Wildlife – Peter Angvarson Fotografi

Ett osannolikt morgonmöte

Jag fortsätter skriva om min fotografering under den gångna semestern. En tillfälle utspelade sig en tidig morgon när åkte jag ut utan någon speciell plan. Det låg en fin dimma över ängarna och då kom jag på att jag skulle åka till en öppen mosse som ligger intill en naturskog där jag fotograferat många gånger. Dimma över mossen skulle kunna bli en fin landskapsbild och dessutom kunde jag ta bilder i skogen efteråt när jag ändå var där.

Efter en promenad genom skogen kom jag fram till mossen och besvikelsen blev stor när det inte syntes ens en antydan till dimma. Förklaringen var en lätt vind som gjorde att det inte bildades någon dimma. Mossen låg på högre höjd än ängarna där jag nyss sett fin dimma. Det var ingen brådska att gå in i skogen och därför stod jag kvar en stund och njöt av utsikten över mossen. Precis framför mig hade det tagits torv någon gång för länge sedan. Där växte nu en grön matta av myrlilja som hade blommat över. En liten bit bort växte en gles rad av tallar och bortanför träden öppnade sig den stora mossen. Efter ett tag behövde jag slå en sjua och jag funderade som bäst på om jag skulle göra det då eller vänta när jag tyckte mig se något avvikande bakom en av tallarna. Sådär såg det väl inte ut förut, tänkte jag. Försiktigt vred jag kameran åt det hållet och lät autofokusen arbeta. Då syntes tydliga grå älgben bakom tallen. Länge stod älgen kvar innan den sakta gick åt vänster. Jag hoppades att den skulle stanna till i något gatt mellan tallarna. Solen hade inte gått upp och ljuset var inte tillräckligt bra för att jag skulle få en skarp bild när älgen rörde sig. Det visade sig vara en liten älgtjur och ett par gånger stannade den till, inte på de bästa ställena men ändå rätt så bra. Den fortsatte sedan gå åt vänster och försvann in i naturskogen utan att ha märkt mig.

När jag gick in i skogen för att fortsätta fota kände jag mig nöjd över ett så överraskande och trevligt möte. I mellersta Halland där mossen ligger finns så få vilda djur att det inte är lönt att släpa med det fasta teleobjektiv som jag annars alltid använder till fotografering av vilda djur. Bilderna är tagna med ett zoom 100-400 mm. Jämfört med Bohuslän och intilliggande län är Halland extremt fattigt på vilda djur. Det är helt enkelt inte lönt att satsa på djurfotografering när jag är där. Därför var detta möte extra värmande.

Rådjur

I några inlägg framöver kommer jag berätta om några av mina fototillfällen under den gångna semestern. En morgon hittade jag ett par rådjur betandes mellan två ängar där det växte vass och blommor. Den miljön var mer intressant än om de hade gått mitt ute på en äng. Dessutom var växterna fulla av små silvriga daggdroppar.

Rådjur, Fallow deer, capreolus capreolus

Rådjur

Förra helgen åkte jag en tur med bilen och fotograferade rådjur. Det är ett effektivt sätt att använda bilen dels för att man täcker en stor yta på kort tid och dels för att bilen fungerar lite som ett gömsle. Däremot är naturupplevelsen inte så stor jämfört med när man vandrar fritt i naturen eller sitter på ett ställe och väntar på att det ska dyka upp ett djur. Jag brukar kombinera en biltur med en promenad till någon fin plats där jag äter frukost i väntan på att något djur ska dyka upp.

Vinterpälsen har börjat falla av med början i ansiktet och på nacken.

Den här unga råbocken är sen med att feja bort basthuden på hornen. Eventuellt tror den att om den väntar tillräckligt länge så växer hornen ut till sex taggar.

En ovanlig och osannolik upplevelse med dovhjort

Jag har fotograferat dovhjort vid en mängd tillfällen varje år under tjugo års tid. När man har hållit på så länge kan det tyckas konstigt att man inte tröttnar, men varje djur är en unik individ och jag upplever samt lär mig oftast något nytt varje gång. I augusti hände något unikt som jag antagligen bara får uppleva en gång i livet. Jag hade smugit efter en liten ung dovhjort som hade försvunnit bakom en skogsudde på en äng. När jag rundade udden fick jag syn på hjorten i bortre änden av ängen. Den hade lagt sig ned i gräset och idisslade. Jag satte mig alldeles intill en liten brant som var cirka en och en halv meter hög och väntade. Hjorten låg kvar och det hände inget på en lång stund.

