Fotografering på bohuskusten

Den 1:a juli åkte jag ut till kusten och fotograferade. Uddevalla, där jag bor, ligger visserligen vid havet, men det är tre mil till öppet hav och när jag skriver kusten menar jag öppet hav.

Det var en fin kväll med intressanta moln på himlen som bidrog positivt till landskapsbilderna. Jag tog bilder på enbart moln också men de visar jag kanske någon annan gång. Väderrapporten hade förutspått växlande väder med inslag av regnskurar och det är vid sådant väder en kan få uppleva intressanta moln. Har en otur så regnar det mycket men med lite tur kanske det bara kommer någon enstaka skur och ett varierande molntäcke.

Landskapsfotografi på klippor och moln. Landscape photography, cliffs and clouds.
Klippor i Bohuslän och moln

När molnformationerna är som finast och bäst belysta av solen då gäller det hitta en intressant förgrund. Helst bör en ha koll på det i förväg eftersom det perfekta ögonblicket kan försvinna fort.

Landskapsfotografi på klippor och moln. Landscape photography, cliffs and clouds.
Klippor i Bohuslän och moln
Självporträtt av skugga på klippa. Selfie on a shadow on a cliff.
Fotograf i landskap

Som vanligt kunde jag inte motstå motiv med klippor översköljda av havsvatten.

Landskapsfotografi på klippor, moln och hav. Landscape photography on cliffs, clouds and sea.
Klippor och hav

Plötsligt kom solen fram i en glipa under molnen och färgskalan växlade från kalla blå färger till varmt gula och röda.

Solnedgång och moln. Sunset and clouds. Bohuslän.
Solnedgång och solbelysta moln
Landskapsfotografi på klippor, moln och hav. Landscape photography on cliffs, clouds and sea.
Klippor, moln och hav

Det var ganska blåsigt och vågor slog in mot klipporna. Temperaturen var dock behaglig och jag kunde inte låta bli att tänka på kontrasten mot alla de tillfällen då jag varit ute på kusten under vinterhalvåret i hård vind med temperaturer på endast några grader över nollstrecket. Skillnaden är så stor att en knappt kan fatta att en är på samma planet. Nu hade jag till exempel inga handskar på händerna medan jag på vinterhalvåret brukar ha tre par handskar i tre tjocklekar för att inte mina händer ska bli stelfrusna och obrukbara.

Landskapsfotografi på klippor, moln och hav. Landscape photography on cliffs, clouds and sea.
Klippor i Bohuslän, moln och hav.

 

Tunga moln över Ätran

Det är sällan vi landskapsfotografer har fina förutsättningar mitt på dagen. Ofta är vinden sådär lagom tråkig, ljuset för hårt och bara trist, men plötsligt händer det. Det fick jag uppleva i helgen när jag var i sommarstugan i Halland. Min helg sträcker sig numera från lördag till och med tisdag eftersom jag är permitterad två dagar per vecka på grund av corona-pandemin.

Mitt på måndagen märkte jag att det var svag vind och tänkte passa på att fota lite makrobilder. På väg till min fotoplats såg jag att en vik av ån Ätran var helt spegelblank och tänkte att det kunde vara värt att kolla om även resten dammen var det. Därför svängde jag åt motsatta hållet jämfört med var jag först hade tänkt åka och kan man tänka sig, vattenytan på dammen låg blank som en spegel. Dessutom var himlen dekorerad med tunga mörka och vackra moln. Jag önskade att jag hade tagit med mig min vidvinkelzoom som går ner till 11 millimeters brännvidd. Då hade jag kunnat få med både de fina molnen på himlen och hela spegelbilden. Nu hade jag bara 24 mm och den bästa bilden tyckte jag blev en bild där jag prioriterade att återge så mycket som möjligt av spegelbilden i vattenytan.

Nu efteråt tänker jag att jag skulle ha tagit flera angränsande bilder som täckte in både himmel och spegelbild för att sedan sätta samman dem till en större bild i Photoshop.

Tunga moln över Ätran.

