Vandring och fotografering på Madeira

Resdag

Vårt plan landade på Madeiras speciella flygplats mitt på dagen den 1:a mars. Start och landningsbanan var byggd på höga pelare alldeles intill havet och huvudvägen utmed kusten gick under flygplatsen.

När vi hade hämtat hyrbilen och gått igenom en lång lista av skador på bilens chassi, åkte vi till vårt hotell Duas Torres i huvudorten Funchal. Där gjorde vi oss hemmastadda, gick en kort promenad på den fina strandpromenaden och handlade mat. Som brukligt hade vi valt ett hotell med ett litet kök på rummet eftersom vi ville vara flexibla.

Jag hade med en systemkamera och ett 24-105 mm objektiv. Dessutom använde jag ett resestativ vilket jag oftast bar över ena axeln. Filmerna är tagna med mobil.

Vandringsdag 1

Den första dagen blev inte som vi hade planerat. Vi satt i bilen strax utanför den lilla byn Santo da Serra och väntade. Regnet vräkte ner och en kraftig vind slet och drog i träden. Efter drygt en timme gav vi upp och åkte till Funchal igen. Där solade vi vid poolen i en timme och sedan gick vi till centrum som låg cirka fyra kilometer från hotellet. Stadskärnan var ganska mysig med bland annat en gammal katedral, en gata med många fina dörrmålningar samt en trevlig park. Fotbollsspelaren Christiano Ronaldo är från Funchal och han hade ett museum vid hamnen. Bilder från Funchal kan du se i mitt förra inlägg.

Vandringsdag 2 – Porta de Sao Lourenco

Den östligaste delen av Madeira bestod av en lång udde med en ö. Det var ett vackert och öppet landskap med fina branter mot havet.

Porta de Sao Lourenco, Madeira, Portugal.

På klippväggarna fanns fina mönster som var intressanta att fotografera.

För att se och fotografera själva udden och ön längst ut var man tvungen att gå upp på en höjd dit det var förbjudet att gå. Nästan alla andra gick dit och det gjorde vi också.

Landskapet erbjöd många bra fotomöjligheter men tyvärr förstördes naturupplevelsen av den sjukt stora mängden människor. Vi hade varit på plats ganska tidigt och på tillbakavägen mötte vi massor av människor trots att vi var där under en månad som normalt sett brukade ha sämre väder och därför troligtvis inte var högsäsong.

Vandringsdag 3 – vattenfallen Lagoa do Vento och 25 Fontes vid Rabacal

Vi var bland de första bilarna när vi tidigt på morgonen parkerade vid Rabacal. Bilen visade på 5 plusgrader, regnet öste ner och en iskall vind rev och slet i bilen. Som tur var lugnade ovädret snart ner sig och vi travade iväg mot Rabacal. Efter två kilometer på en liten asfaltsväg nådde vi fram till Rabacal. Vi kollade in en stor skylt med information om lederna i området och fotade även av den med våra mobiler innan vi fortsatte mot det närmaste vattenfallet, Lagoa do Vento. När vi kom fram var vi helt själva vid vattenfallet vilket var skönt. Men det blåste kraftigt och regnade. Fotograferingen var kaosartad. Jag försökte skydda kameran med ett paraply samtidigt som jag skulle skydda paraplyet från vinden. Det yrde även runt vatten från fallet. Men tack vare allt regnandet var vattenfallet välfyllt.

Sedan gick vi samma led tillbaka en bit och tog en annan led mot vattenfallet 25 Fontes. Då började det dyka upp massor av andra vandrare. Skogen i området var extremt tät och definitivt ingen skog som lockade att springa orientering i.

Efter 25 Fontes hade vi tänkt ta en en annan led än den vi vandrade dit på men den leden var avstängd. Någon sådan information fanns inte på informationstavlan vid Rabacal och vad som var ännu sämre var att kartan på tavlan inte var uppdaterad med att man skulle gå en annan stig från fallet än den vi gick dit, detta för att inte möta alla dessa vandrade som bara vällde fram. Det kostade 3 euro per vandrare vilket borde inbringa stora summor varje dag men portugiserna hade inte ens bemödat sig med att uppdatera informationsskylten.

På hemvägen låg det snö på ett ställe och på eftermiddagen solade vi vid poolen.

Vandringsdag 4 – Levada Nova vid Santo da Serra

Vi parkerade nära en rondell utanför Santo da Serra och följde en asfalterad väg till kapellet Capela dos Cardais. Där kunde vi sedan följa Levada Nova västerut.

Vandringen gick mestadels i vacker skog och vi passerade några vägar. Precis före en av vägarna låg en damm där massor av grodor spelade för fullt.

På bilden nedan syns inte hur tvärbrant det var till vänster om det omkullfallna trädet. Där kunde vi inte gå.

Tyvärr var det få blomningar. Kanske var det för tidigt på säsongen men på några ställen kunde vi njuta av lite blomsterprakt.

Sista biten innan vi vände upp mot Santo da Serra gick vi in i en vacker dal där vi kunde blicka ut över trädkronorna nedanför oss.

Från dalen följde vi en brant led uppåt, cirka 250 meters stigning, till en asfalterad väg som ledde fram till rondellen där vår bil stod parkerad. Den dagens vandring blev 13,5 kilometer och vi såg inte någon annan vandrare, vilket kändes befriande. Dessutom var det trevligt att gå en runda istället för att vända och gå samma väg tillbaka.

Dag 5 – sovmorgon och en promenad in till Funchal

Under natten stormade det och regnade. Våra, samt övriga gästers stolar på balkongerna for omkring och förde ett himla oväsen. Det skulle fortsätta blåsa stark vind under dagen och därför tog vi en välbehövlig sovmorgon.

Vi solade vid poolen på förmiddagen. Där klämde vi in oss mot en vägg som gav lite lä för vinden. Vinden var så stark att den lyfte vatten från poolen och ibland fick vi en liten dusch med poolvatten över oss. Ingen trängsel vid poolen.

Efter lunch promenerade vi in till Funchal centrum, strosade runt där och tog bilder. Vi gick drygt tio kilometer.

Vandringsdag 6 – Ribeira Seca till Boca do Risco

För att köra till Ribeira Seca där vår vandring skulle börja åkte vi förbi byn och genom en tunnel. Efter tunnelns slut tog vi av och åkte tillbaka genom samma berg men i en mindre och äldre tunnel. Det fanns inte särskilt många parkeringsplatser i Ribeira Seca och de flesta var upptagna. Antagligen för att det var helg och de boende skulle inte till jobbet. Efter lite letande fann vi en plats och gick sen till levadan. Vädret växlade och skapade emellanåt ett dramatiskt ljus.

Vi följde levadan in i en dal och hade fin utsikt ner över den skogbeklädda dalen.

Vid Boca do Risco öppnade sig landskapet till en dramatisk kuststräcka. Vi vandrade väster ut till udden Ponta do Espigao och vände sedan tillbaka samma väg. Vi mötte endast ett fåtal andra vandrare.

I en trädgård hade ägaren varit kreativ och placerat ut diverse föremål. Det hela var fascinerande och såg lite makabert ut.

Vandringsdag 7 – Levada da Portela

Vid Levada da Portela fanns en stor parkeringsplats och utsikten mot berget Penha de Aguiia var magnifik.

Berget Penha de Aguiia vid Porta da Cruz.

