Vitsippor

Så är nu våren här. Instagram och Facebook svämmar över av bilder på orrspel samt tjäderspel och jag tänker ”inte en tjäder eller orre till för då kräks jag”.  Det är säkert fantastiska upplevelser naturen bjuder på när dessa fåglar spelar och jag förstår att många vill dela med sig av fina bilder. Jag har endast fotat spelgalna tjädrar och rackelhanar än så länge. Så småningom kanske även jag ligger i ett gömsle och fotar spelande fåglar på våren och lägger ut bilder.

Andra exempel på vanliga vårmotiv är blåsippor och vitsippor. Även om jag har fotograferat dessa sippor nästan varje vår i 40 år så är det svårt att motstå och varför skulle jag det. Jag tycker fortfarande det är kul trots att jag annars inte är särskilt intresserad av blomfotografering. Varje årstid är lika intressant för mig men när våren och den första värmen kommer är det svårt att motstå motiven. Den senaste tiden har dock värmen lyst med sin frånvaro. En fördel är att våren dröjer kvar lite längre och allt slår inte ut på en gång.

Det är svårt att variera bilder på vitsippor när en har fotograferat länge. Några nydanande bilder lär det inte bli då det redan finns miljarder fina vitsippebilder tagna av duktiga fotografer. Men det spelar ingen roll, så länge en tycker det är roligt ska man hålla på.

Vitsippor i skog
Stig kantad av vitsippor

Soliga dagar kan skuggor av träd utnyttjas för att skapa ett mönster i bilden.

Vitsippor i skog

I bilderna nedan har jag använt ett 35 mm objektiv med kort skärpedjup för att lyfta fram en blomma och få med mer av miljön runt omkring.

Vitsippa

För att ta bilder där sipporna ser ut att sträva upp mot ljuset behöver en ha kameran ända nere på backen. Då uppstår ett dilemma. Var kan en lägga sig ner utan att platta till en massa fina sippor?

Vitsippa
Vitsippa

Jag brukar hålla koll på bakgrunden. Oftast blir det bättre om blomman hamnar mellan två stammar. Jag tycker det är störande om en tydlig stam i bakgrunden är precis bakom blomman.

Vitsippa

I dessa bilder har jag använt ett 180 mm makro-objektiv och fotograferat genom havet av sippor, vilket kan ge en mjuk känsla.

Vitsippa
Vitsippa
Vitsippa

Här har jag rört kameran för att få rörelseoskärpa.

Vitsippa
Vitsippa
Vitsippa

Jag kommer säker fotografera vitsippor i backarna även nästa år och ta bilder som liknar de jag redan tagit. Men vad spelar det för roll?

Grodlek

De senaste veckorna har jag vid upprepade tillfällen besökt en göl med förhoppning om att filma grodlek. Inte en enda groda har synts till. Vid det senaste besöket såg jag två salamandrar, vilket i och för sig var intressant. För många år sedan upplevde jag en fin lek i gölen med massor av grodor samt en och annan padda. Gölen ligger inne i storskogen och kanske har det fortfarande varit för kallt i vattnet.

Jag åkte till en annan göl i närheten som ligger i ett område med ängsmark och där var det full fart på grodorna. Tyvärr var det svårt att filma eftersom det ofta kom grenar från små buskar framför grodorna. Jag var tvungen att stå blick stilla. Om jag rörde mig det allra minsta hördes det plopp, plopp, plopp… så var alla grodor försvunna och höll sig gömda i femton minuter. Nedan kan du se ett exempel på mitt misslyckade försök att filma grodor.

Igår var jag åter och tittade efter grodor i gölen i skogen, men inga grodor. När jag åkte till gölen där grodorna spelat tre dagar tidigare fanns där inte en enda groda kvar. Tre högar med grodrom vittnade om leken. Vattnet i gölen hade minskat med ett par decimeter och med tanke på att det inte ska regna de närmaste tio dagarna så kommer nog tyvärr romen torka ut. Jag undrar hur grodorna tänkte när de lade romen där? Det hade med all säkerhet inte kollat väderprognosen.

