Vildsvin

Den 22:andra september hade jag en härlig närkontakt med vildsvin. Det var flera olika vildsvin som registrerades av kamerasensorn den dagen och ett av dem kom väldigt nära. Det kom ända fram till mina stövlar där jag satt på en låg sten. Vinden låg rätt mot mig men när vildsvinet kom så nära trodde jag ändå att det skulle uppfatta min vittring. Som tur var hände inte det och jag kunde snegla lite vid sidan om kamerahuset med vänster öga och njuta av upplevelsen. Det har hänt mig flera gånger tidigare att vildsvin kommit innanför närgränsen på objektivet och då brukar jag bara sitta stilla. Annars försöker jag röra kameran och objektivet och ta bilder. Det gäller att göra långsamma rörelser samt vara helt stilla när vildsvinet iakttar en. 

Det här lite mindre vildsvinet höll sig på avstånd.
Här är vildsvinet på väg rakt mot mig.
Det hittade en rot eller gren som det undersökte.
Sedan fortsatte det mot mig.

Även om vildsvin kan bli stora så har de korta ben och är låga. När de har trynet nära marken och letar efter mat är det svårt att undvika strån som hamnar framför trynet och ansiktet.

Här var det inte långt kvar till närgränsen.

En vanlig missuppfattning, speciellt bland människor som aldrig ens sett ett vildsvin, är att de skulle vara farliga. Jag har varit nära vildsvin massor av gånger och inte en enda gång sett det minsta tecken till aggressivitet. Men som med alla vilda djur ska man visa respekt och ha respekt för dem. De är starka djur och om man har betett sig illa mot dem och till exempel skadat dem på något sätt då kanske de agerar annorlunda. Påkört med bil, skadskjutning eller lös springande hund och om vildsvinet inte kunnat fly undan då kan jag tänka mig att djuret som en sista utväg väljer att försvara sig. I sådana fall är det emellertid människans eget fel om ett vildsvin skulle gå till attack. Vid samtliga tillfällen då jag blivit upptäck har vildsvinen omedelbart sprungit sin väg. Som en jämförelse har jag blivit biten av hundar två gånger och hundar har vid flera tillfällen försökt attackera mig när jag varit ute och joggat. Hundar är enligt min mening oändligt mycket farligare än vildsvin. Jag känner mig alltid betydligt säkrare i skogen än på promenaden eller i joggingspåret.

När det vände sig om tog jag även några bilder på bakdelen.

En givande dag i produktionsskogen

I mitten av september hade jag en fin heldag i produktionsskogen och dessutom blev bildresultatet ovanligt bra. Solen skulle snart gå upp när jag lämnade bilen och gick in i närmaste plantage. Där satte jag på mig min kamouflagehuva som täcker ansiktet och bara har hål för ögonen. När jag gått en stund skymtade djur på en äng och jag smög fram till en liten brant intill ängen. Kamouflagenätet som låg i ryggsäcken placerade jag framför mig och sedan väntade jag. Strax kom några dovhjortar och letade efter ekollon under en ek som låg till vänster. Det var hindar och kalvar som var ute efter sensommarens energigodis. Ovanför branten, snett bakom och till höger, fanns ytterligare en ek. När alla ekollonen var uppätna vid den första eken travade djuren vidare till eken ovanför min brant. De passerade då så nära mig att det hade varit omöjligt att ta bilder utan att skrämma dem. När de var bara fem meter bort skulle en kamerarörelse omedelbart skrämma iväg dem. Jag fick nöja mig med upplevelsen, vilken var fantastisk. Sedan kunde jag höra hur dovhjortarna letade efter ekollon på ovansidan av branten. Någon gång skymtade jag ett djur på kanten av branten och kunde även höra att hjortarna fått sällskap av vildsvin. Förmodligen en sugga med kultingar, de brukar småprata med varandra för att hålla kontakten. När djuren lämnat eken var det dags för frukost. Under frukosten passerade några dovhjortar ute på ängen.

