Pälsätare hos rådjur

För några dagar sedan fotograferade jag ett rådjur vars päls delvis hade blivit  uppäten. Det verkar vara vanligt i mina trakter och jag har skrivit om det tidigare. Pälsätande löss orsakar kala områden på halsen eller kroppssidorna. Angreppet är vanligen ofarligt för rådjuren och det syns tydligast tidigt på våren. De angripna djuren utvecklar sedan en normal sommarpäls under senvår och tidig sommar. Pälsätare är några millimeter långa och har det latinska namnet Damalinia cervi. Enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt uppvisar angripna rådjur ofta klåda och en viss irritation, vilket jag dock aldrig har sett. Jag tycker emellertid att det bör bli kallt på de områden som inte har en vinterpäls eftersom det under tidig vår är ganska vanligt med minusgrader på nätterna.

Rådjur angripet av pälsätare

Källa: Statens Veterinärmedicinska Anstalt
Pälsätare hos rådjur – SVA

Uddevallabron

Motorväg E6 passerar över Byfjorden väster om Uddevalla. Bron heter Uddevallabron och den invigdes år 2000. Sedan dess har jag tagit många bilder på bron som gör sig bra på bild. Trots det tycker jag att det var synd att det inte byggdes en tunnel istället för en bro. Även om bron är vacker förstör den en fin miljö och natur. Dessutom måste bron stängas av när det blåser mycket vilket man visste om när man planerade bygget. Det man däremot inte förstod var att så fort det är kallt och finns risk för isbildning på stagen som fäster i de två pylonerna måste man också stänga av bron. Annars kan bilisterna få en isbit genom rutan. Då måste all trafik ta den 12,8 kilometer längre vägen genom Uddevalla istället.

Uddevallabron
Uddevallabron

När en vistas nära bron hörs ett ständigt oljud från trafiken. Om en vill ta bilder utan lastbilar på bron kan en få vänta ett bra tag. Ett sätt är att använda så pass lång slutartid att lastbilarna inte syns i bilden. Vanligtvis befinner sig ett flertal lastbilar samtidigt på bron. Tanken på vad lastbilarna släpper ut i form av avgaser, hur mycket produktionen av lasten har påverkat miljön och att det finns enormt många vägar med mycket godstrafik i hela världen är svindlande. Det räcker att vistas en timme vid bron och iaktta antalet lastbilar för att inse att allt prat om hållbarhet tyvärr bara är tomt prat. Om en dessutom tänker på att Sverige och många andra länder hela tiden strävar efter att öka sin befolkning förstår en att ekvationen med avseende på miljön inte kan gå ihop. Den som trots allt vill finna lite hopp när det gäller miljön kan ju alltid trösta sig med att vi i Sverige har tagit krafttag för miljön och lagt skatt på plastkassar.

Uddevallabron
Uddevallabron
Uddevallabron

 

Naturfoto i centrum

När man talar om intressanta platser för naturfotografering tänker man nog inte i första hand på städernas centrala delar. Men det kan finnas motiv för naturfotografer även i stadskärnor. De senaste veckorna har jag fotograferat i Uddevalla centrum vid fyra tillfällen. Genom staden rinner Bäveån förbi Hasselbacken intill Torget, därefter mellan de två hamngatorna och mynnar till sist ut i havet i Uddevalla hamn. Nedströms Hasselbacken finns en fors med större stenar. Stenarna är ditlagda för att skapa en fin miljö bland annat för åns fiskar. Dessutom är det väldigt vackert med en liten fors mitt i staden och ljudet från vattnet skapar en skön känsla. Under den kalla perioden vi hade för ett litet tag sedan bildades det is på stenarna och det tyckte jag var intressant. Ljuset blir lite annorlunda i en stad jämfört med ljuset i naturen. Jag valde att göra några bilder i svartvitt för att framhäva formerna i isen och några bilder i färg för stadsljuset skull.

 

 

 

 

 

 

 

I det öppna vattnet uppströms stenarna och träbron hade det samlats många gräsänder och svanar. De flesta svanarna var sångsvanar men det fanns även några knölsvanar. Jag koncentrerade mig på sångsvanarna eftersom jag tycker att de är vackrast. Jag tog många bilder vid varje tillfälle och det tog mig sedan lika lång tid att rensa bort oskarpa och dåliga bilder efteråt som det tog att ta bilderna.

