Vilda djur (Wildlife) – Peter Angvarson Fotografi

Rådjur

Under våren och försommaren har jag fotograferat rådjur vid några tillfällen. Samtliga bilder i det här inlägget är tagna i samma område och från bil. Det bildmässiga resultatet har varierat mycket från gång till gång. Ett par gånger fick jag användbara bilder på flera olika djur och vid ett tillfälle inte en enda bild trots att jag såg sex olika individer. Det gäller att inte tappa sugen om man har haft en dålig morgon. Ju mer man är ute och fotograferar desto fler bra tillfällen blir det.

De tre bilderna nedan är fotograferade tidigt i våras då rådjuren fortfarande hade kvar en del av den grå vinterpälsen.

Vid ett tillfälle hade jag inte lyckats ta en enda bild men när jag skulle lämna området fick jag syn på en bock som gick inne i täta buskage och betade. Jag försökte ta en bild där endast ögat var synligt i grönskan och lyckades nästan. I den tredje bilden nedan hade jag önskat att lite mer av ögats nedre del varit fritt från skymmande blad.

Dessa bilder tog jag i lördags morse för en vecka sedan och nästa morgon gjorde jag ett nytt försök men lyckades inte ta en enda bild.

Glad Midsommar!

Vildsvin och mufflonfår

För några dagar sedan åkte jag ut för att fotografera djur. Väderprognosen visade på mulet väder under hela dagen och eftersom det inte skulle bli ett superljus vid soluppgången på grund av molnen valde jag att sätta klockan på fyra vilket var ungefär då solen gick upp. Strax före fem lämnade jag bilen och gick ut i skogen i kanten av en äng. Jag kollade lite extra mot skogsbrynet eftersom det ibland legat vildsvin där. Plötsligt for ett vildsvin upp och gav ifrån sig ett kort grymtande. Skit också. Att det skulle vara så svårt och upptäcka. Det syntes på dess beteende att vildsvinet var osäkert på faran och antagligen hade det sovit gott när jag kom gående. Jag gick sakta lite längre in i skogen men tillräckligt nära ängen för att fortfarande se djuret. Efter ett tag verkade vildsvinet vara övertygat om att det som hade väck upp det inte var något farligt och gick sakta tillbaka mot sin lega. Men halvvägs dit fick vildsvinet känna min vittring och då försvann det snabbt.

Så småningom kom jag fram till en öppen tallskog med god sikt men inga djur syntes till. Jag följde beståndsgränsen till tallskogen och gick i en lite tätare granplantage där jag inte syntes lika tydligt. Plötsligt reste sig en kronhind upp och gav ifrån sig ett skällande ljud. Inte heller hon visste vad det var hon hade sett. Hon gick åt höger och stannade flera gånger, ända tills hon fick min vittring och sen var hon borta på ett kick.

När jag rundat tallskogen gick jag genom en ung granplantage och det kändes som det inte var länge sedan det var ett hygge där. Tiden går alldeles för fort. Rätt som det var fångade en detalj mitt öga och vid närmare granskning visade det sig vara ett sovande vildsvin. Jag försökte komma lite närmare och då syntes ytterligare ett sovande vildsvin som låg med baken mot mig. Det visade sig finnas en matare med majs där de två vildsvinen höll till. En grangren hängde lite i vägen och jag kröp på knä några meter åt höger för att slippa problemet med grenen. Sedan fotade jag vildsvinen både med och utan solljus. Den där väderprognosen på YR som lovade mulet väder hela dagen stämde väldigt dåligt ty solen lyste mer och mer mellan glesa moln. Vildsvinen såg dock ut att njuta av solens värmande strålar. Två gånger gäspade det ena djuret annars hände inte så mycket.

Plötsligt hördes ett högt rasslande ljud och det sprutade ut majskorn åt alla håll från mataren. De bägge vildsvinen for upp och sprang till mataren med en fart som borde ha gjort en hundrameterslöpare grön av avund. Då kom även en sugga med en kulting springande från andra sidan mataren. Alla fyra smaskade i sig majskorn och jag fotade för glatta livet. Det var svårt att välja vilket djur som var bäst att fota och närmast mataren var marken väldigt tråkig eftersom den var sliten samt saknade växtlighet. Dessutom var jag tvungen att röra kameran med försiktighet för att inte skrämma djuren. De bästa bilderna blev de jag tog när vildsvinen var i utkanten av området där mataren stod eftersom miljön var finare där.