Jag lämnade stället med branten och smög sakta vidare mot en tallskog. Väl framme vid tallplantagen satte jag mig på en plats med utsikt mot ett område med fina tallstammar. Där hade jag suttit många gånger under årens lopp och hoppats på att något djur skulle dyka upp men det hade inte hänt än så länge. Efter cirka en timme hördes en kronhjort bröla upprepade gånger till vänster om mig, där det låg ett hygge. Ljudet verkade komma närmre. Mellan mig och hygget låg en höjd och djuren var tvungna att komma på bortre sidan av höjden om det skulle bli några bilder. Plötsligt kom en hind och kalv fram på min sida om höjden, strax till vänster om mig. Inte det jag hade hoppats på. De ser mig men förstår inte vad de ser. De vänder och försvinner bakom kullen. Men strax dyker de fram bland tallarna på andra sidan kullen och passerar framför mig. Antagligen har de mött den efterföljande och brunstiga hjorten, annars hade de nog inte gjort så. Till min glädje dök snart även hjorten fram bland tallstammarna.

Stanna, stanna, stanna, tänkte jag, och det gjorde den. Dock inte helt perfekt. Han stannade till bakom en tallstam. Helst skulle han ha gått en liten bit till innan han stannade men jag var nöjd ändå med tanke på hur många gånger jag väntat för gäves på denna plats tidigare.

Efter en kort stund följde kronhjorten efter hinden och kalven.

Nu började jag fundera på en tupplur. Först behövde jag smälta upplevelsen en stund innan jag kunde få tillräcklig ro. Plötsligt rasslade det till i ett område med ormbunkar snett bakom och till höger om mig. Två unga dovhjortar hade känt min vittring. Kanske var de lite osäkra eller oförsiktiga, ty de sprang inte iväg. När de hade stått stilla och tvekat en stund passerade först den ena och sedan den andre framför mig.

En stund senare låg jag ner på marken och sov gott. Ett bröl från en kronhjort väckte mig. Tyvärr försvann ljudet av bröl länge och längre bort denna gång och jag kunde i lugn och ro inta min lunch i form av mackor.

Efter lunchen  samlade jag ihop mina grejer, gick sakta över hygget och in i en tät granplantage. På andra sidan plantagen visste jag att det fanns goda möjligheter och vinden skulle ha rätt riktning där. Plantagen var väldigt tät och hela tiden drösade barr ner i nacken. Det blev en ansenlig mängd barr som sen fick följa med hem. Jag försökte undvika ljudet från grenar som rispade mot kroppen och det tog lååång tid att ta sig igenom plantagen. På andra sidan låg en äng och där hade jag turen att en grupp dovhindar med sina kalvar var på väg ut till ängen. Det blev några bilder innan en av hindarna fattade misstanke drog med sig de övriga in i skogen igen.

Därefter gick jag en lång sträcka utan att se något. Så småningom kom jag in i en gammal granplantage med grova trädstammar. En bit bort skymtade en grupp vildsvin. Länge väntade jag på att få bilder på dem men turen var inte med mig. Något stort skymtade rätt som det var bortanför vildsvinen. Det var en älgko som kom gående från en mosse och var på väg in i granskogen. Hon stannade till vid anblicken av vildsvinen och plötsligt fick hon ett ”stollaryck” och sprang iväg en kort bit. Sen stod hon helt stilla en stund. Det såg ut som om hon blev lite skrämd, vilket var konstigt eftersom hon borde vara van vid vildsvin. Så syntes något bakom kon, hon hade en liten tjur i släptåg. När kon fortsatte i samma riktning som tidigare, gick hon över ett dike.

Synd att hon reagerade så på vildsvinsgruppen, annars hade hon passerat närmre mig. Tjuren hoppade över diket och följde efter, snart var bägge försvunna i en gallrad granplantage.

