Vecka 38 spenderade jag i Dovrefjäll i Norge. Min främsta anledning till resan var att försöka fotografera älgar i naturreservatet Fokstumyra och allra helst någon fin älgtjur. Det visade sig vara svårare än jag hade räknat med. Fokstumyra är ett populärt område för fågelskådare under vår och sommar vilket borde göra att älgarna ser många människor och därför inte skulle vara så rädda. Första kvällen stötte jag på en älgko med kalv som var orädda och tänkte att det här blir ju lätt att få bilder på älg. Kon och kalven gick intill väg E6 som genomkorsar området. Många bilar stannade och ett flertal fotografer stod utanför bilarna och fotograferade djuren.
Det skulle dock visa sig att alla andra älgar jag skulle komma i kontakt med senare under veckan var minst lika rädda som de är i mina hemtrakter.
Nästa morgon såg jag tidigt tre älgar som betade i ett kärr ungefär femtio meter från vägen. En bit längre fram fanns det en bra plats att ställa bilen på. Sedan gick jag tillbaka på vägen och smög i skydd av en björkridå mot älgarna utan att de fick syn på mig.
Tyvärr dröjde det inte länge innan det stannade två bilar på vägen och ut kom två fotografer som ställde sig helt öppet på vägen. Älgarna såg dem såklart och sprang omedelbart in i skogen. Där försvann den fina möjligheten till fler bilder.
Från E6:an såg jag älgar så gott som varje morgon och kväll när jag körde där men det var höga vägkanter vilket gjorde det omöjligt att stanna vid sidan om vägen. Jag var tvungen att finna en avfart för att parkera bilen vilken kunde ligga kilometrar bort. Att stanna på vägen som var en åttioväg med mycket trafik hade varit för farligt och mycket olämpligt. Därför parkerade jag oftast bilen och vandrade runt i naturreservatet vilket är en större naturupplevelse men kanske inte lika effektivt. Det finns en trevlig led i reservatet som är cirka sex till sju kilometer lång. När jag kommit över på andra sidan myren såg jag några älgar på den sidan där leden startade. Tusan också, om jag hade gått leden åt andra hållet hade jag kommit perfekt och fått en möjlighet till bra bilder. I kikaren syntes att en av älgarna var en fin tjur. Då var det bara och gå hela vägen tillbaka och hoppas djuren skulle stanna kvar. Efter en promenad på tre kilometer var jag tillbaka men ingen älg syntes till. Så småningom visade det sig att de hade gått ut till mitten av myren. På håll blev det några bilder på tjuren. Den hade väldigt ojämna horn, en stor skovel med åtta taggar på ena sidan och ett stånghorn med fem taggar på den andra. När den upptäckte mig gick den bortåt på myren och de andra fem älgarna följde efter. Därefter försvann de in i skogen.
En annan morgon studerade jag en ensam ko samt en ko med kalv från ett fågeltorn. De betade ganska långt bort och det var ingen idé att försöka smyga sig på dem då terrängen är mycket öppen. Istället hoppades jag på att de skulle komma närmare tornet. Tyvärr gick de åt ett annat håll och jag fick nöja mig med bilder på avstånd med älgarna i en fin miljö.
Eftersom det var mycket svårare med älgfotografering än jag hade trott lade jag ner mer tid på myskoxar och landskap istället. Dessutom hade jag turen att få se fjällräv vilket var en stor och oväntad bonus. Återkommer till det i framtida inlägg. Missa inte detta!
Denna dag hade vi sovmorgon och spenderade förmiddagen vid poolen. På eftermiddagen vandrade vi en kort tur upp på en speciell klippa, La Fortaleza. Det såg brant och besvärligt ut nerifrån byn Pavon. Visst var det brant men det fanns fina trappsteg att sätta fötterna på.
Utsikt från La Fortaleza
Uppe på klippan blåste en hård vind. Vi gick tvärs över klippan i riktning mot havet. Den utgjordes av en stor platå på toppen. På andra sidan platån beundrade vi utsikten. Skuggor från moln for över havet. Därefter tog vi nästan samma väg tillbaka till stigen som vi kommit upp på.