Långa eller korta slutartider

I förrgår fotograferade jag vid Bohuskusten. Förhållandena var bra. Först blåste det  cirka tio sekundmeter och mot slutet av kvällen mojnade vinden. När det har blåst under en period och sedan mojnar fortsätter vågor att slå in mot klipporna ett tag efter att vinden har avtagit. Då kan man fota vågor som slår upp mot klipporna utan att vinden ger vibrationer i stativet och därför blir det lättare att få skarpa bilder. Jag behövde inte skydda kameran mot saltstänk med en plastpåse. Det var en bekväm fotografering. Tio sekundmeter är lite för svag vind, helst vill jag ha tjugo sekundmeter för att få ordentligt tryck i vågorna. Å andra sidan är allt kaos vid sådana tillfällen och efteråt kan jag känna mig lite sliten.

Jag letade efter klippor där vågorna ”träffade rätt” och provade med olika exponeringstider. Längre tider, en till två sekunder och uppåt, ger vattenstänk och havsytan ett drömlikt och mjukt utseende. Lite kortare tider, en femtedel till en halv sekund, ger mer struktur i vattnet. Det beror givetvis även på hur snabbt vattnet rör sig. Jag brukar prova lite olika varianter.

Slutartid 1,6 sekunder
Slutartid 0,4 sekunder
Slutartid 3,2 sekunder
Slutartid 0,6 sekunder

Hur mycket motivet är belyst påverkar motivet. Ett växlande väder är tacksamt då man får möjlighet att ta olika alternativ som till exempel solbelyst och mulet.

Slutartid 0,3 sekunder och sol
Slutartid 0,25 sekunder och mulet

 

Skogsväsen

Under hösten 2019 var vädret grått och solen lös med sin frånvaro flera månader i sträck. Det var fantastiskt fina förutsättningar att fotografera i skogen, vilket jag också  passade på att göra. Tyvärr finns det nästan ingen skog i min del av Sverige, plantager och hyggen breder ut sig överallt. Jag känner bara till några små områden med skog och de utgör promille av den totala arealen. Jag önskar att staten hade kunnat skydda lite mer av den ursprungliga skogen.

För att utmana mig själv hittade jag på ett projekt som gick ut på att försöka göra bilder med skogsväsen. Det var svårare än jag först trodde och det krävdes stort tålmodigt sökande efter motiv som med en hel del god vilja kunde associeras med något slags väsen. Dessutom insåg jag att det behövdes en mörk och deppig känsla i bilderna för att locka fram dessa väsen. Därför gjorde jag bilderna i svartvitt och mycket mörka. Så här blev resultatet av mitt lilla projekt.

Skogsväsen
Skogsväsen

Den här typen av motiv är det omöjligt att finna i monokulturella plantager.

Skogsväsen
Skogsväsen
Skogsväsen

Nyligen hörde jag Johan Åberg processförvaltare på Skogsstyrelsen berätta på radio att man för att förhindra granbarkborrens utbredning ska fälla angripna granar och granstammar ska barkas av i våra sista orörda skyddade skogar.

Fällda och avbarkade träd kommer att förstöra dessa skogar för lång tid framöver. Detta gjorde man i en av mina favoritskogar i Halland efter stormarna Gudrun(januari 2005) och Per(januari 2007). En utvärdering av barkningsförsöken visade att metoden minskade mängden tillgängligt substrat för granbarkborren att föryngra sig i, men det gick inte att se någon minskning av granbarkborrens reproduktionsframgång. Idag syns dessa avbarkade stammar fortfarande tydligt och det förstör känslan av en orörd skog.

Min gissning är att skogsägarnas utdikning av alla plantage och skapande av monokulturer utan naturliga fiender mot granbarkborren starkt bidrog till granbarkborrens härjningar efter den torra sommaren 2018. I första hand medför uttorkning av gran att dess motståndskraft minskar och risken för angrepp av granbarkborre ökar. Skogsägarnas utdikning ökade på effekterna av den torra sommaren. Det finns även en ökad risk för angrepp av granbarkborre i nyupptagna kanter i granplanteringar och i nygallrade granbestånd. Nu vill skogsägarna istället lägga över skulden på de extremt få orörda skogar som finns kvar.

