Vilda djur (Wildlife) – Peter Angvarson Fotografi

Fotografera vilda djur i miljö

Jag försöker oftast komma så pass nära vilda djur att de utgör en betydande del av bilden. Samtidigt vill jag undvika upptäckt. Den bästa känslan får jag när jag lyckas ta bra bilder på vilda djur och inte skrämmer dem. Detta är en viktig anledning till att använda ett långt teleobjektiv. Men ibland kan de bästa bilderna vara de som visar ett fint landskap där djuret är en liten del av bilden. Då är ett fast teleobjektiv en nackdel. Det är sällan möjligt att byta objektiv utan att undgå upptäckt såvida en inte sitter i ett gömsle förstås eller befinner sig på ett stort avstånd från djuret. Ett sätt är att använda ett långt tele zoom objektiv. Det har jag har använt mycket vid filmning. Men när jag filmar då filmar jag och tar sällan stillbilder. Då och då dyker det emellertid upp intressanta landskap som kan fotograferas med ett långt fast teleobjektiv. Här nedan är två exempel.

Rådjursfotografering från bil

I går morse vaknade jag 03:15 och åkte en sväng med bilen. Min plan var att fotografera rådjur. Bilen är ett bra gömsle och med den är det lätt att täcka stora områden. Bäst fototillfällen ges där rådjur är vana vid bilar. Det är ofta i närheten av till exempel villakvarter. Där sticker inte rådjuren så fort bilen har stannat. Det första jag gör efter att jag stannat är att stänga av motorn. Sedan är jag observant på ljud från andra bilar som närmar sig. Så tidigt på morgonen är det vanligtvis bara tidningsbuden som är ute och kör, förutom naturfotografer förstås.

Nedanstående tre bilder fotade jag i går och det var en normal utdelning. Förra helgen hade jag en ovanligt bra tur. Då tog jag resterande bilder i detta inlägg.

Bra årstid för rådjursfotografering

Den här tiden på året är en bra tid för rådjursfoto. Bockarna bevakar sina revir och getterna föder sina kid. Då behöver getterna äta extra mycket för att producera mjölk till kiden. Enda nackdelen är att djuren fortfarande har kvar delar av vinterpälsen och ser lite ovårdade ut. Om ett par veckor blir rådjuren fantastiskt vackra i en rödbrun sommarpäls då vinterpälsen helt och hållet har fallit av.

Resten av bilderna i inlägget tog jag förra helgen under en tidig morgon.

Till skillnad från ovanstående bilder är nedanstående bild beskuren för att blomman i rågetens muns ska synas.

Pollinerande naturfotograf

Jag har börjat springa orientering igen efter ett 35 år långt uppehåll och i fredags sprang jag en träning i närheten av Vänersborg. I området växer det pors och annat ris, framför allt på mossarna. Efter träningen såg jag ut som en humla med massor av gult pollen överallt. Mina röda orienteringsskor hade bytt färg till gult. I dessa tider då det informeras om bristen på pollinerande humlor och bin får man göra vad man kan och dra sitt strå till stacken.

I väntan på älgar

I går morse åkte jag till en högmosse där jag såg en älg förra helgen. Då gick älgen över den stora mossen men tyvärr för långt bort från mig för att det skulle bli några bra bilder. Så jag tänkte göra ett nytt försök vid mossen i går och hoppades på att älgen skulle gå där jag önskade. Det var 4-5 minusgrader och på vissa ställen låg det en fin dimma. Tuvorna på mossen var täckta av frost och det var svårt att tänka sig en finare miljö.

På väg till högmossen

När jag körde till mossen såg jag fem älgar på en jättestor åker. Vid den här tiden på året äter älgen gärna det spirande gräset. När träden slår ut och gräset har vuxit till sig verkar älgen gå över till att beta blad på träd och buskar istället. Nästan framme vid mossen såg jag först en fjolårskalv och en sedan en ko. Kalven var nära vägen men stod vänd med rumpan mot mig. Jag lockade lite försiktigt och det räckte för att den skulle vända sidan och huvudet mot mig. Jag passade på att ta några bilder på den innan den travade iväg bort mot kon som befann sig mycket längre bort. Älgkorna stöter bort sina kalvar nu och det var nog därför avståndet mellan djuren var stort. Älgarna gick mot mossen och ännu längre bort skymtade nätt och jämt ytterligare några älgar i dimman.

