Vildsvin

Den 22:andra september hade jag en härlig närkontakt med vildsvin. Det var flera olika vildsvin som registrerades av kamerasensorn den dagen och ett av dem kom väldigt nära. Det kom ända fram till mina stövlar där jag satt på en låg sten. Vinden låg rätt mot mig men när vildsvinet kom så nära trodde jag ändå att det skulle uppfatta min vittring. Som tur var hände inte det och jag kunde snegla lite vid sidan om kamerahuset med vänster öga och njuta av upplevelsen. Det har hänt mig flera gånger tidigare att vildsvin kommit innanför närgränsen på objektivet och då brukar jag bara sitta stilla. Annars försöker jag röra kameran och objektivet och ta bilder. Det gäller att göra långsamma rörelser samt vara helt stilla när vildsvinet iakttar en. 

Det här lite mindre vildsvinet höll sig på avstånd.
Här är vildsvinet på väg rakt mot mig.
Det hittade en rot eller gren som det undersökte.
Sedan fortsatte det mot mig.

Även om vildsvin kan bli stora så har de korta ben och är låga. När de har trynet nära marken och letar efter mat är det svårt att undvika strån som hamnar framför trynet och ansiktet.

Här var det inte långt kvar till närgränsen.

En vanlig missuppfattning, speciellt bland människor som aldrig ens sett ett vildsvin, är att de skulle vara farliga. Jag har varit nära vildsvin massor av gånger och inte en enda gång sett det minsta tecken till aggressivitet. Men som med alla vilda djur ska man visa respekt och ha respekt för dem. De är starka djur och om man har betett sig illa mot dem och till exempel skadat dem på något sätt då kanske de agerar annorlunda. Påkört med bil, skadskjutning eller lös springande hund och om vildsvinet inte kunnat fly undan då kan jag tänka mig att djuret som en sista utväg väljer att försvara sig. I sådana fall är det emellertid människans eget fel om ett vildsvin skulle gå till attack. Vid samtliga tillfällen då jag blivit upptäck har vildsvinen omedelbart sprungit sin väg. Som en jämförelse har jag blivit biten av hundar två gånger och hundar har vid flera tillfällen försökt attackera mig när jag varit ute och joggat. Hundar är enligt min mening oändligt mycket farligare än vildsvin. Jag känner mig alltid betydligt säkrare i skogen än på promenaden eller i joggingspåret.

När det vände sig om tog jag även några bilder på bakdelen.

En givande dag i produktionsskogen

I mitten av september hade jag en fin heldag i produktionsskogen och dessutom blev bildresultatet ovanligt bra. Solen skulle snart gå upp när jag lämnade bilen och gick in i närmaste plantage. Där satte jag på mig min kamouflagehuva som täcker ansiktet och bara har hål för ögonen. När jag gått en stund skymtade djur på en äng och jag smög fram till en liten brant intill ängen. Kamouflagenätet som låg i ryggsäcken placerade jag framför mig och sedan väntade jag. Strax kom några dovhjortar och letade efter ekollon under en ek som låg till vänster. Det var hindar och kalvar som var ute efter sensommarens energigodis. Ovanför branten, snett bakom och till höger, fanns ytterligare en ek. När alla ekollonen var uppätna vid den första eken travade djuren vidare till eken ovanför min brant. De passerade då så nära mig att det hade varit omöjligt att ta bilder utan att skrämma dem. När de var bara fem meter bort skulle en kamerarörelse omedelbart skrämma iväg dem. Jag fick nöja mig med upplevelsen, vilken var fantastisk. Sedan kunde jag höra hur dovhjortarna letade efter ekollon på ovansidan av branten. Någon gång skymtade jag ett djur på kanten av branten och kunde även höra att hjortarna fått sällskap av vildsvin. Förmodligen en sugga med kultingar, de brukar småprata med varandra för att hålla kontakten. När djuren lämnat eken var det dags för frukost. Under frukosten passerade några dovhjortar ute på ängen.

