En liten tillbakablick med vinterbilder

Nu har vi haft högtryck och sommarvärme ett bra tag här i Bohuslän. Värmen ser ut att hålla i sig. Jag gillar när det är varmt ute men stark sol är oftast ett svårt fotoljus. Nu är det tidigt morgonljus samt sent kvällsljus som gäller vilket kan vara magiskt. Men det är inte så länge sedan vi hade vinterväder här.

Spegelbilder

I början av april tog jag nedanstående bilder. Det låg snö på varenda liten gren och det var ett vykortsvackert vinterlandskap. Speglingar av träd har jag fotat många gånger förut men inte med så mycket snö på. Det var en svag krusning på vattenytan och jag laborerade med slutartid. För lång tid gav, i mitt tycke, för suddiga bilder och med för kort slutartid blev vattenytan för skarp. Jag ville ha en lite målerisk känsla och under de förutsättningarna som var då visade det sig att runt en tjugondedels sekund gav de bilder jag ville ha.

Spegelbild
Spegelbild
Spegelbild
Dovhjort och kronhjort

Ett par dagar senare fotograferade jag hjortar. Snön låg fortfarande kvar men den höll på att smälta bort. Dovhjorten på bilden nedan hittade något att äta i kanten på en äng där snön smält bort intill en stenmur.

Dovhjort

En ung kronhjort passerade en öppning i en stenmur och jag kunde använda en ek för att rama in djuret.

Kronhjort, kalv.

Dovhjort 2022

Förra året var det ovanligt svårt att fotografera dovhjort eller så hade jag helt enkelt inte turen på min sida. Djuren verkade mer skygga än vanligt. Jag gissar att det berodde på fler jakttillfällen än tidigare. Kanske var det en effekt av att man jagat mindre under pandemin och tog igen det under förra året.

Vid flera tillfällen under 2022 hade jag sett en fin hjort från bilen och även försökt få bilder på den genom att sitta på olika platser i området där jag hade sett den. Tyvärr blev det många resultatlösa dagar och jag lyckades inte få några bra bilder på andra djur heller. Men så till slut, en sen höstdag, dök hjorten upp och jag fick mina bilder. Dessutom undgick jag upptäckt vilket kändes som en extra bonus.

Dovhjort. Hjort, hind och kalv.
Dovhjort
Dovhjort. Hjort och hind.

Det är ytterst sällan jag ser samma stora hjort två år i rad. Antagligen skjuts de under senhösten och nästkommande år är det en ny hjort som vuxit till sig och dominerar.

Dovhjort. Hjort.
Dovhjort. Hjort.

Det lossnade rejält den dagen och jag fick även en hel del bilder på andra dovhjortar. Med facit i hand hade jag kunnat skippa alla andra försök att fota dovhjort förra året och nöjt mig med denna dagen då allt föll på plats. Men den stora 10000-kronorsfrågan är hur jag skulle ha räknat ut det.

Dovhjort. Hind.
Dovhjort. Hind.
Dovhjort. Hindar och kalv.
Dovhjort. Hindar och kalv.
Dovhjort. Hind och kalv.
Dovhjort. Hind.
Dovhjort. Hind.
Dovhjort. Hjort.

Lite bilder från vårens fotografering av vilda djur

När den allra första grönskan kommer upp på vissa åkrar är den som en magnet på klövviltet. Innan bladen slår ut på buskar och träd i skogen finns det inte mycket annat grönt att äta och det i kombination med att djuren är utsvultna efter vintern gör att de samlas på sådana åkrar. I våras såg jag flera älgar på väg till och från jobbet på just en sådan åker. Jag passade på att åka dit de kvällar som vinden låg åt rätt håll och vid två tillfällen lyckades jag ta bilder.

Älgko
Älgko
Älgko
Älgko

Bilder på älg som betar på en åker är kanske inte de jag mest av allt önskar. Jag vill hellre ta bilder på djur i en vacker skogs- eller mossmiljö. Men naturupplevelsen är ändå fin och det var kul. Älgkon hade två små kalvar och vid ett tillfälle kunde jag ta bilder på kon och en av hennes kalvar. Att kon kanske snart skulle stöta bort dessa små kalvar och föda igen kändes konstigt. För kalvarnas skull hoppas jag att kon inte kom i brunst i höstas. Annars hoppas jag att de får hålla till i närheten av kon även om hon får en ny kalv i år. De kan nog behöva lära sig mer av sin mamma innan de klarar sig själva.

