helikopter.

 

När toabesöket var avklarat gick vi ned för berget mot rifugio Forc. del Pordoi. Vi mötte många vandrare och vid de brantaste passagerna var det köbildning. Vi hamnade efter en skolklass och det tog tid när alla elever skulle klättra ned. Vid  rifugio Forc. del Pordoi vilade vi en stund innan vi vände åter utmed led 627 mot Boé. Vi hann hälsa på rifugio-grisen under pausen.

Halvvägs till Boé mötte vi en stor grupp vandrare. Det var bara att sitta ned och vila tills de passerat.

När vi kom åter till Boé hade vi fått sällskap i vårt rum av det trevliga Växjövandrarna.