Vandringsdag 8 – Boca da Corrida till Pico Grande

Vi parkerade först av alla bilar på en liten parkeringsplats vid Boca da Corrida. Där fanns en informationsskylt och på den stod bland annat att leden var avstängd efter 3,5 kilometer. Vi bestämde oss för att gå till avstängningen och vända.

Hela området hade brunnit 2024 och endast lite grönt hade kommit tillbaka efter branden vilket gav en lite ödesmättad känsla.

På flera ställen hade vi en fin utsikt över Curral das Freiras, Nunnornas dal.

Curral das Freiras från Boca da Corrida.

Vissa delar av leden låg i lä för vinden och på andra delar blåste det kraftigt. Väl framme vid avspärrningen tog vi några bilder och vände sedan tillbaka samma väg som vi kommit. Efter ett tag mötte vi två vandrare och när vi blickade tillbaka efter ett tag såg det ut som att de gick höger vid avspärrningen och fortsatte. Leden till Pico Grande gick till höger precis innan avspärrningen och var inte avstängd vilket vi hade trott. Då blev vi rådvilla, skulle vi vända tillbaka? Efter lite velande gjorde vi det. Tillbaka vid avspärrningen gick vi till höger och snett tillbaka en bit. Strax gick en avstickare till vänster som vi följde upp mot Pico Grande. Ett par hundra meter framåt blev det väldigt brant. Till en början fanns det vajer att hålla i men sedan kom ett läskigt parti utan vajer och vi bestämde oss för att vända.

Vandringsdag 9 – Queimadas till Caldeirao Verde

Planen var att gå till Caldeirao de Inferna, men leden var bommad vid vattenfallet Caldeirao. Det fanns ingen information på tavlorna vid parkeringen om att leden var avstängd. Parkeringen var stor och det var många turister som parkerade där. Parkeringsavgiften var 2 euro per timme och avgiften skulle betalas i en automat för sedlar i ett hus 150 meter från parkeringen. Det var en fin vandring utmed en levada och fin utsikt över en dal. I levadan simmade ett stort antal små öringar.

Vi gick genom några tunnlar och förbi ett fint vattenfall halvvägs. På tillbakavägen mötte vi många vandrare vilket var krångligt, särskilt i tunnlarna.

Queimadas, Levada do Caldeirao, Madeira.

Caldeirao Verde, Queimadas, Levada do Caldeirao, Madeira.

Vandringsdag 10 – Pico do Arieiro och Parque Ecologico do Funchal

Vi visste i förväg att leden skulle vara stängd efter 1,2 kilometer men vi tyckte ändå att det var värt att besöka Pico do Arieiro. Vi anlände till en stor parkeringsplats strax efter solens uppgång och där stod då redan massor av bilar parkerade. Sedan gick vi en stig cirka 300-400 meter upp till Pico do Arieiro som låg på 1818 meters höjd. Där fanns redan massor av människor och vi började med att gå leden till avstängningen och tillbaka.

På bilden nedan fotograferar jag det storslagna landskapet i området vid Pico do Arieiro. Det var skönt med vantar i det kylslagna vädret.

Innan vi gick ner till bilen gick vi upp på själva toppen. Där fanns ett kösystem likt det som finns till Lisebergs attraktioner. Denna dagen användes det inte eftersom det antagligen var förhållandevis få besökare. På bilden nedan väntar jag på min tur att gå högst upp på toppen.

På stigen ned mot parkeringen fick vi syn på två mycket vackra fåglar av arten rödbent rapphöna.

På vägen till Funchal stannade vi till i ett stort område som hette Parque Ecologico do Funchal. Vi vandrade runt i skogen och fotade träd och njöt av avsaknaden på andra turister.

Vandringsdag 11 – Levada da Serra

Vi parkerade bilen strax väster om Sito das Quatro Estradas där Levada da Serra korsade väg 202. Sedan följde vi levadan åt nordväst och tog samma väg tillbaka. I början hade vi ett stort kalhygge till vänster om oss och till höger en jättestor nedlagd produktionsanläggning för höns, grisar eller liknande. Snart kom vi in i skog och den tog sedan lite olika skepnader. Vi passerade många fina träd.

På grunda av allt regnande var leden lite lerig på en del partier.

Vi mötte inga andra vandrare eller cyklister!

När vi hade handlat mat och var på väg till hotellet kom det in ett oväder.

Vandringsdag 12 – Levada da Central da Ribeira da Janela, Porto Moniz och Fanal

Vi började vår vandring från rekreationsområdet nära Lamaceiros som låg i den nordöstliga delen av Madeira. Levadan var stor och välfylld med vatten. Den första biten hade vi sällskap av två män och det visade sig att de skulle rensa bort skräp som fastnat i filtreringsgaller en bit bort utmed levadan. Det regnade lite till och från och efter regnet bildades små dimslöjor i dalen.

När vi närmade oss, Fonte do Bispo, stället där skulle vända passerade leden att vattenfall. På bilden ovan kan man se ett skydd mitt i vattenfallet där leden går. Leden kan anas i klippväggen till höger om skyddet. Till vänster om vattenfallet gick levadan genom en tunnel i berget.

På bilden nedan har min fru precis passerat under vattenfallet på tillbakavägen.

Efter inmundigande av en medhavd lunch åkte vi ned till Porto Moniz. Det var den byn som låg längst åt nordost på Madeira. På vägen stannade vi vid en fin utsiktsplats över Porto Moniz. Tack vare blåsten tryckte havet på ordentligt mot klipporna vid havet.

På kvällen åkte vi till Fanal och fotograferade de vackra träden som fanns där. Området var större än förväntat och även antalet lagerträd. Helst skulle det vara dimma vilket var vanligt men så var inte fallet när vi var där. Däremot regnade det ibland vilket var en fördel då det minskade antalet turister. Några korta stunder började dimma bildas men den försvann snart.

Sista hela dagen innan hemresa – Porta de Sao Lourenco

Det blev en slappardag med en tur till den östligaste delen av Madeira, Porta de Sao Lourenco. Vi fotade de fantastiska klipporna och jag hittade fina mönster på marken.

På bilden nedan väntade jag ett tag för att bara få med en eller två personer ovanpå klippan. Oftast stod det fler människor där.

Sammanfattningsvis var jag nöjd med resan trots regn varje dag och dessutom blåsigt. Växlande och framför allt molnigt väder var väldigt bra för fotografering av skog, träd och landskap. Vi kunde för det mesta sola 30 till 60 minuter varje dag vilket räckte och jag använde därför inte solskyddskräm.

Naturen och landskapet var mycket vackert med fina skogar, vattenfall och dramatiska berg. Eftersom de flesta vandringslederna följde levador var de svårt att hitta bra rundor. Vi vandrade oftast samma stigar tillbaka. Vissa leder var otroligt populära vilket var väldigt trist. Ännu värre var att så många leder var avstängda. Jag har aldrig varit med om att betala för att vandra en led och inte heller att så många leder varit avstängda samt dåligt underhållna. Som vandrande turist kände jag mig ovälkommen.