På väg till bilen fick jag syn på en fladdermus som jagade insekter vid middagstid i strålande solsken. Ett tag flög den precis ovanför mig och jag kunde se den på nära håll. Kanske hade den vaknat till i vårvärmen och varit hungrig. Eftersom nätterna har haft temperaturer under noll var antagligen enda chansen att fånga insekter mitt på dagen.

Påverkad av det magra resultatet från letandet efter grodlek bestämde jag mig för att idag satsa på lite större djur istället. Innan solen gick upp var jag ute i skogen och hoppades få bilder på hjort, mufflon eller vildsvin. Men under morgonen och större delen av förmiddagen såg jag bara en dovhjort som dock upptäckte mig först. Från bilen hade jag emellertid sett hjortar som betade mitt ute på stora fält men det var inte den typen av bilder jag ville ha.

I slutet av förmiddagen bytte jag område och efter ett tag fick jag syn på några dovhjortar som låg och vilade i skogskanten intill ett kalhygge. Om de skulle gå mot några tallstammar tio meter från hjortarna kunde det bli fina bilder. När jag tittat på dem en stund insåg jag att det var lika bra att även jag vilade. Jag lade mig ner på marken med min ryggsäck som kudde och det dröjde inte så länge innan jag somnade. På den platsen har jag sovit många gånger förut och jag sov gott. När jag vaknade satte jag mig sakta och försiktigt upp. Dovhjortarna hade rest sig och två var på väg mot tallarna. Tyvärr gick de inte precis där jag önskade och det blev inga bilder. När jag nätt och jämt kunde skymta djuren långt bort i skogen gick jag därifrån utan att de såg mig. Nu var ljuset stenhårt. Inte ett moln på himlen och klockan var tolv. Då beslutade jag att det var dags att återvända till bilen för hemresa. Lunch och kaffe i solen på baksidan av huset där hemma hägrade. Halvvägs till bilen kom jag fram till en äng. En flock dovhindar var på väg ut för att beta och jag satte mig i kanten av ängen. Flocken gick rask ut på ängen och försvann strax bakom ett krön. Kvar gick tre fjolårsvildsvin. Plötsligt kom det ett djur gående i granplanteringen där jag satt. Det var ett vildsvin som gick ut på ängen. Ljuset var som sagt hårt och det är tur att man kan lätta upp skuggorna i raw-konverteringen. Det dröjde inte länge förrän vildsvinet vädrade misstänksamt. Då förstod jag att vinden  var lite oberäknelig. Dovhjortarna hade inte märkt något men de har inte samma skarpa luktsinne som vildsvinet. Det vände om och gick in i skogen ganska nära mig och försvann sen ur sikte.

Vildsvin

Sedan gick jag en omväg för att inte skrämma hjortarna på ängen. När jag var nästan framme vid bilen fick jag syn på två dovhjortar i skogen. En av dem var vit. Jag tog några bilder innan de gick längre in i skogen.

Det krävdes en del tid vid bildbehandlingen efteråt för att minska de stora kontrasterna i bilden mellan skugga och solbelysta partier.

Vit dovhjort

Pälsätare hos rådjur

För några dagar sedan fotograferade jag ett rådjur vars päls delvis hade blivit  uppäten. Det verkar vara vanligt i mina trakter och jag har skrivit om det tidigare. Pälsätande löss orsakar kala områden på halsen eller kroppssidorna. Angreppet är vanligen ofarligt för rådjuren och det syns tydligast tidigt på våren. De angripna djuren utvecklar sedan en normal sommarpäls under senvår och tidig sommar. Pälsätare är några millimeter långa och har det latinska namnet Damalinia cervi. Enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt uppvisar angripna rådjur ofta klåda och en viss irritation, vilket jag dock aldrig har sett. Jag tycker emellertid att det bör bli kallt på de områden som inte har en vinterpäls eftersom det under tidig vår är ganska vanligt med minusgrader på nätterna.

