Koberg – Ett viltmarksrike

Efter att ha tillbringat mycket tid på Kobergs marker kände jag att jag ville göra en bok med bilder samt skriva om mina upplevelser därifrån. Boken har jag gjort enbart för min egen skull som ett slags minne. Bilderna i boken är fotograferade under en tidsperiod om cirka tjugo år. Det tog mig drygt två år  att sammanställa samt redigera bilderna och skriva texten.  Att göra en bok liknar lite grann arbetet med att göra en utställning. Det blir ett slags avslut på ett längre bildprojekt och det är först när boken eller utställningen är klar som fotograferingen nått sitt slutliga mål. Det är en speciell känsla när bilderna till en utställning är inramade och klara eller när en färdig bok levereras. Det kan samtidigt kännas lite tomt men för min egen del har jag alltid haft nya roliga fotoprojekt att sätta igång med.

Boken gjorde jag på blurb.com där jag sedan tidigare har gjort två andra fotoböcker. En bok om Uddevalla och en om naturreservatet Yttra Berg i Halland. Förutom att blurb håller en hög kvalitet på sina böcker så finns det möjlighet att lägga ut böcker till försäljning på blurb.com. Kvaliteten på utskrifterna i böckerna är överlag betydligt bättre än de flesta tryckta fotoböckerna som ges ut på marknaden idag. Av den anledningen samt att böckerna skrivs ut en och en blir varje enskild bok dyr. Men om en prenumererar på blurbs nyhetsbrev kommer det bra rabatter med jämna mellanrum. Förr köpte jag en del naturfotoböcker men idag händer det väldigt sällan eftersom kvaliteten på trycket ofta är dålig och inte gör bilderna rättvisa. Det beror förmodligen på att priset per bok ska hamna lågt och därmed tilltala den breda massan. För mig är det tämligen meningslöst och inte prisvärt att köpa en naturfotobok med bra bilder i dåligt tryck. Sådana böcker brukar jag låna på biblioteket, främst för textens skull, då sparar jag både pengar och miljön.

Om du klickar på boken nedan kommer du till blurb där du kan se en del av sidorna i boken.

 

Fjällräv

På årets sista dag handlar mitt inlägg om fjällräv. Mina två tidigare inlägg från höstresan till Norge handlade om älg och myskoxe. En stor och oväntad bonus på resan var ett möte med fjällräv. Under mina vandringar i svenska fjällvärlden har det alltid varit en dröm att få se fjällräv samt fjälluggla men den drömmen hade hittills inte gått i uppfyllelse.

Fjället är stort och rävarna små men en av dagarna bestämde jag mig ändå för att göra ett försök. Jag hade två områden att välja på där jag av olika anledningar visste att det kunde hålla till fjällräv. Till sist bestämde jag mig för ett flackt område som låg cirka två timmars vandring från närmsta väg. I början gick jag sakta på grund av en tät dimma. Sikten var kortare än femtio meter och jag använde mitt kompasshus för att klara hålla riktningen i det flacka landskapet. Efter drygt en halvtimme började dimman lätta och det blev mycket enklare med orienteringen. På en slänt långt framför mig gick en grupp myskoxar. Jag gick mot myskoxarna och tänkte att det kan åtminstone bli bilder på myskoxar. När jag hade avverkat halva avståndet till djuren fick jag syn på en svart sak som inte passade in i naturen. Det var en slags matningsanordning för fjällräv vilket jag hade sett på bild. När jag tittade på matningsgrejen såg jag en liten mörk prick röra sig en bit därifrån och förstod genast vad det var. Jag hade sett min första fjällräv. Det visade sig vara tre prickar som höll till på en liten höjd cirka hundra meter från matningsplatsen. Jag gjorde upp en plan och den gick ut på att gå sakta i en halvcirkel till andra delen av höjden i förhållande till var rävarna höll hus. Rävarna borde vara orädda och förhoppningsvis även lite nyfikna.

Framme vid höjden lade jag mig ned och väntade. Efter fem minuter anade jag en rörelse ganska nära mig. En av rävarna kom och kollade in mig. Först såg jag bara öronen, efter en stund ögonen och en nos.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Det var en nyfiken individ. Den skällde några gånger vilket lät som en varning och som om den ville tala om för mig att den hade koll på mig.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Den verkade snart inse att jag inte utgjorde någon fara. Jag höll mig stilla och tog bilder.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Efter ett tag lade den sig ned och sov.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Den väcktes av röster som kom bakom mig. När jag vände mig om såg jag två fotografer stå och diskutera en bit bort. Konstigt nog travade de fram till mig och räven stack givetvis iväg. Ganska irriterad talade jag om för dem att jag inte tyckte om att de skrämde iväg den. De berättade då att de kände till många ställen och att de varit på denna plats tidigare på sommaren. Efter vår pratstund gick det äldre norska paret en bit bort och fikade. Jag passade också på att käka. Sedan började de röra sig runt kullen och hela tiden oroade de rävarna. Jag förvånades över hur dumt de bar sig åt och troligtvis fick de inga bilder. Som tur var gick de därifrån efter en stund.