Den två år gamla hjorten hade ovanligt klena horn.

Jag tog några bilder men det var mest för att ha något att göra. Så kom jag på att jag kunde filma lite. Då jag filmade syntes plötsligt något stort på kameradisplayen som skymde den unga hjorten. Det var en större hjort som kom ut från skogen mellan mig och den idisslande hjorten.

Den följdes strax av några hjortar till som började leta efter nedfallna ekollon på marken under en ek. Nu gällde det att fota den hjort som gav den bästa bildmöjligheten utan att röra kameran för fort eller för mycket.

Djuren hörde inte ljudet från slutaren tack vare att det var väldigt blåsigt den dagen men rätt var det var upptäckte ändå en hjort att jag rörde kameran. Den travade ut på ängen och fortsatte till andra sidan där det växte fler ekar. Där stannade den och började leta ekollon igen.

De övriga följde strax efter och jag trodde att fotofesten nu var över. Men efter ett tag kom en ny grupp dovhjortar ut ur skogen alldeles framför mig och började även de leta efter ekollon. Stundtals var de väldigt nära mig och jag fick då nätt och jämnt med huvudet i sökaren.

Det var svårt att ta bilder på de hjortar som kom nära eftersom det ofta kom gräs eller pinnar framför huvudena när de satte ned nosen i marken för att hitta ekollonen. Dessutom rörde de sig hela tiden och skärpan hamnade inte alltid på rätt ställe.

När ett djur såg rörelsen från min kamera och blev oroligt stack det bara iväg till de andra hjortarna på andra sidan ängen och övriga i gruppen följde strax efter. Men snart kom en ny grupp ut från skogen och så höll det på ett tag. Som mest var det elva hjortar som befann sig samtidigt under eken framför mig. Vid ett tillfälle stod en hjort på ovansidan av branten där jag satt. Jag kunde se den i ögonvrån bara två meter ovanför mitt huvud. Vid ett annat tillfälle hade några vildsvin slagit följe med en grupp hjortar och ett av vildsvinen, en sugga, var på väg rakt mot mig. När den bara var en meter från mina stövlar gav jag ifrån mig ett väsande ljud vilket gjorde att den stannade upp och kom sedan inte närmare. Om den hade kommit ända fram till mina stövlar skulle den ha känt min vittring och då hade det varit kört. Då skulle alla djur omedelbart ha försvunnit, vilket jag givetvis ville undvika.

Ibland kom hjortar tillbaka från ekarna på andra sidan ängen. En hjort kom ut från skogen precis vid ”min” brant och var då bara cirka en meter framför objektivet, vilket var en bit innanför objektivets närgräns. Den såg mig givetvis men förstod inte vad jag var för något, den blev bara misstänksam och sprang över till andra sidan ängen.

Dovhjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.

Nyfejad spetshjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.

Utan att veta om det hade jag haft den enorma turen att sätta mig på ett ställe där en stor flock dovhjortar låg och vilade alldeles intill, inne i skogen. Dessutom gick de ut precis framför mig och letade ekollon när vilan var över. Tack vare den kraftiga vinden var det mycket rörelse och ljud i träd och buskar. Det bidrog mycket till att jag undgick upptäckt och dessutom föll det ner extra många ekollon tack vare vinden. Vinden förde även bort min vittring på ett effektivt sätt åt rätt håll.

En sådan här osannolik upplevelse är jag väldigt glad att ha fått vara med om. Det kändes som att vinna högsta vinsten på lotto i hjortmarkerna.

Havreälgar

Nyligen åkte jag till en liten havreåker strax utanför Uddevalla med förhoppning om att havren skulle locka till sig älg. De två senaste åren har jag sett älgar äta havre på andra åkrar i samma område. Klockan var cirka åtta på kvällen och när jag var nästan framme fick jag syn på en älgko med två kalvar som betade på en stor åker med klöver. Jag insåg snabbt att det skulle vara omöjligt att fota dem och körde vidare till havreåkern. Som tur var hade inga älgar gått ut på åkern, eftersom jag ville vara på plats före älgarna. För två år sedan växte det klöver på samma åker och då var det ett populärt ställe bland älgarna. Då rekade jag var djuren hade passerat när de gått ut/in på åkern. Tänkte att älgarna skulle göra ungefär likadant i år och efter en liten promenad placerade jag mig på ett strategiskt ställe precis i kanten av havreåkern. En stund studerade jag en råget som åt av havren i bortre delen av åkern. Plötsligt skällde ett rådjur i backen bakom mig. Det var antagligen på väg till åkern och hade fått känna vittringen från mig eftersom en svag vind låg på åt det hållet. Mellan granstammar skymtade en bock till då och då innan han slutligen bestämde sig för att lämna platsen. Sedan hände ingenting på ett bra tag.