När all majs var uppäten försvann vildsvinen in i granplanteringen och jag smög vidare mot en mosse.

Mossen var bevuxen med tall. När skogen öppnade upp sig vid mossen stannade jag till för att kolla om något djur rörde sig ute på mossen. Efter ett tag tittade jag till höger om mig där växtligheten var lite tätare. Något såg precis ut som en rumpa på ett mufflonfår men min första tanke var att det måste ändå vara en stubbe. Jag kollade noga ett tag och kanske var det trots allt ett mufflon. Sakta vred jag objektivet åt höger och sänkte ned benen på stativet för att med kameran kunna se genom en glugg i växtligheten. Jo, det var en rumpa på ett mufflonfår och framför fåret låg ytterligare ett får ner på marken alldeles intill en tall. Det var två baggar och baggen som stod upp gick lite åt höger där den lade sig ner utom synhåll för mig. Mufflonfåret som låg ner intill tallen idisslade och samtidigt började knott bita mig i ansiktet, framför allt nära ögonen. Efter cirka en halvtimme somnade djuret och jag började överväga om alla svidande knottbett var värda att stå ut med.

Sovstunden blev som tur var inte lång och strax reste sig baggen upp och började klia sig mot tallstammen. Den började med halsen och skrubbade hela sidan mot baken. Sedan vände fåret huvudet åt vänster och gjorde samma sak med andra sidan.

Därefter gick den till en annan tallstam där den fortsatte kliandet ett tag för att sedan lägga sig ner igen. Nu syntes baggen inte längre och jag kunde smyga tillbaka åt samma håll jag kommit från utan att skrämma mufflonbaggarna. Det var skönt att slippa ifrån knotten.

Rådjur

För några dagar sedan körde jag till ett ställe där det brukar finnas många rådjur. Senast jag var där var förra våren och jag undrade om det fortfarande skulle vara goda fotomöjligheter. Det var det glädjande nog. Jag fotade från bilen eftersom djuren var orädda för bilar. Den största delen av tiden spenderade jag tillsammans med en bock och en get med ett fjolårskid.

Så här års är inte rådjuren direkt till sin fördel. Vinterpälsen håller på att falla av och en del individer har päls som är påverkad av pälsätare, vilket är en fem millimeter lång lus och den lever som parasit på rådjuren.

I området fanns även några ensamma getter.

Grodor, paddor och spelglad tjäder

Förra helgen åkte jag till en sjö för att leta efter grodor och ormar. Tyvärr hittade jag inga ormar men i sjökanten fanns det gott om grodor och även paddor. Min tanke var att fota en groda som stack upp huvudet ovanför vattenytan från samma nivå som grodan och därför letade jag efter ett ställe där det skulle gå att ligga ner på magen med kameran på marken. En plan klippa intill vattnet fungerade utmärkt och dessutom fanns där flera grodor och paddor i vattnet intill klippan. Efter en halvtimme på mage med kameran på klippan gav jag upp. Åldern satte sina spår och min kropp pallade inte mer än så. Sedan satt jag på klippan och tittade på grodorna och paddorna samt en liten fisk som såg ut som en spigg. Solen sken och det var skönt i den värmande solen. Så småningom kom några grodor och paddor upp från bottnen och in över klippan. Jag tog bilder med mitt makro-objektiv rakt ner och snett uppifrån. Det blev inte den bilden jag hade hoppats på men det var en fin naturupplevelse. Mina kunskaper när det gäller grodor och paddor är högst bristfällig. Jag tror att bilden nedan är på en groda men är osäker på vilken art.

Detta gissar jag är en vanlig padda.