Det var seneftermiddag och en kronhjort började bröla i riktning mot den plats där jag hade fotat hjorten bland tallstammarna tidigare på förmiddagen. När jag gick mot ljudet upptäckte jag att det växte gott om kantareller i granskogen. Under tiden som min tomma plastlåda, där mackorna hade förvarats, fylldes med härliga kantareller fortsatte brölandet. Jag brukar inte plocka kantareller annars men det var så gott om dem och det gick inte att låta bli. Samtidigt trodde jag att brölet kom från en mindre och ensam hjort vilket skulle visa sig vara helt fel. När det inte fick plats fler kantareller gick jag vidare mot brölet. Mellan mig och brölet fanns ett stort hygge. Det brukade inte vara svårt att smyga på hygget men sedan sist hade någon sågat ner en massa sly som låg kors och tvärs på marken. Med tanke på hur svårt det vanligtvis är att komma nära inpå kronhjort kändes det som ett omöjligt uppdrag. Sakta, sakta sicksackade jag mig över hygget i skydd av små granar och lövsly som inte blivit nedsågat. Det lät som om hjorten stod en bit in i skogen bortom hygget. Döm om min förvåning när det skymtade en mängd djur hitom skogen ute på hygget. Där stod hjorten och drygt ett tiotal hindar och kalvar. Det fanns ingen möjlighet att gå längre utan att bli upptäckt och det var omöjligt att fälla ut det tre benen på stativet. Jag drog ut ett ben och satte på bildstabiliseringen på objektivet. Sedan använde jag stativet som ett enbensstativ och försökte fota genom buskarna framför mig.

Jag hade den nedåtgående solen i ryggen och det var nog en av anledningarna till att djuren inte sett mig i motljuset. En annan anledning var nog att kronhjortarna brunstade och det upptog en del av deras koncentration.

Hjorten gick lite fram och tillbaka. På vissa ställen gick det inte att fota eftersom buskarna var för täta. En hind lade sig ner på marken när hjorten blev för närgången, vilket jag tolkar som att hon inte var med på hjortens närgångna uppvaktning. Så har jag även sett dovhindar göra. Äldre hjortar har lärt sig att med en liten knuff från horntaggarna i baken på en liggande hind går det att få henne att resa sig upp. Sensommarvärmen gjorde mig genomsvettig och sökaren samt min glasögon immade ideligen igen. Med mina handskar försökte jag torka bort imman. Så bestämde några hindar att nu skulle de gå in i skogen och gruppen rörde sig sakta mot skogsbrynet. En efter en uppslukades de av skogen och sist av alla gick hjorten. Jag andades ut och gick ut från buskarna. En bit bort gick några vildsvin, jag satte mig ner och väntade ifall det skulle finnas en möjlighet att få bilder på dem. Då dök det upp två mufflon till höger om mig. De var för långt bort men i väntan på vildsvinen kunde jag lika gärna roa mig med att ta bilder på fåren.

Ett av vildsvinen kom lite närmre och det blev en hyfsad bild på det stående i högt gräs.

Snart gick solen ner och det var dags att återvända till bilen för hemfärd. En lätt dimma växte fram över ängsmarkerna och på väg till bilen fick jag bilder på en ensam kronhjort som brölade i dimman. När dimman hade tätnat så att hjorten knapps syntes mer gick jag den sista biten till bilen.

Bildmässigt var utdelningen denna dag extremt god. Många är de tillfällen då har jag kommit hem utan en enda bra bild. Jag kom också hem med ömmande axlar och sega ben efter att ha burit runt på rycksäck, kamera och stativ en hel dag, men just denna dag var det värt allt slit.

Övning i att fotografera träd med rörelseoskärpa

Under de senaste veckorna har vädret varit blåsigt några dagar. Jag har passat på att träna på träd som motiv och med rörelseoskärpa skapat av vinden. Jag hade hoppats på bättre bilder men nu har jag i alla fall övat mig lite om det framöver dyker upp perfekta förhållanden.