Referens:

Henrik Malm och Anders Hejnebo: Stormskador på skog i Hallands naturreservat och konsekvenser för skötsel, Länsstyrelsen Halland, 2011

Skogsväsen
Skogsväsen

Varför heter det minneskort?

Under lördagen, i helgen som gick, regnade det och stormade på Bohuskusten. På söndagen åkte jag från Uddevalla till Tjurpannans naturreservat söder om Strömstad i norra Bohuslän. Vinden hade avtagit och jag hoppades på stora vågor efter stormen från dagen innan. Reservatets stora parkeringsplats var nästan full av bilar. Det var fler än jag som ville uppleva det storslagna skådespelet. Noterade bilar från Tyskland och Danmark. Efter cirka en kilometers promenad kom jag fram till havet och det var precis som jag hade hoppats på. Det blåste men inte så mycket och mäktiga vågor rullade in med stor kraft mot klipporna. Jag hade varit ute i blåst vid ett flertal tillfällen den senaste tiden men dagens förutsättningar var de bästa hittills. Jag satte en plastpåse runt kameran och objektivet som skydd mot saltvattenstänk. Duscharna jag hade fått gången innan fanns i färskt minne. Det var som om någon hade kastat en hink full med saltvatten på mig. Nu skulle jag bara kolla exponering och tider innan det var dags att sätta igång. På kameradisplayen visas No Card! NEEJ!!! Jag som inte hade något extra minne med mig.
Ett tag betraktade jag det fantastiska skådespelet med blandade känslor och sedan återvände jag till bilen utan en enda bild. Det var första gången jag glömt ta med minneskort. Hur kan det heta minneskort när man kan glömma bort det? Vem kom på ett så missvisande namn?

Nedan, en bild från ett fototillfälle tidigare i år då det inte var lika fina förutsättningar.

 

Inspiration Del 2

Det grå, regniga och blåsiga vädret håller i sig här i sydvästra Sverige. I mitt tidigare inlägg skrev jag om böcker och tidningar som kan ge inspiration. Ett annat media som innehåller mängder av inspiration är Youtube. Man ska bara sålla bort alla videos om tekniska prylar och istället tittar på filmer om hur man fotograferar. Youtube har jag själv inte använt så mycket än så länge och därför kan jag inte ge några bra tips. Däremot har jag lyssnat på en pod ”Fotografen och Landskapet” där Theodor Paues pratar med svenska landskapsfotografer om deras fotografering. Jag gillar att lyssna på andra fotografers syn på sin fotografering och har hört alla avsnitt. Ganska många av de medverkande fotograferna har jag varit vän med på Facebook under en längre tid men inte träffat i verkligheten och det är extra kul att höra dem berätta. Sök på ”Fotografen och Landskapet” så hittar du den.

Konstutställningar av olika slag och med skilda inriktningar är en fin inspirationskälla. Näst efter foto är jag mest intresserad av måleri eftersom det ligger närmast fotografering. Jag besöker mitt lokala museum i Uddevalla när det kommer nya utställningar och när jag besöker storstäder brukar jag passa på att besöka konstmuseer. Roligast är fina museer där det är tillåtet att fotografera. Det skall dock tilläggas att mina barn inte alltid har uppskattat museerna lika mycket som jag gjort.

The Metropolitan Museum of Art, New York.

Deltagande i workshop är också en bra källa till inspiration. Det finns ett stort utbud av naturfotoworkshops att ta del av. Jag har dock inte deltagit i någon naturfotoworkshop däremot i en workshop om modellfotografering, vilket var kul.

