Naturfoto i centrum

När man talar om intressanta platser för naturfotografering tänker man nog inte i första hand på städernas centrala delar. Men det kan finnas motiv för naturfotografer även i stadskärnor. De senaste veckorna har jag fotograferat i Uddevalla centrum vid fyra tillfällen. Genom staden rinner Bäveån förbi Hasselbacken intill Torget, därefter mellan de två hamngatorna och mynnar till sist ut i havet i Uddevalla hamn. Nedströms Hasselbacken finns en fors med större stenar. Stenarna är ditlagda för att skapa en fin miljö bland annat för åns fiskar. Dessutom är det väldigt vackert med en liten fors mitt i staden och ljudet från vattnet skapar en skön känsla. Under den kalla perioden vi hade för ett litet tag sedan bildades det is på stenarna och det tyckte jag var intressant. Ljuset blir lite annorlunda i en stad jämfört med ljuset i naturen. Jag valde att göra några bilder i svartvitt för att framhäva formerna i isen och några bilder i färg för stadsljuset skull.

 

 

 

 

 

 

 

I det öppna vattnet uppströms stenarna och träbron hade det samlats många gräsänder och svanar. De flesta svanarna var sångsvanar men det fanns även några knölsvanar. Jag koncentrerade mig på sångsvanarna eftersom jag tycker att de är vackrast. Jag tog många bilder vid varje tillfälle och det tog mig sedan lika lång tid att rensa bort oskarpa och dåliga bilder efteråt som det tog att ta bilderna.

 

 

 

 

 

 

När svanar har putsat fjädrarna brukar de sträcka på sig och slå ut med vingarna ett par gånger. Det ser ut som om de vill lägga fjädrarna tillrätta efter putsningen. En svan kan då bli förvånansvärt hög och det är lätt att huvudet eller fötterna hamnar utanför bild. Det kan gå ganska snabbt så det gäller att zooma ut i förväg, innan den börjar flaxa med vingarna. I bilden nedan hade jag önskat att jag hade fått med lite mer yta ovanför näbben.

 

 

 

När många svanar är samlade på en liten yta händer det då och då att de ger varandra ett tjuvnyp och kanske jagar varandra.

 

 

 

 

 

 

 

 

En skolklass kom vid ett tillfälle till Hasselbacken och fick höra en föreläsning av Jan Uddén som kan mycket om fåglar. Även jag lärde mig en hel del som jag inte visste. Eleverna avslutade med att mata fåglarna. Jag tog en bild på den modigaste elevens handske och den modigaste svanen som var en knölsvan.

 

Det blev även en bild på en gråtrut. Om jag minns rätt så berättade Jan Uddén att den får sin vuxna fjäderdräkt vid fyra års ålder och kan bli 20-30 år gammal. Ungfågeln har en vit-brun spräcklig fjäderdräkt.

Gråtrut

Från allra första början var anledningen till att jag gick till centrum för att fotografera en artikel jag läste i tidningen Bohusläningen. Det stod att det hade bildats tallriksis i Bäveån nedanför fallet i Hasselbacken. Det var många tallriksformade små isflak som snurrade runt i strömmen nedanför fallet. När jag kom dit hade tallriksisen frusit ihop. Det var ändå intressant att fota och jag passade även på att ta bilder på det nästan helt istäckta vattenfallet.

Tallriksis

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Delad glädje är inte alltid dubbel glädje

Det har varit ett vackert och kallt vinterväder i Bohuslän i drygt två veckor. Vi har haft snö och stundtals ganska många minusgrader. Den sjätte februari fotograferade jag på kusten. Under normala år brukar jag oftast vara helt själv på kusten vintertid. Men när jag skulle parkera bilen var det fullt med bilar på parkeringsplatsen. Jag skulle äta några smörgåsar innan jag gick ut och åkte istället till en annan stor parkering där det fanns plats. Efter fikan åkte jag tillbaka och då fanns det som tur var en plats ledig.