Funchal på Madeira

Jag och min fru kom nyligen hem från en två veckor lång resa till Madeira. Planen var att vandra på morgnarna och förmiddagarna, slappa vid poolen på eftermiddagarna och avsluta dagarna med ett restaurangbesök. Vi bodde i utkanten av huvudorten Funchal, fyra kilometer från centrum. Vid två tillfällen tog vi en promenad in till de centrala delarna. Jag passade såklart på att fota lite av gatulivet. Jag gillar gatufoto men är lite för feg och det blev bilder därefter. Hundar var enkla motiv, de protesterade inte och frågade inte varför de blev fotograferade.

Fotografer var ett annat motiv som jag vågade mig på. De höll på med samma sak som jag och kändes inte lika farliga.

Det blev även en del bilder på människor som satt ner på olika ställen.

Till sist en bild på människor som var för upptagna för att lägga märke till mig. Det var endast den yngste i sällskapet som såg mig och han verkade känna sig säker bakom sina solglasögon.

Fjällvandring – ett kärt återseende

När jag var ung vandrade jag i fjällen nästan varje sommar. Dels tillsammans med olika fiskekompisar, dels tillsammans med min fru. Ett område som jag besökte några gånger för 40 år sedan har jag varit sugen på att återvända till igen. I och med att jag har tränat mycket orientering de senaste åren har tanken väckts att passa på när min fysik fortfarande är god. Dessutom har jag bantat min packning mycket sedan sist jag vandrade. Förr vägde min packning runt 25 kilo när turen inleddes och nu vägde den 15 kg.

Under senvåren 2023 genomförde jag en vandring med två övernattningar i tält för att prova och lära känna den delvis nya utrustningen. I månadsskiftet juli/augusti 2023 blev det så äntligen av. Åtta dagar med vandring, flugfiske och fotografering.

Dag 1 – vandring till lilljokken

Det började med att jag inte hittade leden och yrade runt i ett stugområde. Med facit i hand var det tur eftersom himlen öppnade sig och regnet vräkte ner innan jag fann leden och hade lämnat de sista stugorna. Jag tryckte mig tätt intill en igenbommad stuga tills ovädret gett med sig.

Två timmar senare lyste solen från en blå himmel.

Mitt första mål var ett sammanflöde av två små jokkar som låg drygt en mil bort. För fyrtio år sedan var leden inte namngiven och vi mötte få andra vandrare då. Nu hade den fått ett namn och jag hade därför räknat med att se många fler vandrare den här gången.

Mängden mogna hjortron utmed leden gav hopp om att det kanske fortfarande var få vandrare som använde leden.

Glädjande nog mötte jag inga andra personer den första dagen. Leden var lika otrampad och lika dåligt underhållen som förr i tiden.

Efter cirka en mils vandring vek jag av från leden och gick mot sammanflödet. Det var större och med mer vatten än jag mindes. Jag hade en ganska klar bild av var vi tältade förra gången men även där var minnet inte så bra. Då tältade vi nära lilljokken men nu hittade jag inte den tältplatsen. Istället slog jag upp tältet en bit bort men med sammanflödet inom synhåll.

Flugspöt tacklades och därefter betraktade jag fiskevattnet en tag för att se om det fanns några insekter och om någon fisk vakade, det vill säga åt insekter på eller precis under vattenytan. Tyvärr var det ont om insekter och vak. Jag knöt på en klassisk ”pheasant tail nymph” och direkt fick jag ett par öringar på två-tre hekto som jag försiktigt släppte tillbaka. Sen högg en betydligt finare fisk.

Två gånger försökte fisken gå ner i strömmen nedanför höljan. Det hade varit svårt att följa efter och därför var jag tvungen att sätta hård press på fisken. Det gjorde att den istället simmade in bakom videbusken längst till höger i bilden nedan. Där fastnade såklart linan. Jag minskade pressen, väntade och hoppades på att fisken själv skulle dra loss linan från busken. Det gjorde den båda gångerna vilket var väldigt turligt.

Så småningom kunde jag försiktigt bogsera in en vacker öring på grunt vatten. Där fotograferade jag den och lossade flugan. Jag blötte händerna i vattnet för att mina torra händer inte skulle skada öringens omgivande slemskikt. Sedan flyttade jag den långsamt till ett vattendjup som täckte hela fisken så att den kunde ha ryggen upp och var vänd mot strömmen. När den var vänd mot strömmen fick den hela tiden syrerikt vatten. Där höll jag den så pass länge att jag var säker på att den hade återhämtat sig. Det blev kallt om händerna i det kyliga vattnet. Ett tag betraktade jag öringen innan den simmade ut i höljan igen.

Det är viktigt för mig att släppa tillbaka fisk på ett så skonsamt sätt som möjligt. Jag försöker undvika att ta upp fisken ur vattnet och lossar kroken med hjälp av en peang, en långsmal tång som man kan sticka in i munnen på fisken. Med den får jag bra tag i flugan och kan trycka flugan i motsatt riktning som den sitter fast, vilket oftast är inåt i fiskens mun. Sedan stöttar jag fisken tills den har kommit över den värsta mjölksyran. Jag måste använda långsamma rörelser för att inte skrämma fisken, annars kan den bli rädd och simma iväg innan den återhämtat sig.

Lite längre uppströms sammanflödet fanns ett utlopp från en sjö. Där hade jag för fyrtio år sedan på en av de största fiskarna som hittills har tagit min fluga. På bilden nedan syns strömmen som utgjorde själva utloppet. Fisken gjorde som den ville. Den simmade ner en bra bit i selet och till motsatta sidan där det fanns ett gäng stenar, där lossade den.

Det blev några öringar i strömmen men ingen riktigt stor. Nedanför strömmen kom ett sel och därefter smalnade selet av. Där stannade jag lite ovanför det avsmalnande partiet. När min fluga gled över den smalaste delen blev det ett jätteplask i närheten av flugan. Fisken tog inte flugan utan jag tror snarare att den blev rädd. Det hade varit roligt att veta hur stor den fisken var.

Efter en god natts sömn och frukost följde jag lilljokken nedströms min tältplats. Jokken bildade ett sel där vattnet flöt stilla fram. Där simmade ett gäng halvkilos öringar och åt sporadiskt av insekter som låg på ytan. Jag bara njöt av synen. Det fanns ingen bra möjlighet att landa en fisk där. Det var cirka två meter djupt precis intill den höga strandbrinken.

Dag 2 – vandring till storjokken

Efter den lilla fisketuren nedströms tältplatsen återvände jag och packade ihop alla prylar i ryggsäcken. Sedan gick jag till leden och fortsatte min vandring på den. En kilometer senare korsade ett fyrhjulingsspår leden. Sådana spår fanns inte för fyrtio år sedan. De människor som åker fyrhjulingar i fjällnaturen måste sakna all känsla och omtanke för den. Vilken förstörelse! Spåren kommer finnas kvar tills nästa istid.

Leden gick parallellt med en sjö under drygt två kilometer. Halvvägs utmed sjön passerade jag två vandrare som hade tagit matrast nere vid sjön. Landskapet varierade mellan fjällbjörkskog och öppna myrar där jag stannade och åt hjortron på flera ställen. Solen sken och det var högsommarvärme. Jag lämnade den stora sjön bakom mig och efter någon kilometer skymtade en mindre sjö genom björkskogen. Snart skulle jag lämna leden och styra kosan mot storjokken. Leden passerade en liten jokk som rann ut i den lilla sjön, där pausade jag och åt lunch. Efter måltiden njöt jag en stund i solen. Då kom de två vandrarna jag sett förut. Jag satt tre meter vid sidan om leden men de såg mig inte, båda stirrade ner på marken. -Hej, sa jag, när de var i höjd med min plats. De hajade till, stannade och vi hade en trevlig pratstund, innan de gick vidare. Bland annat berättade de att deras tur skulle pågå i fyrtiofem dagar och genast kändes min åtta dagars tur inte särskilt lång.