På hemvägen från sjön stannade jag till på ett ställe där jag fotade en tjäder för två år sedan. När jag gått genom området där den höll till förut, utan att se något, vände jag tillbaka mot bilen. Plötsligt stod tjädern framför mig och jag blev glatt överraskad. Han började omedelbart spela och det dröjde inte länge innan han sprang mot mig. Då reste jag mig snabbt upp och backade. Sen spelade han en kort trudelutt och gick åter igen till attack. När vi kom i utkanten av hans område gick jag i en cirkel för att komma in i området igen. Kom han för nära höll jag försiktigt ett av stativbenen mot hans bröst och då kunde han inte komma närmare. På så sätt var det ingen risk att han eller jag skulle bli skadad. Så länge jag inte snubblade och föll bakåt förstås, vilket jag lyckades undvika. Om jag backade lite för långt hände det att han istället för att gå flög rakt mot mig. Det gav lite extra puls eftersom han landade precis framför mig.

När jag kom hem och jämförde dagens bilder på tuppen med bilderna tagna för två år sedan insåg jag att han var mycket finare nu. För två år sedan hade tjädern varit i slagsmål. Han hade skador på hals, ögonbryn och stjärten. Med anledning av detta besökte jag honom även i torsdags morse. Men då hade tyvärr tuppen slagits och fjädrar saknades på halsen.

Efter ett tag tyckte jag mig höra ett svagt sisande ljud en bit bort i skogen. Det slutade och jag tänkte att det var nog något annat ljud. Men efter ytterligare en stund hördes ett tydligt tjäderspelande läte närma sig. En annan tupp spelade medan den gick mot oss. Så spännande, då skulle nog ”min” tupp öka sitt spelande. Tänk om det blev slagsmål. Jag satt stilla för att inte skrämma den nyanlända tuppen. Den var förmodligen inte lika spelglad och skulle säkert bli skrämd om den såg mig. Den nya tuppen stannade väldigt nära men jag kunde inte se den. Ljudet från den tuppen var mycket finare och till min förvåning blev ”min” tupp allt mer inaktiv. Till slut fällde han ner de ståtliga stjärtfjädrarna och började äta istället. Väldigt intressant och märkligt. Jag hade väntat mig en motsatt reaktion. Då började min gamla kropp klaga över stillasittandet och jag reste mig försiktigt. Då slutade den andra tuppen spela tvärt och därefter hördes den inte mer. Tjädern måste ha sett mig men den flög inte iväg, det hade hörts.

Jag försökte mig på lite motljusbilder. Om jag hade backat lite och fått med mer av utandningsluften över tuppens huvud, då hade bilderna blivit bättre.

Dagen efter hade jag ganska mycket träningsvärk i sätesmuskeln och låren. Det hade blivit många snabba knäböj med stativ och kamera dagen innan.

I älgskogen 4

En dag i mitten av november hade jag under morgonen väntat och hoppats på ett älgmöte i skogen. Tyvärr missade älgarna att komma i tid till mötet och innan jag åkte hem tänkte jag gå genom ett nytt område som hade sett lovande ut på kartan. Omedelbart visade det sig vara snårigt och eländigt, inte alls som jag hade hoppats på. Mitt i området var jag tvungen att korsa ett dike vilket var svårare än det sett ut på kartan. På andra sidan diket fortsatte den täta skogen och jag tänkte att det var bortkastad tid eftersom där kunde väl ingen älg gilla att hålla till. Så kom jag fram till en granplantering med gallrade träd på marken. Det såg ännu värre ut och jag ville inte gå in där. Istället följde jag kanten på planteringen och jag hade inte gått mer än tjugo till trettio meter så syntes plötsligt bakdelen på en älg. Jag fällde ut stativbenen och lade mig på knä. Det blåste en kraftig vind den dagen och tack vare det hade älgen inte hört mig. Älgen stod stilla och betade. Jag hoppades på att den skulle vända framdelen mot mig och inte gå åt det hållet den var vänd åt. Den gången var turen med mig och det visade sig vara en älgtjur som åt kvistar av något slag. Tyvärr var ljuset hårt men det gjorde å andra sidan det svårare för tjuren att upptäcka mig. Jag fotade, vid de få tillfällen, när han tittade upp. Älgen kände sig förmodligen säker i det täta och den betade med huvudet ner i riset det mesta av tiden.

Jag hoppades på moln framför solen och vid ett tillfälle skedde det samtidigt som tjuren tittade upp.