Jag passade på att flytta till en ny plats och vänta där. Två rävar dök upp men de sov mesta delen av tiden. Vid ett tillfälle kom ett militärfordon körande på fjället och då kollade fjällrävarna in fordonet. Vädret var behagligt och jag vilade en stund medan rävarna sov. Sedan började de leka med varandra vilket jag hade hoppats på. Leken pågick i tio minuter och jag fick några bilder. Sedan var jag nöjd med en fantastisk naturupplevelse och började min vandring tillbaka.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Gott Nytt Fotoår!

May the light be with You!

 

 

Vildsvin

Jag smög fram genom en granplantering, utmed en äng. Strax innan ängen var slut tog ett smalt hygge vid. I skogen på andra sidan det smala hygget betade några dovhjortar. Jag lade mig på knä mellan två granar och hoppades på att någon hjort skulle komma fram på ett fint ställe där det var en öppning bland träden. Djuren hade ingen brådska. Medan jag väntade hördes vid flera tillfällen skrik från vildsvin, en bit längre bort i skogen, till höger om hjortarna. Kanske fanns det en sugga där som uppvaktades av galtar. Ljuden lät som skrik vid slagsmål. Jag såg hjortarna skymta bland träden då och då. Plötsligt dök en vildsvinsgalt upp i ängskanten. Den gick mot mig och jag tog bilder. I ögonvrån skymtade jag fler djur och det visade sig vara två galtar till. Alla tre travade ut på hygget och mot mig. När de kommit halvvägs hörde de ljudet från slutaren och stannade upp. Efter en liten stund bestämde de sig för att ljudet var något lurt och gick tillbaka till skogen de kommit ut från och försvann. Det blev inga bilder på hjortarna men det var en fantastisk upplevelse när tre ganska stora vildsvin kom nära och jag dessutom kunde ta några bilder.

Vildsvin Wild boar

 

Vildsvin Wild boar

 

Brunråtta

I helgen som gick besökte min fru och jag vår äldsta dotter i Stockholm. Dottern spelar handboll och det var en hemmamatch på söndagen vilken vi tittade på. På lördagen såg vi Cirque de Soleil i Globen och det var en kul upplevelse. Allt detta till trots så var det egentliga och hemliga uppdraget med resan att fotografera brunråtta. Jag gick till en sjö där jag såg råttor förra vintern vid en fågelmatning. Jag hade mina aningar om att det skulle bli lite svårt eftersom den riktiga matningssäsongen inte kommit igång än. Det visade sig vara riktigt. Inga råttor syntes, bara en massa fåglar. Träffade en trevlig fågelfotograf och vi pratade att tag. När jag gett upp och skulle packa ner min kamera för att lämna sjön dök det hux flux upp en liten fin brunråtta.

brunråtta brown rat

Den tyckte om brödet jag hade hittat i min dotters frys. Tack vare det kunde jag behålla den inom fotoavstånd en längre tid. Ibland försökte gräsänder ta råttans bröd och jag var tvungen att försiktigt mota bort dem.

brunråtta brown rat

Både änder och gäss visade upp ett dåligt uppförande gentemot råttan. De väste mot den och försökte skrämma bort den.

brunråtta brown rat

Råttans luktsinne imponerade mycket. Den såg ut som en liten sökande robot när den letade upp de små brödbitarna bland höstlöven.

brunråtta brown rat

 

brunråtta brown rat

Jag besökte samma råtta vid tre tillfällen under helgen och vid varje tillfälle lärde jag mig lite till om dess vanor samt hur jag skulle gå tillväga. Som med de flesta djur gällde det att röra sig lugnt och försiktigt. Då blev den inte oroad. Ofta kom den bara några decimeter från fronten på objektivet och därmed innanför objektivets närgräns.

brunråtta brown rat

Brunråttan får vanligen 6-8 ungar per kull. En honråtta föder upp till fem kullar per år. Den årliga dödligheten beräknas vara 95 procent.

brunråtta brown rat

Brunråttor kan framkalla ultraljudsläten.

brunråtta brown rat

Brunråtta är en invasiv art det vill säga den hör inte till vår fauna från början. Ursprungligen förekom den i sydöstra Sibirien, nordöstra Kina och delar av Japan men människan har spridit arten över stora delar av världen.

brunråtta brown rat

Brunråttans smittspridning i städer direkt till människor är ett ogrundat påstående. Den sprider däremot sjukdomar till husdjur och därigenom till människan.

brunråtta brown rat

Det var en jättefin naturupplevelse att fotografera och se denna brunråtta på nära håll.