 

När jag fotade nedanstående motiv var det ojämn och byig vind. Precis i början rörde sig lönnens bladverk mycket en kort stund men då hade jag valt en vinkel där det kom med för mycket av himlen och himlen var tyvärr tämligen ointressant. När jag hittat denna kompositionen istället väntade jag på en vindby med samma styrka som tidigare. 

Jag väntade och väntade. Tog bilder när bladverket rörde sig men det kom aldrig en så stark vindby igen. När det var nästan mörkt gav jag upp och åkte hem. Nedanstående bild är den som har mest oskärpa i lövverket men det blev inte så mycket som jag tänkt mig.

Årstads kyrka

I söndags besökte jag och min fru, min mamma i Torup i Halland. På väg hem till Uddevalla, när vi körde på vägen mellan Torup och Falkenberg, gick solen ner och himlen färgades rödare och rödare. På krönet av en backe, innan vägen gick ner i en svacka, såg vi siluetten av Årstads kyrka. När vi kom ner i svackan vände vi och åkte tillbaka till krönet. Min fru kom snabbt till ”skott” med sin mobil medan jag rotade fram kameraryggsäck och stativ i bagaget. Dessutom behövde jag byta objektiv till mitt zoom 100-400 innan jag kunde börja fotografera. Jag han ta några bilder innan den vackra himlen började blekna. Tiden när en solnedgång är som finast varar oftast bara några minuter. Efter fem minuter åkte vi vidare.

Årstads kyrka

Quatten Queso

Ett av mina favoritmotiv är vilda djur, det har nog ingen som läst min blogg missat vid det här laget. Däremot har jag inte fotograferat tama djur så många gånger. Det ändrades när quatten Queso tillfälligt flyttade in hos oss för några månader sedan. Han kommer bo hos oss tills hans ägare flyttar in i sitt hus i mitten av november. Då flyttar han också in i deras hus och han kommer säkert se det som sitt eget. Det kommer kännas tomt när han har flyttat. Nu håller jag hela tiden koll på var Queso håller hus någonstans och vad han gör. Dessutom har jag passat på att ta en del bilder på honom. För att lyckas ta de bilder jag vill, har jag varit tvungen att ha kameran liggande framme för att snabbt kunna ta bilder. Det finns flera bildidéer som jag inte lyckats förverkliga än. En bild är när han har vilat och reser sig upp, då brukar han sträcka ut hela kroppen med framtassarna rakt fram. Dessutom vill jag försöka fånga honom när han leker med studsbollar och det kommer bli en stor utmaning. Då behöver jag hjälp av någon som kastar bollarna och det måste ske mitt på dagen då ljuset är som bäst eftersom jag vill ha korta slutartider. Dessutom måste han vara på jaga-boll-humör. Queso är dessutom lite obekväm med att bli fotograferad, vilket också försvårar. Det är inte samma intensitet i bolljagandet när jag försöker fotografera.

Jag har jobbat mycket hemifrån under corona pandemin och då har jag fått hjälp ibland.
Vad är det som är så speciellt med lådor?

Lägger någon en filt eller en plastkasse på golvet, då dröjer det inte länge innan en katt också ligger där.

I början, innan jag hade kameran framme, tog jag bilder med mobilen.

Kan det bli några smulor över kanske, undrar Queso?
Bara en päronskrutt, inte mycket att hämta för en katt.

Få djur ser ut att njuta så mycket som katter gör.

