Sandödla

Förra helgen åkte jag till Strömstad och letade efter sandödlor. I Sverige har vi tre arter ödlor, kopparorm, skogsödla och sandödla. Kopparorm och skogsödla är vanliga och de har jag sett många gånger. Däremot hade jag inte sett sandödla tidigare och det var därför jag begav mig till Strömstad där det skulle finnas möjlighet att se den. Ödlan har status sårbar och enligt uppskattning ska det finnas 4000-8000 könsmogna individer i Sverige. Vädret var soligt och varmt för årstiden vilket ödlor brukar gilla. Väl på plats började jag leta systematiskt genom området. Efter en timme hade inte en enda ödla visat sig. Jag hade nästan gett upp när jag kom till det sista stället i området där de kunde vara. Det var en mycket brant backe glest bevuxen med träd som var svår att gå i. Plötsligt ligger där en ödla och solar sig. Jag kände mig nöjd över att ha fått se min första sandödla och sedan ville jag givetvis försöka ta bilder på den. Först fotograferade jag den i helfigur för att kunna kolla efteråt att det verkligen var en sandödla och sedan böjde jag mig långsamt närmare. När jag kommit nära ödlan tog jag fler bilder men det var svårt att stå stadigt i den branta backen. Plötsligt tappade ena foten taget och jag gjorde en liten hastig rörelse. Blixtsnabbt försvann ödlan in under en utskjutande björk. Det dröjde emellertid inte länge innan ödlan tittade fram igen.

Jag tog fler bilder allteftersom ödlan kröp längre ut från sitt gömställe.

Efter en tag kröp den vidare till ett område med störande pinnar,  jag lämnade den därför och letade lite längre bort i backen. Där hittade jag inga och gick sedan tillbaka till ödlan. När jag såg den igen upptäckte jag ytterligare en något större ödla alldeles intill den första.

När jag fotograferar ödlor använder jag ett 200 mm macro objektiv. Det gör att jag kan hålla ett lite längre avstånd till modellerna än om jag hade haft ett objektiv med till exempel 100 mm brännvidd. Då minskar risken att jag ska skrämma reptilerna. Fokuspunkten lägger jag oftast på ögat. Jag försöker använda en liten bländare för att få större delen av huvudet på ödlan skarpt, gärna 16 eller mindre. Om förgrund eller bakgrund innehåller störande element provar jag även med en större bländare och ett kortare skärpedjup. I vanliga fall använder jag alltid stativ men vid fotografering av reptiler gör jag oftast inte det. Därför behöver jag en kort slutartid om bilderna ska bli skarpa. Tyvärr har objektivet inte bildstabilisering. Slutartiden reglerar jag med hjälp av ISO-talet. Kameran är inställd på seriebildstagning och jag bränner av serier med exponeringar. Förhoppningsvis blir någon bild i serien skarp. Ligger man platt och stadigt på marken fungerar det väldigt bra. Det är svårare i till exempel en brant backe. Efteråt raderar jag de bilder som blivit oskarpa direkt i kameran.

 

 

 

Huggorm

Den senaste tiden har jag fotograferat huggorm vid några tillfällen. Nu när temperaturen stiger blir det svårare och svårare. Ormarna är alltid skygga men när de dessutom är ordentligt uppvärmda ringlar de snabbt in i skydd även om jag närmar mig väldigt sakta och försiktigt. Här kommer en del bilder tagna de senaste veckorna. Totalt har jag sett sex olika individer. Dessa bilder är på de tre bästa modellerna.

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

Huggorm, nu är våren här!

Nätterna är kalla, isen ligger tjock på sjöarna och det finns en hel del snö kvar i skogen här i mellersta Bohuslän. Men solen värmer bort snön på sydsluttningar och där kan ett fint vårtecken visa sig när solen är framme. Idag var det soligt på förmiddagen och jag hade turen att få se min första huggorm för i år. Den hade redan sett mig trots att jag fick syn på den fem meter bort i en gles ung björkskog. Försiktigt gick jag fram och tog några bilder när ormen låg vid en snöfläck.

huggorm vipera berus

Sedan ringlade den in i bland gammal ljung intill en stubbe och försvann. Då var det bara att vänta. Efter cirka tio minuter dök den upp på andra sidan ljungen intill stubben.

huggorm vipera berus

Sakta och försiktigt satte jag mig på huk och tog bilder från sidan.

huggorm vipera berus

Nu är våren här. Även om vissa personer inte skulle hålla med om det.

