Istappar

För en vecka sedan blev det minusgrader i Bohuslän där jag bor. Någon dag var det -10 grader. Innan dess hade vi fått mycket nederbörd. Vatten som rinner nerför branter fryser till is och bildar istappar. Då kan det också droppa ner på marken under tapparna och frysa till. Det bildas då en trubbig is som växer uppåt. Det kan bli fina färgskiftningar i is beroende på markens underlag. Med lite tur kan det även bildas is på växter under tapparna. Det är isen på marken som intresserar mig mest. I början av en kall period brukar det skvätta en del när dropparna träffar marken och ett vattentätt skydd på kameran kan vara bra om man vill komma nära isen. En plastpåse duger bra och man måste kontrollera frontlinsen på objektivet ibland. Vatten på linsen kan dock bli fint men inte alltid.

 

När tiden stod still

I slutet av september och början av november inföll dovhjortarnas brunst. En kväll närmade jag mig en äng där tre hjortar hade kämpat sig till varsin del av ängen. En av hjortarna, den minsta av de tre, höll till i ett hörn av ängen. Jag hade helst velat ta bilder på någon av de andra två lite större hjortarna men vinden gjorde att jag bara kunde närma mig ängen där den minsta hjorten var. Sista biten var jag tvungen att krypa på alla fyra, fram till en stenmur, för att inte bli upptäckt. Om du har försökt hålla ett stativ med en kamera och ett långt teleobjektiv i ena handen och krypa över trädrötter förstår du hur obekvämt det var. Jag kom fram till muren utan att bli upptäckt vilket var det viktigaste. Sedan skulle jag resa upp stativet och succesivt förlänga benen mycket långsamt så att kameran nådde högre än stenmuren vilket också gick vägen.

Hjorten springer efter en hind som försöker lämna hans område i ett försök att mota henne tillbaka.

En platshjort är fullt upptagen med att imponera på hindar, köra bort konkurrenter och hämta tillbaka hindar som vill lämna platshjortens område.

En av konkurrenterna passerade mellan mig och platshjorten och kom därför ganska nära.

Även små hjortar som denna blir bortkörda. Det gäller till och med ännu mindre, så kallade spetshjortar.

När jag var nöjd utförde jag samma procedur som när jag närmade mig, fast omvänt. Efter att ha krupit tillräckligt långt in i skogen reste jag mig försiktigt för att sedan gå bort från ängen. Då rök platshjorten ihop med en annan hjort precis bortom stenmuren som jag nyss lämnat. Jag följde slagsmålet på håll och de båda kämparna var jämbördiga ty fighten pågick ett tag. Plötsligt gav utmanaren upp och kom springande i full fart in i skogen mot mig med plasthjorten hack i häl. Förloraren passerade cirka fem meter från mig. Platshjorten stannade upp precis framför mig. Vi stirrade rakt in i ögonen på varandra. För ett tag stod tiden still. Det enda som hördes var hjortens kraftigt flåsande andetag efter den stora ansträngningen. Han vände om, gick sakta tillbaka mot ängen och tiden började rulla igen.

 

Stockholm

För ett par veckor sedan skulle min fru till amerikanska ambassaden i Stockholm. I vanliga fall hade vi åkt tåg men på grund av corona pandemin  körde vi bil till Stockholm istället, för att minska smittorisken. Medan min fru stod i kö på ambassaden i väntan på att få ett papper stämplat väntade jag utanför i bilen. Efter en stund kände jag mig nästan som en spion i en film som satt där och spanade på ambassaden. Plötsligt kom det en ”riktig” spion och stannade till i tio minuter precis utanför ambassaden. Jag var tvungen att föreviga det komiska motivet.

Vi gick även en promenad i Solna. Det hade regnat under natten och en del bilar pryddes av vattendroppar. Solen lyste upp en gul husfasad vilken reflekterades fint på en mörkblå bil.