Kanske var det inga älgar på det här stället i år. Ju längre tiden gick desto mer började jag tvivla. Men så knakade det till i granskogen bakom mig snett till vänster. När jag tittade in bland stammarna såg jag först ingenting men efter några sekunder kom en älg halvspringande ner för den branta backen ut mot åkern. Den stannade till precis i åkerkanten och jag kunde se bakdelen av kroppen mellan trädstammarna. Den stod mellan tjugo och trettio meter bort och kollade läget innan den gick ut på havreåkern. Den stannade i kanten av havren och jag riktade in kameran mot älgen som tyvärr skymdes av stammar och grenar. Sedan tog den några steg till och då kunde jag ta bilder på den.

På det avståndet hörde älgen ljudet från slutaren och tittade därför misstänksamt åt mitt håll.

Älgtjuren hör ljudet av kamerans slutare.

Därefter gick han utmed åkerkanten bort från mig och följde sedan motstående kant innan han gick ut mitt på åkern och började äta. Strax därefter kom en älgko småspringande nedför en äng på andra sidan och fortsatte ut till havren.

När det blivit ganska mörkt knakade det till igen till höger bakom mig och nerför backen kom ytterligare två djur. Det visade sig vara en åttataggare samt en mindre tjur. När de klivit ut på åkern försökte jag ta bilder på den större tjuren men autofokusen hade svårt att fokusera i mörkret. Den mittersta fokuspunkten klarade det ibland men skärpan åkte ändå mest hit och dit. Jag testade med liveview-läget men det gick inte mycket bättre. Därför stängde jag av autofokusen och försökte fokusera manuellt genom att se i sökaren när det såg skarpt ut.

Jag har gjort bilden mer ljus än det var i verkligheten.

Även denna tjur hörde slutaren.

Åttataggaren hör ljudet av kamerans slutare

Han blev misstänksam vilket passade mig bra då han av den anledningen gick bort till motstående hörn av åkern. De andra tre älgarna följde med och där började de fyra beta. Nu kunde jag smyga bort från mitt gömställe i skydd av mörkret utan att skrämma bort älgarna från åkern.

Ett oväntat och intressant rådjursmöte

I morse steg jag upp tidigt för att vara på plats i skogen innan solens uppgång. Jag skulle leta efter en spelgalen tjädertupp som jag hade fått tips om. Tyvärr dök inte tuppen upp, däremot kom plötsligt två råbockar springande i full fart framför mig. Den ena jagade den andre och båda två flämtade högljutt. De kom från min vänstra sida och sprang åt höger precis framför mig. Den första bocken försvann in i skogen. När den andre jagande bocken hade passerat mig stannade den turligt nog upp bakom några träd strax till höger om mig. Den hade inte sett mig och trädstammarna skymde sikten åt mitt håll.

Sakta och försiktigt ställde jag ned stativet och sjönk ned på knä utan att bli upptäckt. Efter en stund gick den åt höger.

Bocken stannade till vid en gran och gned huvudet upprepade gånger mot en gren. Hjortdjur har en körtel på huvudet som avger doft vilken de använder för att markera revir.

Emellanåt stannade råbocken upp och tittade år mitt håll. Den förstod dock inte att jag var en människa.

Sedan vände den och tillbaka gick åt vänster.

Rakt framför mig stannade den åter till och gned huvudet mot en trädstam.

Den saknade päls på några områden av halsen. Det orsakas av löss, så kallade pälsätare. Koncentrationen av rådjur vid foderplatser underlättar smittspridningen av lössen vintertid. När råbocken längre fram på våren fäller sin vinterpäls växer det ut ny sommarpäls även på de angripna områdena.

Sedan fortsatte bocken åt vänster ut på ett hygge där den höll till ett tag. Därefter gick den in i en gles tallskog på andra sidan hygget där den sparkade i marken med frambenen, också det ett beteende för att markera revir.