Efter lunchrasten lämnade jag leden och styrde kosan mot nordost. Två kilometer bort hägrade storjokken. I området mellan mig och storjokken låg fem små sjöar. Jag tog sikte på en punkt på ett kalfjäll långt bort för att kunna hålla riktningen. Jag sökte mig till öppna myrar som var lättvandrade såvida det inte växte tät vide. Ett område var väldigt stenigt vilket jag rundade för att minimera skaderisken. I den typen av terräng är det ofta gott om håligheter i marken som kan vara svåra att upptäcka. Jag hade fiskat på ett flertal ställen i storjokken både uppströms och nedströms platsen som var mitt mål för dagen, men just här hade jag aldrig varit.

Jag tänkte tillbaka på den mörka kvällen i vintras då jag låg i sängen och tittade på satellitbilder och till min förvåning upptäckte ett kort parti med forsar i storjokken som såg helt underbara ut för fiske. Flera kilometer nedströms och uppströms flyter jokken stilla och i mycket djupa sel. Efter den upptäckten tog det flera timmar innan jag kunde komma till ro och somna.

Jag var spänd på hur det skulle se ut och framme vi storjokken kunde jag nöjt konstatera att det var ännu bättre än jag hade drömt om. Det var fem korta forsar med små lugna partier mellan. Men det var svårt att hitta en tältplats, till och med för mitt lilla enmanstält. Till slut fann jag en liten plan plätt högst upp på en liten kulle.

Fisket lockade men först tältresning och iordningställande av liggunderlag samt sovsäck. Därefter tog jag fram min lilla lätta fiskeryggsäck och flugspöt. Strax nedanför min tältplats mynnade den nedersta forsen i ett flera kilometer långt sel. På avstånd tornade stora regnmoln upp sig.

Det högg öringar på alla ställen där forsarna mynnade ut i lugnare partier. En öring rusade uppför forsen förbi mig utan att jag kunde rubba den i den starka strömmen. Sedan for den runt i poolen ovanför och rusade därefter ner för strömmen igen, förbi mig, ner i poolen där den tog flugan. Så småningom kunde jag ta in den, försiktigt lossa flugan och hålla den tills den simmade ut i storjokken igen.

Inga vak efter insekter syntes, vilket inte var konstigt eftersom det knappt fanns några insekter. Inte ens mygg som det vanligtvis brukar myllra av. Jag kan inte minnas att jag ens varit i närheten av så få mygg i fjällen som den här sommaren. Kanske var det en förklaring till att öringarna var ganska smala.

Molnen i öster mörknade mer och mer, samt kom sakta närmare. Men de rörde sig också norrut vilket gjorde att jag slapp det som såg ut som ett kraftigt ösregn.

När solen närmade sig horisonten var himlen nästan helt molnfri.

Mitt i natten kom kylan, dimman lyfte från vattnet och skapade magi.

Dag 3 – vilodag

Nästa dag vaknade jag upp till ännu en fin sommardag. Min frukost bestod av havregrynsgröt med knäckebröd och te. En typisk standardfrukost för mig i fjällen.

Kristallklart och väldigt gott vatten kändes lyxigt.

Överallt i strömmen var botten helt täckt av gröna alger.

På vägen till den översta forsen intog jag hjortron till frukost-efterrätt.

Ovanför den översta forsen fick jag några öringar. Nedströms gjorde jokken två kraftiga krökar. Där var det djupt och med riktigt stora stenar på botten.

I bortre delen av den andra kröken stod också några öringar.

På kvällen började jag fisket där forsen, nära tältet, mynnade ut i selet. Det dröjde inte särskilt länge tills en fin öring tog nymfen. Precis när jag närmade mig med peangen för att lossa flugan knyckte öringen till och den smala peangen spetsade fisken strax bakom gällocket. Så snopet och trist. Jag avlivade omedelbart öringen eftersom den antagligen inte skulle överleva.

Det blev ett kort kvällsfiske. Istället satte jag igång att rensa och tillaga fisken. I ryggsäcken fanns lite folie ifall det skulle behövas. En liten bit ifrån kanten, där forsen slutade, låg en stor hög med lagom stora pinnar. Troligtvis hade en vattenvirvel skapat högen vid högvatten. Pinnarna var kruttorra och det blev enkelt att göra upp eld och få till en fin glöd där fisken sedan stektes. Nedanför den högsta strandlinjen, intill pinnhögen, fanns en bra plats för elden. Efter nästa högvatten skulle inga spår efter elden finnas kvar.

Fisken smakade bra och jag blev proppmätt.

Dag 4 – vandring till övre delen av storjokken

Nästa dag packade jag ryggsäcken igen och vandrade vidare. Mitt mål var samma jokk, fast cirka åtta kilometer uppströms. Sedan tidigare vandringar visste jag att det skulle löna sig att inte följa jokken utan istället gå tillbaka två kilometer till ledan, följa den och sedan gå ner till jokken igen. Utmed jokken var det bitvis väldigt högt och svårgenomträngligt vide och sankt.

Även nu blev mitt vägval de öppna och lättgångna myrarna. Mellan myrarna tog jag kortaste vägen genom fjällbjörkskogen. Ännu en dag med härlig sommarvärme. Det blev en svettig vandring uppför mot leden. Men jag gillar värme och en fördel när man vandrar själv att det spelar ingen roll hur illa man luktar, ingen annan behöver ha ont av det. En annan stor fördel är att man kan göra allt i sin egen takt. När jag fiskade tog jag det väldigt lugnt. Jag kunde sitta och titta på vattnet en lång stund innan jag började fiska och jäktade inte vidare till nästa fiskeplats. Den här turen ville jag använda vandringsdagarna som träningspass inför höstens orienteringstävlingar och höll därför ett hyfsat tempo utan särskilt många raster.

Fjällbjörkskog påverkad av fjällbjörkmätare.

Innan jag lämnade leden ville jag njuta en stund av utsikten över jokken i dalen. För fyrtio år sedan hittade vi ett bra vägval ner till jokken. Jag hade för mig att vi då höll åt väster men jag gick nog inte tillräckligt långt västerut ty jag hamnade i ett blött och risigt område innan jag till slut nådde fram till jokken.

Det såg ut som jag mindes det med den stora skillnaden att för fyrtio år sedan fanns det inga spår efter något tält eller eldstad. Nu hade nyligen ett gäng fiskare varit där. De hade lekt scouter och byggt en torkställning.

Dessutom hade man byggt en gedigen rök. Ingången till röken, där elden hade varit, började vid stenen ända nere vid vattnet. Sedan ledde en lång gång under stenar fram till mynningen, där fisken hade legat på ett galler av kvistar. Antagligen hade någon typ av påse legat över träställningen och hållit kvar röken.