Höstrusk

De senaste dagarna har det regnat och blåst mycket här i Bohuslän. Hård vind gillar jag eftersom den kan erbjuda intressanta motiv. Däremot är regn i kombination med hård vind inte så lockande att fotografera i men det kan såklart bli bra bilder i sådant väder också. Generellt tycker jag att det bästa vädret och den bästa årstiden är den som är just nu, oavsett väderlek och tid på året. Sedan jag började fotografera fyrtio år sedan har jag inte haft någon period då lusten att fotografera har avtagit och jag fotar ungefär lika mycket året om.

Under vinterhalvåret jobbar jag dock oftare med bilder i datorn än under sommarhalvåret. Då händer det att jag tittar tillbaka på bilderna från den gångna sommaren. En sommarnatt i augusti passerade ett åskoväder över sommarstugan. När det slutat regna tog jag bilen och åkte ner till dammen. På håll syntes ovädersmoln som någon gång emellanåt lystes upp av blixtar utan att det hördes några knallar. Jag försökte ta bilder när blixten lyste upp molnen och det blev många bilder utan blixtljus. På två bilder lyckades jag få med ljuset från en blixt. En fladdermus svepte över vattenytan i sin jakt på insekter och natten var nästan tom på ljud.

Innan jag åkte åter till stugan tog jag några bilder på natthimlen som tack vare regnet var ovanligt klar för årstiden. I nedre delen av bilden skymtar ljusen från den lilla byn där stugan ligger.

Vildsvin

Den 22:andra september hade jag en härlig närkontakt med vildsvin. Det var flera olika vildsvin som registrerades av kamerasensorn den dagen och ett av dem kom väldigt nära. Det kom ända fram till mina stövlar där jag satt på en låg sten. Vinden låg rätt mot mig men när vildsvinet kom så nära trodde jag ändå att det skulle uppfatta min vittring. Som tur var hände inte det och jag kunde snegla lite vid sidan om kamerahuset med vänster öga och njuta av upplevelsen. Det har hänt mig flera gånger tidigare att vildsvin kommit innanför närgränsen på objektivet och då brukar jag bara sitta stilla. Annars försöker jag röra kameran och objektivet och ta bilder. Det gäller att göra långsamma rörelser samt vara helt stilla när vildsvinet iakttar en. 

Det här lite mindre vildsvinet höll sig på avstånd.
Här är vildsvinet på väg rakt mot mig.
Det hittade en rot eller gren som det undersökte.
Sedan fortsatte det mot mig.

Även om vildsvin kan bli stora så har de korta ben och är låga. När de har trynet nära marken och letar efter mat är det svårt att undvika strån som hamnar framför trynet och ansiktet.

Här var det inte långt kvar till närgränsen.

En vanlig missuppfattning, speciellt bland människor som aldrig ens sett ett vildsvin, är att de skulle vara farliga. Jag har varit nära vildsvin massor av gånger och inte en enda gång sett det minsta tecken till aggressivitet. Men som med alla vilda djur ska man visa respekt och ha respekt för dem. De är starka djur och om man har betett sig illa mot dem och till exempel skadat dem på något sätt då kanske de agerar annorlunda. Påkört med bil, skadskjutning eller lös springande hund och om vildsvinet inte kunnat fly undan då kan jag tänka mig att djuret som en sista utväg väljer att försvara sig. I sådana fall är det emellertid människans eget fel om ett vildsvin skulle gå till attack. Vid samtliga tillfällen då jag blivit upptäck har vildsvinen omedelbart sprungit sin väg. Som en jämförelse har jag blivit biten av hundar två gånger och hundar har vid flera tillfällen försökt attackera mig när jag varit ute och joggat. Hundar är enligt min mening oändligt mycket farligare än vildsvin. Jag känner mig alltid betydligt säkrare i skogen än på promenaden eller i joggingspåret.

När det vände sig om tog jag även några bilder på bakdelen.