Älgar i mosskanten

Jag parkerade bilen och gick så snabbt jag kunde mot mossen. Sista biten gick jag väldigt försiktigt eftersom jag anade att älgarna inte var långt borta. I mosskanten stod jag still en stund och tittade noga om någon älg befann sig på den öppna mossen. När jag inte såg någon gick jag ut en liten bit på mossen till en liten gran och satte mig där. Bara någon minut senare kom en älg ut i kanten av mossen åt det hållet där kon och kalven tidigare hade synts till. Nu hade jag ett riktigt bra läge bakom den skyddande granen. Älgen genade över mosskanten och gick in i skogen. Tusan också. Efter ett tag hörde jag älgen inne i skogen. Jag såg den skymta bland träden när den passerade vid sidan om mig. Snart gick ytterligare en älg förbi mig på samma ställe. Med stor sannolikhet var det kon och kalven.

Lek med oskärpa

Bortom mossen började den uppåtgående solen stråla genom träden. När solen nådde över trädtopparna blev det ett magiskt ljus på den frostnupna mossen. Tänk om de andra älgarna jag skymtat i dimman tidigare kunde promenera ut på mossen och gå åt mitt håll. Jag satt där och väntade och önskade. Jag tänkte om och om igen ”snälla, snälla älgar kom nu”. En tanke slog mig att så här skulle en religion kunna uppstå. En naturfotografs önskningar kanske skulle övergå i böner om att älgar ska gå på rätt ställe och på så vis uppfinns den stora älgguden som styr älgarna mot fotografen. Nu hjälpte inte mina önskningar och därmed lades tron på den stora älgguden ned för den här gången. Under min resultatlösa väntan fotade jag några tallar på mossen och lekte med oskärpa. När solen lyser på frost kan det uppstå färgbrytningar i motljuset och det kan bli vackra ringar när en vrider fokusringen till oskärpa. Om frosten tinar till vattendroppar försvinner färgerna.

Tretton älgar på högmossen

Som sagt så kom det inga älgar ut på mossen denna morgon. Däremot hade jag mer tur i höstas/vintras på samma ställe. En av mornarna kunde jag se tretton älgar samtidigt på mossen. Då tog jag följande bilder.

Grodlek

De senaste veckorna har jag vid upprepade tillfällen besökt en göl med förhoppning om att filma grodlek. Inte en enda groda har synts till. Vid det senaste besöket såg jag två salamandrar, vilket i och för sig var intressant. För många år sedan upplevde jag en fin lek i gölen med massor av grodor samt en och annan padda. Gölen ligger inne i storskogen och kanske har det fortfarande varit för kallt i vattnet.

Jag åkte till en annan göl i närheten som ligger i ett område med ängsmark och där var det full fart på grodorna. Tyvärr var det svårt att filma eftersom det ofta kom grenar från små buskar framför grodorna. Jag var tvungen att stå blick stilla. Om jag rörde mig det allra minsta hördes det plopp, plopp, plopp… så var alla grodor försvunna och höll sig gömda i femton minuter. Nedan kan du se ett exempel på mitt misslyckade försök att filma grodor.

Igår var jag åter och tittade efter grodor i gölen i skogen, men inga grodor. När jag åkte till gölen där grodorna spelat tre dagar tidigare fanns där inte en enda groda kvar. Tre högar med grodrom vittnade om leken. Vattnet i gölen hade minskat med ett par decimeter och med tanke på att det inte ska regna de närmaste tio dagarna så kommer nog tyvärr romen torka ut. Jag undrar hur grodorna tänkte när de lade romen där? Det hade med all säkerhet inte kollat väderprognosen.

På väg till bilen fick jag syn på en fladdermus som jagade insekter vid middagstid i strålande solsken. Ett tag flög den precis ovanför mig och jag kunde se den på nära håll. Kanske hade den vaknat till i vårvärmen och varit hungrig. Eftersom nätterna har haft temperaturer under noll var antagligen enda chansen att fånga insekter mitt på dagen.