 

Myskoxar i Dovrefjäll

Innan jag besökte Dovrefjäll i Norge hade jag inte sett myskoxe. I mitt tidigare inlägg om Dovrefjäll beskrev jag mina försök att fotografera älg i Fokstumyra och eftersom det var ganska svårt blev det desto mer bilder på myskoxar. Det är svårt med en ny art som en inte känner till beteendet hos. Myskoxen är omskriven som farlig och oberäknelig. Därför var jag extra försiktig till en början. Myskoxarna jagas inte på Dovrefjäll och är tämligen orädda för människor. En ska ha respekt för alla djur och speciellt orädda djur, samtidigt är det underbart att kunna studera och fotografera dessa djur som får leva ett naturligt liv.

Jag tog första bussen från Hjerkinn upp till fjällstationen Snöheim och i början såg vi flera myskoxar. Busschauffören stannade och vi kunde se en del av djuren på nära håll. Däremot syntes inga myskoxar till i området närmast Snöheim. Sjön vid stationen låg spegelblank och jag började med lite landskapsfotografering. En fin öring simmade iväg från forsnacken vid utloppet i sjön. En del av sjön täcktes av en tunn isskorpa.

Snöhätta Snöhetta Dovre Dovrefjäll Dovrefjell

Jag började gå en annan väg tillbaka mot Hjerkinn. Efter fyra kilometer nådde jag ett flackt område. Till höger om vägen gick en flock oxar och till vänster låg en annan flock och vilade. Jag gick åt vänster, mot en liten kulle som låg ungefär en halv kilometer från den vilande gruppen. Vädret var behagligt, solen värmde och nästan ingen vind. I skydd av kullen kunde jag se flocken och ytterligare två djur som vilade ett hundratal meter från flocken. Efter en stund upptäckte jag tre djur som kom ner för en sluttning på andra sidan om mig. Också de var långt borta. Snart dök även ett ensamt djur upp mellan de båda flockarna.

Jag lagade till min avancerade lunch, en frystorkad maträtt. Tillagningen bestod i att tillsätta varmt vatten, röra om i påsen och vänta tio minuter. Jag hoppades att några djur så småningom skulle passera min kulle. När den perfekt tillagade maten var uppäten vilade gruppen fortfarande. De tre andra djuren gick åt fel håll. Dags för lite Ruzzle-spel på mobilen.

Så äntligen började gruppen röra på sig. Det var kor med kalvar och en stor hane. De två myskoxarna reste sig också, det var en hona och en hane. Jag gissade att honan egentligen tillhörde flocken och var barn till hanen i gruppen samt att hon därför uppvaktades av en annan hane. Denne hane var säkert inte välkommen i flocken och därför höll de två sig hela tiden en bit efter de andra. Det ensamma djuret var också en hane och även han var förmodligen kär i honan. Han följde de två på behörigt avstånd. Tyvärr gick inte flocken mot min kulle och därför fortsatte jag min vandring efter att ha tagit några bilder på de två myskoxarna i deras härliga fjällmiljö.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den andra flocken till höger om mig hade nu vandrat en bra bit bortåt upp på en höjd. Jag fortsatte min promenad mot Hjerkinn. Bortom ett berg som kallas Haukberget låg två myskoxar och vilade sig. Jag ändrade min kurs mot djuren. Dessa började röra sig och jag försökte placera mig så att de med lite tur skulle kunna gå snett mot mig. Det lyckades ganska väl och resulterade i ett antal bilder.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Sedan ändrade de kurs mot Haukberget. Jag gjorde en kringgående rörelse mot andra sidan berget. Där stod en stor grävmaskin med en stor skopa. Grävmaskinen användes för att återställa området från ett militärt övningsfält till ett mer naturligt opåverkat område. Jag ställde mig bakom skopan och hoppades på att myskoxarna skulle hålla kursen och då komma mot mig. Här kunde de få komma på några meters håll. En halvtimme passerade. Inga djur i sikte. Ingen tur den här gången.

Ganska nöjd trots allt, fortsatte jag mot Hjerkinn igen. På avstånd syntes bussen på väg från Snöheim mot Hjerkinn. Den stannade till en stund vilket antagligen innebar myskoxe. Jag styrde kosan åt det hållet. Väl framme vid platsen fick jag snart syn på en ensam oxe. Nu provade jag att gå närmre än tidigare. Lade mig ned på knä och väntade. Myskoxen betade skymd av ett videsnår.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Efter cirka tio minuter gick den lite åt mitt håll och jag såg tydligt när den fick syn på mig. Den blängde en stund och gav sedan ifrån sig ett frustande och hostande läte. Jag tänkte att den var osäker på vad jag var för något eller helt enkelt inte gillade mig. Därför ställde jag mig upp för att tydligt visa att jag var en människa och backade fem steg för att även visa den att jag inte var fientligt inställd. Efter det ignorerade den mig helt och betade obekymrat vidare. Jag följde den ett bra tag och tog många bilder.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Ljuset avtog mer och mer och jag ”tackade” för mig. Väl tillbaka vid bilen var det ganska mörkt och min kropp kändes väldigt mör. Kroppen märkte av att jag hade travat runt med en tiokilos ryggsäck samt ett stativ med ett 500 mm tele över axeln. Med diverse avstickare blev det en tur på cirka femton kilometer.