En givande dag i produktionsskogen

I mitten av september hade jag en fin heldag i produktionsskogen och dessutom blev bildresultatet ovanligt bra. Solen skulle snart gå upp när jag lämnade bilen och gick in i närmaste plantage. Där satte jag på mig min kamouflagehuva som täcker ansiktet och bara har hål för ögonen. När jag gått en stund skymtade djur på en äng och jag smög fram till en liten brant intill ängen. Kamouflagenätet som låg i ryggsäcken placerade jag framför mig och sedan väntade jag. Strax kom några dovhjortar och letade efter ekollon under en ek som låg till vänster. Det var hindar och kalvar som var ute efter sensommarens energigodis. Ovanför branten, snett bakom och till höger, fanns ytterligare en ek. När alla ekollonen var uppätna vid den första eken travade djuren vidare till eken ovanför min brant. De passerade då så nära mig att det hade varit omöjligt att ta bilder utan att skrämma dem. När de var bara fem meter bort skulle en kamerarörelse omedelbart skrämma iväg dem. Jag fick nöja mig med upplevelsen, vilken var fantastisk. Sedan kunde jag höra hur dovhjortarna letade efter ekollon på ovansidan av branten. Någon gång skymtade jag ett djur på kanten av branten och kunde även höra att hjortarna fått sällskap av vildsvin. Förmodligen en sugga med kultingar, de brukar småprata med varandra för att hålla kontakten. När djuren lämnat eken var det dags för frukost. Under frukosten passerade några dovhjortar ute på ängen.

Jag lämnade stället med branten och smög sakta vidare mot en tallskog. Väl framme vid tallplantagen satte jag mig på en plats med utsikt mot ett område med fina tallstammar. Där hade jag suttit många gånger under årens lopp och hoppats på att något djur skulle dyka upp men det hade inte hänt än så länge. Efter cirka en timme hördes en kronhjort bröla upprepade gånger till vänster om mig, där det låg ett hygge. Ljudet verkade komma närmre. Mellan mig och hygget låg en höjd och djuren var tvungna att komma på bortre sidan av höjden om det skulle bli några bilder. Plötsligt kom en hind och kalv fram på min sida om höjden, strax till vänster om mig. Inte det jag hade hoppats på. De ser mig men förstår inte vad de ser. De vänder och försvinner bakom kullen. Men strax dyker de fram bland tallarna på andra sidan kullen och passerar framför mig. Antagligen har de mött den efterföljande och brunstiga hjorten, annars hade de nog inte gjort så. Till min glädje dök snart även hjorten fram bland tallstammarna.

Stanna, stanna, stanna, tänkte jag, och det gjorde den. Dock inte helt perfekt. Han stannade till bakom en tallstam. Helst skulle han ha gått en liten bit till innan han stannade men jag var nöjd ändå med tanke på hur många gånger jag väntat för gäves på denna plats tidigare.

Efter en kort stund följde kronhjorten efter hinden och kalven.

Nu började jag fundera på en tupplur. Först behövde jag smälta upplevelsen en stund innan jag kunde få tillräcklig ro. Plötsligt rasslade det till i ett område med ormbunkar snett bakom och till höger om mig. Två unga dovhjortar hade känt min vittring. Kanske var de lite osäkra eller oförsiktiga, ty de sprang inte iväg. När de hade stått stilla och tvekat en stund passerade först den ena och sedan den andre framför mig.

En stund senare låg jag ner på marken och sov gott. Ett bröl från en kronhjort väckte mig. Tyvärr försvann ljudet av bröl länge och längre bort denna gång och jag kunde i lugn och ro inta min lunch i form av mackor.

Efter lunchen  samlade jag ihop mina grejer, gick sakta över hygget och in i en tät granplantage. På andra sidan plantagen visste jag att det fanns goda möjligheter och vinden skulle ha rätt riktning där. Plantagen var väldigt tät och hela tiden drösade barr ner i nacken. Det blev en ansenlig mängd barr som sen fick följa med hem. Jag försökte undvika ljudet från grenar som rispade mot kroppen och det tog lååång tid att ta sig igenom plantagen. På andra sidan låg en äng och där hade jag turen att en grupp dovhindar med sina kalvar var på väg ut till ängen. Det blev några bilder innan en av hindarna fattade misstanke drog med sig de övriga in i skogen igen.