Efter ett tag vände han sig åt vänster igen och betade sakta åt det hållet. När tjuren varit utom synhåll ett tag reste jag mig försiktigt och gick åt höger istället för att inte skrämma älgen.

Vinter och en älgskog utan älgar

Nu har vi fått lite vinterkyla här i Bohuslän och i samband med kylan kom snö. Jag hade hoppats på att snön hade dröjt ett tag till för att få möjlighet att fotografera is först.

I förrgår spenderade jag hela dagen i älgskogen eller närmare bestämt skogen eftersom älgarna lyste med sin frånvaro. Inte en enda älg så långt ögat kunde nå men det var å andra sidan inte en ovanlig dag på det sättet. Däremot kom ett rådjur gående på morgonen vilket var trevligt. Jag skulle ha varit lite mer kylig och väntat tills det kommit fram till några träd innan jag tog de första bilderna. Rådjuret hörde ljudet från kameran men fattade inte att det fanns en människa där. Det gick raskt vidare utan att stanna och jag missade möjligheten till en bättre bildkomposition.

Igår föll mer snö här i Uddevalla. Jag gick en promenad med kameran på stan. Vid busstationen Kampenhof hittade jag ett vitt och blått motiv med bänkar och bussar.

Sommarbild

Mitt i vintern känns sommaren avlägsen och det kan vara svårt att tänka sig hur det var att vandra omkring i badbyxor och t-shirt. Den här bilden fotograferade jag i somras iförd den utstyrseln.

Uddevalla hamn

En dag i höstas hade kranförarna i hamnen för en gångs skull parkerat kranarna precis så som vi fotografer vill ha dem. Tyvärr händer detta alltför sällan och det lutar åt att kranförarna inte fotograferar.

I älgskogen 3

Den här dagen besökte jag ett helt nytt skogsområde som jag haft i åtanke en längre tid. Under natten hade det snöat lite och alla färska spår skulle synas tydligt. Bilens temperaturgivare visade -8 grader när jag parkerade. Det var fortfarande helt mörkt och eftersom området var nytt för mig valde jag att vänta en kvart i bilen innan jag gjorde mig klar för att vandra ut i skogen. Då hade det blivit lite ljus som gjorde det möjligt att navigera fram mellan träden. Efter ett par hundra meter öppnade skogen upp sig och jag satte mig ner på min stolsryggsäck med kameran på stativ framför mig. Jag åt min frukost men inga djur visade sig.

Det hade ljusnat betydligt nu, jag beslutade mig för att gå en kort runda och öka blodcirkulationen i kroppen. Med lite tur kanske jag kunde hitta färska spår i snön. Endast rådjur hade lämnat spår efter sig och på ett ställe stod plötsligt en råget uppe på ett litet berg som låg mitt i en granplantage med låga granar. Hon hade nog legat där och rest sig upp när hon anade min närvaro. Hon stod fritt och snyggt på kullen med en äldre granplantage en bit bort som bakgrund. Sakta försökte jag ställa upp stativet för att ta en bild och precis när jag fått syn på henne i sökaren gick hon nerför berget och försvann innan jag hunnit ta en bild. Typiskt, det kändes som om detta hade hänt hundratals gånger förut, att så fort jag sett djuret i sökaren och innan jag hunnit komponera bilden så gick djuret. Om det bara stått kvar i tre sekunder till. Den tanken hade jag tänkt vid otaliga tillfällen förut. Inga älgspår syntes under min runda och jag styrde kosan mot bilen.

Framme vid bilen korsade jag vägen och gick in i skogen på andra sidan. Hundra meter in och snett till höger låg en liten avlång, halvöppen mosse. Färska älgspår ledde ut på mossen och här kunde det alltså finnas älg i närheten. Jag tog mig långsamt fram över den närmaste delen av mossen. Den var sur och varje steg gick i slowmotion för att undvika plaskande ljud. Plötsligt syntes något svart långt bort. Det såg ut som en myrstack men det borde ha legat snö på den och därför stämde det inte. När jag tittade i kameran insåg jag att ”myrstacken” var rumpan på en älgtjur. Huvudet skymdes av en trädstam och horntaggar stack ut på bägge sidor om stammen.