Älgko och älgkalv
Älgkalv
Älgkalv

Efter några kvällar lärde jag mig var älgarna oftast gick in i och ut ur skogen. Tyvärr var det ganska risigt där men jag fick i alla fall några bilder med träd i bakgrunden.

Älgko
Älgkalv
Fotografering av dovhjort

Efter ett antal resultatlösa dagar på förvåren tog jag äntligen en bra bild på en vit hind. Det är framför allt bakgrunden med lövträd och varmt ljus från en uppåtgående sol som jag gillar med bilden.

Vit dovhjort

En annan morgon blev ljuset starkt nästan direkt efter soluppgången vilket oftast inte är bra. Men då hade jag turen att en hind ställde sig i en strimma.

Dovhjort i solstrimma
Tre dovhjortshindar

Nyligen satt jag vid en brant i kanten av en äng. Plötsligt kom två hindar springande ut på ängen från motstående sida och det såg nästan ut som om de lekte tafatt eller hade vårkänslor. Anledningen till att de sprang var säkert någon annan som jag inte kunde räkna ut eftersom jag inte är en dovhjort. Bägge kom rätt mot mig och stannade i skogen precis framför mig. De stirrade på mig en stund och sedan sprang de ut på ängen igen, förvann i skogen till höger om mig och efter en stund sprang de ut på ängen igen, passerade mig och försvann till sist till vänster om mig in i skogen.

Dovhjort

På väg till bilen fick jag syn på sex hjortar som betade tillsammans. Under vår och sommar, ända fram till brunsten i november, håller sig hindar med kalvar för sig och lite äldre hjortar(hanar) för sig. Ibland har spetshjortar anslutit sig till hjortgrupper och då beror det förmodligen på att deras mammor blivit skjutna under vintern.

Jag satt länge och väntade inne i skogen med en stenmur som skydd. Som tur var lade sig en hjort ner för att idissla ganska nära mig. De hade lika gärna ha kunnat lagt sig ner hundra meter bort och jag hade väntat i ett par timmar för gäves. 

Dovhjort
Dovhjort

Mellan tuggorna sov hjortarna och jag tog mig också en lur inne i skogen. Jag hade det dock inte lika bekvämt som hjortarna. Det slog mig plötsligt vilken otrolig skillnad det var nu jämfört med för cirka tio år sedan. Då bestod gruppen av hjortar i detta området av mellan trettio och fyrtio djur.

När djuren vilat klart började de beta igen. Ett tag höll de till där jag satt. Jag tog många bilder eftersom jag visste att många bildfiler skulle raderas på grund av att grässtrån skymmer hjortarnas ögon när de betar. På ett ställe växte inget gräs och där tog jag de bästa bilderna. En nackdel med att ta så många bilder är allt arbete med att rensa bort bilder efteråt. Samtidigt kan jag lyckas ta några som är bra. Kanske får jag som bäst ett sådant här tillfälle en gång per år och då kan det ju vara värt att lägga lite tid på att radera bilder.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Så småningom gick hjortarna längre bort från mig och jag kunde smyga därifrån utan att bli upptäckt.

Grodlek

De senaste veckorna har jag vid upprepade tillfällen besökt en göl med förhoppning om att filma grodlek. Inte en enda groda har synts till. Vid det senaste besöket såg jag två salamandrar, vilket i och för sig var intressant. För många år sedan upplevde jag en fin lek i gölen med massor av grodor samt en och annan padda. Gölen ligger inne i storskogen och kanske har det fortfarande varit för kallt i vattnet.

Jag åkte till en annan göl i närheten som ligger i ett område med ängsmark och där var det full fart på grodorna. Tyvärr var det svårt att filma eftersom det ofta kom grenar från små buskar framför grodorna. Jag var tvungen att stå blick stilla. Om jag rörde mig det allra minsta hördes det plopp, plopp, plopp… så var alla grodor försvunna och höll sig gömda i femton minuter. Nedan kan du se ett exempel på mitt misslyckade försök att filma grodor.