Det konstverk som givit mig den största kicken är varken en fotobok, en fotoutställning eller konstutställning utan en konsert med Lady Gaga, The Monster Ball Tour. Den innehåller allt i form av en grymt bra fysisk dans, visuella effekter och en fantastisk musik. Konserten visades på TV vid ett tillfälle för knappt tio år sedan och jag kollade ett tag i början tillsammans med resten av familjen innan jag smet iväg till datorn och arbetade med mina bilder. Dagen efter kom vi i familjen att tala om konserten och jag påstod att Lady Gaga bara var en mindre bra kopia av Madonna. Det skulle jag inte ha sagt ty jag möttes av ett kraftigt mothugg från de andra som mycket bestämt upplyste mig om hur fel jag hade. Konserten gick i repris samma dag och för att bekräfta att jag hade rätt kollade jag på hela konserten och efteråt kunde jag konstatera att jag hade haft helt fel. Jag beställde konserten på blue-ray och har sett den många gånger sedan dess.

 

Inspiration Del 1

Vädret i västra Sverige, där jag bor, kan under hösten och ”vintern” hittills sammanfattas med några ord som grått, regnigt och blåsigt. Grå dagar med vindstilla och uppehåll har varit perfekta tillfällen att fotografera i skogen. Till exempel är grön mossa i skogen otroligt fin nu efter all nederbörd. Det har även varit fint vid kusten och det mest spektakulära vädret vid kusten har förstås varit hård vind. Då jag gillar att fota på både kusten och i skogen har jag fotat ungefär lika ofta som annars även om vädret varit som det har varit men det har blivit lite enformigt. I väntan på variation i form av frost, is och snö kan man på lite olika sätt hämta inspiration under de mörka vinterkvällarna.

Den här bilden visar den typ av väder vi har haft i västra Sverige under hösten och ”vintern”.

Ett sätt är att läsa fotoböcker och fototidningar. Har man som jag nära till ett bibliotek finns det oftast en stor mängd fotoböcker och ett par fototidningar att låna. Annars är ett utmärkt sätt att köpa begagnade böcker på nätet eller i ett antikvariat. Genom att prenumerera på en digital tidningstjänst som till exempel Readly eller Nextory  kan man läsa många olika fototidningar, svenska som utländska, utan det orsakar granplantager och kalhyggen. Nedan ska jag ge några tips på böcker och en naturfototidning som jag gillar.

Först två kunskapsböcker:

Konsten att ta vinnande bilder
Författare: Göran Segeholm
pagina bokförlag
ISBN 978-91-636-9942-8

Med Fotografens Ögon
Författare: Michael Freeman
ICA Bokförlag
ISBN 978-91-534-3541-9

Böcker med landskapsbilder för inspiration:

Så Skimrande
Fotograf: Jan-Peter Lahall
Text: Hans Odöö
ISBN 91-97-3510-0-8

Nyans Riket
Fotograf: Jan-Peter Lahall
Text: Clas Thor
91-88238-15-6

En serie böcker med blandade motiv för inspiration:

Fotografernas bästa bilder
Många olika fotografer
pagina bokförlag
1x.com

Naturfototidning:

Camera Natura
Många olika fotografer

För den som vågar ge sig ut i hård vind kan det resultera i bilder med stänk i.

 

Man ser inte skogen för alla plantage

Den senaste tiden har medierna matat oss med hemska bilder och historier från Brasilien där regnskogen brinner på många platser. Det är givetvis tråkigt att regnskog brinner men samtidigt har Brasilien otroligt mycket mer urskog kvar jämfört med Sverige. Trots att vi bara har några få procent ursprunglig och orörd skog kvar avverkas alltjämt sådan skog i vårt land. Det är en skam för oss svenskar när vi ondgör oss över Brasiliens hantering av sin regnskog när vi redan har förstört nästan all vår egen skog. Varför är det så lätt att blunda för det som händer här och samtidigt förfasa sig över något som händer långt borta. Kan det bero på att skogsnäringen i Sverige länge har varit en stor exportvara och genererat många arbetstillfällen vilket direkt eller indirekt varit positivt för alla svenskars levnadsstandard. Det verkar vara mycket enklare att ha synpunkter på avlägsna länders miljöpåverkan vilket inte påverkar vår egen levnadsstandard och samtidigt sticka huvudet i sanden när det gäller Sveriges påverkan eftersom den ger oss ett högre materiellt välstånd. Egentligen borde det vara tvärt om. Vi skulle ha större anledning och möjlighet att värna vår egen natur jämfört med natur långt borta.