Två dagar senare tog jag bussen till Snöheim igen. Tänkte leta efter fjällräv vilket kändes som ett omöjligt uppdrag. Återkommer till det. Jag var ende passageraren och det var lyxigt med en privatchaufför i en stor buss. Halvvägs gick en ensam myskoxe alldeles intill vägen. Det är inte tillåtet att släppa ut passagerare på vägen till Snöheim annars hade det varit perfekt om jag hade fått gå ut och ta bilder. Busschauffören stannade bussen och vi tittade på oxen. Den vänlige chauffören öppnade så sin sidoruta och jag hängde över honom och fotade genom den öppna rutan.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

En av dagarna visade väderleksprognosen på regn hela morgonen nästkommande dag. Då passade det perfekt med en välgörande sovmorgon. När jag vaknade verkade det ovanligt ljust i min hytte. Det hade kommit snö istället. Snön försvann vid hytten under eftermiddagen men högre upp låg den kvar längre.

Dovrefjäll Dovrefjell Norge

Långa perioder är stora områden mellan Hjerkinn och Snöheim avspärrade under vardagar eftersom militären håller på och återställer området. En kan gå en bit på vägen tills det står en bom med vakter. På vägen dit stannade en militärbil och befälet undrade om jag kände till detta och han berättade att det skulle sprängas idag. När jag fick syn på vakternas vagn såg jag även en myskoxe som gick på vänster sida om vägen.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Myskoxen skulle korsa vägen. På andra sidan vägen satt ett norskt par med en hund och fikade. Vakterna kom ut ur sin vagn och skrek på paret för att uppmärksamma dem på djuret vilket var på väg rakt mot dem. Paret med hunden flyttade sig och när jag fotat klart pratade jag med dem ett tag. De hade talat med vakterna som sagt att efter sprängningen var det ok att gå vidare på vägen.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När vakterna lite senare såg ut att ge sig av frågade jag dem om sprängningen var klar och om det var tillåtet att gå vidare. Det svarade ”ja, om jag bara gick”. Hur skulle jag kunna göra annat än gå? Trodde de möjligtvis att det fanns en bil eller cykel nedstoppad i min ryggsäck? Jag frågade inte utan gick vidare på vägen. Efter ett tag hördes en hög explosion och en rökpelare likt en svamp steg upp. Det small cirka fyra-fem hundra meter till höger om vägen. Vakterna måste ha varit väldigt hungriga eller nåt liknande och haft bråttom iväg då det var långt över lunchtid.

Längre fram på dagen syntes en grupp vilande myskoxar på långt håll i kikaren. Det tog lång tid att gå dit, en bred bäck skulle passeras på vägen och det blev till att hoppa på stenar.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När jag kom ganska nära gick jag upp på en liten höjd och visade mig. Det var två kor med varsin kalv. De reste sig upp och studerade mig lite skeptiskt.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När de insett att det bara var en svensk fotograf från Uddevalla lade de sig ned och idisslade. Nu började en lååång väntan.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Min väntan belönades till slut när den minsta kalven reste sig upp, då gjorde även de andra det och började beta.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den lilla kalven såg överviktig ut och gick som om den var sjuk. Det var första gången jag sett en så liten kalv och därför fanns inget att relatera till. Alla små kalvar kanske är så kraftiga?

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Först bestod maten av i huvudsak vide vilket repades av från buskarna.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Sedan åt de fröställningarna på högt gräs med stor förtjusning.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den lilla kalven var slö och låg ned medan de andra åt. Den låg mellan mig och de andra djuren. Ett par gånger kom en av korna och kollade till den.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

På vägen till bilen låg en slaktad vildren intill en bäck. Det ska finnas ganska många vildrenar i Dovrefjäll. Men eftersom de jagas är de dock mycket rädda för människor och jag såg inte en enda levande vildren på hela veckan.

VIldren Dovrefjäll Dovrefjell

 