Igår var jag åter och tittade efter grodor i gölen i skogen, men inga grodor. När jag åkte till gölen där grodorna spelat tre dagar tidigare fanns där inte en enda groda kvar. Tre högar med grodrom vittnade om leken. Vattnet i gölen hade minskat med ett par decimeter och med tanke på att det inte ska regna de närmaste tio dagarna så kommer nog tyvärr romen torka ut. Jag undrar hur grodorna tänkte när de lade romen där? Det hade med all säkerhet inte kollat väderprognosen.

På väg till bilen fick jag syn på en fladdermus som jagade insekter vid middagstid i strålande solsken. Ett tag flög den precis ovanför mig och jag kunde se den på nära håll. Kanske hade den vaknat till i vårvärmen och varit hungrig. Eftersom nätterna har haft temperaturer under noll var antagligen enda chansen att fånga insekter mitt på dagen.

Påverkad av det magra resultatet från letandet efter grodlek bestämde jag mig för att idag satsa på lite större djur istället. Innan solen gick upp var jag ute i skogen och hoppades få bilder på hjort, mufflon eller vildsvin. Men under morgonen och större delen av förmiddagen såg jag bara en dovhjort som dock upptäckte mig först. Från bilen hade jag emellertid sett hjortar som betade mitt ute på stora fält men det var inte den typen av bilder jag ville ha.

I slutet av förmiddagen bytte jag område och efter ett tag fick jag syn på några dovhjortar som låg och vilade i skogskanten intill ett kalhygge. Om de skulle gå mot några tallstammar tio meter från hjortarna kunde det bli fina bilder. När jag tittat på dem en stund insåg jag att det var lika bra att även jag vilade. Jag lade mig ner på marken med min ryggsäck som kudde och det dröjde inte så länge innan jag somnade. På den platsen har jag sovit många gånger förut och jag sov gott. När jag vaknade satte jag mig sakta och försiktigt upp. Dovhjortarna hade rest sig och två var på väg mot tallarna. Tyvärr gick de inte precis där jag önskade och det blev inga bilder. När jag nätt och jämt kunde skymta djuren långt bort i skogen gick jag därifrån utan att de såg mig. Nu var ljuset stenhårt. Inte ett moln på himlen och klockan var tolv. Då beslutade jag att det var dags att återvända till bilen för hemresa. Lunch och kaffe i solen på baksidan av huset där hemma hägrade. Halvvägs till bilen kom jag fram till en äng. En flock dovhindar var på väg ut för att beta och jag satte mig i kanten av ängen. Flocken gick rask ut på ängen och försvann strax bakom ett krön. Kvar gick tre fjolårsvildsvin. Plötsligt kom det ett djur gående i granplanteringen där jag satt. Det var ett vildsvin som gick ut på ängen. Ljuset var som sagt hårt och det är tur att man kan lätta upp skuggorna i raw-konverteringen. Det dröjde inte länge förrän vildsvinet vädrade misstänksamt. Då förstod jag att vinden  var lite oberäknelig. Dovhjortarna hade inte märkt något men de har inte samma skarpa luktsinne som vildsvinet. Det vände om och gick in i skogen ganska nära mig och försvann sen ur sikte.

Vildsvin

Sedan gick jag en omväg för att inte skrämma hjortarna på ängen. När jag var nästan framme vid bilen fick jag syn på två dovhjortar i skogen. En av dem var vit. Jag tog några bilder innan de gick längre in i skogen.

Det krävdes en del tid vid bildbehandlingen efteråt för att minska de stora kontrasterna i bilden mellan skugga och solbelysta partier.