Dag 9
Vi parkerade som första bil vid en trevägskorsning mitt på ön. Innan vi klev ur bilen tittade vi en stund på kartan. Då kom en bofink och satte sig vid ena sidorutan och började picka på backspegeln. Den såg sin egen spegelbild och trodde det var en rival. Det var precis som om den bara väntat på en bil med en konkurrent. Småfåglar är verkligen ointelligenta.
Till en början vandrade vi genom den eldhärjade skogen parallellt med vägen till San Sebastian. Dimman svepte in toppen av ön som så ofta. Efter drygt en halv kilometer vek vi av nittio grader mot syd på PR LG 15. När dimman började lätta framträdde en dramatisk dal med den mäktiga klippan Roque de Agando på andra sidan. Vi fortsatte söderut till byn Imada där vi utgick ifrån dag 7.
Från Imada var tanken att gå norrut mot väg GM-3 men kartan stämde inte riktigt där, vilket jag för övrigt kunde konstatera på flera andra ställen. Istället hamnade vi längre västerut på GM-3. Nu blev det bra ändå. Där låg en kyrka, Ermita del Buen Paso, med en perfekt bänk att rasta och fika på. Från kyrkan hittade vi en fin liten stig som ledde till byn Igualero. Först var den väldigt brant och sedan ledde den oss över ett flackt öppet område. Omkring Igualero växer massor av blommor och där fanns även ett blått hus.
Igualero
Tillbaka vid bilen syntes tydliga spår från bofinken. Den hade bajsat och spridit ut bajset med vingarna nedanför sidorutorna bakom backspeglarna. Spår fanns även på andra bilar och jag tyckte verkligen synd om fågeln som slösat så mycket energi på ingenting.
Vi parkerade i utkanten av byn El Cercado i närheten av en skola och vandrade tvärs över en dal till grannbyn Chipude. Därifrån följde vi leden PR LG 13 till kanten till dalen Valle Gran Rey där åt vi lunch på en plats med storslagen utsikt över dalen. Sedan gick vi vidare på PR LG 13 som ledde åter till El Cercado. Framme i El Cerado växlade vädret snabbt om då kall dimma svepte in hela landskapet och palmerna vajade kraftigt i den hårda vinden.
Jag fotograferade gärna dessa buskar vars blommor lyste upp sluttningarna.
Dagens lunchutsikt över Valle Gran Rey
Valle Gran Rey
Dag 6
Denna dag gick vi två olika leder i västra delen av den gamla skogen. Den ena leden hette nummer 10 och den andra nummer 5. Vi utgick från två små parkeringsplatser utmed huvudvägen GM-2 som låg med några kilometers avstånd från varandra. Led 10 sträckte sig söder om Montana de los Manantiales och led 5 gick söder om Montana de la Arana. Ingen av turerna bjöd på någon utsiktsplats men skogen i sig var härlig att vandra i. I slutet av den första rundan vräkte regnet ned. Vi hade regnkläder med oss och jag hade även ett paraply. Sassa väntade tålmodigt medan jag gick omkring i skogen och fotograferade i spöregnet. Jag bar stativet med kameran i vänster hand och paraplyet i höger. Det är perfekt fotoljus i en skog när det regnar och framför allt en tid efter att regnet upphört. När vi kom till bilen igen stod där några vandrare som tydligen inte hade haft regnkläder. De hade tagit av sig kläder och vred vatten ur kläderna.
När den andra vandringen var avklarad gick vi över på norra sidan av väg GM-2. Där låg en fin utsiktsplats, Montana de la Arana. Därifrån kunde vi se hur skogen såg ut från ovan.
Utsikt från Montana de la Arana
På kvällen satt jag vid poolen och reflekterade.
Dramatiska moln tornade upp sig in mot centrala delarna av ön och solen lyste på molnen som låg högst upp. Det var dags för ett restaurangbesök.