Ormar

snok_pangfoto_se_U7A7130

snok_pangfoto_se_U7A7153

snok_bw_pangfoto_se_U7A7087

Det soliga och varma vädret har inneburit att ormarna varit extra aktiva. Jag känner till några ställen där snokar kan samlas på våren och på dessa platser har det varit full aktivitet. Det är spännande att lägga sig ned på marken med sju till tio snokar ringlande runt sig. När jag låg på knä ringlade en orm mellan mina knän och försvann in under rumpan. Efter ett tag flyttade jag mig och det visade sig att den låg precis bakom mina stövlar. Ormarna är försiktiga och lägger märke till rörelser samt lukt. Men håller man sig helt stilla och gör långsamma rörelser kan man få dem nära. Vid ett tillfälle när jag låg ned på magen och stödde händerna med kameran mot marken ringlade en snok under objektivet.
Även om ljuset är starkt brukar jag öka iso-talet på kameran för att få korta slutartider och fotografera på fri hand. Dessutom använder jag serietagningsläget och hoppas någon bild i en serie blir riktigt skarp. Efteråt rensar jag bort massor av bilder.

huggorm_pangfoto_se_U7A7394

Huggormen låg helt stilla i solen och i det fallet använde jag ett stativ. Jag skuggade ormen för att slippa det hårda solljuset och hoppades på att den skulle flytta på sig till en bättre plats, ur min synvinkel, där det inte fanns så många kvistar. Efter ett tag kröp den istället sakta in i den gamla husgrunden på vilken den låg. Sedan väntade jag i tjugo minuter utan att den kom fram och gav sedan upp. Tyvärr känner jag inte till något bra ställe för huggorm och därför är det sällan jag får möjlighet att fotografera dessa.

May the light be with You!

Krälande fotograf

skogsodla_pangfoto_se_U7A6475

Den här veckan bjöd vädret på några soliga och varma dagar. Framför allt ormar och ödlor brukar visa sig på platser som ligger i lä och värms upp av solen. På våren tar de större risker efter den långa vintern och nu är det läge att försöka fotografera dessa. Tyvärr höll snokarna till i ett område med gammalt gräs och många buskar vilket i och för sig var smart men det gjorde det alltför svårt att ta bra bilder på dem. Däremot var en skogsödla och en padda mer samarbetsvilliga. Det är lämpligt att använda oömma kläder eftersom man som fotograf krälar på marken nästan lika mycket som motiven.

padda_pangfoto_se_U7A6398

Mer snok

Det blev ett till besök hos snokarna för ett par dagar sedan.

snok_pangfoto_se_U7A3957

Snoken kan bli två meter lång och är Sveriges längsta orm. Färgen varierar från svart till grå, brun och oliv. Den snok som var bäst på att agera modell för mig var brun men det fanns även svarta på plats. Snoken är inte giftig och är vår enda orm som lägger ägg. Den lever oftast nära vatten där den jagar paddor, grodor och fisk. Precis som andra reptiler och groddjur är den fridlyst.

Snok

snok_pangfoto_se_U7A3808

Min granne Anders tipsade mig om ett ställe där han sett ett flertal snokar. Det lät intressant och jag åkte dit i förhoppning om att få se dem och kanske ta några bilder. Framme vid platsen fick jag genast syn på en fin snok, sen en till, en till och totalt låg det fem snokar på några kvadratmeters yta. När jag närmade mig försvann de blixtsnabbt ner bland stenarna. Jag lade mig på knä, höll mig helt stilla och efter cirka tio minuter kom de tillbaka en efter en. Ett av benen på stativet undersöktes med viss misstänksamhet av en snok och en annan kom fram bland stenar rakt under mig. Tyvärr var det väldigt hårt ljus och svårt att fotografera men jag ska försöka fler gånger. I vilket fall som helst var det en stor naturupplevelse.

snok_pangfoto_se_U7A3795

PAng Foto Menu