Påverkad av det magra resultatet från letandet efter grodlek bestämde jag mig för att idag satsa på lite större djur istället. Innan solen gick upp var jag ute i skogen och hoppades få bilder på hjort, mufflon eller vildsvin. Men under morgonen och större delen av förmiddagen såg jag bara en dovhjort som dock upptäckte mig först. Från bilen hade jag emellertid sett hjortar som betade mitt ute på stora fält men det var inte den typen av bilder jag ville ha.

I slutet av förmiddagen bytte jag område och efter ett tag fick jag syn på några dovhjortar som låg och vilade i skogskanten intill ett kalhygge. Om de skulle gå mot några tallstammar tio meter från hjortarna kunde det bli fina bilder. När jag tittat på dem en stund insåg jag att det var lika bra att även jag vilade. Jag lade mig ner på marken med min ryggsäck som kudde och det dröjde inte så länge innan jag somnade. På den platsen har jag sovit många gånger förut och jag sov gott. När jag vaknade satte jag mig sakta och försiktigt upp. Dovhjortarna hade rest sig och två var på väg mot tallarna. Tyvärr gick de inte precis där jag önskade och det blev inga bilder. När jag nätt och jämt kunde skymta djuren långt bort i skogen gick jag därifrån utan att de såg mig. Nu var ljuset stenhårt. Inte ett moln på himlen och klockan var tolv. Då beslutade jag att det var dags att återvända till bilen för hemresa. Lunch och kaffe i solen på baksidan av huset där hemma hägrade. Halvvägs till bilen kom jag fram till en äng. En flock dovhindar var på väg ut för att beta och jag satte mig i kanten av ängen. Flocken gick rask ut på ängen och försvann strax bakom ett krön. Kvar gick tre fjolårsvildsvin. Plötsligt kom det ett djur gående i granplanteringen där jag satt. Det var ett vildsvin som gick ut på ängen. Ljuset var som sagt hårt och det är tur att man kan lätta upp skuggorna i raw-konverteringen. Det dröjde inte länge förrän vildsvinet vädrade misstänksamt. Då förstod jag att vinden var lite oberäknelig. Dovhjortarna hade inte märkt något men de har inte samma skarpa luktsinne som vildsvinet. Det vände om och gick in i skogen ganska nära mig och försvann sen ur sikte.

Sedan gick jag en omväg för att inte skrämma hjortarna på ängen. När jag var nästan framme vid bilen fick jag syn på två dovhjortar i skogen. En av dem var vit. Jag tog några bilder innan de gick längre in i skogen.

Det krävdes en del tid vid bildbehandlingen efteråt för att minska de stora kontrasterna i bilden mellan skugga och solbelysta partier.

Pälsätare hos rådjur

För några dagar sedan fotograferade jag ett rådjur vars päls delvis hade blivit uppäten. Det verkar vara vanligt i mina trakter och jag har skrivit om det tidigare. Pälsätande löss orsakar kala områden på halsen eller kroppssidorna. Angreppet är vanligen ofarligt för rådjuren och det syns tydligast tidigt på våren. De angripna djuren utvecklar sedan en normal sommarpäls under senvår och tidig sommar. Pälsätare är några millimeter långa och har det latinska namnet Damalinia cervi. Enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt uppvisar angripna rådjur ofta klåda och en viss irritation, vilket jag dock aldrig har sett. Jag tycker emellertid att det bör bli kallt på de områden som inte har en vinterpäls eftersom det under tidig vår är ganska vanligt med minusgrader på nätterna.

Källa: Statens Veterinärmedicinska Anstalt
Pälsätare hos rådjur – SVA

När tiden stod still

I slutet av september och början av november inföll dovhjortarnas brunst. En kväll närmade jag mig en äng där tre hjortar hade kämpat sig till varsin del av ängen. En av hjortarna, den minsta av de tre, höll till i ett hörn av ängen. Jag hade helst velat ta bilder på någon av de andra två lite större hjortarna men vinden gjorde att jag bara kunde närma mig ängen där den minsta hjorten var. Sista biten var jag tvungen att krypa på alla fyra, fram till en stenmur, för att inte bli upptäckt. Om du har försökt hålla ett stativ med en kamera och ett långt teleobjektiv i ena handen och krypa över trädrötter förstår du hur obekvämt det var. Jag kom fram till muren utan att bli upptäckt vilket var det viktigaste. Sedan skulle jag resa upp stativet och succesivt förlänga benen mycket långsamt så att kameran nådde högre än stenmuren vilket också gick vägen.