Rådjur angripet av pälsätare

Källa: Statens Veterinärmedicinska Anstalt
Pälsätare hos rådjur – SVA

Uddevallabron

Motorväg E6 passerar över Byfjorden väster om Uddevalla. Bron heter Uddevallabron och den invigdes år 2000. Sedan dess har jag tagit många bilder på bron som gör sig bra på bild. Trots det tycker jag att det var synd att det inte byggdes en tunnel istället för en bro. Även om bron är vacker förstör den en fin miljö och natur. Dessutom måste bron stängas av när det blåser mycket vilket man visste om när man planerade bygget. Det man däremot inte förstod var att så fort det är kallt och finns risk för isbildning på stagen som fäster i de två pylonerna måste man också stänga av bron. Annars kan bilisterna få en isbit genom rutan. Då måste all trafik ta den 12,8 kilometer längre vägen genom Uddevalla istället.

Uddevallabron
Uddevallabron

När en vistas nära bron hörs ett ständigt oljud från trafiken. Om en vill ta bilder utan lastbilar på bron kan en få vänta ett bra tag. Ett sätt är att använda så pass lång slutartid att lastbilarna inte syns i bilden. Vanligtvis befinner sig ett flertal lastbilar samtidigt på bron. Tanken på vad lastbilarna släpper ut i form av avgaser, hur mycket produktionen av lasten har påverkat miljön och att det finns enormt många vägar med mycket godstrafik i hela världen är svindlande. Det räcker att vistas en timme vid bron och iaktta antalet lastbilar för att inse att allt prat om hållbarhet tyvärr bara är tomt prat. Om en dessutom tänker på att Sverige och många andra länder hela tiden strävar efter att öka sin befolkning förstår en att ekvationen med avseende på miljön inte kan gå ihop. Den som trots allt vill finna lite hopp när det gäller miljön kan ju alltid trösta sig med att vi i Sverige har tagit krafttag för miljön och lagt skatt på plastkassar.

Uddevallabron
Uddevallabron
Uddevallabron

 

Naturfoto i centrum

När man talar om intressanta platser för naturfotografering tänker man nog inte i första hand på städernas centrala delar. Men det kan finnas motiv för naturfotografer även i stadskärnor. De senaste veckorna har jag fotograferat i Uddevalla centrum vid fyra tillfällen. Genom staden rinner Bäveån förbi Hasselbacken intill Torget, därefter mellan de två hamngatorna och mynnar till sist ut i havet i Uddevalla hamn. Nedströms Hasselbacken finns en fors med större stenar. Stenarna är ditlagda för att skapa en fin miljö bland annat för åns fiskar. Dessutom är det väldigt vackert med en liten fors mitt i staden och ljudet från vattnet skapar en skön känsla. Under den kalla perioden vi hade för ett litet tag sedan bildades det is på stenarna och det tyckte jag var intressant. Ljuset blir lite annorlunda i en stad jämfört med ljuset i naturen. Jag valde att göra några bilder i svartvitt för att framhäva formerna i isen och några bilder i färg för stadsljuset skull.

 

 

 

 

 

 

 

I det öppna vattnet uppströms stenarna och träbron hade det samlats många gräsänder och svanar. De flesta svanarna var sångsvanar men det fanns även några knölsvanar. Jag koncentrerade mig på sångsvanarna eftersom jag tycker att de är vackrast. Jag tog många bilder vid varje tillfälle och det tog mig sedan lika lång tid att rensa bort oskarpa och dåliga bilder efteråt som det tog att ta bilderna.

 

 

 

 

 

 

När svanar har putsat fjädrarna brukar de sträcka på sig och slå ut med vingarna ett par gånger. Det ser ut som om de vill lägga fjädrarna tillrätta efter putsningen. En svan kan då bli förvånansvärt hög och det är lätt att huvudet eller fötterna hamnar utanför bild. Det kan gå ganska snabbt så det gäller att zooma ut i förväg, innan den börjar flaxa med vingarna. I bilden nedan hade jag önskat att jag hade fått med lite mer yta ovanför näbben.