Vit dovhjort

När tiden stod still

I slutet av oktober och början av november inföll dovhjortarnas brunst. En kväll närmade jag mig en äng där tre hjortar hade kämpat sig till varsin del av ängen. En av hjortarna, den minsta av de tre, höll till i ett hörn av ängen. Jag hade helst velat ta bilder på någon av de andra två lite större hjortarna men vinden gjorde att jag bara kunde närma mig ängen där den minsta hjorten var. Sista biten var jag tvungen att krypa på alla fyra, fram till en stenmur, för att inte bli upptäckt. Om du har försökt hålla ett stativ med en kamera och ett långt teleobjektiv i ena handen och krypa över trädrötter förstår du hur obekvämt det var. Jag kom fram till muren utan att bli upptäckt vilket var det viktigaste. Sedan skulle jag resa upp stativet och succesivt förlänga benen mycket långsamt så att kameran nådde högre än stenmuren vilket också gick vägen.

Hjorten springer efter en hind som försöker lämna hans område i ett försök att mota henne tillbaka.

En platshjort är fullt upptagen med att imponera på hindar, köra bort konkurrenter och hämta tillbaka hindar som vill lämna platshjortens område.

En av konkurrenterna passerade mellan mig och platshjorten och kom därför ganska nära.

Även små hjortar som denna blir bortkörda. Det gäller till och med ännu mindre, så kallade spetshjortar.

När jag var nöjd utförde jag samma procedur som när jag närmade mig, fast omvänt. Efter att ha krupit tillräckligt långt in i skogen reste jag mig försiktigt för att sedan gå bort från ängen. Då rök platshjorten ihop med en annan hjort precis bortom stenmuren som jag nyss lämnat. Jag följde slagsmålet på håll och de båda kämparna var jämbördiga ty fighten pågick ett tag. Plötsligt gav utmanaren upp och kom springande i full fart in i skogen mot mig med platshjorten hack i häl. Förloraren passerade cirka fem meter från mig. Platshjorten stannade upp precis framför mig. Vi stirrade rakt in i ögonen på varandra. För ett tag stod tiden still. Det enda som hördes var hjortens kraftigt flåsande andetag efter den stora ansträngningen. Han vände om, gick sakta tillbaka mot ängen och tiden började rulla igen.

 

En givande dag i produktionsskogen

I mitten av september hade jag en fin heldag i produktionsskogen och dessutom blev bildresultatet ovanligt bra. Solen skulle snart gå upp när jag lämnade bilen och gick in i närmaste plantage. Där satte jag på mig min kamouflagehuva som täcker ansiktet och bara har hål för ögonen. När jag gått en stund skymtade djur på en äng och jag smög fram till en liten brant intill ängen. Kamouflagenätet som låg i ryggsäcken placerade jag framför mig och sedan väntade jag. Strax kom några dovhjortar och letade efter ekollon under en ek som låg till vänster. Det var hindar och kalvar som var ute efter sensommarens energigodis. Ovanför branten, snett bakom och till höger, fanns ytterligare en ek. När alla ekollonen var uppätna vid den första eken travade djuren vidare till eken ovanför min brant. De passerade då så nära mig att det hade varit omöjligt att ta bilder utan att skrämma dem. När de var bara fem meter bort skulle en kamerarörelse omedelbart skrämma iväg dem. Jag fick nöja mig med upplevelsen, vilken var fantastisk. Sedan kunde jag höra hur dovhjortarna letade efter ekollon på ovansidan av branten. Någon gång skymtade jag ett djur på kanten av branten och kunde även höra att hjortarna fått sällskap av vildsvin. Förmodligen en sugga med kultingar, de brukar småprata med varandra för att hålla kontakten. När djuren lämnat eken var det dags för frukost. Under frukosten passerade några dovhjortar ute på ängen.

Jag lämnade stället med branten och smög sakta vidare mot en tallskog. Väl framme vid tallplantagen satte jag mig på en plats med utsikt mot ett område med fina tallstammar. Där hade jag suttit många gånger under årens lopp och hoppats på att något djur skulle dyka upp men det hade inte hänt än så länge. Efter cirka en timme hördes en kronhjort bröla upprepade gånger till vänster om mig, där det låg ett hygge. Ljudet verkade komma närmre. Mellan mig och hygget låg en höjd och djuren var tvungna att komma på bortre sidan av höjden om det skulle bli några bilder. Plötsligt kom en hind och kalv fram på min sida om höjden, strax till vänster om mig. Inte det jag hade hoppats på. De ser mig men förstår inte vad de ser. De vänder och försvinner bakom kullen. Men strax dyker de fram bland tallarna på andra sidan kullen och passerar framför mig. Antagligen har de mött den efterföljande och brunstiga hjorten, annars hade de nog inte gjort så. Till min glädje dök snart även hjorten fram bland tallstammarna.