Jag lämnade stället med branten och smög sakta vidare mot en tallskog. Väl framme vid tallplantagen satte jag mig på en plats med utsikt mot ett område med fina tallstammar. Där hade jag suttit många gånger under årens lopp och hoppats på att något djur skulle dyka upp men det hade inte hänt än så länge. Efter cirka en timme hördes en kronhjort bröla upprepade gånger till vänster om mig, där det låg ett hygge. Ljudet verkade komma närmre. Mellan mig och hygget låg en höjd och djuren var tvungna att komma på bortre sidan av höjden om det skulle bli några bilder. Plötsligt kom en hind och kalv fram på min sida om höjden, strax till vänster om mig. Inte det jag hade hoppats på. De ser mig men förstår inte vad de ser. De vänder och försvinner bakom kullen. Men strax dyker de fram bland tallarna på andra sidan kullen och passerar framför mig. Antagligen har de mött den efterföljande och brunstiga hjorten, annars hade de nog inte gjort så. Till min glädje dök snart även hjorten fram bland tallstammarna.

Stanna, stanna, stanna, tänkte jag, och det gjorde den. Dock inte helt perfekt. Han stannade till bakom en tallstam. Helst skulle han ha gått en liten bit till innan han stannade men jag var nöjd ändå med tanke på hur många gånger jag väntat för gäves på denna plats tidigare.

Efter en kort stund följde kronhjorten efter hinden och kalven.

Nu började jag fundera på en tupplur. Först behövde jag smälta upplevelsen en stund innan jag kunde få tillräcklig ro. Plötsligt rasslade det till i ett område med ormbunkar snett bakom och till höger om mig. Två unga dovhjortar hade känt min vittring. Kanske var de lite osäkra eller oförsiktiga, ty de sprang inte iväg. När de hade stått stilla och tvekat en stund passerade först den ena och sedan den andre framför mig.

En stund senare låg jag ner på marken och sov gott. Ett bröl från en kronhjort väckte mig. Tyvärr försvann ljudet av bröl länge och längre bort denna gång och jag kunde i lugn och ro inta min lunch i form av mackor.

Efter lunchen  samlade jag ihop mina grejer, gick sakta över hygget och in i en tät granplantage. På andra sidan plantagen visste jag att det fanns goda möjligheter och vinden skulle ha rätt riktning där. Plantagen var väldigt tät och hela tiden drösade barr ner i nacken. Det blev en ansenlig mängd barr som sen fick följa med hem. Jag försökte undvika ljudet från grenar som rispade mot kroppen och det tog lååång tid att ta sig igenom plantagen. På andra sidan låg en äng och där hade jag turen att en grupp dovhindar med sina kalvar var på väg ut till ängen. Det blev några bilder innan en av hindarna fattade misstanke drog med sig de övriga in i skogen igen.

Därefter gick jag en lång sträcka utan att se något. Så småningom kom jag in i en gammal granplantage med grova trädstammar. En bit bort skymtade en grupp vildsvin. Länge väntade jag på att få bilder på dem men turen var inte med mig. Något stort skymtade rätt som det var bortanför vildsvinen. Det var en älgko som kom gående från en mosse och var på väg in i granskogen. Hon stannade till vid anblicken av vildsvinen och plötsligt fick hon ett ”stollaryck” och sprang iväg en kort bit. Sen stod hon helt stilla en stund. Det såg ut som om hon blev lite skrämd, vilket var konstigt eftersom hon borde vara van vid vildsvin. Så syntes något bakom kon, hon hade en liten tjur i släptåg. När kon fortsatte i samma riktning som tidigare, gick hon över ett dike.

Synd att hon reagerade så på vildsvinsgruppen, annars hade hon passerat närmre mig. Tjuren hoppade över diket och följde efter, snart var bägge försvunna i en gallrad granplantage.

