I mitten av september åkte jag till Italienska nationalparken Gran Paradiso. Den ligger i alperna i nordvästra delen av landet. Här finns bland annat Italiens högsta berg, 4061 meter över havet, som också det heter Gran Paradiso. Mitt mål med resan var att se och fotografera, för mig, nya vilda djurarter och ett storslaget landskap. Djuren var framför allt stenbock, gems och murmeldjur. I parken finns även andra djur som till exempel hare, rådjur, rödräv och varg.
Parken har funnits sedan 1922 och besöks främst av vandrare och klättrare. Jag såg inte någon annan turist som såg ut att vara där bara för att fotografera. Dessutom träffade jag inte på någon annan nordbo under de tio dagar resan varade. På hotellen och alpstationerna (rifugios) kunde några i personalen lite engelska. På campingen i Lillaz, där jag bodde fyra nätter, kunde kvinnan som hade hand om stället inte ett ord engelska och jag kunde inte ett ord italienska. Det gav åtminstone en äkta utlandsupplevelse.
Djuren höll till på ganska hög höjd. Dalarna ligger på knappt tvåtusen meter och där såg jag bara murmeldjur utom vid ett tillfälle då jag hade tur att se en liten flock gems som för ovanlighetens skull var ganska orädda. Övriga djur såg jag när jag vandrat upp till 2500 – 2700 meters höjd och enligt vad andra berättade var de flesta djuren ännu högre upp. Kanske var det därför jag inte såg så många djur som jag hade räknat med.
Gemsen var väldigt försiktiga. Redan på 150 meters håll kunde de springa iväg om de upptäckte en människa. I terrängen över trädgränsen blev det därför svårt att komma nära dem.
Kanske vandrar gemsen periodvis utanför parken och blir jagad där eller blir de kanske bortdrivna av bönder som har sina får och getter högt upp i alperna. Det liknade lite förhållandena i svenska fjällen där en liten priviligierad skara samer håller massor av tamrenar som betar ner och utarmar markvegetationen. Överallt fanns det flockar med får och getter, även i de områden där jag var som högst upp på 2700 meters höjd. Parken har stenbocken som symbol men det hade varit mer korrekt och ärligt att ha en tamget som symbol.
När jag hade vandrat upp tusen meter från dalbottnen var det ytterligare tusen meter upp till topparna runt omkring mig. Naturligtvis blev det massor av bilder på alper. Det finns utrymme för rensning bland alpmotiven så småningom.
Murmeldjur fanns lite varstans. De gillade sydsluttningar med stenskravel och gräs. Även de var mycket försiktiga. Jag hade förväntat mig att de som höll till nära leder skulle vara vana och orädda för människor eftersom djuren ser vandrare med jämna mellanrum. På ett ställe verkade murmeldjuren lite mer tolleranta och där spenderade jag några timmar. Annars gav de oftast ifrån sig ett högt varningspip och försvann ner i sina hålor.
Vid ett tillfälle hade jag turen att se en lammgam under en halvtimmes tid. Den flög utmed alpsidan och emellanåt vilade den på någon sten. Vid två tillfällen passerade den över mig. Lammgamen har ett vingspann på 235 – 275 centimeter att jämföra med havsörn vars vingspann är 200 – 245 cm.
De djur jag helst ville se var stenbockarna med sina maffiga horn. Under tio dagar såg jag tyvärr stenbock endast på ett ställe under två dagar. De ska vara vanliga och höll antagligen till högt upp där det inte gick tamdjur.
De stenbockar jag såg var precis så orädda som jag förväntat mig. Man kunde röra sig sakta och sitta i närheten av dem utan att de verkade särskilt oroade.
Den timmen när jag satt tjugo meter från den fina stenbocken var höjdpunkten på hela resan. Den lade sig ned i sluttningen och idisslade. Bergen runt omkring oss gav en fin inramning och härlig frihetskänsla. Det var värt varenda steg uppför och varenda svettdroppe för att få uppleva detta. Den låg kvar när jag vandrade tillbaka till alpstationen för att äta en trerätters middag.