Jag gillar att vara själv och fotografera i naturen. Därför är en av de största nackdelarna, för min del med coronapandemin, alla människor som är ute i naturen. För mig innebär det inte att delad glädje är dubbel glädje när det handlar om naturupplevelser. Min upplevelse ökar desto färre människor det vistas i naturen. Jag hoppas att människor börjar umgås hemma igen när pandemin är över. Däremot kan min fotoupplevelse vara stor även om många människor vistas runt omkring som till exempel vid fotograferingen av hägrar jag skrev om i mitt förra inlägg. Där fanns det hela tiden ett gäng fotografer och många andra människor som promenerade. Det var en rolig fotoupplevelse men någon naturupplevelse kände jag inte.

Jag har haft stor nytta av att ha sprungit orientering i min ungdom vilket jag nyligen börjat med igen. Det finns kartor över i stort sett alla områden och jag har aldrig hämmats i min fotografering av att inte hitta ut eller hitta hem. Dessutom orkar jag ta mig till de flesta ställen även med en tung fotoutrustning. För att slippa spår från människor i snön gick jag till ett område som låg långt från parkeringsplatsen.

När det ligger snö på klipporna brukar jag noggrant planera min fotografering, annars kan det plötsligt dyka upp ett fint motiv som blivit förstört av mina egna spår och det vill jag helst undvika.

 

Gråhäger

Under helgen som gick besökte jag och min fru vår dotter i Stockholm. Hon bor nära en sjö där gråhägrar bjuds på fisk under vintern och det är många stockholmare som tittar på hägrarna där. Dessutom drar hägrarna till sig många fotografer som vill ta bilder på de vackra och intressanta fåglarna. Redan på lördagen tog jag en promenad till sjön och tog bilder. På söndagen skulle jag och min fru gå en promenad. Av en händelse råkade vi gå runt sjön och av en ren slump råkade jag ha med kameran.

Jag kan tänka mig att om man har möjlighet att spendera mycket mer tid med hägrarna så bör det kunna bjudas på tillfällen att ta några riktigt bra bilder.

 

 

 

 

När jag skulle ta flyktbilder kände jag tydligt vilken nybörjare jag var. Det är något jag skulle behöva öva mycket på. Förutom att sätta skärpan hade jag problem med att få med hela fågeln i bild.

 

 

 

 

 

 

 

Istappar

För en vecka sedan blev det minusgrader i Bohuslän där jag bor. Någon dag var det -10 grader. Innan dess hade vi fått mycket nederbörd. Vatten som rinner nerför branter fryser till is och bildar istappar. Då kan det också droppa ner på marken under tapparna och frysa till. Det bildas då en trubbig is som växer uppåt. Det kan bli fina färgskiftningar i is beroende på markens underlag. Med lite tur kan det även bildas is på växter under tapparna. Det är isen på marken som intresserar mig mest. I början av en kall period brukar det skvätta en del när dropparna träffar marken och ett vattentätt skydd på kameran kan vara bra om man vill komma nära isen. En plastpåse duger bra och man måste kontrollera frontlinsen på objektivet ibland. Vatten på linsen kan dock bli fint men inte alltid.

 

När tiden stod still

I slutet av september och början av november inföll dovhjortarnas brunst. En kväll närmade jag mig en äng där tre hjortar hade kämpat sig till varsin del av ängen. En av hjortarna, den minsta av de tre, höll till i ett hörn av ängen. Jag hade helst velat ta bilder på någon av de andra två lite större hjortarna men vinden gjorde att jag bara kunde närma mig ängen där den minsta hjorten var. Sista biten var jag tvungen att krypa på alla fyra, fram till en stenmur, för att inte bli upptäckt. Om du har försökt hålla ett stativ med en kamera och ett långt teleobjektiv i ena handen och krypa över trädrötter förstår du hur obekvämt det var. Jag kom fram till muren utan att bli upptäckt vilket var det viktigaste. Sedan skulle jag resa upp stativet och succesivt förlänga benen mycket långsamt så att kameran nådde högre än stenmuren vilket också gick vägen.