Stanna, stanna, stanna, tänkte jag, och det gjorde den. Dock inte helt perfekt. Han stannade till bakom en tallstam. Helst skulle han ha gått en liten bit till innan han stannade men jag var nöjd ändå med tanke på hur många gånger jag väntat för gäves på denna plats tidigare.

Efter en kort stund följde kronhjorten efter hinden och kalven.

Nu började jag fundera på en tupplur. Först behövde jag smälta upplevelsen en stund innan jag kunde få tillräcklig ro. Plötsligt rasslade det till i ett område med ormbunkar snett bakom och till höger om mig. Två unga dovhjortar hade känt min vittring. Kanske var de lite osäkra eller oförsiktiga, ty de sprang inte iväg. När de hade stått stilla och tvekat en stund passerade först den ena och sedan den andre framför mig.

En stund senare låg jag ner på marken och sov gott. Ett bröl från en kronhjort väckte mig. Tyvärr försvann ljudet av bröl länge och längre bort denna gång och jag kunde i lugn och ro inta min lunch i form av mackor.

Efter lunchen  samlade jag ihop mina grejer, gick sakta över hygget och in i en tät granplantage. På andra sidan plantagen visste jag att det fanns goda möjligheter och vinden skulle ha rätt riktning där. Plantagen var väldigt tät och hela tiden drösade barr ner i nacken. Det blev en ansenlig mängd barr som sen fick följa med hem. Jag försökte undvika ljudet från grenar som rispade mot kroppen och det tog lååång tid att ta sig igenom plantagen. På andra sidan låg en äng och där hade jag turen att en grupp dovhindar med sina kalvar var på väg ut till ängen. Det blev några bilder innan en av hindarna fattade misstanke drog med sig de övriga in i skogen igen.

Därefter gick jag en lång sträcka utan att se något. Så småningom kom jag in i en gammal granplantage med grova trädstammar. En bit bort skymtade en grupp vildsvin. Länge väntade jag på att få bilder på dem men turen var inte med mig. Något stort skymtade rätt som det var bortanför vildsvinen. Det var en älgko som kom gående från en mosse och var på väg in i granskogen. Hon stannade till vid anblicken av vildsvinen och plötsligt fick hon ett ”stollaryck” och sprang iväg en kort bit. Sen stod hon helt stilla en stund. Det såg ut som om hon blev lite skrämd, vilket var konstigt eftersom hon borde vara van vid vildsvin. Så syntes något bakom kon, hon hade en liten tjur i släptåg. När kon fortsatte i samma riktning som tidigare, gick hon över ett dike.

Synd att hon reagerade så på vildsvinsgruppen, annars hade hon passerat närmre mig. Tjuren hoppade över diket och följde efter, snart var bägge försvunna i en gallrad granplantage.

Det var seneftermiddag och en kronhjort började bröla i riktning mot den plats där jag hade fotat hjorten bland tallstammarna tidigare på förmiddagen. När jag gick mot ljudet upptäckte jag att det växte gott om kantareller i granskogen. Under tiden som min tomma plastlåda, där mackorna hade förvarats, fylldes med härliga kantareller fortsatte brölandet. Jag brukar inte plocka kantareller annars men det var så gott om dem och det gick inte att låta bli. Samtidigt trodde jag att brölet kom från en mindre och ensam hjort vilket skulle visa sig vara helt fel. När det inte fick plats fler kantareller gick jag vidare mot brölet. Mellan mig och brölet fanns ett stort hygge. Det brukade inte vara svårt att smyga på hygget men sedan sist hade någon sågat ner en massa sly som låg kors och tvärs på marken. Med tanke på hur svårt det vanligtvis är att komma nära inpå kronhjort kändes det som ett omöjligt uppdrag. Sakta, sakta sicksackade jag mig över hygget i skydd av små granar och lövsly som inte blivit nedsågat. Det lät som om hjorten stod en bit in i skogen bortom hygget. Döm om min förvåning när det skymtade en mängd djur hitom skogen ute på hygget. Där stod hjorten och drygt ett tiotal hindar och kalvar. Det fanns ingen möjlighet att gå längre utan att bli upptäckt och det var omöjligt att fälla ut det tre benen på stativet. Jag drog ut ett ben och satte på bildstabiliseringen på objektivet. Sedan använde jag stativet som ett enbensstativ och försökte fota genom buskarna framför mig.