För mig var det mycket intressant att se det här revirhävdande beteendet så tidigt som i början av april. Jag har tidigare trott att det börjar senare på våren när bockarna fejar bort basthuden från hornen.

Koberg – Ett viltmarksrike

Efter att ha tillbringat mycket tid på Kobergs marker kände jag att jag ville göra en bok med bilder samt skriva om mina upplevelser därifrån. Boken har jag gjort enbart för min egen skull som ett slags minne. Bilderna i boken är fotograferade under en tidsperiod om cirka tjugo år. Det tog mig drygt två år att sammanställa samt redigera bilderna och skriva texten. Att göra en bok liknar lite grann arbetet med att göra en utställning. Det blir ett slags avslut på ett längre bildprojekt och det är först när boken eller utställningen är klar som fotograferingen nått sitt slutliga mål. Det är en speciell känsla när bilderna till en utställning är inramade och klara eller när en färdig bok levereras. Det kan samtidigt kännas lite tomt men för min egen del har jag alltid haft nya roliga fotoprojekt att sätta igång med.

Boken gjorde jag på blurb.com där jag sedan tidigare har gjort två andra fotoböcker. En bok om Uddevalla och en om naturreservatet Yttra Berg i Halland. Förutom att blurb håller en hög kvalitet på sina böcker så finns det möjlighet att lägga ut böcker till försäljning på blurb.com. Kvaliteten på utskrifterna i böckerna är överlag betydligt bättre än de flesta tryckta fotoböckerna som ges ut på marknaden idag. Av den anledningen samt att böckerna skrivs ut en och en blir varje enskild bok dyr. Men om en prenumererar på blurbs nyhetsbrev kommer det bra rabatter med jämna mellanrum. Förr köpte jag en del naturfotoböcker men idag händer det väldigt sällan eftersom kvaliteten på trycket ofta är dålig och inte gör bilderna rättvisa. Det beror förmodligen på att priset per bok ska hamna lågt och därmed tilltala den breda massan. För mig är det tämligen meningslöst och inte prisvärt att köpa en naturfotobok med bra bilder i dåligt tryck. Sådana böcker brukar jag låna på biblioteket, främst för textens skull, då sparar jag både pengar och miljön.

Om du klickar på boken nedan kommer du till blurb där du kan se en del av sidorna i boken.

Fjällräv i Dovrefjäll

På årets sista dag handlar mitt inlägg om fjällräv. Mina två tidigare inlägg från höstresan till Dovrefjäll i Norge handlade om älg och myskoxe. En stor och oväntad bonus på resan var ett möte med fjällrävungar. Under mina vandringar i svenska fjällvärlden har det alltid varit en dröm att få se fjällräv samt fjälluggla men den drömmen hade hittills inte gått i uppfyllelse.

Fjället är stort och rävarna små men en av dagarna bestämde jag mig ändå för att göra ett försök. Jag hade två områden att välja på där jag av olika anledningar visste att det kunde hålla till fjällräv. Till sist bestämde jag mig för ett flackt område som låg cirka två timmars vandring från närmsta väg. I början gick jag sakta på grund av en tät dimma. Sikten var kortare än femtio meter och jag använde mitt kompasshus för att klara hålla riktningen i det flacka landskapet. Efter drygt en halvtimme började dimman lätta och det blev mycket enklare med orienteringen. På en slänt långt framför mig gick en grupp myskoxar. Jag gick mot myskoxarna och tänkte att det kan åtminstone bli bilder på myskoxar. När jag hade avverkat halva avståndet till djuren fick jag syn på en svart sak som inte passade in i naturen. Det var en slags matningsanordning för fjällräv vilket jag hade sett på bild. När jag tittade på matningsgrejen såg jag en liten mörk prick röra sig en bit därifrån och förstod genast vad det var. Jag hade sett min första fjällräv. Det visade sig vara tre prickar som höll till på en liten höjd cirka hundra meter från matningsplatsen. Jag gjorde upp en plan och den gick ut på att gå sakta i en halvcirkel till andra delen av höjden i förhållande till var rävarna höll hus. Rävarna borde vara orädda och förhoppningsvis även lite nyfikna.

Framme vid höjden lade jag mig ned och väntade. Efter fem minuter anade jag en rörelse ganska nära mig. En av rävarna kom och kollade in mig. Först såg jag bara öronen, efter en stund ögonen och en nos.