Dag 7
Tur att vi anlände tidigt på morgonen till den lilla vackra byn Imada. Där fanns bara en ledig parkeringsplats. Den var så smal att vi övervägde om vår bil skulle få plats. En äldre man passerade oss där vi stod och han pekade uppmanande på platsen vilket avgjorde saken. En av oss gick först ur bilen och den andra parkerade och kom sedan nätt och jämnt ut ur bilen. Himlen lyste klart blå när vi vandrade österut över en ås och följde kanten söderut i nästa dal. Så småningom vek leden tillbaka över kammen och ned i dalen långt nedanför Imada. När vi vände hade vi uppförsbacke hela vägen upp till bilen.
Byn Imada där vi startade och avslutade vår vandring.
Dalen nedanför Imada, där vi så småningom skulle vandra upp igen.
I fjärran, där dalen slutade, reste sig den mäktiga klippan Roque de Agando.
Roque de Agando
Detta var en vacker vandring där vi upplevde två fina dalar och dessutom blåste det inte så mycket samt regnade inte en droppe. Det var varmt och jag var tvungen att kavla upp byxbenen över anklarna för att få lite svalka.
På väg upp mot Imada igen. Leden går utmed vänster sida och syns längre bort som en linje i branten bakom oss, lite över våra huvuden.
Mäktiga vågor rullade in över stranden Playa de Vallehermoso. En stor, övergiven och helt öde swimmingpool låg invid stranden. Västerut, på en halvö såg vi ett gammalt slitet förfallet hus. En kvinna prydde en av dörrarna. Alla satsningar på turism bär sig ej, inte ens på en Kanarieö.
Vi började vår vandring på leden PR LG 6 som slingrade sig uppför en ås och sedan fortsatte ned på andra sidan i nästa dal, Barranco de los Zarzale. Innan vi nådde krönet på åsen vände vi oss om och blickade ut över den motstående bergssidan där en annan led, PR LG 9, ringlade ned.
Leden PR LG 9 ringlade sig nedför den motstående bergssidan.
I Barranco de los Zarzale hade människor byggt otaliga imponerande terrassodlingar vilka får våra svenska stengärdsgårdar och stenrösen att verka fjuttiga vid en jämförelse.
Vi gick ned i dalen, följde en stig in i dalen till en liten by och vandrade sedan upp på bergskammen igen. På toppen av kammen åt vi vår medhavda mat som Sassa hade burit. Hon bar maten och jag bar på mer fotoutrustning, vilket kan tyckas rättvist eller kanske inte, det beror på hur man ser det. Utsikten mot bergsknallen Roque Cano förgyllde vår matrast.
Roque Cano
Eter pausen följde vi leden ned i Vallehermosodalen där den på sin väg mot havet och vår parkerade bil passerade diverse glest utspridda hus. Jag är fascinerad av motiv med gamla dörrar och fönster vilket det fanns några stycken här.
Dag 4
Denna dag vandrade vi i ett område med flera bergstoppar. Precis som tidigare dagar blåste det kraftigt på utsatta ställen.
Roque de Agando
På ena sidan vägen låg Roque de Agando och på andra sidan Roque de Ojila samt Roque de la Zarcita. Jag hade önskat ett fint morgonljus på topparna men den önskan slog tyvärr inte in.
Roque de Ojila
Vi vandrade ut på en skogbeklädd ås som syns längst till höger i bilden nedan. Därefter ner i dalen bakom åsen, till den lilla byn La Laja.
Dalen ned mot byn La Laja
Skogen bestod mest av vackra tallar med en del gamla träd.
La Laja var en liten vacker by som låg en bit ned i dalen. Vandringar ger en helt annan upplevelse och mer äkta sida av Kanarieöarna än den turistställena erbjuder.
La Laja
Vi passerade genom byn La Laja och letade upp början på en stig som skulle leda uppåt igen på andra sidan dalen. Stigen fanns inte med på vår karta men vi hade läst om den i boken ”Vandra på La Gomera” skriven av Anita och Birger Lövland. La Laja ligger på 500 meters höjd och därifrån var det en uppförsbacke med en stigning på 600 meter upp till Mirador El Bailadero på runt 1100 meter.