 

 

 

När många svanar är samlade på en liten yta händer det då och då att de ger varandra ett tjuvnyp och kanske jagar varandra.

 

 

 

 

 

 

 

 

En skolklass kom vid ett tillfälle till Hasselbacken och fick höra en föreläsning av Jan Uddén som kan mycket om fåglar. Även jag lärde mig en hel del som jag inte visste. Eleverna avslutade med att mata fåglarna. Jag tog en bild på den modigaste elevens handske och den modigaste svanen som var en knölsvan.

 

Det blev även en bild på en gråtrut. Om jag minns rätt så berättade Jan Uddén att den får sin vuxna fjäderdräkt vid fyra års ålder och kan bli 20-30 år gammal. Ungfågeln har en vit-brun spräcklig fjäderdräkt.

Gråtrut

Från allra första början var anledningen till att jag gick till centrum för att fotografera en artikel jag läste i tidningen Bohusläningen. Det stod att det hade bildats tallriksis i Bäveån nedanför fallet i Hasselbacken. Det var många tallriksformade små isflak som snurrade runt i strömmen nedanför fallet. När jag kom dit hade tallriksisen frusit ihop. Det var ändå intressant att fota och jag passade även på att ta bilder på det nästan helt istäckta vattenfallet.

Tallriksis

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Delad glädje är inte alltid dubbel glädje

Det har varit ett vackert och kallt vinterväder i Bohuslän i drygt två veckor. Vi har haft snö och stundtals ganska många minusgrader. Den sjätte februari fotograferade jag på kusten. Under normala år brukar jag oftast vara helt själv på kusten vintertid. Men när jag skulle parkera bilen var det fullt med bilar på parkeringsplatsen. Jag skulle äta några smörgåsar innan jag gick ut och åkte istället till en annan stor parkering där det fanns plats. Efter fikan åkte jag tillbaka och då fanns det som tur var en plats ledig.

Jag gillar att vara själv och fotografera i naturen. Därför är en av de största nackdelarna, för min del med coronapandemin, alla människor som är ute i naturen. För mig innebär det inte att delad glädje är dubbel glädje när det handlar om naturupplevelser. Min upplevelse ökar desto färre människor det vistas i naturen. Jag hoppas att människor börjar umgås hemma igen när pandemin är över. Däremot kan min fotoupplevelse vara stor även om många människor vistas runt omkring som till exempel vid fotograferingen av hägrar jag skrev om i mitt förra inlägg. Där fanns det hela tiden ett gäng fotografer och många andra människor som promenerade. Det var en rolig fotoupplevelse men någon naturupplevelse kände jag inte.

Jag har haft stor nytta av att ha sprungit orientering i min ungdom vilket jag nyligen börjat med igen. Det finns kartor över i stort sett alla områden och jag har aldrig hämmats i min fotografering av att inte hitta ut eller hitta hem. Dessutom orkar jag ta mig till de flesta ställen även med en tung fotoutrustning. För att slippa spår från människor i snön gick jag till ett område som låg långt från parkeringsplatsen.

När det ligger snö på klipporna brukar jag noggrant planera min fotografering, annars kan det plötsligt dyka upp ett fint motiv som blivit förstört av mina egna spår och det vill jag helst undvika.

 

Gråhäger

Under helgen som gick besökte jag och min fru vår dotter i Stockholm. Hon bor nära en sjö där gråhägrar bjuds på fisk under vintern och det är många stockholmare som tittar på hägrarna där. Dessutom drar hägrarna till sig många fotografer som vill ta bilder på de vackra och intressanta fåglarna. Redan på lördagen tog jag en promenad till sjön och tog bilder. På söndagen skulle jag och min fru gå en promenad. Av en händelse råkade vi gå runt sjön och av en ren slump råkade jag ha med kameran.

Jag kan tänka mig att om man har möjlighet att spendera mycket mer tid med hägrarna så bör det kunna bjudas på tillfällen att ta några riktigt bra bilder.