Hjorten springer efter en hind som försöker lämna hans område i ett försök att mota henne tillbaka.

En platshjort är fullt upptagen med att imponera på hindar, köra bort konkurrenter och hämta tillbaka hindar som vill lämna platshjortens område.

En av konkurrenterna passerade mellan mig och platshjorten och kom därför ganska nära.

Även små hjortar som denna blir bortkörda. Det gäller till och med ännu mindre, så kallade spetshjortar.

När jag var nöjd utförde jag samma procedur som när jag närmade mig, fast omvänt. Efter att ha krupit tillräckligt långt in i skogen reste jag mig försiktigt för att sedan gå bort från ängen. Då rök platshjorten ihop med en annan hjort precis bortom stenmuren som jag nyss lämnat. Jag följde slagsmålet på håll och de båda kämparna var jämbördiga ty fighten pågick ett tag. Plötsligt gav utmanaren upp och kom springande i full fart in i skogen mot mig med plasthjorten hack i häl. Förloraren passerade cirka fem meter från mig. Platshjorten stannade upp precis framför mig. Vi stirrade rakt in i ögonen på varandra. För ett tag stod tiden still. Det enda som hördes var hjortens kraftigt flåsande andetag efter den stora ansträngningen. Han vände om, gick sakta tillbaka mot ängen och tiden började rulla igen.

Vildsvin

Den 22:andra september hade jag en härlig närkontakt med vildsvin. Det var flera olika vildsvin som registrerades av kamerasensorn den dagen och ett av dem kom väldigt nära. Det kom ända fram till mina stövlar där jag satt på en låg sten. Vinden låg rätt mot mig men när vildsvinet kom så nära trodde jag ändå att det skulle uppfatta min vittring. Som tur var hände inte det och jag kunde snegla lite vid sidan om kamerahuset med vänster öga och njuta av upplevelsen. Det har hänt mig flera gånger tidigare att vildsvin kommit innanför närgränsen på objektivet och då brukar jag bara sitta stilla. Annars försöker jag röra kameran och objektivet och ta bilder. Det gäller att göra långsamma rörelser samt vara helt stilla när vildsvinet iakttar en.

Det hittade en rot eller gren som det undersökte.

Även om vildsvin kan bli stora så har de korta ben och är låga. När de har trynet nära marken och letar efter mat är det svårt att undvika strån som hamnar framför trynet och ansiktet.

Här var det inte långt kvar till närgränsen.

En vanlig missuppfattning, speciellt bland människor som aldrig ens sett ett vildsvin, är att de skulle vara farliga. Jag har varit nära vildsvin massor av gånger och inte en enda gång sett det minsta tecken till aggressivitet. Men som med alla vilda djur ska man visa respekt och ha respekt för dem. De är starka djur och om man har betett sig illa mot dem och till exempel skadat dem på något sätt då kanske de agerar annorlunda. Påkört med bil, skadskjutning eller lös springande hund och om vildsvinet inte kunnat fly undan då kan jag tänka mig att djuret som en sista utväg väljer att försvara sig. I sådana fall är det emellertid människans eget fel om ett vildsvin skulle gå till attack. Vid samtliga tillfällen då jag blivit upptäck har vildsvinen omedelbart sprungit sin väg. Som en jämförelse har jag blivit biten av hundar två gånger och hundar har vid flera tillfällen försökt attackera mig när jag varit ute och joggat. Hundar är enligt min mening oändligt mycket farligare än vildsvin. Jag känner mig alltid betydligt säkrare i skogen än på promenaden eller i joggingspåret.

När det vände sig om tog jag även några bilder på bakdelen.