Naturen är till för alla men det är långt ifrån alla som har där att göra. Den typen av människor som till exempel i det här fallet bygger torkställning, rök och stor eldstad utan att röja bort spåren efter sig innan de tar helikoptern hem tycker jag ska stanna hemma och bygga på sin tomt istället. Sedan kan de åka till butiken och köpa fisk till sin rök. Det måste inte vara så men troligtvis har man rökt fisk och tagit med den i helikopter hem. Jag tycker det är helt okej att flyga men inte att ta med fisk hem. Vattnen i fjällen är ganska känsliga och det är helt i sin ordning att ta upp så mycket fisk man vill äta på plats, men om många även tar med fisk hem då kan det ta lång tid innan ett fint fiskevatten återhämtar sig. Om många idkar rovfiske, då kan det gå så långt att man tvingas stänga vatten helt från fiske för ge det en chans till återhämtning. Tyvärr inte helt ovanligt.

På den här platsen hade jag och en fiskekompis ett fantastiskt fiske då vi besökte den för drygt fyrtio år sedan. Vi fick mycket fisk, både öring och röding. Ingen fisk var under halvkilot. Nu var jag spänd på hur fisket skulle vara. Med tanke på hur tältplatsen såg ut, hade ett gäng fiskare varit där alldeles nyligen. Om de hade varit kvar när jag kom då vet jag inte var jag tagit vägen. Det fanns inte några andra bra alternativ i närheten. Min förhoppning på fisket hade sjunkit. På kvällen hade jag ändå ett trevligt fiske med många hugg, men den största fisken låg nog på cirka halvkilot.

Dag 5 – vilodag

Efter frukost provade jag fisket men det var ingen fart på fisken. Vädret var fortfarande fint men det hade börjat blåsa. Jag spenderade många timmar med att bara sitta och titta ut över jokken. Ett tag studerade jag en liten gnagare som höll till i den byggda röken. Den kanske hittade lämningar efter fisk eller små rötter som blivit tillgängliga. Jag hade tänkt riva röken och återställa naturen men i och med att gnagaren höll till där fick röken vara kvar. Plötsligt kom en havsörn flygande på låg höjd över jokken och försvann österut. En härlig naturupplevelse. Vi såg örn även för fyrtio år sedan och då såg vi också många älgar. På en av turerna såg vi tretton älgar. En av älgtjurarna var tämligen orädd och en annan tjur var väldigt stor, kanske den största jag sett i Sverige. Det här året såg jag ingen älg över huvud taget vilket var lite sorgligt.

Till lunch blev det ett frystorkat mål mat.

På eftermiddagen gick jag runt i närheten av tältet och fotograferade olika fjällbjörkstammar.

På kvällen hade jag ännu ett trevligt fiske men inga stora fiskar.

Dag 6 – vandring till rödingsjön

Så var det dags att vandra vidare och lämna storjokken för den här gången. Jag vandrade upp mot leden och korsade den. Fortsatte uppför i en dal.

Jag passerade högsta punkten i dalen och efter ett tag kunde jag se sjön jag vandrade utmed under dag 2. Sedan gick vandringen utmed en fjällsida mot söder. Vädret försämrades och det blev molnigare samt blåste en del.

I lä av en stor sten värmde jag min lunch.

Efter ytterligare några kilometers vandring kom jag in i ett besvärligt område. Det var småkuperat och stenigt vilket gjorde det svårt för mig att göra bra vägval eftersom jag inte såg hur terrängen såg ut. Här gick jag och min fru en gång i tiden men jag hade glömt hur besvärligt det var. Sjön som var mitt mål låg i riktning mot den högra delen av fjället till vänster i bilden nedan. Till vänster i bilden syns även en jokk som jag skulle vada över. Min plan var att vada över den om drygt en kilometer men jag styrde kosan mot jokken istället eftersom det såg betydligt mer lättvandrat ut på andra sidan.

Turligt nog fanns det ett ställe där det gick att vada över, där var jokken bredare och vattnet grundare . På andra sidan var underlaget rena rama motsatsen till stenlandskapet jag nyss lämnat.

Fjällabb, ljungpipare och rödbena hördes över fjällheden.

När fjällsjön som var målet för dagens vandring kom inom synhåll syntes en båt med två fiskare på sjön. Då bestämde jag mig istället för att slå upp mitt tält vid en mindre sjö intill. Enligt kartan låg det en renvaktarstuga vid den stora sjön och det var inte förvånande att det höll till fiskare där. Det är mycket vanligt att renvaktarstugorna hyrs ut till sportfiskare och sportfiskestugor vore ett mer passande namn.

Jag hittade en fin tältplats vid den mindre sjön. Där fick jag en fin röding på spinn för fyrtio år sedan och därför kändes det som ett bra alternativ till den större sjön.

På kvällen fiskade jag en stund i den lilla sjön och hade en röding som simmade efter flugan, men den högg inte.

Dag 7 – vandring till vattenfallet

På morgonen sken solen igen och jag kunde vädra mina prylar innan de packades ned i ryggsäcken.

Hela vandringen gick parallellt med en jokk. Terrängen utmed vattendraget var lättvandrad och på backen växte många blommor, bland annat den ståtliga Kung Karls spira.

Berget i och vid sidan om jokken bestod till stor del av skiffer och på sina ställen hittade jag vackra mönster.

Fjälljokk med botten av vackra bergarter

När jag och min fru vandrade utmed jokken för fyrtio år sedan lyfte plötsligt sju örnar och därefter kom en järv springande över fjällheden efter att den hade passerat jokken.

Vädret blev succesivt sämre under dagen och sent på kvällen började det blåsa och regna. Sista kilometrarna vek min rutt av från jokken något och vände upp mot ett pass mellan två fjäll. Den sista biten var besvärlig med puckelpist och mycket ris på marken. När jag kom fram till den led jag skulle vandra på dagen efter, slog jag upp tältet. Normalt sett vill jag inte tälta precis intill en led men vädret var uruselt och jag var väldigt sliten. De två senaste dagarnas vandringar hade varit två tuffa träningspass, precis som jag hade tänkt mig. Jag lade stenar på de mest vindutsatta tältpinnarna. Stenarna lade jag tillbaka innan jag vandrade vidare dagen efter. Nära tältplatsen fanns ett fint vattenfall men det blev inga bilder på det på grund av den hårda blåsten.

Dag 8 – den sista vandringsdagen

Regnet hade upphört under natten men det blåste fortfarande.

Då och då lyste solen genom öppningar i molntäcket och fina solfläckar for över landskapet.

Sista dagen följde jag en led fram till min slutdestination som också var den plats där jag startade min vandring. Trots att det bara var att följa leden tyckte jag om att ha kartan framme och hålla reda på var jag befann mig. Jag hade en tryckt fjällkarta hemma vilken användes vid planeringen av turen. Men med mig hade jag A3 utskrifter från Lantmäteriet och två kartfodral i plast. En tryckt karta hade varit stor och otymplig.

Efter drygt en vecka hade lite fjällskägg vuxit ut.

Sammanfattningsvis hade det varit en fin tur. Överlag mycket fint väder, bra fiske, vackra landskap och nästan inga mygg.

Fotoutrustningen utgjordes av en kompaktkamera Sony RX100 IV, fyra batterier, två minneskort på 32 GB vardera och ett litet jobo ministativ typ gorillapod som bara vägde 33 gram.

Vandring i Värmland

Första veckan på semestern vandrade jag och min fru dagsturer i Värmland. Vi bodde i två olika stugor, tre nätter strax utanför Kristinehamn och fyra nätter mellan Torsby och Hovfjället. Båda stugorna var fina, prisvärda och stugvärdarna var mycket trevliga.