Sista dagen på myskoxe-fjället åkte jag till Grönbacken. Det ligger cirka tio kilometer norr on Hjerkinn. Där startade en led vid namn myskoxeleden, vilket lät lovande. Under de två första kilometrarna gick leden svagt uppför. När leden delade sig tog jag av åt norr och gick över en bäck på en bro. Strax fick jag syn på en flock långt bort i väster, dock inte myskoxar, utan en flock människor. Det var drygt femtio ripjägare med hundar som hade en fågelhund-tävling i nationalparken. Konstigt ställe att arrangera en sådan tävling på även om det inte skedde någon jakt. Längre norrut syntes ytterligare en grupp människor. Dessa hade kameror och verkade leta myskoxar. Till en början var de samlade men så småningom spred de ut sig på fjället. Det såg ut som om de letade åt olika håll utan att hitta något. Dit var det alltså ingen idé att gå och till jägarna hade jag ingen lust att gå heller. Därför fotograferade jag fjällbjörk istället. På väg mot bilen mötte jag två fotografer från Göteborg, Gustav och Mats. De hade träffat några som berättat om en gammal trött och ”halvdöd” myskoxe vilken skulle befinna sig söder om oss. Efter en stund fick vi syn på den och placerade oss på en liten avsats i höjd med oxen. Den idisslade och vilade.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Mats och Gustav var nöjda efter ett tag och började tala om öl. Jag hade ingen öl i hyttan och kunde lika gärna stanna kvar en stund till. Fem minuter senare slutade myskoxen idissla vilket var ett gott tecken. Efter ytterligare fem minuter reste den sig upp.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Det var fantastiskt kul att fotografera dessa fascinerande och orädda myskoxar. Tänk om det hade funnits områden i Sverige där inga vilda djur får dödas för nöjes skull. Vad jag vet finns inget sådant område i Sverige där det inte är tillåtet att jaga något vilt djur överhuvudtaget. Vilket uppsving för turismen det skulle bli och massor av arbetstillfällen skulle skapas. Istället måste naturintresserade svenskar åka ganska långt för att få uppleva något sådant. Vår naturvård när det avser vilda djur är under all kritik. Något enda stort område, till exempel en stor nationalpark, skulle väl kunna undantas helt från jakt. Det vore väl inte helt orimligt.

 

 

 

Älgar i Dovrefjäll

Vecka 38 spenderade jag i Dovrefjäll i Norge. Min främsta anledning till resan var att försöka fotografera älgar i naturreservatet Fokstumyra och allra helst någon fin älgtjur. Det visade sig vara svårare än jag hade räknat med. Fokstumyra är ett populärt område för fågelskådare under vår och sommar vilket borde göra att älgarna ser många människor och därför inte skulle vara så rädda. Första kvällen stötte jag på en älgko med kalv som var orädda och tänkte att det här blir ju lätt att få bilder på älg. Kon och kalven gick intill väg E6 som genomkorsar området. Många bilar stannade och ett flertal fotografer stod utanför bilarna och fotograferade djuren.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Det skulle dock visa sig att alla andra älgar jag skulle komma i kontakt med senare under veckan var minst lika rädda som de är i mina hemtrakter.

Nästa morgon såg jag tidigt tre älgar som betade i ett kärr ungefär femtio meter från vägen. En bit längre fram fanns det en bra plats att ställa bilen på. Sedan gick jag tillbaka på vägen och smög i skydd av en björkridå mot älgarna utan att de fick syn på mig.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Tyvärr dröjde det inte länge innan det stannade två bilar på vägen och ut kom två fotografer som ställde sig helt öppet på vägen. Älgarna såg dem såklart och sprang omedelbart in i skogen. Där försvann den fina möjligheten till fler bilder.

Från E6:an såg jag älgar så gott som varje morgon och kväll när jag körde där men det var höga vägkanter vilket gjorde det omöjligt att stanna vid sidan om vägen. Jag var tvungen att finna en avfart för att parkera bilen vilken kunde ligga kilometrar bort. Att stanna på vägen som var en åttioväg med mycket trafik hade varit för farligt och mycket olämpligt. Därför parkerade jag oftast bilen och vandrade runt i naturreservatet vilket är en större naturupplevelse men kanske inte lika effektivt. Det finns en trevlig led i reservatet som är cirka sex till sju kilometer lång. När jag kommit över på andra sidan myren såg jag några älgar på den sidan där leden startade. Tusan också, om jag hade gått leden åt andra hållet hade jag kommit perfekt och fått en möjlighet till bra bilder. I kikaren syntes att en av älgarna var en fin tjur. Då var det bara och gå hela vägen tillbaka och hoppas djuren skulle stanna kvar. Efter en promenad på tre kilometer var jag tillbaka men ingen älg syntes till. Så småningom visade det sig att de hade gått ut till mitten av myren. På håll blev det några bilder på tjuren. Den hade väldigt ojämna horn, en stor skovel med åtta taggar på ena sidan och ett stånghorn med fem taggar på den andra. När den upptäckte mig gick den bortåt på myren och de andra fem älgarna följde efter. Därefter försvann de in i skogen.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

En annan morgon studerade jag en ensam ko samt en ko med kalv från ett fågeltorn. De betade ganska långt bort och det var ingen idé att försöka smyga sig på dem då terrängen är mycket öppen. Istället hoppades jag på att de skulle komma närmare tornet. Tyvärr gick de åt ett annat håll och jag fick nöja mig med bilder på avstånd med älgarna i en fin miljö.

Älg, Dovre, NorgeÄlg, Dovre, NorgeEftersom det var mycket svårare med älgfotografering än jag hade trott lade jag ner mer tid på myskoxar och landskap istället. Dessutom hade jag turen att få se fjällräv vilket var en stor och oväntad bonus. Återkommer till det i framtida inlägg. Missa inte detta!