Hjorten springer efter en hind som försöker lämna hans område i ett försök att mota henne tillbaka.

En platshjort är fullt upptagen med att imponera på hindar, köra bort konkurrenter och hämta tillbaka hindar som vill lämna platshjortens område.

En av konkurrenterna passerade mellan mig och platshjorten och kom därför ganska nära.

Även små hjortar som denna blir bortkörda. Det gäller till och med ännu mindre, så kallade spetshjortar.

När jag var nöjd utförde jag samma procedur som när jag närmade mig, fast omvänt. Efter att ha krupit tillräckligt långt in i skogen reste jag mig försiktigt för att sedan gå bort från ängen. Då rök platshjorten ihop med en annan hjort precis bortom stenmuren som jag nyss lämnat. Jag följde slagsmålet på håll och de båda kämparna var jämbördiga ty fighten pågick ett tag. Plötsligt gav utmanaren upp och kom springande i full fart in i skogen mot mig med plasthjorten hack i häl. Förloraren passerade cirka fem meter från mig. Platshjorten stannade upp precis framför mig. Vi stirrade rakt in i ögonen på varandra. För ett tag stod tiden still. Det enda som hördes var hjortens kraftigt flåsande andetag efter den stora ansträngningen. Han vände om, gick sakta tillbaka mot ängen och tiden började rulla igen.

 

Stockholm

För ett par veckor sedan skulle min fru till amerikanska ambassaden i Stockholm. I vanliga fall hade vi åkt tåg men på grund av corona pandemin  körde vi bil till Stockholm istället, för att minska smittorisken. Medan min fru stod i kö på ambassaden i väntan på att få ett papper stämplat väntade jag utanför i bilen. Efter en stund kände jag mig nästan som en spion i en film som satt där och spanade på ambassaden. Plötsligt kom det en ”riktig” spion och stannade till i tio minuter precis utanför ambassaden. Jag var tvungen att föreviga det komiska motivet.

Vi gick även en promenad i Solna. Det hade regnat under natten och en del bilar pryddes av vattendroppar. Solen lyste upp en gul husfasad vilken reflekterades fint på en mörkblå bil.

Höstrusk

De senaste dagarna har det regnat och blåst mycket här i Bohuslän. Hård vind gillar jag eftersom den kan erbjuda intressanta motiv. Däremot är regn i kombination med hård vind inte så lockande att fotografera i men det kan såklart bli bra bilder i sådant väder också. Generellt tycker jag att det bästa vädret och den bästa årstiden är den som är just nu, oavsett väderlek och tid på året. Sedan jag började fotografera fyrtio år sedan har jag inte haft någon period då lusten att fotografera har avtagit och jag fotar ungefär lika mycket året om.

Under vinterhalvåret jobbar jag dock oftare med bilder i datorn än under sommarhalvåret. Då händer det att jag tittar tillbaka på bilderna från den gångna sommaren. En sommarnatt i augusti passerade ett åskoväder över sommarstugan. När det slutat regna tog jag bilen och åkte ner till dammen. På håll syntes ovädersmoln som någon gång emellanåt lystes upp av blixtar utan att det hördes några knallar. Jag försökte ta bilder när blixten lyste upp molnen och det blev många bilder utan blixtljus. På två bilder lyckades jag få med ljuset från en blixt. En fladdermus svepte över vattenytan i sin jakt på insekter och natten var nästan tom på ljud.

Innan jag åkte åter till stugan tog jag några bilder på natthimlen som tack vare regnet var ovanligt klar för årstiden. I nedre delen av bilden skymtar ljusen från den lilla byn där stugan ligger.

