En dag i mitten av november hade jag under morgonen väntat och hoppats på ett älgmöte i skogen. Tyvärr missade älgarna att komma i tid till mötet och innan jag åkte hem tänkte jag gå genom ett nytt område som hade sett lovande ut på kartan. Omedelbart visade det sig vara snårigt och eländigt, inte alls som jag hade hoppats på. Mitt i området var jag tvungen att korsa ett dike vilket var svårare än det sett ut på kartan. På andra sidan diket fortsatte den täta skogen och jag tänkte att det var bortkastad tid eftersom där kunde väl ingen älg gilla att hålla till. Så kom jag fram till en granplantering med gallrade träd på marken. Det såg ännu värre ut och jag ville inte gå in där. Istället följde jag kanten på planteringen och jag hade inte gått mer än tjugo till trettio meter så syntes plötsligt bakdelen på en älg. Jag fällde ut stativbenen och lade mig på knä. Det blåste en kraftig vind den dagen och tack vare det hade älgen inte hört mig. Älgen stod stilla och betade. Jag hoppades på att den skulle vända framdelen mot mig och inte gå åt det hållet den var vänd åt. Den gången var turen med mig och det visade sig vara en älgtjur som åt kvistar av något slag. Tyvärr var ljuset hårt men det gjorde å andra sidan det svårare för tjuren att upptäcka mig. Jag fotade, vid de få tillfällen, när han tittade upp. Älgen kände sig förmodligen säker i det täta och den betade med huvudet ner i riset det mesta av tiden.
Jag hoppades på moln framför solen och vid ett tillfälle skedde det samtidigt som tjuren tittade upp.
Efter ett tag vände han sig åt vänster igen och betade sakta åt det hållet. När tjuren varit utom synhåll ett tag reste jag mig försiktigt och gick åt höger istället för att inte skrämma älgen.