Betande djur

Jag tycker om bilder där djur tittar in i kameran. Det ger en ögonkontakt med betraktaren och djuren ser ofta ståtligare ut när de står upprätt. Men en stor del av djurens liv består av att beta och vila. Bilder på dessa aktiviteter är svåra att ta eftersom det förutsätter att djuren är ovetande om fotografen. Såvida de inte är skyddade från jakt och har ett naturligt beteende förstås men då måste jag resa långt för att få uppleva det.

alg_tjur_pangfoto_se_Q2A8342

Älgtjuren gick tillsammans med en ko och en kalv. Jag hade räknat med att få se mindre djur än älg vid detta tillfälle. Därför hade jag en konverter på kameran som förlängde teleobjektivet vilket gjorde det svårt att få med hela tjuren i bild på grund av att den var så nära. Det var omöjligt att förflytta sig bakåt eller ta av konvertern utan att bli upptäckt.

kronhjort_pangfoto_se_Q2A0358

Efter brunsten är kronhjorten utmärglad och hungrig. Den behöver äta mycket och visar sig oftare öppet. Den här hjorten har stångat av en tagg under en strid med en annan hjort.

kronhjort_pangfoto_se_Q2A0451

Denna hjort hade fått ännu mer stryk och haltade betänkligt. Den låg ned och betade det mesta av tiden och reste sig bara för att flytta till ett nytt ställe att äta på. Båda dessa hjortar är på retur, har sett sina bästa dar, vilket man kan se på hornen. De är lite krökta samt ger ett trubbigt intryck och inte lika kraftiga som på en yngre hjort. Det tyder på en förnuftig jakt eftersom dessa djur har sparats och haft möjlighet att nå sin bästa ålder vilket tyvärr är extremt ovanligt i Sverige. För att kunna ta bilder var jag tvungen att komma ner med kameran nära marken under nedhängande grangrenar. Stativbenen var nästan maximalt utfällda. Det gjorde att jag var tvungen att ligga ner på sidan för att kunna titta i sökaren. Efter att ha legat några timmar på det viset bland några stenar talade min kropp om att även jag är på retur. Dagen efter var vänster skinka och sida av låret väldigt ömt. Men jag hade fina upplevelser och hjortarna märkte inte av min närvaro.

vildsvin_kronhjort_pangfoto_se_Q2A0458

Ett stort problem är alla grässtrån och pinnar som väldigt ofta vill komma framför motivet. Jag brukar försöka hålla koll på dessa störande detaljer och ta många bilder. I bilden ovan har två strån framför vildsvinets ansikte sabbat för mig.

vildsvin_pangfoto_se_Q2A0493

I den här bilden går vildsvinet på en plats med färre långa grässtrån men då gick det ingen kronhjort i bakgrunden. Det är mycket som ska stämma för att få till en intressant bild. En annan svårighet när man fotograferar betande djur är huvudrörelser. Man måste använda tillräckligt kort slutartid för att undvika rörelseoskärpa på grund av att ett betande djur hela tiden rör på huvudet. I det här fallet är det också bra att ta många bilder.

Gran Paradiso

I mitten av september åkte jag till Italienska nationalparken Gran Paradiso. Den ligger i alperna i nordvästra delen av landet. Här finns bland annat Italiens högsta berg, 4061 meter över havet, som också det heter Gran Paradiso. Mitt mål med resan var att se och fotografera, för mig, nya vilda djurarter och ett storslaget landskap. Djuren var framför allt stenbock, gems och murmeldjur. I parken finns även andra djur som till exempel hare, rådjur, rödräv och varg.

gems_pangfoto_se_U7A4623
Gems

Parken har funnits sedan 1922 och besöks främst av vandrare och klättrare. Jag såg inte någon annan turist som såg ut att vara där bara för att fotografera. Dessutom träffade jag inte på någon annan nordbo under de tio dagar resan varade. På hotellen och alpstationerna (rifugios) kunde några i personalen lite engelska. På campingen i Lillaz, där jag bodde fyra nätter, kunde kvinnan som hade hand om stället inte ett ord engelska och jag kunde inte ett ord italienska. Det gav åtminstone en äkta utlandsupplevelse.

gems_flock_pangfoto_se_U7A5471
Gems

Djuren höll till på ganska hög höjd. Dalarna ligger på knappt tvåtusen meter och där såg jag bara murmeldjur utom vid ett tillfälle då jag hade tur att se en liten flock gems som för ovanlighetens skull var ganska orädda. Övriga djur såg jag när jag vandrat upp till 2500 – 2700 meters höjd och enligt vad andra berättade var de flesta djuren ännu högre upp. Kanske var det därför jag inte såg så många djur som jag hade räknat med.

gems_pangfoto_se_U7A6453
Gems

Gemsen var väldigt försiktiga. Redan på 150 meters håll kunde de springa iväg om de upptäckte en människa. I terrängen över trädgränsen blev det därför svårt att komma nära dem.

gems_pangfoto_se_U7A7428
Enda tillfället då jag kunde studera och fotografera gems utan att de sprang iväg.