Ett bra tag stod jag där och funderade på vad jag skulle göra. En rörelse till vänster om mig fångade mitt intresse. En annan älgtjur passerade en glugg i skogen på väg i riktning mot den vilande tjuren. Det skulle inte gå att närma sig den liggande tjuren från min position och jag bestämde mig efter en stund för att gå rakt bakåt, sen gå i en halvcirkel åt vänster mot det stället där den andra tjuren passerade för att tag sedan. Där fanns några små höjder som jag kunde använda mig av för att smyga närmare. När jag gått så långt bakåt att den vilande tjuren inte längre kunde se mig vek jag av och följde min plan. Knappt hade jag gått tio meter förrän en liten älg rusade iväg, som tur var sprang den i riktning bort från de två tjurarna. Vinden låg på åt det hållet där den yngre älgen var och jag hade inte kunnat undvika upptäckt. Jag fortsatte framåt men hann inte så långt förrän en älgtjur stod rakt framför mig. Samtidigt fick jag syn på en tredje tjur som låg ner och då hade jag inget annat val än att stanna bakom en liten gran. Snart gick den stående tjuren och lade sig i närheten av den liggande tjuren. Nu var det omöjligt att följa planen jag hade tänkt för att fota den första tjuren(myrstacken). Dessa två tjurar låg precis där jag hade velat gå. Sakta lät jag ryggsäcken glida av och satte ner den på marken. Jag stod upp och fotograferade älgtjurarna. Från ingenstans dök en ko upp och hon hade nog legat ner utan att jag lagt märke till henne. Hon stirrade misstänksamt åt mitt håll och måste ha sett någon rörelse. Där stod hon länge och jag höll mig blick stilla.

Hon tog två kliv framåt och fortsatte sen att titta åt mitt håll. Till sist gick hon lugnt åt vänster där hon inte syntes längre och så småningom kom hon tillbaka.

Kon stannade till mellan tjurarna, gick sedan lite till höger och lade sig ner utom synhåll för mig.

Sakta satte jag mig ner på min stol och väntade. Efter ett par timmar reste sig den närmsta tjuren, en tiotaggare, upp. Huvudet hamnade bakom en tallstam och det var verkligen inte det jag hade drömt om. Tänk om han hade vänt sig rakt mot mig och stått lite till höger om tallstammen istället. Han vände om, gick in bland tallarna till höger och sen syntes han inte till mer.

Sist reste sig den mindre tjuren och gick runt lite innan även han försvann.

Jag avvaktade en stund och sen smög jag framåt. Älgarna syntes inte till och jag gick mot den första tjuren(myrstacken) i skydd av små höjder. När jag till sist stack upp huvudet över den sista höjden och kunde se den plats där den första tjuren hade legat kunde jag tyvärr konstatera att han hade gått därifrån. Spåren ledde mot vägen som han hade korsat och gått in i det område där jag ätit min frukost på morgonen. Det hade blivit så pass mörkt att det dags för mig att återvända till bilen.

Jag var nöjd med dagen även om det inte hade blivit några bra bilder, för med lite mer tur hade det kunnat bli det. Jämfört med alla dessa tillfällen där inga älgar har synts till överhuvud taget hade detta ändå varit en toppendag.

God Jul!

Hoppas Tomten kommer med en säck som innehåller många nya och fina fototillfällen till alla fotografer som har varit snälla under 2024.

I älgskogen 2

Det hade börjat ljusna lite när jag lämnade bilen och styrde kosan mot samma ställe där jag fotade den lilla älgtjuren som jag skrev om i mitt förra inlägg. Den halvt igenvuxna skogsmaskinvägen syntes nätt och jämt. Tur att jag hade gått här förut. Jag lämnade de djupa hjulspåren och började traggla mig genom ett område med granplantage. Det fanns en passage bestående av en rad med små berg där det inte kunde växa några träd som gjorde det möjligt att ta sig genom plantaget. Plötsligt dök två rådjur upp i dunklet och jag stannade en stund tills de gått in den täta skogen. Framme vid mitt mål gick jag upp på en höjd och satte mig till rätta. Där hade den unga älgtjuren gått några dager tidigare.