Jag hade den nedåtgående solen i ryggen och det var nog en av anledningarna till att djuren inte sett mig i motljuset. En annan anledning var nog att kronhjortarna brunstade och det upptog en del av deras koncentration.

Hjorten gick lite fram och tillbaka. På vissa ställen gick det inte att fota eftersom buskarna var för täta. En hind lade sig ner på marken när hjorten blev för närgången, vilket jag tolkar som att hon inte var med på hjortens närgångna uppvaktning. Så har jag även sett dovhindar göra. Äldre hjortar har lärt sig att med en liten knuff från horntaggarna i baken på en liggande hind går det att få henne att resa sig upp. Sensommarvärmen gjorde mig genomsvettig och sökaren samt min glasögon immade ideligen igen. Med mina handskar försökte jag torka bort imman. Så bestämde några hindar att nu skulle de gå in i skogen och gruppen rörde sig sakta mot skogsbrynet. En efter en uppslukades de av skogen och sist av alla gick hjorten. Jag andades ut och gick ut från buskarna. En bit bort gick några vildsvin, jag satte mig ner och väntade ifall det skulle finnas en möjlighet att få bilder på dem. Då dök det upp två mufflon till höger om mig. De var för långt bort men i väntan på vildsvinen kunde jag lika gärna roa mig med att ta bilder på fåren.

Ett av vildsvinen kom lite närmre och det blev en hyfsad bild på det stående i högt gräs.

Snart gick solen ner och det var dags att återvända till bilen för hemfärd. En lätt dimma växte fram över ängsmarkerna och på väg till bilen fick jag bilder på en ensam kronhjort som brölade i dimman. När dimman hade tätnat så att hjorten knapps syntes mer gick jag den sista biten till bilen.

Bildmässigt var utdelningen denna dag extremt god. Många är de tillfällen då har jag kommit hem utan en enda bra bild. Jag kom också hem med ömmande axlar och sega ben efter att ha burit runt på rycksäck, kamera och stativ en hel dag, men just denna dag var det värt allt slit.

En ovanlig och osannolik upplevelse med dovhjort

Jag har fotograferat dovhjort vid en mängd tillfällen varje år under tjugo års tid. När man har hållit på så länge kan det tyckas konstigt att man inte tröttnar, men varje djur är en unik individ och jag upplever samt lär mig oftast något nytt varje gång. I augusti hände något unikt som jag antagligen bara får uppleva en gång i livet. Jag hade smugit efter en liten ung dovhjort som hade försvunnit bakom en skogsudde på en äng. När jag rundade udden fick jag syn på hjorten i bortre änden av ängen. Den hade lagt sig ned i gräset och idisslade. Jag satte mig alldeles intill en liten brant som var cirka en och en halv meter hög och väntade. Hjorten låg kvar och det hände inget på en lång stund.

Den två år gamla hjorten hade ovanligt klena horn.

Jag tog några bilder men det var mest för att ha något att göra. Så kom jag på att jag kunde filma lite. Då jag filmade syntes plötsligt något stort på kameradisplayen som skymde den unga hjorten. Det var en större hjort som kom ut från skogen mellan mig och den idisslande hjorten.

Dovhjort

Den följdes strax av några hjortar till som började leta efter nedfallna ekollon på marken under en ek. Nu gällde det att fota den hjort som gav den bästa bildmöjligheten utan att röra kameran för fort eller för mycket.