Roque de Ojila
Halvvägs upp i backen tog vi lunchrast och njöt av utsikten mot Roque de Ojila med vår utgångspunkt Roque de Agando till vänster långt bort i fjärran.
Under denna vandring mötte vi inte någon annan vandrare vilket var en viss kontrast jämfört med vår vandring i höstas på Kungsleden.
Efter dagens fantastiska promenad solade vi vid poolen och på kvällen gick vi till grannbyn och åt supergod mat på en italiensk pastarestaurang. Kameraten följde givetvis med och det råkade bli några bilder.
Under mars månad gjorde jag och min fru Sassa en fotore… ehh… nej jag menar en sol- och vandringsresa till den lilla kanarieön La Gomera. Vi flög till Teneriffa, åkte buss till hamnen i Los Christianos, båt till San Sebastián på La Gomera och sedan körde vi bil tvärs över ön till Valle Gran Rey som ligger på sydvästra delen.
När vi anlände med båten till San Sebastián, där vi hämtade vår hyrbil, hade mörkret lagt sig och det blåste stormvindar. På öns mitt åkte vi genom ett stort skogsområde ganska högt upp bland dimmoln och i strålkastarnas sken blåste dimman sidledes i hög hastighet. Efter en lång resa var det skönt att checka in på hotellet hos en receptionist som hade börjat tvivla på om vi verkligen skulle dyka upp.
Dag 1
Efter gårdagens långa resa tog vi en välgörande sovmorgon, solade, badade och handlade mat. På eftermiddagen gick vi en kort tur till ett vattenfall, Salto de Agua, som låg längst in i en dal som heter Barranco de Arure. Det var en smal dal med tät vegetation. Framme vid vattenfallet möttes vi av en brant klippvägg som vattnet forsade utför. Själva fallet var inte så intressant, desto mer spännande var klippväggen som bestod av lavapelare.
Klippvägg vid vattenfallet Salto de Agua
Dag 2
Nu var vi sugna på en längre vandring och tidigt på morgonen parkerade vi vår hyrbil på den stora och helt tomma parkeringsplatsen vid friluftsområdet La Laguna Grande. Bilens termometer visade åtta grader och det duggregnade. Som tur var upphörde regnet snart.
De centrala delarna av ön utgörs av en stor nationalpark, Parque Nacional de Garajonay, som är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vi vandrade söderut genom en trollsk skog vilken lär vara en av Europas äldsta urskogar. När vi hade rundat den högsta toppen på ön, Garanojay 1484 meter över havet, vände vi norrut och gick över toppen på tillbakavägen. Helt omgivna av dimmoln hade vi inte någon utsikt på toppen.
Ett område har eldhärjats och ger en lite kuslig känsla när samtidigt dimmorna drar fram över bergen.
Tack vare fuktig luft är öns centrala delar gröna och frodiga.
På ett litet begränsat område reste sig raka och höga trädstammar i form av en planterad skog. Dimman gav ett speciellt ljus i denna av människan skapade pelarsal.
Själva vandringen upp till toppen Garajonay var anpassad för turisterna och därför väldigt lättgången.
Peter på väg upp mot toppen Garanojay (1484 m.ö.h.)
När vi kom åter till bilen var hela området översvämmat av turister och då kändes det bra att åka hem till hotellet där solen värmde gott.
Sedan början av november förra året har vi knappt haft någon snö här på västkusten. När det kändes som om våren var på väg med blommande snödroppar, vintergäck och krokus, då kom snön. Jag hade möjlighet att åka till Bohuskusten i veckan som gick och fotografera landskapet där iklätt snö.
På ditvägen var himlen molnfri men när jag närmade mig tornade mörka moln upp samtidigt som solen lyste upp landskapet. Skulle satt klockan en timme tidigare. Framme vid mitt mål var allt mulet och grått. Tog bilder med tanke på former och strukturer. Dessa passar bra med svart/vitt som på bilden ovan.
Efter ett par timmar klarnade det upp och plötsligt sken en stark sol som reflekterades kraftigt i snön. Skulle ha tagit solglasögon med mig.