Vildsvin

Den 22:andra september hade jag en härlig närkontakt med vildsvin. Det var flera olika vildsvin som registrerades av kamerasensorn den dagen och ett av dem kom väldigt nära. Det kom ända fram till mina stövlar där jag satt på en låg sten. Vinden låg rätt mot mig men när vildsvinet kom så nära trodde jag ändå att det skulle uppfatta min vittring. Som tur var hände inte det och jag kunde snegla lite vid sidan om kamerahuset med vänster öga och njuta av upplevelsen. Det har hänt mig flera gånger tidigare att vildsvin kommit innanför närgränsen på objektivet och då brukar jag bara sitta stilla. Annars försöker jag röra kameran och objektivet och ta bilder. Det gäller att göra långsamma rörelser samt vara helt stilla när vildsvinet iakttar en. 

Det här lite mindre vildsvinet höll sig på avstånd.
Här är vildsvinet på väg rakt mot mig.
Det hittade en rot eller gren som det undersökte.
Sedan fortsatte det mot mig.

Även om vildsvin kan bli stora så har de korta ben och är låga. När de har trynet nära marken och letar efter mat är det svårt att undvika strån som hamnar framför trynet och ansiktet.

Här var det inte långt kvar till närgränsen.

En vanlig missuppfattning, speciellt bland människor som aldrig ens sett ett vildsvin, är att de skulle vara farliga. Jag har varit nära vildsvin massor av gånger och inte en enda gång sett det minsta tecken till aggressivitet. Men som med alla vilda djur ska man visa respekt och ha respekt för dem. De är starka djur och om man har betett sig illa mot dem och till exempel skadat dem på något sätt då kanske de agerar annorlunda. Påkört med bil, skadskjutning eller lös springande hund och om vildsvinet inte kunnat fly undan då kan jag tänka mig att djuret som en sista utväg väljer att försvara sig. I sådana fall är det emellertid människans eget fel om ett vildsvin skulle gå till attack. Vid samtliga tillfällen då jag blivit upptäck har vildsvinen omedelbart sprungit sin väg. Som en jämförelse har jag blivit biten av hundar två gånger och hundar har vid flera tillfällen försökt attackera mig när jag varit ute och joggat. Hundar är enligt min mening oändligt mycket farligare än vildsvin. Jag känner mig alltid betydligt säkrare i skogen än på promenaden eller i joggingspåret.

När det vände sig om tog jag även några bilder på bakdelen.

En givande dag i produktionsskogen

I mitten av september hade jag en fin heldag i produktionsskogen och dessutom blev bildresultatet ovanligt bra. Solen skulle snart gå upp när jag lämnade bilen och gick in i närmaste plantage. Där satte jag på mig min kamouflagehuva som täcker ansiktet och bara har hål för ögonen. När jag gått en stund skymtade djur på en äng och jag smög fram till en liten brant intill ängen. Kamouflagenätet som låg i ryggsäcken placerade jag framför mig och sedan väntade jag. Strax kom några dovhjortar och letade efter ekollon under en ek som låg till vänster. Det var hindar och kalvar som var ute efter sensommarens energigodis. Ovanför branten, snett bakom och till höger, fanns ytterligare en ek. När alla ekollonen var uppätna vid den första eken travade djuren vidare till eken ovanför min brant. De passerade då så nära mig att det hade varit omöjligt att ta bilder utan att skrämma dem. När de var bara fem meter bort skulle en kamerarörelse omedelbart skrämma iväg dem. Jag fick nöja mig med upplevelsen, vilken var fantastisk. Sedan kunde jag höra hur dovhjortarna letade efter ekollon på ovansidan av branten. Någon gång skymtade jag ett djur på kanten av branten och kunde även höra att hjortarna fått sällskap av vildsvin. Förmodligen en sugga med kultingar, de brukar småprata med varandra för att hålla kontakten. När djuren lämnat eken var det dags för frukost. Under frukosten passerade några dovhjortar ute på ängen.