En enda gång har Queso hoppat upp på en avsats över öppna spisen och lagt sig ner. Där hade vi några konstverk i keramik, bland annat två korpar med långa näbbar som kostade 2400 kronor. När jag gick fram till den vilande katten reste han sig hastigt upp och stötte till den ena korpens näbb så att korpen åkte omkull och gick sönder. Det kunde han inte hjälpa och om jag inte hade varit där när han reste sig, då hade det förmodligen inte hänt. Jag förlät honom snabbt för det. Jag förlät honom även när han kissade i vår tvättmaskin, när han kissade i badkaret och även när han kissade på mattan där mitt datorskrivbord står. Detta hände den första tiden och sedan länge kissar han alltid i en av sina tre kattsandlådor. Queso åt även upp mitt näpna lilla talgoxeägg som låg som prydnad i en bokhylla. Det är också förlåtet. Ägget hade av någon anledning inte kläckts och jag hittade det när jag rensade fågelholkarna en höst för många år sedan. Jag har också förlåtit honom för att han en natt kalasade på tre muffins som jag skulle ha till mitt kaffe. Kakorna låg i en plastpåse i ett skåp som inte var ordentligt stängt. Dagen efter blev han inte hungrig förrän framåt eftermiddagen, vilket inte säger lite eftersom Queso är väldigt noga med mattiderna annars. Jag förlåter honom för allt, ingen är så lätt att förlåta som Queso.

Queso har ett eget Instagram konto. Om du tycker om katter kan jag rekommendera:  https://www.instagram.com/quattenqueso/

 

Efter sol och värme kommer vind

Efter en härlig period med sommarväder kom, som det så ofta brukar göra, en period med kraftig vind. Förra lördagen och söndagen blåste det cirka 15 meter i sekunden på Bohuskusten och då passade jag på att åka dit. Vid sådana tillfällen brukar jag ta med mig ett lite längre objektiv med zoom eftersom det är lurigt att gå nära strandlinjen. På klipporna nära havsytan är ett svart bälte som blir såphalt när det är blött. Det svarta området måste man hålla sig borta från när det är fuktigt. Vid lågvatten och när det svarta är helt torrt är det inte farligt att gå där men det är ett måste att också vara torr om skosulorna. Förutom ett stadigt stativ är det bra med en stor plastpåse eller dylikt till kamera- och objektivskydd mot saltstänk samt en mjuk duk till att torka bort vattenstänk från frontlinsen på objektivet. Om jag misstänker att stänket har torkat och bildat saltkristaller brukar jag använda tungan och slicka på linsen innan jag torkar med duken. Detta för att undvika repor som kristallerna annars kan ge upphov till. Jag använder ofta ett variabelt gråfilter för att kunna fota med långa slutartider när ljuset är för starkt.

Förutom att reglera slutartiden med filtret försöker jag använda den bländare varvid mitt objektiv är skarpast. Det är vanligtvis när ett zoomobjektiv är nedbländat två steg från maximal öppning. Som till exempel ett zoomobjektiv 24-105 mm bländare 4 är oftast skarpast vid bländare 8.  Om en bländar ner ytterligare till 11, 14, 16, 18 eller 22 försämras skärpan successivt. Längre, fasta och högkvalitativa teleobjektiv som 300/2.8, 400/2.8, 500/4 och 600/4 är ofta mycket skarpa redan på den största bländaren. Om en bländar ned dessa objektiv mycket till exempel 5-8 steg blir skärpan successivt sämre. Ett tips är att läsa objektivtester, där står det ofta vid vilken eller vilka bländare ett objektiv är skarpast. Det är en bra kunskap att veta vid vilken bländare ens olika objektiv är skarpast. Sedan beror givetvis valet av bländare också på vilket skärpedjup en önskar i bilden. Vid landskapsfotografering försöker jag välja den bländare varvid objektivet är skarpast och som täcker in det skärpedjup jag önskar. Om en är osäker på ifall skärpedjupet är det en vill ha så finns det appar en kan installera på mobilen som visar skärpedjup för en vissa kameramodell vid en viss bländare och beroende på var i motivet en ställer in skärpan. Att till exempel konsekvent använda bländare 14 på ett vidvinkelobjektiv för att vara säker på att ha tillräckligt skärpedjup vid landskapsfotografering är ett vanligt nybörjarfel men det kan givetvis var bra nog tills en lärt sig mer om sin utrustning.