Dovhjort

Djuren hörde inte ljudet från slutaren tack vare att det var väldigt blåsigt den dagen men rätt var det var upptäckte ändå en hjort att jag rörde kameran. Den travade ut på ängen och fortsatte till andra sidan där det växte fler ekar. Där stannade den och började leta ekollon igen.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

De övriga följde strax efter och jag trodde att fotofesten nu var över.  Men efter ett tag kom en ny grupp dovhjortar ut ur skogen alldeles framför mig och började även de leta efter ekollon. Stundtals var de väldigt nära mig och jag fick då nätt och jämnt med huvudet i sökaren.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Det var svårt att ta bilder på de hjortar som kom nära eftersom det ofta kom gräs eller pinnar framför huvudena när de satte ned nosen i marken för att hitta ekollonen. Dessutom rörde de sig hela tiden och skärpan hamnade inte alltid på rätt ställe.

Dovhjort

När ett djur såg rörelsen från min kamera och blev oroligt stack det bara iväg till de andra hjortarna på andra sidan ängen och övriga i gruppen följde strax efter. Men snart kom en ny grupp ut från skogen och så höll det på ett tag. Som mest var det elva hjortar som befann sig samtidigt under eken framför mig. Vid ett tillfälle stod en hjort på ovansidan av branten där jag satt. Jag kunde se den i ögonvrån bara två meter ovanför mitt huvud. Vid ett annat tillfälle hade några vildsvin slagit följe med en grupp hjortar och ett av vildsvinen, en sugga, var på väg rakt mot mig. När den bara var en meter från mina stövlar gav jag ifrån mig ett väsande ljud vilket gjorde att den stannade upp och kom sedan inte närmare. Om den hade kommit ända fram till mina stövlar skulle den ha känt min vittring och då hade det varit kört. Då skulle alla djur omedelbart ha försvunnit, vilket jag givetvis ville undvika.

Vildsvin
Vildsvin

Ibland kom hjortar tillbaka från ekarna på andra sidan ängen. En hjort kom ut från skogen precis vid ”min” brant och var då bara cirka en meter framför objektivet, vilket var en bit innanför objektivets närgräns. Den såg mig givetvis men förstod inte vad jag var för något, den blev bara misstänksam och sprang över till andra sidan ängen.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.
Dovhjort
Dovhjort
Nyfejad spetshjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Utan att veta om det hade jag haft den enorma turen att sätta mig på ett ställe där en stor flock dovhjortar låg och vilade alldeles intill, inne i skogen. Dessutom gick de ut precis framför mig och letade ekollon när vilan var över. Tack vare den kraftiga vinden var det mycket rörelse och ljud i träd och buskar. Det bidrog mycket till att jag undgick upptäckt och dessutom föll det ner extra många ekollon tack vare vinden. Vinden förde även bort min vittring på ett effektivt sätt åt rätt håll.

En sådan här osannolik upplevelse är jag väldigt glad att ha fått vara med om. Det kändes som att vinna högsta vinsten på lotto i hjortmarkerna.

Koberg – Ett viltmarksrike

Efter att ha tillbringat mycket tid på Kobergs marker kände jag att jag ville göra en bok med bilder samt skriva om mina upplevelser därifrån. Boken har jag gjort enbart för min egen skull som ett slags minne. Bilderna i boken är fotograferade under en tidsperiod om cirka tjugo år. Det tog mig drygt två år  att sammanställa samt redigera bilderna och skriva texten.  Att göra en bok liknar lite grann arbetet med att göra en utställning. Det blir ett slags avslut på ett längre bildprojekt och det är först när boken eller utställningen är klar som fotograferingen nått sitt slutliga mål. Det är en speciell känsla när bilderna till en utställning är inramade och klara eller när en färdig bok levereras. Det kan samtidigt kännas lite tomt men för min egen del har jag alltid haft nya roliga fotoprojekt att sätta igång med.