Kanske vandrar gemsen periodvis utanför parken och blir jagad där eller blir de kanske bortdrivna av bönder som har sina får och getter högt upp i alperna. Det liknade lite förhållandena i svenska fjällen där en liten priviligierad skara samer håller massor av tamrenar som betar ner och utarmar markvegetationen. Överallt fanns det flockar med får och getter, även i de områden där jag var som högst upp på 2700 meters höjd. Parken har stenbocken som symbol men det hade varit mer korrekt och ärligt att ha en tamget som symbol.

alper_chabod_pangfoto_se_U7A6238

alper_pangfoto_se_U7A5558

När jag hade vandrat upp tusen meter från dalbottnen var det ytterligare tusen meter upp till topparna runt omkring mig. Naturligtvis blev det massor av bilder på alper. Det finns utrymme för rensning bland alpmotiven så småningom.

valle_di_cogne_pangfoto_se_U7A7006
Utsikt över Cognedalen med parken Gran Paradiso på vänster sida om dalen.

alper_chabod_pangfoto_se_U7A6271

murmeldjur_pangfoto_se_U7A5040
Murmeldjur

Murmeldjur fanns lite varstans. De gillade sydsluttningar med stenskravel och gräs. Även de var mycket försiktiga. Jag hade förväntat mig att de som höll till nära leder skulle vara vana och orädda för människor eftersom djuren ser vandrare med jämna mellanrum. På ett ställe verkade murmeldjuren lite mer tolleranta och där spenderade jag några timmar. Annars gav de oftast ifrån sig ett högt varningspip och försvann ner i sina hålor.

lammgam_pangfoto_se_U7A4757
Lammgam

Vid ett tillfälle hade jag turen att se en lammgam under en halvtimmes tid. Den flög utmed alpsidan och emellanåt vilade den på någon sten. Vid två tillfällen passerade den över mig. Lammgamen har ett vingspann på 235 – 275 centimeter att jämföra med havsörn vars vingspann är 200 – 245 cm.

stenbock_dimma_pangfoto_se_U7A5887
Stenbock

De djur jag helst ville se var stenbockarna med sina maffiga horn. Under tio dagar såg jag tyvärr stenbock endast på ett ställe under två dagar. De ska vara vanliga och höll antagligen till högt upp där det inte gick tamdjur.

stenbock_alper_pangfoto_se_U7A6207
Stenbock

De stenbockar jag såg var precis så orädda som jag förväntat mig. Man kunde röra sig sakta och sitta i närheten av dem utan att de verkade särskilt oroade.

stenbock_pangfoto_se_U7A6059
Stenbock

Den timmen när jag satt tjugo meter från den fina stenbocken var höjdpunkten på hela resan. Den lade sig ned i sluttningen och idisslade. Bergen runt omkring oss gav en fin inramning och härlig frihetskänsla. Det var värt varenda steg uppför och varenda svettdroppe för att få uppleva detta. Den låg kvar när jag vandrade tillbaka till alpstationen för att äta en trerätters middag.

 

Naturfotografer emellan

Den senaste veckan har jag besökt Hunneberg vid tre tillfällen med förhoppning att se och fota älg. Vid de två första försöken såg jag inte till någon älg över huvud taget. Tredje gången gillt heter det ju och den tredje morgonen fick jag se en älgko nästan direkt. Jag sökte med blicken efter en tjur eftersom kor oftast har sällskap av en eller flera tjurar under brunsttiden. Konstigt nog verkade hon vara ensam. Eftersom det fortfarande var lite skumt ljus åkte jag vidare. Jag hade inte kört mer än tio meter förrän det stod en tjur en liten bit från vägen. Så snart det gick vände jag bilen och åkte tillbaka. Sedan var det bara att vänta på en möjlighet att få några bra bilder. Dessutom fick det gärna bli lite ljusare. Kon betade löv från buskar och tjuren höll koll på henne. Så kom en kalv fram och nu började det bli riktigt trevligt. Tyvärr var det ganska rörigt och snårigt där djuren gick men det fanns luckor där det kunde finnas möjlighet till bilder. Jag tog en bild då och då men mest för att ha en bild på tjuren och kunna känna igen den om jag ser den någon annan gång. Chanserna kändes som ganska goda att det skulle komma bra fototillfällen då älgarna inte brydde sig om min bil. De gick parallellt med vägen och snart kom ett parti med vass men efter det blev skogen mer öppen och där var det lite mer ordning och reda. När jag väntat ytterligare en tid dök det upp en bil, med en naturfotograf, vilken givetvis stannade. Till min förvåning och besvikelse gick fotografen ut ur bilen, öppnade bagageluckan, tog fram ett stativ och gick på vägen fram till min bil. Med ens minskade mina goda chanser till bra bilder då älgarna drog sig längre från vägen. Så kom ytterligare en bil med en naturfotograf i som också han gick ut på vägen. Jag tog ned rutan och frågade om de kände till djuren och om djuren var orädda. Nej, det visste de inte, fick jag till svar. Jag frågade då varför de gått ur bilarna och ut på vägen och då svarade den som kom sist att om djuren står på fel sida om vägen måste man det för att kunna fota. ”Vilken tur”, tänkte jag, att jag har en bil som går att vända. Denne fotograf körde alltså runt i en bil som bara gick åt ett håll! 🙂 🙂 🙂