Det var seneftermiddag och en kronhjort började bröla i riktning mot den plats där jag hade fotat hjorten bland tallstammarna tidigare på förmiddagen. När jag gick mot ljudet upptäckte jag att det växte gott om kantareller i granskogen. Under tiden som min tomma plastlåda, där mackorna hade förvarats, fylldes med härliga kantareller fortsatte brölandet. Jag brukar inte plocka kantareller annars men det var så gott om dem och det gick inte att låta bli. Samtidigt trodde jag att brölet kom från en mindre och ensam hjort vilket skulle visa sig vara helt fel. När det inte fick plats fler kantareller gick jag vidare mot brölet. Mellan mig och brölet fanns ett stort hygge. Det brukade inte vara svårt att smyga på hygget men sedan sist hade någon sågat ner en massa sly som låg kors och tvärs på marken. Med tanke på hur svårt det vanligtvis är att komma nära inpå kronhjort kändes det som ett omöjligt uppdrag. Sakta, sakta sicksackade jag mig över hygget i skydd av små granar och lövsly som inte blivit nedsågat. Det lät som om hjorten stod en bit in i skogen bortom hygget. Döm om min förvåning när det skymtade en mängd djur hitom skogen ute på hygget. Där stod hjorten och drygt ett tiotal hindar och kalvar. Det fanns ingen möjlighet att gå längre utan att bli upptäckt och det var omöjligt att fälla ut det tre benen på stativet. Jag drog ut ett ben och satte på bildstabiliseringen på objektivet. Sedan använde jag stativet som ett enbensstativ och försökte fota genom buskarna framför mig.

Jag hade den nedåtgående solen i ryggen och det var nog en av anledningarna till att djuren inte sett mig i motljuset. En annan anledning var nog att kronhjortarna brunstade och det upptog en del av deras koncentration.

Hjorten gick lite fram och tillbaka. På vissa ställen gick det inte att fota eftersom buskarna var för täta. En hind lade sig ner på marken när hjorten blev för närgången, vilket jag tolkar som att hon inte var med på hjortens närgångna uppvaktning. Så har jag även sett dovhindar göra. Äldre hjortar har lärt sig att med en liten knuff från horntaggarna i baken på en liggande hind går det att få henne att resa sig upp. Sensommarvärmen gjorde mig genomsvettig och sökaren samt min glasögon immade ideligen igen. Med mina handskar försökte jag torka bort imman. Så bestämde några hindar att nu skulle de gå in i skogen och gruppen rörde sig sakta mot skogsbrynet. En efter en uppslukades de av skogen och sist av alla gick hjorten. Jag andades ut och gick ut från buskarna. En bit bort gick några vildsvin, jag satte mig ner och väntade ifall det skulle finnas en möjlighet att få bilder på dem. Då dök det upp två mufflon till höger om mig. De var för långt bort men i väntan på vildsvinen kunde jag lika gärna roa mig med att ta bilder på fåren.

Ett av vildsvinen kom lite närmre och det blev en hyfsad bild på det stående i högt gräs.

Snart gick solen ner och det var dags att återvända till bilen för hemfärd. En lätt dimma växte fram över ängsmarkerna och på väg till bilen fick jag bilder på en ensam kronhjort som brölade i dimman. När dimman hade tätnat så att hjorten knapps syntes mer gick jag den sista biten till bilen.

Bildmässigt var utdelningen denna dag extremt god. Många är de tillfällen då har jag kommit hem utan en enda bra bild. Jag kom också hem med ömmande axlar och sega ben efter att ha burit runt på rycksäck, kamera och stativ en hel dag, men just denna dag var det värt allt slit.

En ovanlig och osannolik upplevelse med dovhjort

Jag har fotograferat dovhjort vid en mängd tillfällen varje år under tjugo års tid. När man har hållit på så länge kan det tyckas konstigt att man inte tröttnar, men varje djur är en unik individ och jag upplever samt lär mig oftast något nytt varje gång. I augusti hände något unikt som jag antagligen bara får uppleva en gång i livet. Jag hade smugit efter en liten ung dovhjort som hade försvunnit bakom en skogsudde på en äng. När jag rundade udden fick jag syn på hjorten i bortre änden av ängen. Den hade lagt sig ned i gräset och idisslade. Jag satte mig alldeles intill en liten brant som var cirka en och en halv meter hög och väntade. Hjorten låg kvar och det hände inget på en lång stund.

