Peter Angvarson Fotografi

Solen värmer, himlen är blå och vinden svag. Utsikten över en glest tallbevuxen dal med berget Morro De Santiago i fjärran är betagande. Jag och min fru har nyss startat dagens vandring och vi skojar om att vi som vanligt har för många klädesplagg nedpackade i ryggsäckarna.

Efter tjugo minuter drar moln in norrifrån och lägger sig som ett lock över landskapet. Med ens faller temperaturen minst tio grader och extrakläderna åker snabbt på. Som lägst ligger molnen femtio meter över våra huvuden och ett tag ser det ut som om vi ska svepas in i en tät dimma. Så småningom stiger molnen samtidigt som vår stig leder kraftigt nedåt och lite av värmen återkommer.

Gran Canarias centrala delar består av berg på upp till knappt tvåtusen meters höjd. Det bidrar till förhållanden där det ofta bildas moln på norra sidan av ön. Molnen kan snabbt svepa in mellan bergen och sänka temperaturen samt ta bort en stor del av en annars storslagen utsikt. Det finns många leder närmare kusten att välja på när väderleksförhållandena är sådana i bergen. Om molnen sluter sig och öppnar sig om vart annat då är det kul att vara fotorgraf. På morgonen kan temperaturen ligga på strax över nollstrecket i bergen och då behöver en ha med vinterkläder. En tunn vatten- och vindtät jacka ytterst, flera varma mellanlager och närmast kroppen något som transporterar bort svett brukar fungera bra. På benen långkalsonger och tunna byxor. Mössa och vantar. Mitt på dagen, vid fint väder, brukar shorts och linne vara bra. På fötterna kan en ha vandringskängor eller bra joggingskor beroende på hur mycket stöd en vill ha för fötterna.

De flesta lederna har bra underlag och är lätta att följa. Det finns flera bra böcker som beskriver vandringsturer på Kanarieöarna samt bra kartor. En bra karta är utgiven av Kompass och heter Gran Canaria. Den är väldigt bra att ha med sig på turen men fungerar också som bilkarta. Ibland kan en undra när en ser framför sig om det verkligen går en led där det enligt kartan ska göra det och om en överhuvudtaget kan ta sig fram där. Men oftast visar det sig vara enkelt att gå när en väl kommer fram.

Nedan har ett träd fallit över leden men det tillhör ovanligheterna.

Vatten är viktigt att bära med sig. Vi hade knappt en liter vatten per person med oss. Är det väldigt varmt behövs mer. Ett bra sätt är att ha vatten i bilen som en kan fylla på med innan och efteråt för att slippa bära så mycket. Till mellanmål åt vi kokta ägg, mackor, nötmix, kakor och frukt.

För turer mitt på dagen räcker det med en mindre ryggsäck. Eftersom vi oftast vandrade på morgonen och ibland på kvällen hade vi säckar med en volym på cirka 45 liter för att få plats till kläder.

För vandring på eftermiddag/kväll och om en inte hinner fram till bilen innan det blir mörkt är det bra att ta med en liten pannlampa eftersom ljuset försvinner ganska snabbt efter solens nedgång. Den är även bra när en vill starta tidigt innan det är ljust.

På Gran Canarias södra udde ligger ett fyra kvadratkilometer stort ökenområde kallat Maspalomas. Inåt land, där sanddynorna tar slut står hotellkomplexen som spön i backen. Området är så präglat av turism en kan tänka sig.

Det är väldigt smidigt att ta sig till Maspalomas speciellt om en kommer dit tidigt på morgonen. Då kör en huvudvägen genom Playa del Inglés nästan ända fram till den avslutande rondellen framför Hotell Rui. Vi kom dock lite fel första gången men det berodde på att verkligheten inte stämde överens med vår karta. På morgonen fanns det gott om parkeringsplatser. Parkeringsavgifterna börjar gälla kl. 10 och då har det fina ljuset försvunnit vilket innebär att det är gratis för naturfotografer.