Därefter gick jag en lång sträcka utan att se något. Så småningom kom jag in i en gammal granplantage med grova trädstammar. En bit bort skymtade en grupp vildsvin. Länge väntade jag på att få bilder på dem men turen var inte med mig. Något stort skymtade rätt som det var bortanför vildsvinen. Det var en älgko som kom gående från en mosse och var på väg in i granskogen. Hon stannade till vid anblicken av vildsvinen och plötsligt fick hon ett ”stollaryck” och sprang iväg en kort bit. Sen stod hon helt stilla en stund. Det såg ut som om hon blev lite skrämd, vilket var konstigt eftersom hon borde vara van vid vildsvin. Så syntes något bakom kon, hon hade en liten tjur i släptåg. När kon fortsatte i samma riktning som tidigare, gick hon över ett dike.

Synd att hon reagerade så på vildsvinsgruppen, annars hade hon passerat närmre mig. Tjuren hoppade över diket och följde efter, snart var bägge försvunna i en gallrad granplantage.

Det var seneftermiddag och en kronhjort började bröla i riktning mot den plats där jag hade fotat hjorten bland tallstammarna tidigare på förmiddagen. När jag gick mot ljudet upptäckte jag att det växte gott om kantareller i granskogen. Under tiden som min tomma plastlåda, där mackorna hade förvarats, fylldes med härliga kantareller fortsatte brölandet. Jag brukar inte plocka kantareller annars men det var så gott om dem och det gick inte att låta bli. Samtidigt trodde jag att brölet kom från en mindre och ensam hjort vilket skulle visa sig vara helt fel. När det inte fick plats fler kantareller gick jag vidare mot brölet. Mellan mig och brölet fanns ett stort hygge. Det brukade inte vara svårt att smyga på hygget men sedan sist hade någon sågat ner en massa sly som låg kors och tvärs på marken. Med tanke på hur svårt det vanligtvis är att komma nära inpå kronhjort kändes det som ett omöjligt uppdrag. Sakta, sakta sicksackade jag mig över hygget i skydd av små granar och lövsly som inte blivit nedsågat. Det lät som om hjorten stod en bit in i skogen bortom hygget. Döm om min förvåning när det skymtade en mängd djur hitom skogen ute på hygget. Där stod hjorten och drygt ett tiotal hindar och kalvar. Det fanns ingen möjlighet att gå längre utan att bli upptäckt och det var omöjligt att fälla ut det tre benen på stativet. Jag drog ut ett ben och satte på bildstabiliseringen på objektivet. Sedan använde jag stativet som ett enbensstativ och försökte fota genom buskarna framför mig.

Jag hade den nedåtgående solen i ryggen och det var nog en av anledningarna till att djuren inte sett mig i motljuset. En annan anledning var nog att kronhjortarna brunstade och det upptog en del av deras koncentration.

Hjorten gick lite fram och tillbaka. På vissa ställen gick det inte att fota eftersom buskarna var för täta. En hind lade sig ner på marken när hjorten blev för närgången, vilket jag tolkar som att hon inte var med på hjortens närgångna uppvaktning. Så har jag även sett dovhindar göra. Äldre hjortar har lärt sig att med en liten knuff från horntaggarna i baken på en liggande hind går det att få henne att resa sig upp. Sensommarvärmen gjorde mig genomsvettig och sökaren samt min glasögon immade ideligen igen. Med mina handskar försökte jag torka bort imman. Så bestämde några hindar att nu skulle de gå in i skogen och gruppen rörde sig sakta mot skogsbrynet. En efter en uppslukades de av skogen och sist av alla gick hjorten. Jag andades ut och gick ut från buskarna. En bit bort gick några vildsvin, jag satte mig ner och väntade ifall det skulle finnas en möjlighet att få bilder på dem. Då dök det upp två mufflon till höger om mig. De var för långt bort men i väntan på vildsvinen kunde jag lika gärna roa mig med att ta bilder på fåren.

Ett av vildsvinen kom lite närmre och det blev en hyfsad bild på det stående i högt gräs.

Snart gick solen ner och det var dags att återvända till bilen för hemfärd. En lätt dimma växte fram över ängsmarkerna och på väg till bilen fick jag bilder på en ensam kronhjort som brölade i dimman. När dimman hade tätnat så att hjorten knapps syntes mer gick jag den sista biten till bilen.

Bildmässigt var utdelningen denna dag extremt god. Många är de tillfällen då har jag kommit hem utan en enda bra bild. Jag kom också hem med ömmande axlar och sega ben efter att ha burit runt på rycksäck, kamera och stativ en hel dag, men just denna dag var det värt allt slit.