Den två år gamla hjorten hade ovanligt klena horn.

Jag tog några bilder men det var mest för att ha något att göra. Så kom jag på att jag kunde filma lite. Då jag filmade syntes plötsligt något stort på kameradisplayen som skymde den unga hjorten. Det var en större hjort som kom ut från skogen mellan mig och den idisslande hjorten.

Dovhjort

Den följdes strax av några hjortar till som började leta efter nedfallna ekollon på marken under en ek. Nu gällde det att fota den hjort som gav den bästa bildmöjligheten utan att röra kameran för fort eller för mycket.

Dovhjort

Djuren hörde inte ljudet från slutaren tack vare att det var väldigt blåsigt den dagen men rätt var det var upptäckte ändå en hjort att jag rörde kameran. Den travade ut på ängen och fortsatte till andra sidan där det växte fler ekar. Där stannade den och började leta ekollon igen.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

De övriga följde strax efter och jag trodde att fotofesten nu var över.  Men efter ett tag kom en ny grupp dovhjortar ut ur skogen alldeles framför mig och började även de leta efter ekollon. Stundtals var de väldigt nära mig och jag fick då nätt och jämnt med huvudet i sökaren.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Det var svårt att ta bilder på de hjortar som kom nära eftersom det ofta kom gräs eller pinnar framför huvudena när de satte ned nosen i marken för att hitta ekollonen. Dessutom rörde de sig hela tiden och skärpan hamnade inte alltid på rätt ställe.

Dovhjort

När ett djur såg rörelsen från min kamera och blev oroligt stack det bara iväg till de andra hjortarna på andra sidan ängen och övriga i gruppen följde strax efter. Men snart kom en ny grupp ut från skogen och så höll det på ett tag. Som mest var det elva hjortar som befann sig samtidigt under eken framför mig. Vid ett tillfälle stod en hjort på ovansidan av branten där jag satt. Jag kunde se den i ögonvrån bara två meter ovanför mitt huvud. Vid ett annat tillfälle hade några vildsvin slagit följe med en grupp hjortar och ett av vildsvinen, en sugga, var på väg rakt mot mig. När den bara var en meter från mina stövlar gav jag ifrån mig ett väsande ljud vilket gjorde att den stannade upp och kom sedan inte närmare. Om den hade kommit ända fram till mina stövlar skulle den ha känt min vittring och då hade det varit kört. Då skulle alla djur omedelbart ha försvunnit, vilket jag givetvis ville undvika.

Vildsvin
Vildsvin

Ibland kom hjortar tillbaka från ekarna på andra sidan ängen. En hjort kom ut från skogen precis vid ”min” brant och var då bara cirka en meter framför objektivet, vilket var en bit innanför objektivets närgräns. Den såg mig givetvis men förstod inte vad jag var för något, den blev bara misstänksam och sprang över till andra sidan ängen.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.
Dovhjort
Dovhjort
Nyfejad spetshjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Utan att veta om det hade jag haft den enorma turen att sätta mig på ett ställe där en stor flock dovhjortar låg och vilade alldeles intill, inne i skogen. Dessutom gick de ut precis framför mig och letade ekollon när vilan var över. Tack vare den kraftiga vinden var det mycket rörelse och ljud i träd och buskar. Det bidrog mycket till att jag undgick upptäckt och dessutom föll det ner extra många ekollon tack vare vinden. Vinden förde även bort min vittring på ett effektivt sätt åt rätt håll.

En sådan här osannolik upplevelse är jag väldigt glad att ha fått vara med om. Det kändes som att vinna högsta vinsten på lotto i hjortmarkerna.