För att komma till dynorna går en genom hotellet och fortsätter därefter hundra meter tills sanden tar vid.

Fotografering av former och linjer tillhör en typ av fotografering som jag verkligen gillar. Det är jättekul att gå omkring och leta motiv. Jag såg mig för innan jag gick vidare för att inte förstöra något fint motiv med mina fotspår.

Vid första besöket var vi där alla tre och gick runt området. Därefter åkte jag dit själv vid två tillfällen till och bara fotograferade. Första gången blåste det en del och jag skyddade kameran med en påse mot den flygande sanden då jag inte fotograferade. En fördel med vinden var att den hade raderat ut spår från dagen innan.

De två andra fototillfällena bjöd på lugnare väder men då fanns det kvar fler spår i sanden.

Trots att det fanns många spår gick det bra att hitta orörda områden med mönster.

Mönster framträdde tydligast när solen kom fram och skapade skuggor i vågmönstret. När klockan var 09:30 tyckte jag att ljuset blev för starkt och gick åter till bilen. Åkte ”hem” till Puerto Rico och åt frukost i solen på altanen.

Det är olika från fotograf till fotograf vilken typ av väder man föredrar. På Maspalomas kände jag att mitt favoritväder var blåst under natten som sopade bort alla spår och sol från klar himmel när solen gick upp för att få fram tydliga mönster i sanden samt ge intressanta skuggor.

Nu är det länge sedan jag skrev ett inlägg här i min blogg. De två senaste veckorna har jag varit på Gran Canaria och innan dess hade jag influensa. Som tur var hann jag precis bli bra tills jag, min fru och äldsta dottern skulle resa iväg. På Gran Canaria bodde vi i Puerto Rico som ligger på södra delen av ön. Den delen är mest solsäker men landskapet där är torrt och kargt. I centrala delarna av ön är växtligheten frodigare och på norra delen vilken vi inte besökte lär växtligheten vara frodigast. Vårt mål med resan var att vandra, sola, bada och äta god mat. Jag hade även ett lite eget inofficiellt mål att ta ett par bilder.

Den första vandringen gjorde vi strax utanför Puerto Rico. Eftersom jag var osäker på min form efter influensan tog vi hyrbilen uppför en backe till en platå där vi sedan gick en kort runda. På vägen till bilen mörknade himlen inåt ön och solen belyste landskapet.

Nästa utflykt blev till ett stort område med sanddynor i Maspalomas. Det återkommer jag till i ett senare inlägg. Missa inte detta. Därefter styrde vi kosan inåt land till en klippa kallad Roque Nublo. Vägarna till inlandet är bra men krokiga. Det är cirka fyra mil från Puerto Rico och det tog oss en och en halv timma att köra dit (utan fotostopp). När vi närmade oss såg vi moln glida över de branta bergskamrarna. Äldsta dottern såg fram emot att få gå i molnen. Väl framme var allt en enda vit blöt sörja. Vatten avsattes på tallskogens barr och vinden gjorde sedan att det regnade ner på oss. Temperaturen visade fem grader. Framme vid vårt mål på artonhundra meters höjd var allt fortfarande vitt men vi började ana en ljusning i molntäcket. Efter ett tag öppnade sig en lucka i molntäcket och en bedårande utsikt visade sig. Tack vare vinden slöt sig molnen och öppnade sig igen under en period vilket var väldigt intressant. Så småningom försvann molnen helt.

Det flesta vandringar gjorde vi på morgonen och förmiddagen. Fördelarna med det var flera. Vi slapp köra om en massa cyklister som tränade på vägarna upp i bergen, få mötande bilar, det var lätt att hitta parkering när en var först på plats, underbart att komma hem till altanen på eftermiddagen och sola samt ta sig ett dopp i poolen.

Ett par gånger vandrade vi dock på eftermiddagen och vid nedanstående tillfälle lyste solen fint på bergen när vi kom tillbaka till bilen efter turen.