Kristinehamn

När vi installerat oss i stugan och stugvärden bjudit oss på kaffe med smörgås och kaka, åkte vi till Picassostatyn som ligger strax söder om Kristinehamn. På återvägen stannade vi till vid en fin badplats och njöt av det varma vattnet i Vänern. Det var faktiskt det varmaste badet för mig i sommar och när jag badat i Vänern förut har det alltid varit svinkallt.

Naturreservat Nötön-Åråsviken

I naturreservatet finns tre leder, Prästöleden, Nötöleden och Arskogsleden. Vi vandrade de två förstnämnda.

Prästöleden

På Prästöleden passerade vi först Linsöstugen, där det såg ut som att man kunde övernatta om man velat det. Sedan gick vi till östra udden och där såg vi en havsörn. Längst söderut på leden heter området Prästudden. Ett vackert område med många fina ekar i ett öppet landskap.

Nötöleden

Första och sista delen på Nötöleden är samma. Vid ledens delning valde vi att först gå öster ut. Delvis gick stigen genom fina alkärr och ganska tät lövskog. Leden vände sedan söder ut och därefter åt väster mot Österstugan. Vid stugan som ligger mitt på halvön finns det några ängar. Leden fortsatte väster ut mot Hästudden. Här ändrade skogen karaktär och övergick till gammal granskog. Framme vid udden öppnade skogen upp sig och det var en vacker udde som såg ut att vara en perfekt tältplats för paddlare eller vandrare. Efter udden vandrade vi norrut till delningen och samma väg åter till bilen.

Sammanfattningsvis var det ett flackt område med trevliga leder och fin skog. Jag lyckades emellertid inte ta en enda bild värd att visa. Vi såg inga andra människor och heller inga andra bilar på reservatets parkeringar.

Vandring på öar och fotografering av lavar

Vi ställde bilen på parkeringen avsedd för Picasso statyn och gick den korta biten till bryggan, där båten låg förtöjd, som skulle ta oss till Vålön. Överfarten till Vålön tog bara 10 – 15 minuter och där vi gick iland låg två badplatser. Vi vandrade leden söderut mot Kalvön och när vi gått över bron till Kalvön var vi inne i Sibberöns naturreservat. Vi fortsatte mot nästa ö, Sibberön. Där gick vi ut på Västra Lakholmsudden som längst ut bestod av kala klippor. Solen sken och en svag vind smekte över Vänerns vatten. Vi stannade på udden och njöt av vistelsen. Min fru löste korsord och jag letade motiv. På vissa klippor och stenar växte fina lavar och jag roade mig med att ta bilder på olika mönster.

Innan vi vandrade tillbaka gick vi ut på Östra Lakholmsudden. Vi hade gott om tid tills båten skulle avgå och vi passade på att bada vid en av stränderna nära båtbryggan.

Sandgrund med Lars Lerin

En dag när väderprognosen spådde regn åkte vi till Karlstad och tittade på Lars Lerins konstverk på Sandgrund. Som jag har skrivit i tidigare inlägg kan konst vara en utmärkt inspiration och utvecklande för oss fotografer. Förutom konstupplevelsen utspelade sig ett drama i utställningslokalen. Plötsligt hördes en kraftig smäll från krossat glas när ett stort verk föll i golvet. Kraschen följdes av höga upprörda skrik från en besökare som hastigt lämnade lokalen. Jag befann mig i andra delen av rummet och såg inte vad som hände. Området med glas på golvet spärrades av och sedan kom en av personalen bärande på själva konstverket som såg ut att ha överlevt kraschen. På golvet syntes ett spår av blodstänk som gissningsvis kom från personen som lämnade lokalen.

Torsby

Hovfjället

När vi hade anlänt till stugan norr om Torsby åkte vi till Hovfjällstoppen och vandrade en kort kvällstur förbi Trekantmyren, Giljankorset och Dammen. Vi hade planerat att gå den längsta leden, som var cirka 12 km, tre dagar senare. Det blev tyvärr inte som vi hade tänkt oss på grund av en punktering i slutet av vistelsen.

Ängenleden

Sydväst om Torsby finns Ängenleden som går runt Ängsjön. Leden är sjutton kilometer och det är ingen naturupplevelse förutom cirka 150 meter som går genom ett litet naturreservat med orörd skog på Flisåsberget. Resterande 16850 meter går genom plantage i olika stadier eller över kalhyggen. Låten ”Ack Värmeland du sköna” bör skrivas om till ”Ack Värmeland du kalhuggna” för att göra Värmland rättvisa. För den kultur- och historieintresserade fanns det många intressanta berättelser att ta del av på leden som passerade många gamla torpgrunder med infotavlor. Dessutom fanns det två områden med gamla fångstgropsystem. Jag valde att inte bära med kamera och stativ vilket efteråt visade sig var rätt beslut. Däremot tog jag bilder med mobilen.

Sundsbergsleden i Sunne

Leden startar och slutar vid Selma Spa. Det var svårt att förstå var man fick parkera men bortanför parkeringen för Selma Spa fanns en liten parkering där det var tillåtet att stå med bilen.

Vi gick leden medurs och i början vandrade vi genom några fina partier med granskog. Även denna gång gick vi på hyggen och i plantage. Vissa delar hade nyligen blivit gallrade. Det fanns dock några områden med fin natur och dessutom en fin utsiktsplats.

Gultberget

Sista dagen skulle vi ha vandrat en lång led runt Hovfjället men som jag skrev tidigare gick det om intet på grund av en punktering. Istället gick vi till ett naturreservat som låg på lagom avstånd från stugan, eftersom bilen var på verkstad den dagen.

På väg till reservatet passerade vi några ödehus. När jag ser sådana hus hus väcks frågor som vem som bott där, hur var deras liv och när bodde någon där senast.

I reservatet hittade vi den största rotvälta jag hittills sett.

På reservatets infotavla hade vi läst om en fjäril, Pantermätare, som bara förekommer i Värmland och Skåne. Min fru lyckades få syn på fjärilen vilket var kul och intressant. Jag hade bara en normalzoom och därför är bilden nedan kraftigt beskuren. Jag undrar om fjärilen förekommer i helsvarta varianter, annars har den som gett namn åt fjärilen förmodligen aldrig sett en panter. Ett lämpligare namn kanske skulle varit Leopardmätare eller Jaguarmätare.

Höga Kusten dag 7, den sista dagen på resan.

Vi steg upp tidigt och när vi lämnade stugan skingrades dimmorna över Docksta gamla kyrka.

Skuleskogens Nationalpark

Vi parkerade bilen vid entré väst och gick mot Norrsvedjebodarna. Det var en fin vandring genom orörd skog, under förutsättning att en blundade för Naturvårdsverkets härjningar i nationalparken. Tyvärr tyckte jag att den fina skogen var ganska tråkig och ointressant att fotografera från leden. Därför roade jag mig med att fotografera Naturvårdsverkets härjningar istället. Det verkade som om ett absolut krav på Naturvårdverkets anställda var att de skulle ha utbildning som skogshuggare.