 

 

 

 

 

 

När svanar har putsat fjädrarna brukar de sträcka på sig och slå ut med vingarna ett par gånger. Det ser ut som om de vill lägga fjädrarna tillrätta efter putsningen. En svan kan då bli förvånansvärt hög och det är lätt att huvudet eller fötterna hamnar utanför bild. Det kan gå ganska snabbt så det gäller att zooma ut i förväg, innan den börjar flaxa med vingarna. I bilden nedan hade jag önskat att jag hade fått med lite mer yta ovanför näbben.

 

 

 

När många svanar är samlade på en liten yta händer det då och då att de ger varandra ett tjuvnyp och kanske jagar varandra.

 

 

 

 

 

 

 

 

En skolklass kom vid ett tillfälle till Hasselbacken och fick höra en föreläsning av Jan Uddén som kan mycket om fåglar. Även jag lärde mig en hel del som jag inte visste. Eleverna avslutade med att mata fåglarna. Jag tog en bild på den modigaste elevens handske och den modigaste svanen som var en knölsvan.

 

Det blev även en bild på en gråtrut. Om jag minns rätt så berättade Jan Uddén att den får sin vuxna fjäderdräkt vid fyra års ålder och kan bli 20-30 år gammal. Ungfågeln har en vit-brun spräcklig fjäderdräkt.

Gråtrut

Från allra första början var anledningen till att jag gick till centrum för att fotografera en artikel jag läste i tidningen Bohusläningen. Det stod att det hade bildats tallriksis i Bäveån nedanför fallet i Hasselbacken. Det var många tallriksformade små isflak som snurrade runt i strömmen nedanför fallet. När jag kom dit hade tallriksisen frusit ihop. Det var ändå intressant att fota och jag passade även på att ta bilder på det nästan helt istäckta vattenfallet.

Tallriksis

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Delad glädje är inte alltid dubbel glädje

Det har varit ett vackert och kallt vinterväder i Bohuslän i drygt två veckor. Vi har haft snö och stundtals ganska många minusgrader. Den sjätte februari fotograferade jag på kusten. Under normala år brukar jag oftast vara helt själv på kusten vintertid. Men när jag skulle parkera bilen var det fullt med bilar på parkeringsplatsen. Jag skulle äta några smörgåsar innan jag gick ut och åkte istället till en annan stor parkering där det fanns plats. Efter fikan åkte jag tillbaka och då fanns det som tur var en plats ledig.

Jag gillar att vara själv och fotografera i naturen. Därför är en av de största nackdelarna, för min del med coronapandemin, alla människor som är ute i naturen. För mig innebär det inte att delad glädje är dubbel glädje när det handlar om naturupplevelser. Min upplevelse ökar desto färre människor det vistas i naturen. Jag hoppas att människor börjar umgås hemma igen när pandemin är över. Däremot kan min fotoupplevelse vara stor även om många människor vistas runt omkring som till exempel vid fotograferingen av hägrar jag skrev om i mitt förra inlägg. Där fanns det hela tiden ett gäng fotografer och många andra människor som promenerade. Det var en rolig fotoupplevelse men någon naturupplevelse kände jag inte.

Jag har haft stor nytta av att ha sprungit orientering i min ungdom vilket jag nyligen börjat med igen. Det finns kartor över i stort sett alla områden och jag har aldrig hämmats i min fotografering av att inte hitta ut eller hitta hem. Dessutom orkar jag ta mig till de flesta ställen även med en tung fotoutrustning. För att slippa spår från människor i snön gick jag till ett område som låg långt från parkeringsplatsen.

När det ligger snö på klipporna brukar jag noggrant planera min fotografering, annars kan det plötsligt dyka upp ett fint motiv som blivit förstört av mina egna spår och det vill jag helst undvika.

 

Gråhäger

Under helgen som gick besökte jag och min fru vår dotter i Stockholm. Hon bor nära en sjö där gråhägrar bjuds på fisk under vintern och det är många stockholmare som tittar på hägrarna där. Dessutom drar hägrarna till sig många fotografer som vill ta bilder på de vackra och intressanta fåglarna. Redan på lördagen tog jag en promenad till sjön och tog bilder. På söndagen skulle jag och min fru gå en promenad. Av en händelse råkade vi gå runt sjön och av en ren slump råkade jag ha med kameran.