Koberg – Ett viltmarksrike

Efter att ha tillbringat mycket tid på Kobergs marker kände jag att jag ville göra en bok med bilder samt skriva om mina upplevelser därifrån. Boken har jag gjort enbart för min egen skull som ett slags minne. Bilderna i boken är fotograferade under en tidsperiod om cirka tjugo år. Det tog mig drygt två år  att sammanställa samt redigera bilderna och skriva texten.  Att göra en bok liknar lite grann arbetet med att göra en utställning. Det blir ett slags avslut på ett längre bildprojekt och det är först när boken eller utställningen är klar som fotograferingen nått sitt slutliga mål. Det är en speciell känsla när bilderna till en utställning är inramade och klara eller när en färdig bok levereras. Det kan samtidigt kännas lite tomt men för min egen del har jag alltid haft nya roliga fotoprojekt att sätta igång med.

Boken gjorde jag på blurb.com där jag sedan tidigare har gjort två andra fotoböcker. En bok om Uddevalla och en om naturreservatet Yttra Berg i Halland. Förutom att blurb håller en hög kvalitet på sina böcker så finns det möjlighet att lägga ut böcker till försäljning på blurb.com. Kvaliteten på utskrifterna i böckerna är överlag betydligt bättre än de flesta tryckta fotoböckerna som ges ut på marknaden idag. Av den anledningen samt att böckerna skrivs ut en och en blir varje enskild bok dyr. Men om en prenumererar på blurbs nyhetsbrev kommer det bra rabatter med jämna mellanrum. Förr köpte jag en del naturfotoböcker men idag händer det väldigt sällan eftersom kvaliteten på trycket ofta är dålig och inte gör bilderna rättvisa. Det beror förmodligen på att priset per bok ska hamna lågt och därmed tilltala den breda massan. För mig är det tämligen meningslöst och inte prisvärt att köpa en naturfotobok med bra bilder i dåligt tryck. Sådana böcker brukar jag låna på biblioteket, främst för textens skull, då sparar jag både pengar och miljön.

Om du klickar på boken nedan kommer du till blurb där du kan se en del av sidorna i boken.

 

Vildsvin

Jag smög fram genom en granplantering, utmed en äng. Strax innan ängen var slut tog ett smalt hygge vid. I skogen på andra sidan det smala hygget betade några dovhjortar. Jag lade mig på knä mellan två granar och hoppades på att någon hjort skulle komma fram på ett fint ställe där det var en öppning bland träden. Djuren hade ingen brådska. Medan jag väntade hördes vid flera tillfällen skrik från vildsvin, en bit längre bort i skogen, till höger om hjortarna. Kanske fanns det en sugga där som uppvaktades av galtar. Ljuden lät som skrik vid slagsmål. Jag såg hjortarna skymta bland träden då och då. Plötsligt dök en vildsvinsgalt upp i ängskanten. Den gick mot mig och jag tog bilder. I ögonvrån skymtade jag fler djur och det visade sig vara två galtar till. Alla tre travade ut på hygget och mot mig. När de kommit halvvägs hörde de ljudet från slutaren och stannade upp. Efter en liten stund bestämde de sig för att ljudet var något lurt och gick tillbaka till skogen de kommit ut från och försvann. Det blev inga bilder på hjortarna men det var en fantastisk upplevelse när tre ganska stora vildsvin kom nära och jag dessutom kunde ta några bilder.

Vildsvin Wild boar

 

Vildsvin Wild boar

 

Betande djur

Jag tycker om bilder där djur tittar in i kameran. Det ger en ögonkontakt med betraktaren och djuren ser ofta ståtligare ut när de står upprätt. Men en stor del av djurens liv består av att beta och vila. Bilder på dessa aktiviteter är svåra att ta eftersom det förutsätter att djuren är ovetande om fotografen. Såvida de inte är skyddade från jakt och har ett naturligt beteende förstås men då måste jag resa långt för att få uppleva det.

