Betande djur

Jag tycker om bilder där djur tittar in i kameran. Det ger en ögonkontakt med betraktaren och djuren ser ofta ståtligare ut när de står upprätt. Men en stor del av djurens liv består av att beta och vila. Bilder på dessa aktiviteter är svåra att ta eftersom det förutsätter att djuren är ovetande om fotografen. Såvida de inte är skyddade från jakt och har ett naturligt beteende förstås men då måste jag resa långt för att få uppleva det.

alg_tjur_pangfoto_se_Q2A8342

Älgtjuren gick tillsammans med en ko och en kalv. Jag hade räknat med att få se mindre djur än älg vid detta tillfälle. Därför hade jag en konverter på kameran som förlängde teleobjektivet vilket gjorde det svårt att få med hela tjuren i bild på grund av att den var så nära. Det var omöjligt att förflytta sig bakåt eller ta av konvertern utan att bli upptäckt.

kronhjort_pangfoto_se_Q2A0358

Efter brunsten är kronhjorten utmärglad och hungrig. Den behöver äta mycket och visar sig oftare öppet. Den här hjorten har stångat av en tagg under en strid med en annan hjort.

kronhjort_pangfoto_se_Q2A0451

Denna hjort hade fått ännu mer stryk och haltade betänkligt. Den låg ned och betade det mesta av tiden och reste sig bara för att flytta till ett nytt ställe att äta på. Båda dessa hjortar är på retur, har sett sina bästa dar, vilket man kan se på hornen. De är lite krökta samt ger ett trubbigt intryck och inte lika kraftiga som på en yngre hjort. Det tyder på en förnuftig jakt eftersom dessa djur har sparats och haft möjlighet att nå sin bästa ålder vilket tyvärr är extremt ovanligt i Sverige. För att kunna ta bilder var jag tvungen att komma ner med kameran nära marken under nedhängande grangrenar. Stativbenen var nästan maximalt utfällda. Det gjorde att jag var tvungen att ligga ner på sidan för att kunna titta i sökaren. Efter att ha legat några timmar på det viset bland några stenar talade min kropp om att även jag är på retur. Dagen efter var vänster skinka och sida av låret väldigt ömt. Men jag hade fina upplevelser och hjortarna märkte inte av min närvaro.

vildsvin_kronhjort_pangfoto_se_Q2A0458

Ett stort problem är alla grässtrån och pinnar som väldigt ofta vill komma framför motivet. Jag brukar försöka hålla koll på dessa störande detaljer och ta många bilder. I bilden ovan har två strån framför vildsvinets ansikte sabbat för mig.

vildsvin_pangfoto_se_Q2A0493

I den här bilden går vildsvinet på en plats med färre långa grässtrån men då gick det ingen kronhjort i bakgrunden. Det är mycket som ska stämma för att få till en intressant bild. En annan svårighet när man fotograferar betande djur är huvudrörelser. Man måste använda tillräckligt kort slutartid för att undvika rörelseoskärpa på grund av att ett betande djur hela tiden rör på huvudet. I det här fallet är det också bra att ta många bilder.

Gran Paradiso

I mitten av september åkte jag till Italienska nationalparken Gran Paradiso. Den ligger i alperna i nordvästra delen av landet. Här finns bland annat Italiens högsta berg, 4061 meter över havet, som också det heter Gran Paradiso. Mitt mål med resan var att se och fotografera, för mig, nya vilda djurarter och ett storslaget landskap. Djuren var framför allt stenbock, gems och murmeldjur. I parken finns även andra djur som till exempel hare, rådjur, rödräv och varg.

gems_pangfoto_se_U7A4623
Gems

Parken har funnits sedan 1922 och besöks främst av vandrare och klättrare. Jag såg inte någon annan turist som såg ut att vara där bara för att fotografera. Dessutom träffade jag inte på någon annan nordbo under de tio dagar resan varade. På hotellen och alpstationerna (rifugios) kunde några i personalen lite engelska. På campingen i Lillaz, där jag bodde fyra nätter, kunde kvinnan som hade hand om stället inte ett ord engelska och jag kunde inte ett ord italienska. Det gav åtminstone en äkta utlandsupplevelse.