Övning i att fotografera träd med rörelseoskärpa

Under de senaste veckorna har vädret varit blåsigt några dagar. Jag har passat på att träna på träd som motiv och med rörelseoskärpa skapat av vinden. Jag hade hoppats på bättre bilder men nu har jag i alla fall övat mig lite om det framöver dyker upp perfekta förhållanden.

 

När jag fotade nedanstående motiv var det ojämn och byig vind. Precis i början rörde sig lönnens bladverk mycket en kort stund men då hade jag valt en vinkel där det kom med för mycket av himlen och himlen var tyvärr tämligen ointressant. När jag hittat denna kompositionen istället väntade jag på en vindby med samma styrka som tidigare. 

Jag väntade och väntade. Tog bilder när bladverket rörde sig men det kom aldrig en så stark vindby igen. När det var nästan mörkt gav jag upp och åkte hem. Nedanstående bild är den som har mest oskärpa i lövverket men det blev inte så mycket som jag tänkt mig.

Årstads kyrka

I söndags besökte jag och min fru, min mamma i Torup i Halland. På väg hem till Uddevalla, när vi körde på vägen mellan Torup och Falkenberg, gick solen ner och himlen färgades rödare och rödare. På krönet av en backe, innan vägen gick ner i en svacka, såg vi siluetten av Årstads kyrka. När vi kom ner i svackan vände vi och åkte tillbaka till krönet. Min fru kom snabbt till ”skott” med sin mobil medan jag rotade fram kameraryggsäck och stativ i bagaget. Dessutom behövde jag byta objektiv till mitt zoom 100-400 innan jag kunde börja fotografera. Jag han ta några bilder innan den vackra himlen började blekna. Tiden när en solnedgång är som finast varar oftast bara några minuter. Efter fem minuter åkte vi vidare.

Årstads kyrka

Quatten Queso

Ett av mina favoritmotiv är vilda djur, det har nog ingen som läst min blogg missat vid det här laget. Däremot har jag inte fotograferat tama djur så många gånger. Det ändrades när quatten Queso tillfälligt flyttade in hos oss för några månader sedan. Han kommer bo hos oss tills hans ägare flyttar in i sitt hus i mitten av november. Då flyttar han också in i deras hus och han kommer säkert se det som sitt eget. Det kommer kännas tomt när han har flyttat. Nu håller jag hela tiden koll på var Queso håller hus någonstans och vad han gör. Dessutom har jag passat på att ta en del bilder på honom. För att lyckas ta de bilder jag vill, har jag varit tvungen att ha kameran liggande framme för att snabbt kunna ta bilder. Det finns flera bildidéer som jag inte lyckats förverkliga än. En bild är när han har vilat och reser sig upp, då brukar han sträcka ut hela kroppen med framtassarna rakt fram. Dessutom vill jag försöka fånga honom när han leker med studsbollar och det kommer bli en stor utmaning. Då behöver jag hjälp av någon som kastar bollarna och det måste ske mitt på dagen då ljuset är som bäst eftersom jag vill ha korta slutartider. Dessutom måste han vara på jaga-boll-humör. Queso är dessutom lite obekväm med att bli fotograferad, vilket också försvårar. Det är inte samma intensitet i bolljagandet när jag försöker fotografera.

Jag har jobbat mycket hemifrån under corona pandemin och då har jag fått hjälp ibland.
Vad är det som är så speciellt med lådor?

Lägger någon en filt eller en plastkasse på golvet, då dröjer det inte länge innan en katt också ligger där.

I början, innan jag hade kameran framme, tog jag bilder med mobilen.

Kan det bli några smulor över kanske, undrar Queso?
Bara en päronskrutt, inte mycket att hämta för en katt.

Få djur ser ut att njuta så mycket som katter gör.