alg_tjur_pangfoto_se_Q2A8342

Älgtjuren gick tillsammans med en ko och en kalv. Jag hade räknat med att få se mindre djur än älg vid detta tillfälle. Därför hade jag en konverter på kameran som förlängde teleobjektivet vilket gjorde det svårt att få med hela tjuren i bild på grund av att den var så nära. Det var omöjligt att förflytta sig bakåt eller ta av konvertern utan att bli upptäckt.

kronhjort_pangfoto_se_Q2A0358

Efter brunsten är kronhjorten utmärglad och hungrig. Den behöver äta mycket och visar sig oftare öppet. Den här hjorten har stångat av en tagg under en strid med en annan hjort.

kronhjort_pangfoto_se_Q2A0451

Denna hjort hade fått ännu mer stryk och haltade betänkligt. Den låg ned och betade det mesta av tiden och reste sig bara för att flytta till ett nytt ställe att äta på. Båda dessa hjortar är på retur, har sett sina bästa dar, vilket man kan se på hornen. De är lite krökta samt ger ett trubbigt intryck och inte lika kraftiga som på en yngre hjort. Det tyder på en förnuftig jakt eftersom dessa djur har sparats och haft möjlighet att nå sin bästa ålder vilket tyvärr är extremt ovanligt i Sverige. För att kunna ta bilder var jag tvungen att komma ner med kameran nära marken under nedhängande grangrenar. Stativbenen var nästan maximalt utfällda. Det gjorde att jag var tvungen att ligga ner på sidan för att kunna titta i sökaren. Efter att ha legat några timmar på det viset bland några stenar talade min kropp om att även jag är på retur. Dagen efter var vänster skinka och sida av låret väldigt ömt. Men jag hade fina upplevelser och hjortarna märkte inte av min närvaro.

vildsvin_kronhjort_pangfoto_se_Q2A0458

Ett stort problem är alla grässtrån och pinnar som väldigt ofta vill komma framför motivet. Jag brukar försöka hålla koll på dessa störande detaljer och ta många bilder. I bilden ovan har två strån framför vildsvinets ansikte sabbat för mig.

vildsvin_pangfoto_se_Q2A0493

I den här bilden går vildsvinet på en plats med färre långa grässtrån men då gick det ingen kronhjort i bakgrunden. Det är mycket som ska stämma för att få till en intressant bild. En annan svårighet när man fotograferar betande djur är huvudrörelser. Man måste använda tillräckligt kort slutartid för att undvika rörelseoskärpa på grund av att ett betande djur hela tiden rör på huvudet. I det här fallet är det också bra att ta många bilder.

En lätt känsla av höst

dovvilt_pangfoto_se_U7A3826

En eftermiddag, i veckan som gick, smög jag sakta och försiktigt fram i en ganska tät granskog där jag vid några tidigare besök kommit nära djur tack vare skogen. Nu var det helt tomt i skogen men från en intilliggande stor äng hördes ljud från dovhindar och dovkalvar. Plötsligt öppnades himlen och regnet öste ner. På grund av skogen hade jag inte sett molnen dra ihop sig. Jag kurade ihop intill en gran för att få skydd från regnet. På ängen kom en stor mängd djur halvspringande mot skogen för att söka skydd undan regnet. Skogsbrynet fylldes åt alla håll av dovvilt, vildsvin och mufflonfår.

mufflon_pangfoto_se_U7A3850

dovvilt_pangfoto_se_U7A3821

När så småningom regnskuren bedarrat återvände flertalet djur ut på ängen igen. Som tur var dröjde sig en del djur kvar vid skogskanten och jag kunde få bilder på bland annat några vildsvin.