gems_flock_pangfoto_se_U7A5471
Gems

Djuren höll till på ganska hög höjd. Dalarna ligger på knappt tvåtusen meter och där såg jag bara murmeldjur utom vid ett tillfälle då jag hade tur att se en liten flock gems som för ovanlighetens skull var ganska orädda. Övriga djur såg jag när jag vandrat upp till 2500 – 2700 meters höjd och enligt vad andra berättade var de flesta djuren ännu högre upp. Kanske var det därför jag inte såg så många djur som jag hade räknat med.

gems_pangfoto_se_U7A6453
Gems

Gemsen var väldigt försiktiga. Redan på 150 meters håll kunde de springa iväg om de upptäckte en människa. I terrängen över trädgränsen blev det därför svårt att komma nära dem.

gems_pangfoto_se_U7A7428
Enda tillfället då jag kunde studera och fotografera gems utan att de sprang iväg.

Kanske vandrar gemsen periodvis utanför parken och blir jagad där eller blir de kanske bortdrivna av bönder som har sina får och getter högt upp i alperna. Det liknade lite förhållandena i svenska fjällen där en liten priviligierad skara samer håller massor av tamrenar som betar ner och utarmar markvegetationen. Överallt fanns det flockar med får och getter, även i de områden där jag var som högst upp på 2700 meters höjd. Parken har stenbocken som symbol men det hade varit mer korrekt och ärligt att ha en tamget som symbol.

alper_chabod_pangfoto_se_U7A6238

alper_pangfoto_se_U7A5558

När jag hade vandrat upp tusen meter från dalbottnen var det ytterligare tusen meter upp till topparna runt omkring mig. Naturligtvis blev det massor av bilder på alper. Det finns utrymme för rensning bland alpmotiven så småningom.

valle_di_cogne_pangfoto_se_U7A7006
Utsikt över Cognedalen med parken Gran Paradiso på vänster sida om dalen.

alper_chabod_pangfoto_se_U7A6271

murmeldjur_pangfoto_se_U7A5040
Murmeldjur

Murmeldjur fanns lite varstans. De gillade sydsluttningar med stenskravel och gräs. Även de var mycket försiktiga. Jag hade förväntat mig att de som höll till nära leder skulle vara vana och orädda för människor eftersom djuren ser vandrare med jämna mellanrum. På ett ställe verkade murmeldjuren lite mer tolleranta och där spenderade jag några timmar. Annars gav de oftast ifrån sig ett högt varningspip och försvann ner i sina hålor.

lammgam_pangfoto_se_U7A4757
Lammgam

Vid ett tillfälle hade jag turen att se en lammgam under en halvtimmes tid. Den flög utmed alpsidan och emellanåt vilade den på någon sten. Vid två tillfällen passerade den över mig. Lammgamen har ett vingspann på 235 – 275 centimeter att jämföra med havsörn vars vingspann är 200 – 245 cm.

stenbock_dimma_pangfoto_se_U7A5887
Stenbock

De djur jag helst ville se var stenbockarna med sina maffiga horn. Under tio dagar såg jag tyvärr stenbock endast på ett ställe under två dagar. De ska vara vanliga och höll antagligen till högt upp där det inte gick tamdjur.

stenbock_alper_pangfoto_se_U7A6207
Stenbock

De stenbockar jag såg var precis så orädda som jag förväntat mig. Man kunde röra sig sakta och sitta i närheten av dem utan att de verkade särskilt oroade.

stenbock_pangfoto_se_U7A6059
Stenbock

Den timmen när jag satt tjugo meter från den fina stenbocken var höjdpunkten på hela resan. Den lade sig ned i sluttningen och idisslade. Bergen runt omkring oss gav en fin inramning och härlig frihetskänsla. Det var värt varenda steg uppför och varenda svettdroppe för att få uppleva detta. Den låg kvar när jag vandrade tillbaka till alpstationen för att äta en trerätters middag.