Naturskog

I somras bilade jag och en del av familjen från Uddevalla till Åre i Jämtland. Det var en deprimerande resa genom ett landskap bestående av nästan 100% monokultur. Industriplantage, industriplantage, och åter industriplantage i olika stadier var det jag upplevde på den resan. Mellan kalhyggen och tätskogar fanns en och annan myr som varit för sank för skogsbruket samt åkrar med olika typer av monokulturer. De som påstår att Sveriges natur är fantastisk blundar nog för 95% av landets yta. Jag förstår varför utländska turister besöker våra städer men varför många turister besöker monokulturlandsbygden Sverige är för mig en gåta. Är det för att uppleva de få procent av landsbygden som är någotsånär orörd? Förmodligen.

Naturskog

Jag tycker det är bra när det skapas jobb och välstånd i Sverige, därför är det bland annat bra med ett inkomstbringande skogsbruk. Men jag skulle önska att vi hade haft råd med att spara mer urskog än vi har gjort. Jag förväntar min inte att enskilda skogsägare eller skogsbolag ska spara urskog däremot är jag mycket besviken på att vi gemensamt genom staten inte har satsat mer på att bevara orörda skogar. Jag tycker även att det är lite konstigt att inte några av landets mest förmögna människor köpt in urskog och skyddat i all framtid i ”sitt namn” för att bli ihågkomna för framtiden.

Jag tycker väldigt mycket om gamla skogar men tyvärr känner jag endast till några få i sydvästra Sverige där jag bor. De är inga urskogar utan mer naturskogar som vuxit upp där det för drygt hundra år sedan var så kallade utmarker, betade av kreatur. Dessa naturskogar utgör nog inte ens en promille av den totala arealen med industriplantage i sydvästra Sverige. Det är med blandade känslor jag vandrar och fotograferar i en sådan naturskog. Dels för att den är så vacker men också för att den är så extremt ovanlig.

Naturskog

Motiv som särskilt lockar mig är gamla om kullfallna mossbeklädda träd. Dels för att de haft ett naturligt långt liv innan de föll omkull och sedan ligger på marken under lång tid och minner om ett mäktigt träd som levt ett helt liv. Inga träd i industriplantagerna får leva ett helt liv, då har de inget ekonomiskt värde.

Naturskog
Naturskog

I somras besökte jag en naturskog tidigt på morgonen. Det hade regnat under natten och det duggregnade lite till och från på morgonen. Ett perfekt väder för fotografering i skogen. Naturskogen ligger en bit från det ställe där en lång skogsbilväg tar slut och inne i skogen brukar inga andra ljud höras än skogens egna ljud. Denna morgon var dock ett undantag. Det hemskaste ljud man kan tänka sig höra i en naturskog hördes inte långt borta. Det var ljudet av supereffektiva skogsmaskiner, maskiner som kan hugga ner en stor plantage på bara en dag. Jag gick mot ljudet och precis där naturreservatet tog slut började ett nytt kalhygge. En skogsmaskin fällde gran efter gran i rask takt och en annan maskin samlade upp stockarna.

Skogsavverkning precis på gränsen till den skyddade naturskogen.
Skogsavverkning precis på gränsen till den skyddade naturskogen. Inte ett enda träd såg ut att ha sparats fram till reservatsgränsen.

Numera hörs och skrivs det om hur läkare skriver ut vistelse i natur, då främst skog, på recept. De flesta som vistas ute i naturen känner nog av dess läkande förmåga och även forskning har visat att naturen påverkar oss människor positivt. Men hur kan läkare skriva recept på något som nästan inte finns.? En plantage ger inte samma positiva effekt som en naturlig skog och riktiga skogar är extremt sällsynta, åtminstone i södra och mellersta Sverige där det bor flest människor.