Jag kan tänka mig att om man har möjlighet att spendera mycket mer tid med hägrarna så bör det kunna bjudas på tillfällen att ta några riktigt bra bilder.

 

 

 

 

När jag skulle ta flyktbilder kände jag tydligt vilken nybörjare jag var. Det är något jag skulle behöva öva mycket på. Förutom att sätta skärpan hade jag problem med att få med hela fågeln i bild.

 

 

 

 

 

 

 

Istappar

För en vecka sedan blev det minusgrader i Bohuslän där jag bor. Någon dag var det -10 grader. Innan dess hade vi fått mycket nederbörd. Vatten som rinner nerför branter fryser till is och bildar istappar. Då kan det också droppa ner på marken under tapparna och frysa till. Det bildas då en trubbig is som växer uppåt. Det kan bli fina färgskiftningar i is beroende på markens underlag. Med lite tur kan det även bildas is på växter under tapparna. Det är isen på marken som intresserar mig mest. I början av en kall period brukar det skvätta en del när dropparna träffar marken och ett vattentätt skydd på kameran kan vara bra om man vill komma nära isen. En plastpåse duger bra och man måste kontrollera frontlinsen på objektivet ibland. Vatten på linsen kan dock bli fint men inte alltid.

 

När tiden stod still

I slutet av september och början av november inföll dovhjortarnas brunst. En kväll närmade jag mig en äng där tre hjortar hade kämpat sig till varsin del av ängen. En av hjortarna, den minsta av de tre, höll till i ett hörn av ängen. Jag hade helst velat ta bilder på någon av de andra två lite större hjortarna men vinden gjorde att jag bara kunde närma mig ängen där den minsta hjorten var. Sista biten var jag tvungen att krypa på alla fyra, fram till en stenmur, för att inte bli upptäckt. Om du har försökt hålla ett stativ med en kamera och ett långt teleobjektiv i ena handen och krypa över trädrötter förstår du hur obekvämt det var. Jag kom fram till muren utan att bli upptäckt vilket var det viktigaste. Sedan skulle jag resa upp stativet och succesivt förlänga benen mycket långsamt så att kameran nådde högre än stenmuren vilket också gick vägen.

Hjorten springer efter en hind som försöker lämna hans område i ett försök att mota henne tillbaka.

En platshjort är fullt upptagen med att imponera på hindar, köra bort konkurrenter och hämta tillbaka hindar som vill lämna platshjortens område.

En av konkurrenterna passerade mellan mig och platshjorten och kom därför ganska nära.

Även små hjortar som denna blir bortkörda. Det gäller till och med ännu mindre, så kallade spetshjortar.

När jag var nöjd utförde jag samma procedur som när jag närmade mig, fast omvänt. Efter att ha krupit tillräckligt långt in i skogen reste jag mig försiktigt för att sedan gå bort från ängen. Då rök platshjorten ihop med en annan hjort precis bortom stenmuren som jag nyss lämnat. Jag följde slagsmålet på håll och de båda kämparna var jämbördiga ty fighten pågick ett tag. Plötsligt gav utmanaren upp och kom springande i full fart in i skogen mot mig med plasthjorten hack i häl. Förloraren passerade cirka fem meter från mig. Platshjorten stannade upp precis framför mig. Vi stirrade rakt in i ögonen på varandra. För ett tag stod tiden still. Det enda som hördes var hjortens kraftigt flåsande andetag efter den stora ansträngningen. Han vände om, gick sakta tillbaka mot ängen och tiden började rulla igen.

 

Stockholm

För ett par veckor sedan skulle min fru till amerikanska ambassaden i Stockholm. I vanliga fall hade vi åkt tåg men på grund av corona pandemin  körde vi bil till Stockholm istället, för att minska smittorisken. Medan min fru stod i kö på ambassaden i väntan på att få ett papper stämplat väntade jag utanför i bilen. Efter en stund kände jag mig nästan som en spion i en film som satt där och spanade på ambassaden. Plötsligt kom det en ”riktig” spion och stannade till i tio minuter precis utanför ambassaden. Jag var tvungen att föreviga det komiska motivet.