 

 

1000

Sedan jag köpte min första digitala systemkamera har jag lagrat mina bilder i en katalog för varje fototillfälle och namngett katalogerna med ett fyrsiffrigt löpnummer plus datum och någon typ av beskrivning. Till exempel 0368_2017-04-25_Hunneberg_Älg. Den första katalogen skapade jag den 24:e maj 2006 och nu har det blivit katalog nummer tusen, den femte september 2020. Det tog alltså 14 år att nå upp till 1000 fototillfällen med digital systemkamera. Fast egentligen är det fler tillfällen än så. Bilder från fotoresor hamnar under en katalog per resa även om jag till exempel har haft 10 fototillfällen under resan. Dessutom har jag fotograferat en del med kompaktkameror genom åren och de bilderna lagrar jag i en katalogstruktur för sig..

På den tusende fotograferingen tog jag bilder på ån Ätran och landskapsbilder i Okome i Halland. Vackra moln bidrog mycket till bilderna. 

Rådjursbrunst

I slutet av min semester gjorde jag några försök att fotografera rådjur i brunst. Vid ett tillfälle hade jag tur när jag hittade en bock och en get som brunstade. Geten och bocken åt diverse örter. Då och då uppmuntrade geten bocken till lite parningsdans, det vill säga geten började springa i cirklar och bocken följde tätt i hennes hasor.

När det handlar om rådjurets brunst har jag många gånger läst berättelser där det står att bocken hetsar geten. Jag har själv aldrig sett en bock hetsa en get. Vid samtliga tillfällen när jag studerat och fotograferat rådjursbrunst har det varit geten som tagit initiativet och lockat med bocken på en ”dans”. Det har sett ut som om hon vill testa bocken och hans ork, lite som om hon ville kontrollera att han skulle ha tillräckligt bra gener. Så fort geten har upphört med att springa runt så har även bocken gjort det och bägge har fortsatt med att äta eller vila. Jag har aldrig sett att bocken tagit initiativet och hetsat geten.

Tyvärr var den här morgonens rådjur lite för nära mig och med mitt fasta teleobjektiv var det svårt att få med båda djuren helt i bild. Istället tog jag bilder där ett av rådjuren helt fanns med i bilderna och det andra bara delvis.

Geten äter diverse örter
Geten har bjudit upp bocken till parningsdans
Geten tar en paus och vilar samt äter
Geten tar en paus och vilar samt äter
Efter en stunds vila var det dags för en ”löptur” igen

Utnyttja havrens dragningskraft på vilda djur

Här kommer det ett aktuellt inlägg och bryter av mina inlägg från  semestern. Det handlar om den möjlighet som finns vid den här tiden på året att fotografera djur som tycker om att äta havre. Det är framför allt älg, kronhjort och rådjur. Även mindre djur som till exempel vildsvin och grävling tror jag gillar havre men eftersom de försvinner i den höga havren måste de fotas på väg till och från matplatsen. Snart är havren mogen och ska när som helst kördas i min del av Sverige.

En kväll såg jag sju älgar och tre kronhjortar på en havreåker samt ytterligare en älg på en mindre åker alldeles intill. Jag åkte dit med kameran redan kvällen efter och hoppades på samma mängd djur men framför allt på en udda tolvtaggare som fanns bland de sju älgarna kvällen före. Udda tolvtaggare innebär totalt elva taggar, fem på ena hornet och sex taggar på det andra. Tyvärr dök det bara upp en mindre älgtjur på för långt håll som dessutom blev skrämd av någonting.

Jag åkte även dit tidigt morgonen efter bara för att kunna konstatera att det var tomt på djur. Jag misstänkte att någon hade skrämt djuren eftersom så många djur skulle knappast lämna en fin havreåker utan anledning.

Några kvällar senare satt jag vid den mindre åkern och då kom en älgtjur samt en kronhjort ut på fältet. Tyvärr för långt bort och lite för sent med tanke på ljuset.