 

 

 

 

När jag skulle ta flyktbilder kände jag tydligt vilken nybörjare jag var. Det är något jag skulle behöva öva mycket på. Förutom att sätta skärpan hade jag problem med att få med hela fågeln i bild.

 

 

 

 

 

 

 

Istappar

För en vecka sedan blev det minusgrader i Bohuslän där jag bor. Någon dag var det -10 grader. Innan dess hade vi fått mycket nederbörd. Vatten som rinner nerför branter fryser till is och bildar istappar. Då kan det också droppa ner på marken under tapparna och frysa till. Det bildas då en trubbig is som växer uppåt. Det kan bli fina färgskiftningar i is beroende på markens underlag. Med lite tur kan det även bildas is på växter under tapparna. Det är isen på marken som intresserar mig mest. I början av en kall period brukar det skvätta en del när dropparna träffar marken och ett vattentätt skydd på kameran kan vara bra om man vill komma nära isen. En plastpåse duger bra och man måste kontrollera frontlinsen på objektivet ibland. Vatten på linsen kan dock bli fint men inte alltid.

 

När tiden stod still

I slutet av september och början av november inföll dovhjortarnas brunst. En kväll närmade jag mig en äng där tre hjortar hade kämpat sig till varsin del av ängen. En av hjortarna, den minsta av de tre, höll till i ett hörn av ängen. Jag hade helst velat ta bilder på någon av de andra två lite större hjortarna men vinden gjorde att jag bara kunde närma mig ängen där den minsta hjorten var. Sista biten var jag tvungen att krypa på alla fyra, fram till en stenmur, för att inte bli upptäckt. Om du har försökt hålla ett stativ med en kamera och ett långt teleobjektiv i ena handen och krypa över trädrötter förstår du hur obekvämt det var. Jag kom fram till muren utan att bli upptäckt vilket var det viktigaste. Sedan skulle jag resa upp stativet och succesivt förlänga benen mycket långsamt så att kameran nådde högre än stenmuren vilket också gick vägen.

Hjorten springer efter en hind som försöker lämna hans område i ett försök att mota henne tillbaka.

En platshjort är fullt upptagen med att imponera på hindar, köra bort konkurrenter och hämta tillbaka hindar som vill lämna platshjortens område.

En av konkurrenterna passerade mellan mig och platshjorten och kom därför ganska nära.

Även små hjortar som denna blir bortkörda. Det gäller till och med ännu mindre, så kallade spetshjortar.

När jag var nöjd utförde jag samma procedur som när jag närmade mig, fast omvänt. Efter att ha krupit tillräckligt långt in i skogen reste jag mig försiktigt för att sedan gå bort från ängen. Då rök platshjorten ihop med en annan hjort precis bortom stenmuren som jag nyss lämnat. Jag följde slagsmålet på håll och de båda kämparna var jämbördiga ty fighten pågick ett tag. Plötsligt gav utmanaren upp och kom springande i full fart in i skogen mot mig med plasthjorten hack i häl. Förloraren passerade cirka fem meter från mig. Platshjorten stannade upp precis framför mig. Vi stirrade rakt in i ögonen på varandra. För ett tag stod tiden still. Det enda som hördes var hjortens kraftigt flåsande andetag efter den stora ansträngningen. Han vände om, gick sakta tillbaka mot ängen och tiden började rulla igen.

 

Stockholm

För ett par veckor sedan skulle min fru till amerikanska ambassaden i Stockholm. I vanliga fall hade vi åkt tåg men på grund av corona pandemin  körde vi bil till Stockholm istället, för att minska smittorisken. Medan min fru stod i kö på ambassaden i väntan på att få ett papper stämplat väntade jag utanför i bilen. Efter en stund kände jag mig nästan som en spion i en film som satt där och spanade på ambassaden. Plötsligt kom det en ”riktig” spion och stannade till i tio minuter precis utanför ambassaden. Jag var tvungen att föreviga det komiska motivet.

Vi gick även en promenad i Solna. Det hade regnat under natten och en del bilar pryddes av vattendroppar. Solen lyste upp en gul husfasad vilken reflekterades fint på en mörkblå bil.