En givande dag i produktionsskogen

I mitten av september hade jag en fin heldag i produktionsskogen och dessutom blev bildresultatet ovanligt bra. Solen skulle snart gå upp när jag lämnade bilen och gick in i närmaste plantage. Där satte jag på mig min kamouflagehuva som täcker ansiktet och bara har hål för ögonen. När jag gått en stund skymtade djur på en äng och jag smög fram till en liten brant intill ängen. Kamouflagenätet som låg i ryggsäcken placerade jag framför mig och sedan väntade jag. Strax kom några dovhjortar och letade efter ekollon under en ek som låg till vänster. Det var hindar och kalvar som var ute efter sensommarens energigodis. Ovanför branten, snett bakom och till höger, fanns ytterligare en ek. När alla ekollonen var uppätna vid den första eken travade djuren vidare till eken ovanför min brant. De passerade då så nära mig att det hade varit omöjligt att ta bilder utan att skrämma dem. När de var bara fem meter bort skulle en kamerarörelse omedelbart skrämma iväg dem. Jag fick nöja mig med upplevelsen, vilken var fantastisk. Sedan kunde jag höra hur dovhjortarna letade efter ekollon på ovansidan av branten. Någon gång skymtade jag ett djur på kanten av branten och kunde även höra att hjortarna fått sällskap av vildsvin. Förmodligen en sugga med kultingar, de brukar småprata med varandra för att hålla kontakten. När djuren lämnat eken var det dags för frukost. Under frukosten passerade några dovhjortar ute på ängen.

Jag lämnade stället med branten och smög sakta vidare mot en tallskog. Väl framme vid tallplantagen satte jag mig på en plats med utsikt mot ett område med fina tallstammar. Där hade jag suttit många gånger under årens lopp och hoppats på att något djur skulle dyka upp men det hade inte hänt än så länge. Efter cirka en timme hördes en kronhjort bröla upprepade gånger till vänster om mig, där det låg ett hygge. Ljudet verkade komma närmre. Mellan mig och hygget låg en höjd och djuren var tvungna att komma på bortre sidan av höjden om det skulle bli några bilder. Plötsligt kom en hind och kalv fram på min sida om höjden, strax till vänster om mig. Inte det jag hade hoppats på. De ser mig men förstår inte vad de ser. De vänder och försvinner bakom kullen. Men strax dyker de fram bland tallarna på andra sidan kullen och passerar framför mig. Antagligen har de mött den efterföljande och brunstiga hjorten, annars hade de nog inte gjort så. Till min glädje dök snart även hjorten fram bland tallstammarna.

Stanna, stanna, stanna, tänkte jag, och det gjorde den. Dock inte helt perfekt. Han stannade till bakom en tallstam. Helst skulle han ha gått en liten bit till innan han stannade men jag var nöjd ändå med tanke på hur många gånger jag väntat för gäves på denna plats tidigare.

Efter en kort stund följde kronhjorten efter hinden och kalven.

Nu började jag fundera på en tupplur. Först behövde jag smälta upplevelsen en stund innan jag kunde få tillräcklig ro. Plötsligt rasslade det till i ett område med ormbunkar snett bakom och till höger om mig. Två unga dovhjortar hade känt min vittring. Kanske var de lite osäkra eller oförsiktiga, ty de sprang inte iväg. När de hade stått stilla och tvekat en stund passerade först den ena och sedan den andre framför mig.

En stund senare låg jag ner på marken och sov gott. Ett bröl från en kronhjort väckte mig. Tyvärr försvann ljudet av bröl länge och längre bort denna gång och jag kunde i lugn och ro inta min lunch i form av mackor.

Efter lunchen samlade jag ihop mina grejer, gick sakta över hygget och in i en tät granplantage. På andra sidan plantagen visste jag att det fanns goda möjligheter och vinden skulle ha rätt riktning där. Plantagen var väldigt tät och hela tiden drösade barr ner i nacken. Det blev en ansenlig mängd barr som sen fick följa med hem. Jag försökte undvika ljudet från grenar som rispade mot kroppen och det tog lååång tid att ta sig igenom plantagen. På andra sidan låg en äng och där hade jag turen att en grupp dovhindar med sina kalvar var på väg ut till ängen. Det blev några bilder innan en av hindarna fattade misstanke drog med sig de övriga in i skogen igen.