Boken gjorde jag på blurb.com där jag sedan tidigare har gjort två andra fotoböcker. En bok om Uddevalla och en om naturreservatet Yttra Berg i Halland. Förutom att blurb håller en hög kvalitet på sina böcker så finns det möjlighet att lägga ut böcker till försäljning på blurb.com. Kvaliteten på utskrifterna i böckerna är överlag betydligt bättre än de flesta tryckta fotoböckerna som ges ut på marknaden idag. Av den anledningen samt att böckerna skrivs ut en och en blir varje enskild bok dyr. Men om en prenumererar på blurbs nyhetsbrev kommer det bra rabatter med jämna mellanrum. Förr köpte jag en del naturfotoböcker men idag händer det väldigt sällan eftersom kvaliteten på trycket ofta är dålig och inte gör bilderna rättvisa. Det beror förmodligen på att priset per bok ska hamna lågt och därmed tilltala den breda massan. För mig är det tämligen meningslöst och inte prisvärt att köpa en naturfotobok med bra bilder i dåligt tryck. Sådana böcker brukar jag låna på biblioteket, främst för textens skull, då sparar jag både pengar och miljön.

Om du klickar på boken nedan kommer du till blurb där du kan se en del av sidorna i boken.

 

En lätt känsla av höst

dovvilt_pangfoto_se_U7A3826

En eftermiddag, i veckan som gick, smög jag sakta och försiktigt fram i en ganska tät granskog där jag vid några tidigare besök kommit nära djur tack vare skogen. Nu var det helt tomt i skogen men från en intilliggande stor äng hördes ljud från dovhindar och dovkalvar. Plötsligt öppnades himlen och regnet öste ner. På grund av skogen hade jag inte sett molnen dra ihop sig. Jag kurade ihop intill en gran för att få skydd från regnet. På ängen kom en stor mängd djur halvspringande mot skogen för att söka skydd undan regnet. Skogsbrynet fylldes åt alla håll av dovvilt, vildsvin och mufflonfår.

mufflon_pangfoto_se_U7A3850

dovvilt_pangfoto_se_U7A3821

När så småningom regnskuren bedarrat återvände flertalet djur ut på ängen igen. Som tur var dröjde sig en del djur kvar vid skogskanten och jag kunde få bilder på bland annat några vildsvin.

vildsvin_pangfoto_se_U7A3929

vildsvin_pangfoto_se_U7A3952

Senare på kvällen var skogen lite hösttyst och höstkylan smög sig på, så som det ofta blir i början av september. En smått ödesmättad känsla kom över mig. Den varade ända tills jag kom till en plats där två vildsvin brunstade. Suggan travade före med en galt tätt i hasorna. Hon gav ifrån sig ljud som om hon inte  riktigt var med på noterna och han grymtade på ett förföriskt(för ett vildsvinsöra, tror jag) sätt. Efter kom en årsunge springande. Vid två tillfällen gick vildsvinen in i granplanteringen, där jag stod, bara tio meter från mig. Det var lite spännande eftersom jag insåg att de skulle inte hinna upptäcka mig, om de sprang rakt på mig. De var alltför upptagna av varandra. Hundra meter framför mig, utom synhåll i skogen, brölade en kronhjort gång på gång. Den ödesmättade höstkänslan var som bortblåst. Tre galtar varav två var ganska fina var också intresserade av suggan. De var avvaktande och höll ett visst avstånd till den stora galten och suggan. En av ”småpojkarna” kom lite åt mitt håll och jag passade på att fota. Dessutom blev det några bilder på en dovhind som gick och betade en bit bort. Dovviltet flyttade sig snabbt ur vägen när suggan och galten kom travande.

vildsvin_pangfoto_se_U7A4076

dovvilt_pangfoto_se_U7A4065

 

Spetshjort

Dovhjort
Dovhjort

Jag smög omkring i diken på ett hygge och lyckades ta mig ganska nära en liten dovhjort som betade på andra sidan en väg. Uttorkade diken eller diken med lite vatten är utmärkta att gå i när man vill hålla en låg profil och inte synas. Efter en stunds väntan var turen och hjorten på min sida. Djuret gick över vägen precis vid ett litet krön och fortsatte sedan att beta på min sida vägen. På hyggen är det ofta en rörig miljö men tack vare att hjorten befann sig högre än jag gjorde kunde jag få en lugn bakgrund.

PAng Foto Menu