Sen hände ingenting förutom att jag avnjöt mina frukostmackor. Först när klockan blivit tio anade jag något litet ljust på långt håll bland träden som jag inte hade sett förut. I kameran syntes lite av huvudet på en älg hitom det ljusa. Till och från skymtade två älgar och jag höll tummarna för att de skulle komma åt mitt håll. Minst en älg bar horn och älgarna verkade komma mot mig, men väldigt långsamt. Så visade sig en älgko på ett öppet område och jag kunde börja ta bilder. Lite tråkigt med bilder tagna ovanifrån, uppifrån höjden, men å andra sidan syntes älgen fint nu. Tjuren syntes inte till än men den var troligen inte långt bakom kon. När kon betat ett tag gick hon åt höger och skymdes oftast av träd. Lite längre bort syntes ibland en annan älg. Kon kom upp på höjden till höger om mig och där lade hon sig ner. Endast hennes öron syntes från mitt håll.

Plötsligt blev tjurens huvud synligt i en liten öppning innan även han gick lite till höger.

Där kom han fram fint i en större öppning där han betade ett tag innan även han lade sig ner.

Glädjande nog kom ännu en älgko och lade sig till vänster om tjuren. Ytterligare en tjur lade sig till vila längre bort och storleken på den var inte möjligt att se. Nu hade jag två kor och två tjurar som låg ner i området framför mig.

Sen hände ingenting, ingenting och ingenting. Älgarna idisslade och sov om vart annat. En känsla av kissenödighet växte sig allt starkare ju längre tiden gick. Till slut var jag tvungen att i slowmotion ta mig ner på marken bakom min stolsryggsäck och liggande på knä lätta på trycket. Sakta tog jag mig upp på stolen igen och då hade den närmsta älgkon ställt sig upp. Hon måste ha hört skvalandet och undrat varför det plötsligt rann en bäck nerför berget. Väldigt länge stod hon där och blängde.

Till sist gick hon ner till tjuren och han ställde sig upp. Kon kissade också, sånt smittar av sig, men det berodde snarare på hennes oro. De började beta och efter ett tag lade de två älgarna sig ner igen och jag kunde andas ut.

Min störande kissepaus förde det goda med sig att den andra tjuren började röra på sig och kom betande mot foten av höjden.

Då förstod jag vad det ljusa var för något som jag sett tidigare. Han hade ett hemskt sår utmed hela ovansidan av ryggen. I mitten var det ett öppet sår och på båda sidor om såret var huden bar och nästan vit. Det gjorde ont i hjärtat att se såret och jag led verkligen med tjuren. I vanliga fall hade jag känt en stor glädje om en så fin tjur dök upp men denna gång kändes det inte så.

Han lade sig ner alldeles intill höjden och jag fick på nytt öva mitt tålamod för nu låg alla fyra älgarna ner igen.

För cirka tio år sedan, såg jag under några års tid, en och samma älgtjur som också hade sår på ryggen men den hade betydligt mindre sår. De såren läkte och det gör förhoppningsvis även såret på denna tjur eftersom han var i god kondition. Men det måste ha kliat förfärligt mycket och tjuren hade gissningsvis kliat sig med hornen vilket gett upphov till såret som nu såg ut att göra ont. Han kliade sig emellertid inte med hornen när jag såg honom.

Jag mindes att jag för tio år sedan läste om en undersökning med anledning av liknande sår och efter ett idogt sökande hittade jag rapporten. Statens veterinärmedicinska anstalt gjorde en undersökning mellan 2015 och 2019. Detta är ett utdrag ur slutsatsen i rapporten:

”Grundorsaken till de utbredda sårnaderna har inte kunnat fastställas trots
omfattande undersökningar avseende olika mikroorganismer. Utseendet på
skadorna och de mikroskopiska fynden indikerar att huden under en längre
tid utsatts för skav, och då mest sannolikt att tjurarna kliat sig med hornen.
Flera rapporter från jägare och allmänhet gör också gällande att älgtjurar
med dessa sår gått och kliat sig med hornen på ryggen. Det finns dock några
fall där hudinflammationen sträckt sig hela vägen upp till hornbasen, där
älgen inte har kunnat klia sig med hornen.”

Använd nedanstående länk för att läsa hela rapporten.