Därefter gick jag en lång sträcka utan att se något. Så småningom kom jag in i en gammal granplantage med grova trädstammar. En bit bort skymtade en grupp vildsvin. Länge väntade jag på att få bilder på dem men turen var inte med mig. Något stort skymtade rätt som det var bortanför vildsvinen. Det var en älgko som kom gående från en mosse och var på väg in i granskogen. Hon stannade till vid anblicken av vildsvinen och plötsligt fick hon ett ”stollaryck” och sprang iväg en kort bit. Sen stod hon helt stilla en stund. Det såg ut som om hon blev lite skrämd, vilket var konstigt eftersom hon borde vara van vid vildsvin. Så syntes något bakom kon, hon hade en liten tjur i släptåg. När kon fortsatte i samma riktning som tidigare, gick hon över ett dike.

Synd att hon reagerade så på vildsvinsgruppen, annars hade hon passerat närmre mig. Tjuren hoppade över diket och följde efter, snart var bägge försvunna i en gallrad granplantage.

Det var seneftermiddag och en kronhjort började bröla i riktning mot den plats där jag hade fotat hjorten bland tallstammarna tidigare på förmiddagen. När jag gick mot ljudet upptäckte jag att det växte gott om kantareller i granskogen. Under tiden som min tomma plastlåda, där mackorna hade förvarats, fylldes med härliga kantareller fortsatte brölandet. Jag brukar inte plocka kantareller annars men det var så gott om dem och det gick inte att låta bli. Samtidigt trodde jag att brölet kom från en mindre och ensam hjort vilket skulle visa sig vara helt fel. När det inte fick plats fler kantareller gick jag vidare mot brölet. Mellan mig och brölet fanns ett stort hygge. Det brukade inte vara svårt att smyga på hygget men sedan sist hade någon sågat ner en massa sly som låg kors och tvärs på marken. Med tanke på hur svårt det vanligtvis är att komma nära inpå kronhjort kändes det som ett omöjligt uppdrag. Sakta, sakta sicksackade jag mig över hygget i skydd av små granar och lövsly som inte blivit nedsågat. Det lät som om hjorten stod en bit in i skogen bortom hygget. Döm om min förvåning när det skymtade en mängd djur hitom skogen ute på hygget. Där stod hjorten och drygt ett tiotal hindar och kalvar. Det fanns ingen möjlighet att gå längre utan att bli upptäckt och det var omöjligt att fälla ut det tre benen på stativet. Jag drog ut ett ben och satte på bildstabiliseringen på objektivet. Sedan använde jag stativet som ett enbensstativ och försökte fota genom buskarna framför mig.

Jag hade den nedåtgående solen i ryggen och det var nog en av anledningarna till att djuren inte sett mig i motljuset. En annan anledning var nog att kronhjortarna brunstade och det upptog en del av deras koncentration.

Hjorten gick lite fram och tillbaka. På vissa ställen gick det inte att fota eftersom buskarna var för täta. En hind lade sig ner på marken när hjorten blev för närgången, vilket jag tolkar som att hon inte var med på hjortens närgångna uppvaktning. Så har jag även sett dovhindar göra. Äldre hjortar har lärt sig att med en liten knuff från horntaggarna i baken på en liggande hind går det att få henne att resa sig upp. Sensommarvärmen gjorde mig genomsvettig och sökaren samt min glasögon immade ideligen igen. Med mina handskar försökte jag torka bort imman. Så bestämde några hindar att nu skulle de gå in i skogen och gruppen rörde sig sakta mot skogsbrynet. En efter en uppslukades de av skogen och sist av alla gick hjorten. Jag andades ut och gick ut från buskarna. En bit bort gick några vildsvin, jag satte mig ner och väntade ifall det skulle finnas en möjlighet att få bilder på dem. Då dök det upp två mufflon till höger om mig. De var för långt bort men i väntan på vildsvinen kunde jag lika gärna roa mig med att ta bilder på fåren.

Ett av vildsvinen kom lite närmre och det blev en hyfsad bild på det stående i högt gräs.

Snart gick solen ner och det var dags att återvända till bilen för hemfärd. En lätt dimma växte fram över ängsmarkerna och på väg till bilen fick jag bilder på en ensam kronhjort som brölade i dimman. När dimman hade tätnat så att hjorten knapps syntes mer gick jag den sista biten till bilen.