Kvällen efter satte jag mig närmare det ställe där djuren föregående kväll kommit ut. Som vanligt tog jag hänsyn till vindriktningen när jag valde plats. När det var nästan helt mörkt gav jag upp och gick mot bilen. Väl ute på en grusväg fick jag se en siluett av en kronhjort mot himlen. Försiktigt satte jag ner stativet och tack vare kontrasten mot himlen klarade kameran fokusera. På grund av mörkret såg inte hjorten mig. Plötsligt knakade det till inne i skogen till höger om mig i vindriktningen och jag förstod att ett annat djur känt min doft som antagligen inte var särskilt angenäm och sprungit iväg. Det ljudet hörde även hjorten och försvann direkt.

Kronhjort

Jag har gjort hjorten betydligt ljusare än den var i verkligheten. Vid fototillfället såg jag bara hjorten som en mörk siluett. Strax innan jag kom fram till bilen dök en stor bil upp. Den hade en lång rad av lampor framtill och körde fram och tillbaka och lyste med lamporna över åkern. När den kom fram till mig stannade den och i bilen satt två killar som undrade vad jag gjorde. Jag berättade att jag var där för att fota och jag frågade vad de gjorde. De svarade att de skrämde bort djuren eftersom havren var deras. Där kom förklaringen till varför mängden djur minskat så drastiskt och det var något åt det hållet jag hade misstänkt.

Jag har full förståelse för att lantbrukare vill skrämma bort djur från åkrarna. Ett tiotal stora djur kan förmodligen sätta i sig en hel del havre på en till två veckor. Nu finns det dessutom gott om mat på andra ställen i naturen. Däremot har jag svårt att förstå om lantbrukare begär skyddsjakt eftersom det antagligen inte är lika effektivt som att skrämma djuren. Jag åkte till området med åkrarna vid ett flertal tillfällen och på den stora åkern där det gått tio djur såg jag bara en älg vid ett tillfälle efter den första gången.

Några kvällar senare gjorde jag ett nytt besök vid havreåkern. Vinden hade vänt till ostlig vind vilket gjorde att jag satte mig på samma sida som djuren kommit ut vid. Mest sannolikt skulle djuren komma ut till vänster om mig och därför placerade jag stativet så att det skulle gå bra att fota åt det hållet. När det var nästan mörkt hörde jag en kvist som knäcktes till höger om mig. Typiskt, där trodde jag inte att några djur skull komma. Efter en liten stund skymtade en älgko bland stammarna i den mörka skogen. Hon klev ut på grusvägen och då dök även en kalv upp. De stod länge på vägen och tittade. De är cirka 20 meter bort. Jag hoppades att de inte skulle följa åkerkanten då det i så fall skulle gå rakt på mig. När de går ut på åkern sneddar de som tur är lite bort från kanten och stannar cirka tio meter från mig. De börjar äta havre och jag hör tydligt när de repar av säden och tuggar den. Jag sitter helt stilla och njuter av synen på kon och kalven. Fantastiskt upplevelse när jag kunde vara så nära och bara ha havren som dolde överdelen av kroppen och nedåt. Jag gjorde inget försök att fota eftersom de var för nära. Så kom det plötsligt ljud av en betande älg till vänster om mig. Mycket sakta vände jag huvudet ditåt och där stod älgtjuren som jag sett på åkern en gång tidigare. Det var en udda åttataggare. Tusan också att kon och kalven kom först. Om tjuren kommit innan kon och kalven då hade jag haft en god chans att få bilder på den. Nu provade jag att sakta vrida kameran lite mot kon och fokusera. Autofokusen gick fram och tillbaka, det var för mörkt. Trots att ljudet från autofokusen var svagt uppfattade kon det eftersom hon var så nära. Jag hann uppfatta att huvudet på kon inte rymdes inom sökaren innan hon plötsligt sprang iväg en bit och ställde sig på grusvägen. Kalven stannade en bit bort på åkern. Tjuren blev orolig och travade iväg en bit bort bland havren där den stannade på lagom avstånd. Nu kopplade jag bort autofokusen, vilket tyvärr är onödigt krångligt på Canons utrustning. Knappen sitter mitt på objektivet. Nikon har en mycket bättre lösning med en knapp på kameran som man kommer åt utan att flytta handen. Jag använde liveview läget och koncentrerade mig på tjurens långsmala skägg som var det enda jag kunde urskilja något sånär i mörkret. Jag tog några bilder med olika fokus och hoppades på att älgen skulle stå helt stilla medan jag tog bilderna. Exponeringstiden var 0,6 sekunder till 1 sekund. Två bilder blev hyffsat skarpa och en av dem ser du här nedan.