Jag lämnade stället med branten och smög sakta vidare mot en tallskog. Väl framme vid tallplantagen satte jag mig på en plats med utsikt mot ett område med fina tallstammar. Där hade jag suttit många gånger under årens lopp och hoppats på att något djur skulle dyka upp men det hade inte hänt än så länge. Efter cirka en timme hördes en kronhjort bröla upprepade gånger till vänster om mig, där det låg ett hygge. Ljudet verkade komma närmre. Mellan mig och hygget låg en höjd och djuren var tvungna att komma på bortre sidan av höjden om det skulle bli några bilder. Plötsligt kom en hind och kalv fram på min sida om höjden, strax till vänster om mig. Inte det jag hade hoppats på. De ser mig men förstår inte vad de ser. De vänder och försvinner bakom kullen. Men strax dyker de fram bland tallarna på andra sidan kullen och passerar framför mig. Antagligen har de mött den efterföljande och brunstiga hjorten, annars hade de nog inte gjort så. Till min glädje dök snart även hjorten fram bland tallstammarna.

Stanna, stanna, stanna, tänkte jag, och det gjorde den. Dock inte helt perfekt. Han stannade till bakom en tallstam. Helst skulle han ha gått en liten bit till innan han stannade men jag var nöjd ändå med tanke på hur många gånger jag väntat för gäves på denna plats tidigare.

Efter en kort stund följde kronhjorten efter hinden och kalven.

Nu började jag fundera på en tupplur. Först behövde jag smälta upplevelsen en stund innan jag kunde få tillräcklig ro. Plötsligt rasslade det till i ett område med ormbunkar snett bakom och till höger om mig. Två unga dovhjortar hade känt min vittring. Kanske var de lite osäkra eller oförsiktiga, ty de sprang inte iväg. När de hade stått stilla och tvekat en stund passerade först den ena och sedan den andre framför mig.

En stund senare låg jag ner på marken och sov gott. Ett bröl från en kronhjort väckte mig. Tyvärr försvann ljudet av bröl länge och längre bort denna gång och jag kunde i lugn och ro inta min lunch i form av mackor.

Efter lunchen  samlade jag ihop mina grejer, gick sakta över hygget och in i en tät granplantage. På andra sidan plantagen visste jag att det fanns goda möjligheter och vinden skulle ha rätt riktning där. Plantagen var väldigt tät och hela tiden drösade barr ner i nacken. Det blev en ansenlig mängd barr som sen fick följa med hem. Jag försökte undvika ljudet från grenar som rispade mot kroppen och det tog lååång tid att ta sig igenom plantagen. På andra sidan låg en äng och där hade jag turen att en grupp dovhindar med sina kalvar var på väg ut till ängen. Det blev några bilder innan en av hindarna fattade misstanke drog med sig de övriga in i skogen igen.

Därefter gick jag en lång sträcka utan att se något. Så småningom kom jag in i en gammal granplantage med grova trädstammar. En bit bort skymtade en grupp vildsvin. Länge väntade jag på att få bilder på dem men turen var inte med mig. Något stort skymtade rätt som det var bortanför vildsvinen. Det var en älgko som kom gående från en mosse och var på väg in i granskogen. Hon stannade till vid anblicken av vildsvinen och plötsligt fick hon ett ”stollaryck” och sprang iväg en kort bit. Sen stod hon helt stilla en stund. Det såg ut som om hon blev lite skrämd, vilket var konstigt eftersom hon borde vara van vid vildsvin. Så syntes något bakom kon, hon hade en liten tjur i släptåg. När kon fortsatte i samma riktning som tidigare, gick hon över ett dike.

Synd att hon reagerade så på vildsvinsgruppen, annars hade hon passerat närmre mig. Tjuren hoppade över diket och följde efter, snart var bägge försvunna i en gallrad granplantage.