Rapport: Undersökningar av hudsår hos älgar 2015–2019 – SVA

Tjuren med såret reste sig till slut och jag kunde ta många bilder när han betade nedanför höjden. Så småningom gick han i riktning bort från höjden och försvann ur sikte.

Den andra tjuren och de två korna reste sig först när det började skymma. Ett tag gick de runt och betade för att sedan gå i riktning bort från mig. Efter att ha sett dessa fyra älgar under en längre tid slår det mig återigen vilket stillsamt liv de för när det inte är brunsttider eller då de inte blir störda av oss människor.

I älgskogen 1

Under den senaste tiden har jag lagt mycket tid på att försöka fotografera älgar. Vid det första tillfället fick jag syn på några älgar som precis gick in i skogen när jag kom körande i bilen. En älgko stannade till en stund och jag hann ta några bilder innan hon gick vidare och försvann bort bland träden. Jag åkte en bit och parkerade bilen. Sedan gick jag in till en av få platser i området som inte bara var hygge eller tät granplantage och hoppades att någon älg skulle dyka upp där.

När jag kom fram syntes inga älgar till och jag placerade mig på ett ställe där det fanns några öppningar att fotografera i. Framför mig hade jag en avlång höjd med en del berg i dagen och bevuxen med gles tallskog. Innan jag hunnit få upp kamouflagenätet anade jag en rörelse långt bort på övre delen av höjden. Det var en ung älgtjur som kom gående på kanten av höjden. Han stannade ett par gånger och gjorde sig ingen brådska. En gång stannade tjuren på ett ställe där det var fri sikt och jag kunde ta bilder. Sedan gick han sakta vidare nerför höjden till höger om mig.

Plötsligt kom han mot mig mellan några granar och då passade jag på. Han hörde nog ljudet från kameran och stannade till ett tag. Älgen gick sedan en liten sväng till höger för att därefter komma tillbaka innan han promenerade bortåt.

Jag satt kvar och hoppades på fler älgar men när inga visade sig käkade jag min frukost.

Efter ytterligare väntan dök en liten råbock upp och den såg jag ett bra tag innan han sakta rörde sig bortåt.

Älgfotografering från bil

Nu och ett tag framöver kommer det några inlägg med bilder på älgar. Bilderna i detta inlägg är från en period då jag hade blivit av med gipset från min brutna handled och kunde börja köra bil igen. Men ännu klarade jag inte bära på ett tungt stativ med kamera och teleobjektiv. Jag åkte helt enkelt runt, letade och fotade från bilen. Två morgnar var turen på min sida, den första morgonen såg jag fyra älgar på en åker och den andra morgonen betade två älgar på ett gammalt hygge, glest bevuxet med tallar. Tyvärr hade ägaren av åkern inte tänkt på oss naturfotografer. Ägaren hade skapat en väldigt rörig bakgrund och det är inte den typen av bakgrund jag drömde om.

Topaz Photo AI

Även om jag använde en mindre bländare räckte inte skärpedjupet till för att få full skärpa på alla fyra älgarna. Jag har därför använt skärpeverktyget i programmet Topaz Photo AI. Men jag tycker bilden ser onaturlig ut och det som stör mig är att älgarna ”poppar ut” ur bilden och ser inklistrade ut. Däremot fungerar brusreduceringsverktyget utmärkt i Topaz Photo AI. Men jag brukar dra ner styrkan rejält till en femtedel eller fjärdedel av den styrka programmet föreslår.

Kon som står närmast tjuren på bilden ovan var väldigt intresserad av honom. Flera gånger lade hon huvudet på hans bakdel så som tjurar ofta gör med kor under brunsten. Tjuren gillade inte hennes närgångna närmanden och körde iväg henne. Han verkade däremot intresserad av kon med kalven och följde efter de båda.

Kon gick in i buskaget och tjuren följde efter. Jag flyttade bilen lite och fick en bild på tjuren när han stannade till i en öppning inne i buskaget.

Den andra morgonen hade jag tur med en tallstam och fint motljus som blev bra element i bilden.

En kort stund kunde jag använda den ena älgen som förgrund och lägga skärpan på älgen i bakgrunden.

Jag såg även en råbock som gick över en stor åker mot en skogsudde. Som på beställning stannade han till innan han nådde udden.