De uppvärmda klipporna smälte snön och värmen spred sig i kroppen. Mitt på dagen grodde molnen igen och enligt väderleksrapporten skulle det komma snö. Då åkte jag hem och sov några timmar i vår sköna säng.
Ett sätt att utvecklas som fotograf är att ge sig själv olika övningsuppgifter. Det viktigaste är nog inte vilken uppgift en väljer utan att en gör något som är kul. En sådan övning är att ta bilder på ett visst tema. Det finns oändligt många teman. Jag har övat på teman som till exempel sand, is, klippor, asfalt, rör och jättegrytor. En måste tänka till lite extra för att komma på olika varianter på temat och det blir lätt en sporre att försöka ta bättre bilder på temat vilket är utvecklande. Nedan visar jag några bilder på temat sand.
Jag har börjat visa bilder på Instagram och om du vill se fler bilder på temat sand kan du följa mig där.
Jag och min fru Sassa klev av tåget i Abisko den 7:nde september efter en tjugotre timmar lång tågresa. Från stationen tog det cirka fem minuter att promenera till Abisko fjällstation. Där bodde vi en natt och på kvällen intog vi en utsökt trerätters middag med utsikt över sjön Torneträsk.
På morgonen åt vi en bastant frukost innan vi lämnade fjällstationen och påbörjade vår drygt tio mil långa vandring.
Den första etappen gick vi i Abisko nationalpark där leden följer Abiskojokk fram till Abiskojaurestugorna.
Abiskojokk med Peter i förgrunden. Foto: Cecilia Corin
Bilden ovan, på fjället Giron, är fotograferad från bron över Abiskojokk strax innan vi kom fram till Abiskojaurestugorna.
Dag två bjöd på turens längsta vandring, cirka tjugofyra kilometer. Väl framme vid Alesjaurestugorna hittade jag ett enkelt skjul med en vacker vägg av björk. Alesjaurestugorna har många bäddar och eftersom de snart skulle stänga för säsongen hade vi lyxen att få ett eget rum. På kvällen tog vi sedan ett underbart bastubad.
Alldeles intill nästa stuga på Kungsleden, Tjäktjastugan, rinner Tjäuftjanjira och bildar ett vacker fall som jag inte kunde motstå. Vem tusan har kommit på det namnet?
Dag fyra passerade vi Kungsledens högsta punkt Tjäktjapasset och vandrade sedan ned i dalen Tjäktjavagge där Sälkastugorna ligger. De ”vaktades” av en stor hund som inte ens bemödade sig att vifta lite på svansen när vi dök upp. Om det berodde på det regniga vädret eller att vi var de miljonte besökarna den här säsongen var svårt att gissa.
Under natten blåste det hårt och sängen skakade när vinden tog i som mest.
Dagen efter skulle bli regnig och eftersom vi hade planerat in två extra vilodagar stannade vi i Sälkastugorna en natt till. Alla stugor har inte bastu men den här hade det och vi utnyttjade den de två kvällar vi var där.
Som fotograf vet jag att dåligt väder kan innebära fina fotograferingsmöjligheter. Plötsligt blev det en glipa i molnen och solen lyste igenom. Jag var snabbt ute ur stugan och tog några bilder innan molnen åter slöt sig.
Vi träffade många utländska vandrare. De kom från länder som Canada, USA, Holland, Tyskland, Schweiz, Norge, Danmark, Finland och Småland. Vissa dagar talade jag mer engelska än svenska. Vid ett tillfälle när jag gick in i torkrummet stod Sassa där och talade engelska med en annan kvinna. Jag sa något till Sassa på svenska i förbifarten varpå kvinnan utbrast: ”-Talar du svenska!?”. Vid en övernattning var jag och Sassa de enda svensktalande gästerna i stugan. Det bodde en svenskt till där fast han bodde inte i stugan utan i tält.
Den här bilden tipsade den trevlige lokföraren från Småland, Ove, mig om vid ett av de många tillfällen vi träffades under turen.
Sälkastugorna
Drakryggen
En perfekt matlagningsplats ska ha nära till vatten, vacker utsikt och vara bekväm.