vildsvin_pangfoto_se_U7A3929

vildsvin_pangfoto_se_U7A3952

Senare på kvällen var skogen lite hösttyst och höstkylan smög sig på, så som det ofta blir i början av september. En smått ödesmättad känsla kom över mig. Den varade ända tills jag kom till en plats där två vildsvin brunstade. Suggan travade före med en galt tätt i hasorna. Hon gav ifrån sig ljud som om hon inte  riktigt var med på noterna och han grymtade på ett förföriskt(för ett vildsvinsöra, tror jag) sätt. Efter kom en årsunge springande. Vid två tillfällen gick vildsvinen in i granplanteringen, där jag stod, bara tio meter från mig. Det var lite spännande eftersom jag insåg att de skulle inte hinna upptäcka mig, om de sprang rakt på mig. De var alltför upptagna av varandra. Hundra meter framför mig, utom synhåll i skogen, brölade en kronhjort gång på gång. Den ödesmättade höstkänslan var som bortblåst. Tre galtar varav två var ganska fina var också intresserade av suggan. De var avvaktande och höll ett visst avstånd till den stora galten och suggan. En av ”småpojkarna” kom lite åt mitt håll och jag passade på att fota. Dessutom blev det några bilder på en dovhind som gick och betade en bit bort. Dovviltet flyttade sig snabbt ur vägen när suggan och galten kom travande.

vildsvin_pangfoto_se_U7A4076

dovvilt_pangfoto_se_U7A4065

 

Vildsvin

vildsvin_pangfoto_se_U7A6599

vildsvin_pangfoto_se_U7A6608

vildsvin_pangfoto_se_U7A6627

vildsvin_pangfoto_se_U7A6696

På våren har suggorna fått sina små kultingar och då behöver de extra mycket mat för att kunna ge di åt de små. Till en början verkar suggorna lämna kultingarna vid sök efter föda men redan när kultingarna fortfarande är ganska små får de följa med sin mamma. De lär sig tidigt att hitta mat själva. Det är därför en bra tid att fotografera vildsvin. Dels för att de visar sig mer i dagsljus och för att kultingarna är så fina.

Påskafton

Fullmånen var på väg ner och solen på väg upp. Temperaturen låg på runt fem minusgrader när jag lämnade bilen och smög ut i skogen. Direkt fick jag syn på en flock dovhjortar eller rättare sagt de fick syn på mig. Vi tittade på varandra ett tag innan djuren gick ut på en äng och sedan försvann de in i skogen på andra sidan. Ryggarna var vita av frost vilket hade gjort sig väldigt fint på bild men eftersom jag var upptäckt var det ingen idé att röra på sig för att försöka ta en bild. Då vet jag att de hade rusat iväg på en gång. Istället njöt jag av naturupplevelsen. Ljuset var vackert på morgonen men tyvärr kom inte djuren där jag hade hoppats att de skulle. Längre fram på morgonen värmde solen gott och jag gick till ett ställe där vildsvin brukar ligga och sola sig. Men så var inte fallet den här gången, nu solade de sig förmodligen någon annanstans. Plötsligt såg jag något som såg ut som en djurrygg skymta i högt fjolårsgräs. När djuret rörde sig förstod jag att det var mufflon. Två baggar betade en bit bort och jag satt kvar bakom en stenmur och höll tummarna. Turen var på min sida, baggarna kom åt mitt håll och vid några tillfällen syntes de i öppningar i gräset.

mufflon_pangfoto_se_U7A5996

På vägen till bilen fick jag först syn på några vildsvin med små kultingar och sedan två galtar som grävde mitt ute på en äng så att gyttja stundtals for åt olika håll.

vildsvin_pangfoto_se_U7A6117

_U7A6108

En räv studerade också vildsvinen en stund. Kanske kollade den om det fanns kultingar. Jag vet inte om räven vågar ta kultingar. Det är nog i så fall med livet som insats. Räven var halt på ena frambenet och kanske hade den redan varit i närkontakt med en sugga. Jag anser dock vildsvinen vara helt ofarliga såvida man inte gör något dumt mot dem.

rav_pangfoto_se_U7A6074

Vildsvin (Wild Boar)

vildsvin_pangfoto_se_U7A9394

Efter ett antal veckor med grått väder sken så äntligen solen från en blå himmel idag. Jag var ute i skogen från morgon till kväll trots att ljuset egentligen var lite för starkt för fotografering mitt på dagen men det var så härligt. Vildsvinen verkade också trivas i den värmande solen.