Vi gick även en promenad i Solna. Det hade regnat under natten och en del bilar pryddes av vattendroppar. Solen lyste upp en gul husfasad vilken reflekterades fint på en mörkblå bil.

Höstrusk

De senaste dagarna har det regnat och blåst mycket här i Bohuslän. Hård vind gillar jag eftersom den kan erbjuda intressanta motiv. Däremot är regn i kombination med hård vind inte så lockande att fotografera i men det kan såklart bli bra bilder i sådant väder också. Generellt tycker jag att det bästa vädret och den bästa årstiden är den som är just nu, oavsett väderlek och tid på året. Sedan jag började fotografera fyrtio år sedan har jag inte haft någon period då lusten att fotografera har avtagit och jag fotar ungefär lika mycket året om.

Under vinterhalvåret jobbar jag dock oftare med bilder i datorn än under sommarhalvåret. Då händer det att jag tittar tillbaka på bilderna från den gångna sommaren. En sommarnatt i augusti passerade ett åskoväder över sommarstugan. När det slutat regna tog jag bilen och åkte ner till dammen. På håll syntes ovädersmoln som någon gång emellanåt lystes upp av blixtar utan att det hördes några knallar. Jag försökte ta bilder när blixten lyste upp molnen och det blev många bilder utan blixtljus. På två bilder lyckades jag få med ljuset från en blixt. En fladdermus svepte över vattenytan i sin jakt på insekter och natten var nästan tom på ljud.

Innan jag åkte åter till stugan tog jag några bilder på natthimlen som tack vare regnet var ovanligt klar för årstiden. I nedre delen av bilden skymtar ljusen från den lilla byn där stugan ligger.

Vildsvin

Den 22:andra september hade jag en härlig närkontakt med vildsvin. Det var flera olika vildsvin som registrerades av kamerasensorn den dagen och ett av dem kom väldigt nära. Det kom ända fram till mina stövlar där jag satt på en låg sten. Vinden låg rätt mot mig men när vildsvinet kom så nära trodde jag ändå att det skulle uppfatta min vittring. Som tur var hände inte det och jag kunde snegla lite vid sidan om kamerahuset med vänster öga och njuta av upplevelsen. Det har hänt mig flera gånger tidigare att vildsvin kommit innanför närgränsen på objektivet och då brukar jag bara sitta stilla. Annars försöker jag röra kameran och objektivet och ta bilder. Det gäller att göra långsamma rörelser samt vara helt stilla när vildsvinet iakttar en. 

Det här lite mindre vildsvinet höll sig på avstånd.
Här är vildsvinet på väg rakt mot mig.
Det hittade en rot eller gren som det undersökte.
Sedan fortsatte det mot mig.

Även om vildsvin kan bli stora så har de korta ben och är låga. När de har trynet nära marken och letar efter mat är det svårt att undvika strån som hamnar framför trynet och ansiktet.

Här var det inte långt kvar till närgränsen.

En vanlig missuppfattning, speciellt bland människor som aldrig ens sett ett vildsvin, är att de skulle vara farliga. Jag har varit nära vildsvin massor av gånger och inte en enda gång sett det minsta tecken till aggressivitet. Men som med alla vilda djur ska man visa respekt och ha respekt för dem. De är starka djur och om man har betett sig illa mot dem och till exempel skadat dem på något sätt då kanske de agerar annorlunda. Påkört med bil, skadskjutning eller lös springande hund och om vildsvinet inte kunnat fly undan då kan jag tänka mig att djuret som en sista utväg väljer att försvara sig. I sådana fall är det emellertid människans eget fel om ett vildsvin skulle gå till attack. Vid samtliga tillfällen då jag blivit upptäck har vildsvinen omedelbart sprungit sin väg. Som en jämförelse har jag blivit biten av hundar två gånger och hundar har vid flera tillfällen försökt attackera mig när jag varit ute och joggat. Hundar är enligt min mening oändligt mycket farligare än vildsvin. Jag känner mig alltid betydligt säkrare i skogen än på promenaden eller i joggingspåret.

När det vände sig om tog jag även några bilder på bakdelen.