Fjället Madir vid Singistugorna
Dag sex fortsatte vi vidare genom Tjäktjavagge och under seneftermiddagen kom vi fram till Singistugorna. På kvällen gjorde vi en liten fotoutflykt till ett sel nere i dalen. Långt borta kunde vi skymta Kårtjevuolle sameviste.
Sälkaglaciären
På den sjunde dagen kom vi fram till Kebnekaise fjällstation där vi stannade två nätter.
När vi satt och åt mat på kvällen blev ljuset plötsligt overkligt magiskt. Jag gick ut och tog några bilder. Det fanns inte tid att gå någonstans så det fick bli bilder med ett av fjällstationens hus i förgrunden. Som så ofta när det är ett otroligt ljus försvann det fort och jag återgick snart till maten igen. Detta var något av det mest speciella ljus jag hittills har upplevt. Ett regnväder med mörka blå moln hade dragit österut och kvar fanns lättare moln som belystes av en lågt stående sol. Sassa skulle bestiga Kebnekaise dagen efter och hade beställt bra väder och det var hennes beställning som var på väg in under kvällen.
Morgonen dag åtta var kall med frost på marken. Alla moln var borta.
Jag klättrade upp i en stenig brant där det fanns fina höstfärger och hann ta lite bilder innan ljuset blev alltför starkt.
Tolpagorni
Under förmiddagen gick jag runt i ett område med stora stenblock söder om jokken Laddjujohka.
Två veckor innan vi skulle resa fick jag en inflammation i ett muskelfäste i ena höften. Jag var osäker på om jag skulle klara vandringen. Sassa som är vältränad Friskis & Svettis ledare bar all vår gemensamma packning som mat och kök för att minska vikten i min ryggsäck. Tack Sassa! Jag åt inflammationshämmande medicin och gick långsamt, framför allt när det var uppförsbacke, för att inte förvärra inflammationen. Det funkade och jag var glad för det. Att bestiga Kebnekaise var dock helt uteslutet för mig. Tråkigt eftersom vädret var perfekt. Klart och vindstilla. Sassa klättrade upp tillsammans med en grupp och guide. Det hade varit en fantastisk upplevelse.
Sista vandringsdagen. Lunch mellan Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta med fjället Karmaspakte i bakgrunden.
Det här fjället hade en vackert rundad form. Jag tog bilden när vi inte hade särskilt långt kvar till Nikkaluokta. Tyvärr kan jag, trots att jag vet ungefär var vi befann oss, inte finna ut på kartan vad fjället heter.
(Uppdatering 2016-11-03) Det är utlöparen på Kåkifjället, vilket Alf Fjellborg i Kaalasjärvi var vänlig och berättade för mig via mail.
I Nikkaluokta tog vår vandring slut. Dagen efter skulle vi ta bussen till Kiruna och därifrån nattåget hem till Uddevalla.
Den här typen av vandring när man bor i stugor är mycket bekväm. Det finns mat att köpa i de flesta stugorna. Man behöver varken bära med sig tält, sovsäck, liggunderlag eller mat vilket gör att ryggsäcken därför blir lätt. Min säck vägde 7,5 kilo och Sassas drygt 11 kilo.
Man är inte särskilt väderberoende eftersom man alltid kommer fram till en varm stuga vid dagens slut. Det är ändå viktigt att ha bra kläder. Jag hade så pass varma kläder att jag skulle klara att vara ute i minus tio grader och kunna vara stilla och fota utan att frysa. Som jag nämnt tidigare hade flera stugor bastu vilket kändes väldigt lyxigt. Kebnekaise fjällstation har allt man kan önska sig och lite till. Det var en fin naturupplevelse med mycket vackra landskap. Men man får ingen vildmarkskänsla på grund av att allt är så lättillgängligt och exploaterat. Vi passerade ett par samevisten och området känns mer som en kulturmark än en vildmark. Vi såg tamrenar och det enda vilda djuret jag såg var en hare som höll till vid Kebnekaise fjällstation. Trots att vi vandrade i slutet av säsongen, strax innan stugorna stängde, såg vi många andra vandrare och vi träffade många väldigt trevliga människor. Jag har svårt att föreställa mig hur många turister det är under högsäsong.