Det var seneftermiddag och en kronhjort började bröla i riktning mot den plats där jag hade fotat hjorten bland tallstammarna tidigare på förmiddagen. När jag gick mot ljudet upptäckte jag att det växte gott om kantareller i granskogen. Under tiden som min tomma plastlåda, där mackorna hade förvarats, fylldes med härliga kantareller fortsatte brölandet. Jag brukar inte plocka kantareller annars men det var så gott om dem och det gick inte att låta bli. Samtidigt trodde jag att brölet kom från en mindre och ensam hjort vilket skulle visa sig vara helt fel. När det inte fick plats fler kantareller gick jag vidare mot brölet. Mellan mig och brölet fanns ett stort hygge. Det brukade inte vara svårt att smyga på hygget men sedan sist hade någon sågat ner en massa sly som låg kors och tvärs på marken. Med tanke på hur svårt det vanligtvis är att komma nära inpå kronhjort kändes det som ett omöjligt uppdrag. Sakta, sakta sicksackade jag mig över hygget i skydd av små granar och lövsly som inte blivit nedsågat. Det lät som om hjorten stod en bit in i skogen bortom hygget. Döm om min förvåning när det skymtade en mängd djur hitom skogen ute på hygget. Där stod hjorten och drygt ett tiotal hindar och kalvar. Det fanns ingen möjlighet att gå längre utan att bli upptäckt och det var omöjligt att fälla ut det tre benen på stativet. Jag drog ut ett ben och satte på bildstabiliseringen på objektivet. Sedan använde jag stativet som ett enbensstativ och försökte fota genom buskarna framför mig.

Jag hade den nedåtgående solen i ryggen och det var nog en av anledningarna till att djuren inte sett mig i motljuset. En annan anledning var nog att kronhjortarna brunstade och det upptog en del av deras koncentration.

Hjorten gick lite fram och tillbaka. På vissa ställen gick det inte att fota eftersom buskarna var för täta. En hind lade sig ner på marken när hjorten blev för närgången, vilket jag tolkar som att hon inte var med på hjortens närgångna uppvaktning. Så har jag även sett dovhindar göra. Äldre hjortar har lärt sig att med en liten knuff från horntaggarna i baken på en liggande hind går det att få henne att resa sig upp. Sensommarvärmen gjorde mig genomsvettig och sökaren samt min glasögon immade ideligen igen. Med mina handskar försökte jag torka bort imman. Så bestämde några hindar att nu skulle de gå in i skogen och gruppen rörde sig sakta mot skogsbrynet. En efter en uppslukades de av skogen och sist av alla gick hjorten. Jag andades ut och gick ut från buskarna. En bit bort gick några vildsvin, jag satte mig ner och väntade ifall det skulle finnas en möjlighet att få bilder på dem. Då dök det upp två mufflon till höger om mig. De var för långt bort men i väntan på vildsvinen kunde jag lika gärna roa mig med att ta bilder på fåren.

Ett av vildsvinen kom lite närmre och det blev en hyfsad bild på det stående i högt gräs.

Snart gick solen ner och det var dags att återvända till bilen för hemfärd. En lätt dimma växte fram över ängsmarkerna och på väg till bilen fick jag bilder på en ensam kronhjort som brölade i dimman. När dimman hade tätnat så att hjorten knapps syntes mer gick jag den sista biten till bilen.

Bildmässigt var utdelningen denna dag extremt god. Många är de tillfällen då har jag kommit hem utan en enda bra bild. Jag kom också hem med ömmande axlar och sega ben efter att ha burit runt på rycksäck, kamera och stativ en hel dag, men just denna dag var det värt allt slit.

Övning i att fotografera träd med rörelseoskärpa

Under de senaste veckorna har vädret varit blåsigt några dagar. Jag har passat på att träna på träd som motiv och med rörelseoskärpa skapat av vinden. Jag hade hoppats på bättre bilder men nu har jag i alla fall övat mig lite om det framöver dyker upp perfekta förhållanden.

 

När jag fotade nedanstående motiv var det ojämn och byig vind. Precis i början rörde sig lönnens bladverk mycket en kort stund men då hade jag valt en vinkel där det kom med för mycket av himlen och himlen var tyvärr tämligen ointressant. När jag hittat denna kompositionen istället väntade jag på en vindby med samma styrka som tidigare. 

Jag väntade och väntade. Tog bilder när bladverket rörde sig men det kom aldrig en så stark vindby igen. När det var nästan mörkt gav jag upp och åkte hem. Nedanstående bild är den som har mest oskärpa i lövverket men det blev inte så mycket som jag tänkt mig.