Jag förstår att det ibland måste ha varit nödvändigt att röja undan träd som fallit över leden. Men det skulle höja min naturupplevelse om ett och annat träd legat kvar över leden, även om jag hade varit tvungen att lyfta på benen. Dock skulle en bryta av kvistar på träden precis vid leden för att inte vandrare skulle välja att gå runt trädet, då det i så fall skulle ha ökat slitaget. Det fanns några leder som var anpassade för rörelsehindrade och på dem var det givetvis nödvändigt att såga bort alla nedfallna träd. Jag skulle även önska att det fanns ett verktyg som gjorde det möjligt att splittra de kapade ändarna på de träd som var tvungna att sågas itu. Då skulle det se mer naturligt ut.

Norrsvedjebodarna

När vi kom fram till Norrsvedjebodarna låg alla övernattande besökare fortfarande och sov. Där förstod jag anledningen till varför alla träd var kapade. Nationalparkens onyktra och festande besökare skulle ha snubblat och fått blåmärken på knäna om det hade legat träd över lederna. Då skulle Naturvårdsverkets överhuggare riskera bli stämda.

Vi hade planerat att äta frukost vid Norrsvedjebodarna men valde att fortsätta till den närbelägna sjön, med det roliga namnet Skrattaborrtjärnen.

Efter frukosten vandrade vi samma väg tillbaka och på hemvägen tog vi svängen om Långtjärnhällorna samt en led anpassad för rörelsehindrade.

Skuleskogens nationalpark entré syd

När vi tidigare i veckan vandrade från entré syd låg det spänger lång väg. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur många normalstora kalhyggen allt virke som använts i nationalparken hade genererat. Det var lite makabert att en skyddad skog hade orsakat kalhyggen någon annan stans. Men det låg förmodligen i linje med Naturvårdsverkets exploateringsstrategi.

Den sista delen gick leden utmed Kälsviken och där tog jag också bilder på träd.

Vi hade även den stora turen att få se och höra Naturvårdsverkets medarbetare jobba med naturvård inne i parken.

Det har nog inte varit en lätt gränsdragning mellan att skydda naturen och att göra den lättillgänglig för besökare. Jag skulle önska att Naturvårdsverket eller varför inte kalla det Naturvanvårdsverket istället, hade satsat mer på att skydda naturen än att att göra den lättillgänglig jämfört med vad som är gjort hittills.

Under två dagar i Skuleskogens Nationalpark såg vi totalt två ekorrar, inga andra djur. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att all jakt är förbjuden i våra Svenska nationalparker. Tyvärr känner jag inte till en enda svensk park där ett helt ekosystem är skyddat. I det avseendet är Sverige ett u-land när det gäller naturskydd.

Höga Kusten dag 6

Ön Trysunda

Första båten till Trysunda avgick från Köpmanholmen klockan nio. Vi kom fram till Trysunda drygt trettio minuter senare. Båten lade till i en vik kantad av fina sjöbodar. Innanför bodarna låg små bostadshus. Det gamla fiskeläget, med sitt kapell från 1654, var ett litet och pittoreskt samhälle.

Vi började med att gå upp på en liten kulle strax öster om fiskeläget och tog bilder över viken med sjöbodar.

Sedan vandrade vi upp till ett utsiktsberg och där fikade vi.

Sedan gick vi runt östra delen av ön. Vi kom först till Storviken, en strand fylld med stenar i olika storlekar samt en del klippor. Där hade jag gärna fotograferat i ett fint morgon- eller kvällsljus. Nu var det istället ett stenhårt ljus från en blå himmel. Jag provade lite med ett gråfilter och tog bilder som jag annars inte hade tagit ifall jag varit där enbart för att fotografera. Då hade jag som sagt fotat tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Reflexerna i vattnet gjorde att bilderna blev lite annorlunda.

Vatten sköljer över stenar på strand som finns på Trysunda, Höga Kusten.

Vatten skäljer över stenar på strand som finns på Trysunda, Höga Kusten.

Stenar på klippa på Trysunda, Höga Kusten.

Nästa vik vi kom till var en fin badvik och där fanns det en del båtar med människor som åkt dit för att bada. Efter det gick vi till en liten göl med näckrosor. Där hittade jag inget motiv. Vi följde norra stranden västerut och passerade en del båtar och tält på stranden. Hela ön är ett naturreservat och ändå fick man tälta. Det kändes lite ovant med alla tält eftersom det i Bohuslän inte är tillåtet att tälta på det viset.

Det var en vacker ö och den som vill åka dit för att fotografera kan bo på ett vandrarhem. Under vintern lär det endast bo två personer på ön.

Höga Kusten dag 5

Vi inledde dagen med sovmorgon och sedan tittade vi på olympisk damhandboll. Sverige vann sin kvartsfinal mot Korea med 39-30. Därefter sprang jag en löprunda på tio kilometer och under tiden köpte min fru jättegoda chokladpraliner i Docksta för tjugo kronor styck. Det kan tyckas dyrt men de var verkligen goda.

Docksta gamla kyrka

På eftermiddagen stannade vi till vid Docksta gamla kyrka. Den var stängd och vi beskådade den från utsidan. Jag tyckte mig se en utomjording på en av väggarna.

Vårdkullberget

På kvällen gick vi upp på Vårdkullberget som låg nära Docksta. Min fru hade med sig något att läsa och efter det tänkte hon plocka blåbär. Det gjorde att jag kunde fotografera och ha gott om tid på mig.

När vi vandrade var jag annars tvungen att fatta snabba beslut när jag ville fotografera. Därför hade jag alltid kameran på ett stativ som jag bar på axeln. Då kunde jag snabbt sätta upp stativet och ta en bild. Jag hade bara ett objektiv med mig på resan, ett normalzoom 24-105 med bländare 4.

Det var härligt att i lugn och ro gå omkring på berget och leta motiv. Solen var ännu lite för stark och därför började jag på skuggsidan av berget. Jag letade efter döda träd och fina mossor samt lavar. Eftersom mossan var kruttorr undvek jag att trampa på den och det gällde att se sig för. Jag ville inte förstöra mossan genom att gå på den.

Lavar på klippa, Vårdkullberget, Höga Kusten.

Död tall på Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

Tallskog på Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

Jag försökte hålla koll på solen och när den stod lite lägre drog jag mig uppåt toppen på berget.

Död tall i motljus på Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

Solens strålar på tall på Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

När solen hade gått ner avslutade jag kvällen med fotografering på ett klapperstensfält. På väg mot bilen hittade jag min fru som hade plockat ett par liter blåbär som vi njöt av på frukosten dagen efter.

Död tall på klapperstensfält, Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

Höga Kusten dag 4

Handboll

Tidigt på morgonen tittade vi på de svenska handbollsherrarnas kvartsfinal i OS. Tyvärr förlorade Sverige matchen knappt mot Spanien med 31 – 32.

Rotsidans naturreservat

På morgonen parkerade vi bilen på reservatets parkeringsplats och följde en stig åt sydväst. Efter cirka femhundra meter kom vi ut på flacka klippor vid havet. Klipporna är cirka femtio meter breda och sträcker sig fyra kilometer utmed kusten. På några ställen låg det klapperstensfält. Vi vandrade på klipporna mot sydväst. Tyvärr, för fotograferingens del, lyste solen starkt från en molnfri himmel men det var ett härligt vindstilla väder att vandra i. I fint morgon- eller kvällsljus går det nog att ta bra bilder på klipporna. Jag tog några bilder på klippor och en del bilder på fågelbajs.