På morgonen, den dagen vi skulle resa hem, passade jag på att fota i Nikkaluokta. Naturen bjöd på fin dimma och frost.
Från början hade jag tänkt ta med min systemkamera och ett objektiv, en normalzoom. Dessutom ett resestativ. I och med min höftskada ändrade jag mig och tog en kompaktkamera istället, Sony RX-100 IV. Den innehåller ingen spegel, det vill säga inga rörliga delar. Då kunde jag välja ett lättare stativ som väger cirka ett kilo. Jag hade med fem batterier och en liten lätt laddare eftersom det finns ström på Kebnekaise fjällstation. Övriga stugor har inte ström för att ladda batterier. Tre minneskort, ett 64 GB och två 32 GB.
Den 1:a och 2:ndra oktober genomfördes Tjurruset i Stockholm. Min fru och dotter var anmälda sedan länge men tråkigt nog var den ena skadad och den andra förkyld. Därför ställde ingen av dem upp vilket var synd men helt rätt beslut. Det var bara jag i familjen som genomförde min ursprungliga plan, nämligen att ta bilder på loppet, trots en liten blåsa på lilltån. Fotografer är hårda.
Starten på loppet var tuff. Banan började nedanför en slalombacke och gick upp till toppen av backen. Längden på tävlingen var 10 kilometer. Slutet var blött och lerigt. Strax innan mål gick loppet i ett dike. Jag placerade mig så klart vid diket.
Deltagare som gick i mål tidigt hade en lätt resa genom diket jämfört med hjältarna mot slutet.
Det fanns rep att hålla sig i till en början. Efter ett tag låg en del av repen under det dyiga vattnet och löparna fastnade ibland i repen.
Med tiden blev vattnet bara smutsigare och smutsigare. Kanterna blev hala och fler var tvungna att ”springa” mitt i diket.
Några crawlade till min stora förtjusning.
Underbart med personer som ger uttryck för glädje och galenskap.
Vissa löpare bjöd verkligen på sig själva. Hade de vetat att det bara var en amatörfotograf från Uddevalla med en okänd blogg hade de kanske inte gjort så. Jag är i alla fall väldigt tacksam.
Min fotosommar började med många vindstilla dagar och avslutades med några stormiga dagar på Bohuskusten. En stor fördel med blåsiga dagar på sommaren är att alla turister är som bortblåsta från klipporna. Känslan liknar den jag har på vintern, då det är ganska folktomt, vilket förhöjer naturupplevelsen.
Följande tre bilder är tagna på samma ställe med lite olika utsnitt. Första bilden med direkt solljus och de två därefter utan direkt solljus. Tuffa fotografer fotar i soligt väder. Fegisar åker endast ut när det är mulet. 🙂
När det är pustigt behöver man vindtäta och varma kläder även under den varma årstiden. Ett zoomobjektiv är perfekt eftersom man vill undvika att byta objektiv. Man måste gå bra en bit från vattnet och hitta lä för att kunna byta. Luften är fylld av ett grått dis med saltvatten. En vanlig plastpåse runt kameran med öppningen vid objektivet och ett gummiband framtill runt objektivet för att hålla tätt är perfekt för att skydda kameran. Baktill brukar jag pilla upp ett lite hål i påsen som jag trär runt sökaren för att kunna se klart genom den. Framför frontlinsen har jag ett UV-filter som skydd. Sedan gäller det att aldrig släppa taget om stativet eftersom det i så fall blåser omkull när det är storm. Väl tillbaka i lugnet i bilen, efter några timmar i vinden, tror jag att jag får en känsla av hur det är att ha tinnitus. Det brusar i öronen men oljudet har försvunnit innan jag kommer hem.
Med ett gråfilter går det att skapa lugna bilder även under blåsiga dagar.
Eftersom det var mycket svårare med älgfotografering än jag hade trott lade jag ner mer tid på myskoxar och landskap istället. Dessutom hade jag turen att få se fjällräv vilket var en stor och oväntad bonus. Återkommer till det i framtida inlägg. Missa inte detta!