En enda gång har Queso hoppat upp på en avsats över öppna spisen och lagt sig ner. Där hade vi några konstverk i keramik, bland annat två korpar med långa näbbar som kostade 2400 kronor. När jag gick fram till den vilande katten reste han sig hastigt upp och stötte till den ena korpens näbb så att korpen åkte omkull och gick sönder. Det kunde han inte hjälpa och om jag inte hade varit där när han reste sig, då hade det förmodligen inte hänt. Jag förlät honom snabbt för det. Jag förlät honom även när han kissade i vår tvättmaskin, när han kissade i badkaret och även när han kissade på mattan där mitt datorskrivbord står. Detta hände den första tiden och sedan länge kissar han alltid i en av sina tre kattsandlådor. Queso åt även upp mitt näpna lilla talgoxeägg som låg som prydnad i en bokhylla. Det är också förlåtet. Ägget hade av någon anledning inte kläckts och jag hittade det när jag rensade fågelholkarna en höst för många år sedan. Jag har också förlåtit honom för att han en natt kalasade på tre muffins som jag skulle ha till mitt kaffe. Kakorna låg i en plastpåse i ett skåp som inte var ordentligt stängt. Dagen efter blev han inte hungrig förrän framåt eftermiddagen, vilket inte säger lite eftersom Queso är väldigt noga med mattiderna annars. Jag förlåter honom för allt, ingen är så lätt att förlåta som Queso.

Queso har ett eget Instagram konto. Om du tycker om katter kan jag rekommendera:  https://www.instagram.com/quattenqueso/

 

Efter sol och värme kommer vind

Efter en härlig period med sommarväder kom, som det så ofta brukar göra, en period med kraftig vind. Förra lördagen och söndagen blåste det cirka 15 meter i sekunden på Bohuskusten och då passade jag på att åka dit. Vid sådana tillfällen brukar jag ta med mig ett lite längre objektiv med zoom eftersom det är lurigt att gå nära strandlinjen. På klipporna nära havsytan är ett svart bälte som blir såphalt när det är blött. Det svarta området måste man hålla sig borta från när det är fuktigt. Vid lågvatten och när det svarta är helt torrt är det inte farligt att gå där men det är ett måste att också vara torr om skosulorna. Förutom ett stadigt stativ är det bra med en stor plastpåse eller dylikt till kamera- och objektivskydd mot saltstänk samt en mjuk duk till att torka bort vattenstänk från frontlinsen på objektivet. Om jag misstänker att stänket har torkat och bildat saltkristaller brukar jag använda tungan och slicka på linsen innan jag torkar med duken. Detta för att undvika repor som kristallerna annars kan ge upphov till. Jag använder ofta ett variabelt gråfilter för att kunna fota med långa slutartider när ljuset är för starkt.

Förutom att reglera slutartiden med filtret försöker jag använda den bländare varvid mitt objektiv är skarpast. Det är vanligtvis när ett zoomobjektiv är nedbländat två steg från maximal öppning. Som till exempel ett zoomobjektiv 24-105 mm bländare 4 är oftast skarpast vid bländare 8.  Om en bländar ner ytterligare till 11, 14, 16, 18 eller 22 försämras skärpan successivt. Längre, fasta och högkvalitativa teleobjektiv som 300/2.8, 400/2.8, 500/4 och 600/4 är ofta mycket skarpa redan på den största bländaren. Om en bländar ned dessa objektiv mycket till exempel 5-8 steg blir skärpan successivt sämre. Ett tips är att läsa objektivtester, där står det ofta vid vilken eller vilka bländare ett objektiv är skarpast. Det är en bra kunskap att veta vid vilken bländare ens olika objektiv är skarpast. Sedan beror givetvis valet av bländare också på vilket skärpedjup en önskar i bilden. Vid landskapsfotografering försöker jag välja den bländare varvid objektivet är skarpast och som täcker in det skärpedjup jag önskar. Om en är osäker på ifall skärpedjupet är det en vill ha så finns det appar en kan installera på mobilen som visar skärpedjup för en vissa kameramodell vid en viss bländare och beroende på var i motivet en ställer in skärpan. Att till exempel konsekvent använda bländare 14 på ett vidvinkelobjektiv för att vara säker på att ha tillräckligt skärpedjup vid landskapsfotografering är ett vanligt nybörjarfel men det kan givetvis var bra nog tills en lärt sig mer om sin utrustning.