algtjur_pangfoto_se_U7A7610

Strax åkte jag vidare eftersom jag bedömde att mina möjligheter till bra bilder på älgarna minskat betydligt. Senare under morgonen, när jag vandrat en bra bit in på Hunnebergs mossmarker och satt bakom kamouflagenätet funderade jag på var gränsen går för hur man som naturfotograf kan bete sig mot andra fotografer. Antagligen finns det många olika uppfattningar om detta bland oss naturfotografer. Min uppfattning är att man bör undvika att försämra eller förstöra fotomöjligheterna för andra fotografer och om man är tveksam kan man fråga. I det här fallet hade det varit enkelt att stanna till vid min bil, ta ned rutan och tyst ställa frågan om det var ok att gå ut. En av fotograferna är medlem i Naturfotograferna /N, en medlemsorganisation som har en hederskodex där det står mycket bra om hur bland annat naturfotografer bör uppträda i naturen. Det står däremot väldigt lite om hur vi naturfotografer bör uppträda mot varandra. Jag hittade en enda mening om detta i hederskodexen, ”Vår affärsmoral är hög, vi utövar en ärlig konkurrens och försvårar inte för kollegernas arbete.”. Detta är en bra mening som pekar på det viktigaste tycker jag, att inte försvåra för kollegor.
Givetvis har ingen fotograf mer rätt till ett motiv än någon annan. Men om det redan är en fotograf på plats vid något djur eller ett landskapsmotiv, när jag själv kommer till platsen, då känner jag att det är inte bara att klampa på utan hänsyn.
Det har hänt att jag har förstört för andra fotografer genom årens lopp. Vid ett par tillfällen har jag skrämt djur för att efteråt upptäckta en besviken fotograf som varit gömd någonstans. Det var pinsamt och definitivt inte meningen vilket jag hoppas de har förstått. Ibland kan man faktiskt ha tur genom att någon annan människa gör att djur kommer mot en och att man på så sätt får bilder. Att skrämma djuren från samma plats där andra fotografer befinner sig gör att ingen fotograf lyckas ta bra bilder. Åtminstone är det så på Hunneberg.

algtjur_pangfoto_se_U7A7615

 

En lätt känsla av höst

dovvilt_pangfoto_se_U7A3826

En eftermiddag, i veckan som gick, smög jag sakta och försiktigt fram i en ganska tät granskog där jag vid några tidigare besök kommit nära djur tack vare skogen. Nu var det helt tomt i skogen men från en intilliggande stor äng hördes ljud från dovhindar och dovkalvar. Plötsligt öppnades himlen och regnet öste ner. På grund av skogen hade jag inte sett molnen dra ihop sig. Jag kurade ihop intill en gran för att få skydd från regnet. På ängen kom en stor mängd djur halvspringande mot skogen för att söka skydd undan regnet. Skogsbrynet fylldes åt alla håll av dovvilt, vildsvin och mufflonfår.

mufflon_pangfoto_se_U7A3850

dovvilt_pangfoto_se_U7A3821

När så småningom regnskuren bedarrat återvände flertalet djur ut på ängen igen. Som tur var dröjde sig en del djur kvar vid skogskanten och jag kunde få bilder på bland annat några vildsvin.

vildsvin_pangfoto_se_U7A3929

vildsvin_pangfoto_se_U7A3952

Senare på kvällen var skogen lite hösttyst och höstkylan smög sig på, så som det ofta blir i början av september. En smått ödesmättad känsla kom över mig. Den varade ända tills jag kom till en plats där två vildsvin brunstade. Suggan travade före med en galt tätt i hasorna. Hon gav ifrån sig ljud som om hon inte  riktigt var med på noterna och han grymtade på ett förföriskt(för ett vildsvinsöra, tror jag) sätt. Efter kom en årsunge springande. Vid två tillfällen gick vildsvinen in i granplanteringen, där jag stod, bara tio meter från mig. Det var lite spännande eftersom jag insåg att de skulle inte hinna upptäcka mig, om de sprang rakt på mig. De var alltför upptagna av varandra. Hundra meter framför mig, utom synhåll i skogen, brölade en kronhjort gång på gång. Den ödesmättade höstkänslan var som bortblåst. Tre galtar varav två var ganska fina var också intresserade av suggan. De var avvaktande och höll ett visst avstånd till den stora galten och suggan. En av ”småpojkarna” kom lite åt mitt håll och jag passade på att fota. Dessutom blev det några bilder på en dovhind som gick och betade en bit bort. Dovviltet flyttade sig snabbt ur vägen när suggan och galten kom travande.

vildsvin_pangfoto_se_U7A4076

dovvilt_pangfoto_se_U7A4065

 

PAng Foto Menu