Bildmässigt var utdelningen denna dag extremt god. Många är de tillfällen då har jag kommit hem utan en enda bra bild. Jag kom också hem med ömmande axlar och sega ben efter att ha burit runt på rycksäck, kamera och stativ en hel dag, men just denna dag var det värt allt slit.

Rådjursbrunst

I slutet av min semester gjorde jag några försök att fotografera rådjur i brunst. Vid ett tillfälle hade jag tur när jag hittade en bock och en get som brunstade. Geten och bocken åt diverse örter. Då och då uppmuntrade geten bocken till lite parningsdans, det vill säga geten började springa i cirklar och bocken följde tätt i hennes hasor.

När det handlar om rådjurets brunst har jag många gånger läst berättelser där det står att bocken hetsar geten. Jag har själv aldrig sett en bock hetsa en get. Vid samtliga tillfällen när jag studerat och fotograferat rådjursbrunst har det varit geten som tagit initiativet och lockat med bocken på en ”dans”. Det har sett ut som om hon vill testa bocken och hans ork, lite som om hon ville kontrollera att han skulle ha tillräckligt bra gener. Så fort geten har upphört med att springa runt så har även bocken gjort det och bägge har fortsatt med att äta eller vila. Jag har aldrig sett att bocken tagit initiativet och hetsat geten.

Tyvärr var den här morgonens rådjur lite för nära mig och med mitt fasta teleobjektiv var det svårt att få med båda djuren helt i bild. Istället tog jag bilder där ett av rådjuren helt fanns med i bilderna och det andra bara delvis.

Geten har bjudit upp bocken till parningsdans

Efter en stunds vila var det dags för en ”löptur” igen

Utnyttja havrens dragningskraft på vilda djur

Här kommer det ett aktuellt inlägg och bryter av mina inlägg från semestern. Det handlar om den möjlighet som finns vid den här tiden på året att fotografera djur som tycker om att äta havre. Det är framför allt älg, kronhjort och rådjur. Även mindre djur som till exempel vildsvin och grävling tror jag gillar havre men eftersom de försvinner i den höga havren måste de fotas på väg till och från matplatsen. Snart är havren mogen och ska när som helst kördas i min del av Sverige.

En kväll såg jag sju älgar och tre kronhjortar på en havreåker samt ytterligare en älg på en mindre åker alldeles intill. Jag åkte dit med kameran redan kvällen efter och hoppades på samma mängd djur men framför allt på en udda tolvtaggare som fanns bland de sju älgarna kvällen före. Udda tolvtaggare innebär totalt elva taggar, fem på ena hornet och sex taggar på det andra. Tyvärr dök det bara upp en mindre älgtjur på för långt håll som dessutom blev skrämd av någonting.

Jag åkte även dit tidigt morgonen efter bara för att kunna konstatera att det var tomt på djur. Jag misstänkte att någon hade skrämt djuren eftersom så många djur skulle knappast lämna en fin havreåker utan anledning.

Några kvällar senare satt jag vid den mindre åkern och då kom en älgtjur samt en kronhjort ut på fältet. Tyvärr för långt bort och lite för sent med tanke på ljuset.

Kvällen efter satte jag mig närmare det ställe där djuren föregående kväll kommit ut. Som vanligt tog jag hänsyn till vindriktningen när jag valde plats. När det var nästan helt mörkt gav jag upp och gick mot bilen. Väl ute på en grusväg fick jag se en siluett av en kronhjort mot himlen. Försiktigt satte jag ner stativet och tack vare kontrasten mot himlen klarade kameran fokusera. På grund av mörkret såg inte hjorten mig. Plötsligt knakade det till inne i skogen till höger om mig i vindriktningen och jag förstod att ett annat djur känt min doft som antagligen inte var särskilt angenäm och sprungit iväg. Det ljudet hörde även hjorten och försvann direkt.

Jag har gjort hjorten betydligt ljusare än den var i verkligheten. Vid fototillfället såg jag bara hjorten som en mörk siluett. Strax innan jag kom fram till bilen dök en stor bil upp. Den hade en lång rad av lampor framtill och körde fram och tillbaka och lyste med lamporna över åkern. När den kom fram till mig stannade den och i bilen satt två killar som undrade vad jag gjorde. Jag berättade att jag var där för att fota och jag frågade vad de gjorde. De svarade att de skrämde bort djuren eftersom havren var deras. Där kom förklaringen till varför mängden djur minskat så drastiskt och det var något åt det hållet jag hade misstänkt.