 

Naturfotografer emellan

Den senaste veckan har jag besökt Hunneberg vid tre tillfällen med förhoppning att se och fota älg. Vid de två första försöken såg jag inte till någon älg över huvud taget. Tredje gången gillt heter det ju och den tredje morgonen fick jag se en älgko nästan direkt. Jag sökte med blicken efter en tjur eftersom kor oftast har sällskap av en eller flera tjurar under brunsttiden. Konstigt nog verkade hon vara ensam. Eftersom det fortfarande var lite skumt ljus åkte jag vidare. Jag hade inte kört mer än tio meter förrän det stod en tjur en liten bit från vägen. Så snart det gick vände jag bilen och åkte tillbaka. Sedan var det bara att vänta på en möjlighet att få några bra bilder. Dessutom fick det gärna bli lite ljusare. Kon betade löv från buskar och tjuren höll koll på henne. Så kom en kalv fram och nu började det bli riktigt trevligt. Tyvärr var det ganska rörigt och snårigt där djuren gick men det fanns luckor där det kunde finnas möjlighet till bilder. Jag tog en bild då och då men mest för att ha en bild på tjuren och kunna känna igen den om jag ser den någon annan gång. Chanserna kändes som ganska goda att det skulle komma bra fototillfällen då älgarna inte brydde sig om min bil. De gick parallellt med vägen och snart kom ett parti med vass men efter det blev skogen mer öppen och där var det lite mer ordning och reda. När jag väntat ytterligare en tid dök det upp en bil, med en naturfotograf, vilken givetvis stannade. Till min förvåning och besvikelse gick fotografen ut ur bilen, öppnade bagageluckan, tog fram ett stativ och gick på vägen fram till min bil. Med ens minskade mina goda chanser till bra bilder då älgarna drog sig längre från vägen. Så kom ytterligare en bil med en naturfotograf i som också han gick ut på vägen. Jag tog ned rutan och frågade om de kände till djuren och om djuren var orädda. Nej, det visste de inte, fick jag till svar. Jag frågade då varför de gått ur bilarna och ut på vägen och då svarade den som kom sist att om djuren står på fel sida om vägen måste man det för att kunna fota. ”Vilken tur”, tänkte jag, att jag har en bil som går att vända. Denne fotograf körde alltså runt i en bil som bara gick åt ett håll! 🙂 🙂 🙂

algtjur_pangfoto_se_U7A7610

Strax åkte jag vidare eftersom jag bedömde att mina möjligheter till bra bilder på älgarna minskat betydligt. Senare under morgonen, när jag vandrat en bra bit in på Hunnebergs mossmarker och satt bakom kamouflagenätet funderade jag på var gränsen går för hur man som naturfotograf kan bete sig mot andra fotografer. Antagligen finns det många olika uppfattningar om detta bland oss naturfotografer. Min uppfattning är att man bör undvika att försämra eller förstöra fotomöjligheterna för andra fotografer och om man är tveksam kan man fråga. I det här fallet hade det varit enkelt att stanna till vid min bil, ta ned rutan och tyst ställa frågan om det var ok att gå ut. En av fotograferna är medlem i Naturfotograferna /N, en medlemsorganisation som har en hederskodex där det står mycket bra om hur bland annat naturfotografer bör uppträda i naturen. Det står däremot väldigt lite om hur vi naturfotografer bör uppträda mot varandra. Jag hittade en enda mening om detta i hederskodexen, ”Vår affärsmoral är hög, vi utövar en ärlig konkurrens och försvårar inte för kollegernas arbete.”. Detta är en bra mening som pekar på det viktigaste tycker jag, att inte försvåra för kollegor.
Givetvis har ingen fotograf mer rätt till ett motiv än någon annan. Men om det redan är en fotograf på plats vid något djur eller ett landskapsmotiv, när jag själv kommer till platsen, då känner jag att det är inte bara att klampa på utan hänsyn.
Det har hänt att jag har förstört för andra fotografer genom årens lopp. Vid ett par tillfällen har jag skrämt djur för att efteråt upptäckta en besviken fotograf som varit gömd någonstans. Det var pinsamt och definitivt inte meningen vilket jag hoppas de har förstått. Ibland kan man faktiskt ha tur genom att någon annan människa gör att djur kommer mot en och att man på så sätt får bilder. Att skrämma djuren från samma plats där andra fotografer befinner sig gör att ingen fotograf lyckas ta bra bilder. Åtminstone är det så på Hunneberg.

algtjur_pangfoto_se_U7A7615

 

PAng Foto Menu