Älgtjur

Även denna bild är betydligt ljusare än det var i verkligheten, som du säkert förstår. Jag gillar att gården kom med i bakgrunden med en lampa som lyste lite hemtrevligt i växthuset samt att älgen tittade ditåt som för att kolla om någon var hemma.

Efter ett tag gick kon och kalven ut lite längre bort på åkern och fortsatte sin måltid. Jag var mer än nöjd med upplevelsen. Fotomässigt önskade jag att djuren kommit lite tidigare, innan det var så mörkt.

Även rådjur äter havre. Dock verkar de bara inta havre som en mindre del av den totala födan. Ofta blandar de med olika örter vilka växer som ogräs bland havren samt örter vilka växer i utkanterna av åkrarna. På bilden nedan äter en get havre som växer glest på en åker med något annat sädesslag.

Rådjur äter havre

 

Ett osannolikt morgonmöte

Jag fortsätter skriva om min fotografering under den gångna semestern. En tillfälle utspelade sig en tidig morgon när åkte jag ut utan någon speciell plan. Det låg en fin dimma över ängarna och då kom jag på att jag skulle åka till en öppen mosse som ligger intill en naturskog där jag fotograferat många gånger. Dimma över mossen skulle kunna bli en fin landskapsbild och dessutom kunde jag ta bilder i skogen efteråt när jag ändå var där.

Efter en promenad genom skogen kom jag fram till mossen och besvikelsen blev stor när det inte syntes ens en antydan till dimma. Förklaringen var en lätt vind som gjorde att det inte bildades någon dimma. Mossen låg på högre höjd än ängarna där jag nyss sett fin dimma. Det var ingen brådska att gå in i skogen och därför stod jag kvar en stund och njöt av utsikten över mossen. Precis framför mig hade det tagits torv någon gång för länge sedan. Där växte nu en grön matta av myrlilja som hade blommat över. En liten bit bort växte en gles rad av tallar och bortanför träden öppnade sig den stora mossen.  Efter ett tag behövde jag slå en sjua och jag funderade som bäst på om jag skulle göra det då eller vänta när jag tyckte mig se något avvikande bakom en av tallarna. Sådär såg det väl inte ut förut, tänkte jag. Försiktigt vred jag kameran åt det hållet och lät autofokusen arbeta. Då syntes tydliga grå älgben bakom tallen. Länge stod älgen kvar innan den sakta gick åt vänster. Jag hoppades att den skulle stanna till i något gatt mellan tallarna. Solen hade inte gått upp och ljuset var inte tillräckligt bra för att jag skulle få en skarp bild när älgen rörde sig. Det visade sig vara en liten älgtjur och ett par gånger stannade den till, inte på de bästa ställena men ändå rätt så bra. Den fortsatte sedan gå åt vänster och försvann in i naturskogen utan att ha märkt mig.

Älgtjur på mosse
Älgtjur på mosse

När jag gick in i skogen för att fortsätta fota kände jag mig nöjd över ett så överraskande och trevligt möte. I mellersta Halland där mossen ligger finns så få vilda djur att det inte är lönt att släpa med det fasta teleobjektiv som jag annars alltid använder till fotografering av vilda djur. Bilderna är tagna med ett zoom 100-400 mm. Jämfört med Bohuslän och intilliggande län är Halland extremt fattigt på vilda djur. Det är helt enkelt inte lönt att satsa på djurfotografering när jag är där. Därför var detta möte extra värmande.