Jag har full förståelse för att lantbrukare vill skrämma bort djur från åkrarna. Ett tiotal stora djur kan förmodligen sätta i sig en hel del havre på en till två veckor. Nu finns det dessutom gott om mat på andra ställen i naturen. Däremot har jag svårt att förstå om lantbrukare begär skyddsjakt eftersom det antagligen inte är lika effektivt som att skrämma djuren. Jag åkte till området med åkrarna vid ett flertal tillfällen och på den stora åkern där det gått tio djur såg jag bara en älg vid ett tillfälle efter den första gången.

Några kvällar senare gjorde jag ett nytt besök vid havreåkern. Vinden hade vänt till ostlig vind vilket gjorde att jag satte mig på samma sida som djuren kommit ut vid. Mest sannolikt skulle djuren komma ut till vänster om mig och därför placerade jag stativet så att det skulle gå bra att fota åt det hållet. När det var nästan mörkt hörde jag en kvist som knäcktes till höger om mig. Typiskt, där trodde jag inte att några djur skull komma. Efter en liten stund skymtade en älgko bland stammarna i den mörka skogen. Hon klev ut på grusvägen och då dök även en kalv upp. De stod länge på vägen och tittade. De är cirka 20 meter bort. Jag hoppades att de inte skulle följa åkerkanten då det i så fall skulle gå rakt på mig. När de går ut på åkern sneddar de som tur är lite bort från kanten och stannar cirka tio meter från mig. De börjar äta havre och jag hör tydligt när de repar av säden och tuggar den. Jag sitter helt stilla och njuter av synen på kon och kalven. Fantastiskt upplevelse när jag kunde vara så nära och bara ha havren som dolde överdelen av kroppen och nedåt. Jag gjorde inget försök att fota eftersom de var för nära. Så kom det plötsligt ljud av en betande älg till vänster om mig. Mycket sakta vände jag huvudet ditåt och där stod älgtjuren som jag sett på åkern en gång tidigare. Det var en udda åttataggare. Tusan också att kon och kalven kom först. Om tjuren kommit innan kon och kalven då hade jag haft en god chans att få bilder på den. Nu provade jag att sakta vrida kameran lite mot kon och fokusera. Autofokusen gick fram och tillbaka, det var för mörkt. Trots att ljudet från autofokusen var svagt uppfattade kon det eftersom hon var så nära. Jag hann uppfatta att huvudet på kon inte rymdes inom sökaren innan hon plötsligt sprang iväg en bit och ställde sig på grusvägen. Kalven stannade en bit bort på åkern. Tjuren blev orolig och travade iväg en bit bort bland havren där den stannade på lagom avstånd. Nu kopplade jag bort autofokusen, vilket tyvärr är onödigt krångligt på Canons utrustning. Knappen sitter mitt på objektivet. Nikon har en mycket bättre lösning med en knapp på kameran som man kommer åt utan att flytta handen. Jag använde liveview läget och koncentrerade mig på tjurens långsmala skägg som var det enda jag kunde urskilja något sånär i mörkret. Jag tog några bilder med olika fokus och hoppades på att älgen skulle stå helt stilla medan jag tog bilderna. Exponeringstiden var 0,6 sekunder till 1 sekund. Två bilder blev hyffsat skarpa och en av dem ser du här nedan.

Även denna bild är betydligt ljusare än det var i verkligheten, som du säkert förstår. Jag gillar att gården kom med i bakgrunden med en lampa som lyste lite hemtrevligt i växthuset samt att älgen tittade ditåt som för att kolla om någon var hemma.

Efter ett tag gick kon och kalven ut lite längre bort på åkern och fortsatte sin måltid. Jag var mer än nöjd med upplevelsen. Fotomässigt önskade jag att djuren kommit lite tidigare, innan det var så mörkt.

Även rådjur äter havre. Dock verkar de bara inta havre som en mindre del av den totala födan. Ofta blandar de med olika örter vilka växer som ogräs bland havren samt örter vilka växer i utkanterna av åkrarna. På bilden nedan äter en get havre som växer glest på en åker med något annat sädesslag.