Vid sydvästra änden av reservatet fikade vi och sedan gick vi tillbaka samma väg. När vi kom i höjd med parkeringen var det många människor på klipporna, på morgonen var vi ensamma där. Vi fortsatte mot det lilla samhället Barsta och efter ett tag lämnade vi klipporna och följde en stig genom skogen fram till Barsta. Där åt vi middag och återvände sedan till bilen.

Stortorget och utsikt över Häggvik

Vi parkerade bilen vid friluftsmuseet Mannaminne. Där följde vi en grusväg genom Mannaminne uppför en backe. Efter cirka 200 meter kom vi fram till Minoriteternas kapell och där gick det en stig åt höger som ledde upp till utsiktspunkten Stortorget. Därifrån hade vi en fin utsikt över Häggvik.

Norrfällsviken naturreservat

När vi kom fram till Norrfällsviken verkade det som om vi skulle köra genom incheckningen till en stor camping vilket kändes lite underligt. Min fru gick in till incheckningen och frågade. Hon fick svaret att vi skulle bara fortsätta genom incheckningen och rakt fram tills vi kom till ett servicehus, där fanns en parkering för naturreservatet. Från parkeringen vandrade vi ut på udden där det fanns fina klapperstensfält och en del fina torrakor.

Vridna döda tallgrenar och klapperstensfält i bakgrunden

Längst ut på udden fanns en plattform att gå upp på och därifrån syntes tydliga strandvallar på ett stort klapperstensfält.

Klapperstensfält i Norrfällsviken, Höga Kusten.

Höga Kusten dag 3

Skuleskogens nationalpark

Vi parkerade bilen vid södra entrén och vandrade åt nordost på Höga Kusten-leden mot Slottdalsskrevan. Efter ett tag delade sig leden och vi valde en avstickare till höger upp över Slättdalsberget. Det var ett vackert och öppet landskap som också bjöd på fin utsikt över öar och hav. Strax innan vi kom fram till Slottdalsskrevan vände leden nerför berget i en ganska brant del och sammanstrålade sedan med Höga Kusten-leden igen.

Slottdalsskrevan

När vi kom fram till skrevan var vi helt själva men efter en stund kom två traillöpare från motsatt håll och efter ett par snabba bilder förvann de söder ut. Skrevan var stor och imponerande. Jag tänkte på hur många bilder det måste ha tagits av skrevan genom årens lopp och insåg att det inte skulle gå att ta några unika bilder. En trappa ledde ner i skrevan och vid sidan om den stod en buske. Det blåste till lite ibland och vinden rörde om i busken. Jag satte på ett gråfilter som förlängde slutartiden och hoppades på lite mer vind. Ett par exponeringar blev det när bladen rörde sig och sedan gick jag ner i skrevan.

Min fru upptäckte att någon kreativ person hade målat en glad gubbe på en ledmarkering i skrevan.

Smily i Slottdalsskrevan i Skuleskogens nationalpark, Höga Kusten.

Vi gick genom skrevan och följde leden mot sjön Tärnättvattnen. Framme vid sjön fikade vi och njöt av utsikten över sjön. Vid sjön låg en raststuga och i området norr om sjön var det tillåtet att tälta. Där låg ett antal tält och en del vandrare låg nog fortfarande och sov medans andra höll på med frukost samt morgonbestyr. Vi rundade sjön och följde en led åt sydost. Leden gick genom ett vackert halvöppet klipplandskap med tallar för att sedan gå in i en tätare skog. Där den tätare skogen tog vid stod en död tall och eftersom jag inte kan motstå döda träd tog jag en bild på trädet.

I skogen såg vi ett antal stora gravrösen som syntes tydligt från leden. Dessa hade förmodligen legat vid havet när de byggdes en gång i tiden. Efter cirka 300 meter kom vi ner till Bottenhavet och följde stranden tillbaka mot parkeringen.

Rötter

Under vår tur fotograferade jag rötter på några ställen. Alla vandrares skor hade slitigt bort det som en gång funnits på rötterna och kvar fanns ett fint mönster av rötter och stenar. Resan blev lite billigare eftersom jag kunde göra avdrag för de bilderna. 🙂

Olympiska Spelen

Efter morgonens promenad i Skuleskogen åkte vi till vår stuga och tittade när Sveriges fotbollsdamer spelade sin sista gruppspelsmatch mot Australien. Sverige vann med 1-0 och vann därmed sin grupp. Sedan åt vi lunch och sov gott.

Bönhamn

Framåt kvällen åkte vi till fiskeläget Bönhamn. Jag hade förväntat mig ett ställe med många turister, ungefär som Smögen på västkusten, men det var raka motsatsen. Lätt att hitta parkering, en helt ny fin allmän toalett vid parkeringen och få turister. Fiskeläget låg runt en liten vik som kantades av sjöbodar. Ett mycket vackert och lugnt ställe. Jag tog en del bilder på sjöbodarna dels utan gråfilter och dels med gråfilter. Bilderna utan filter blev bäst eftersom spegelbilden blev finast på dem.

På utsidan av hamnen hittade jag intressanta klippor med en vacker ansamling av fågelbajs samt en blomma som växte i en klippskreva. På bilden med fågelbajset fungerade det bra med ett gråfilter som förlängde exponeringstiden och gav havet ett lugnare intryck vilket lyfte fram klipporna.

Höga Kusten Dag 2

Skulebergets naturreservat

Vi parkerade vid Naturrum Höga Kusten, vid Skulebergets östra fot. Det fanns flera leder att välja bland, vi valde Grottstigen upp till toppen. Stigen var tidvis brant och stenig.

Kungsgrottan

Halvvägs gick en avstickare till Kungsgrottan som fått sitt namn efter Karl XI som besökte grottan i slutet av 1600-talet. Jag fotograferade grottans tak och väggar som hade fina mönster.

På toppen var det många turister. Det gick att åka lift upp till Skuleberget. Vi fikade och gick sedan Kalottstigen runt toppen. På nordöstra delen fanns en utsiktsplats där man såg ut över Skuleskogens nationalpark och på västra delen fanns en utsikt över Docksta. Jag hittade några gamla träd på toppen som fångade mitt intresse.

Vridna tallar på Skuleberget, Höga Kusten.

Vi valde den Östra Bergsstigen ner. Den var inte så brant som Grottstigen. Stigen gick genom en fin skog till bergets fot och sedan avslutades turen på en bred och lättgången stig söderut till Naturrum.

Fäberget eller Bajsberget vid Docksta

På kvällen gick vi upp på Fäberget som är ett av bergen nära Docksta. På toppen fanns ett vindskydd vilket var upptaget av vandrare och runtomkring skyddet såg vi ett antal tält. Vi gick runt på berget och njöt av flera fina utsiktsplatser.

Det var tråkigt att se alla bajshögar och bajspapper som låg överallt. Jag höll hela tiden koll på var jag satte fötterna för att inte trampa i bajs. Detta var det värsta jag sett i den vägen och en oroande tanke for genom huvudet ”- Kommer vår allemansrätt att finnas kvar om detta breder ut sig?”. Jag döpte om Fäberget till Bajsberget. Jag rekommenderar alla som ska övernatta på Fäberget att ta med små plastpåsar likt hundpåsar och ta med sig sitt bajs och toapapper hem.