Naturskog
Naturskog
Naturskog

Vandring i Dolomiterna – del 2

Vandringsdag 5 – Från rifugio Boé till rifugio Vicenza

Efter två övernattningar på rifugio Boé var det dags att dra vidare. Vi följde led 647 och vandrade först samma väg vi kommit till rifugio Boé. Efter någon kilometer vek 647 av åt vänster medan 666 fortsatte rakt fram. Första biten gick leden över en karg och vacker högslätt. Där ville en verkligen inte ha dimma, då hade orienteringen varit väldigt besvärlig. Underlaget var plant och därför var denna del lättgången.

Val Gardena

När slätten tog slut fortsatte 647:an ned i dalen Val la Sties. En bit ner i dalen delade sig leden, 647:an åt vänster och led 656 gick rakt fram. Vi tog 656 som ledde västerut mot bilväg 242.

Val Gardena
Val la Sties

 

Val Gardena
Högst upp i dalen var det kargt och sparsamt med växtlighet. Sassa hittade ändå en gul vallmo att fotografera.

Så småningom kom vi ner i skog och där var underlaget besvärligt med knöliga och vassa stenar. Vi var tvungen att hålla koncentrationen för att inte trampa fel och falla i utförslutet. Jag började känna mig väldigt seg vilket inte gjorde saken bättre.
Vi passerade en fin bäck med naturliga små badpooler som tyvärr redan var upptagna av andra vandrare.

Val Gardena

Led 656 slutade i en vägkrök och därifrån promenerade vi på asfalt upp till Passo Sella. Söder om vägen låg ett område med grönskande blomsterängar. Vi stannade flera gånger och fotade både landskapet och blommorna.

Val Gardena

 

Val Gardena

Väl uppe på passet tog vi en paus och köpte vatten. Sedan väntade en backe på 500 meter upp till rifugio T. Demetz som låg på 2685 m.ö.h. En kunde åka linbana dit upp vilket var väldigt lockande för mig eftersom jag hade en dålig dag men jag bet ihop kämpade på. Sassa fick vänta på mig då jag behövde vila ofta men till slut kom vi upp.

Val Gardena
Till höger om toppen i mitten ligger rifugio T. Demetz. Där fick vi applåder när vi kom fram.

När vi nådde rifugio T. Demetz kom vi upp där gästerna till restaurangen satt och åt och drack. En grupp asiatiska kvinnor gav oss applåder och då kände jag att det var värt allt slit.

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

Efter en kort stunds vila vandrade vi nerför igen mot rifugio Vicenza, där vi skulle bo den kommande natten.

Val Gardena

 

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

Rifugio Vicenza låt på 2253 m.ö.h. med en skön utsikt över högplatån Seiser Alm. Även denna rifugio saknade duschmöjligheter.

Val Gardena

På kvällen gick jag en lite bit tillbaka upp mot rifugio T. Demetz och fotograferade berg och moln i ett fint kvällsljus.

Val Gardena

 

Vandringsdag 6 – Från rifugio Vicenza till Tieser Alpl Hutte

Vi vandrade först led 525 en kort sträcka ned i dalen och sedan tog vi av på led 527 västerut på skrå utmed berget mot rifugio Sasso Piatto.

Val Gardena

Först gick vi i ett landskap som präglades av blomsterängar och barrskog. Sedan övergick terrängen till öppna betesmarker ju närmre rifugio Sasso Piatto vi kom.

Val Gardena

Choklad funkade inte särskilt bra som mellanmål.

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

Vi åt en mycket god lunch på rifugio Sasso Piatto tillsammans med många andra gäster innan vi fortsatte led 4 väster ut.

Val GardenaLed 4 följde en bergskam med vackra betesmarker och betande kossor. Inte någonstans i Sverige har jag sett kossor som har det så bra som dessa kossor hade det.

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

 

Val GardenaDet var väldigt lättvandrat och många vandrare passade på att vara ut i det fina vädret. Sista biten innan vi kom fram till rifugio Sasso Piatto följde leden en liten väg.

Val Gardena
Rifugio Sasso Piatto

Rifugio Sasso Piatto var ett mycket modernt och nyligen reparerat ställe. Där hade vi bokat ett eget rum med egen dusch, en underbar känsla när vi inte hade duschat på fyra dagar.

Vi hade förväntat oss att maten skulle vara extra bra på ett så fint boende men även om den inte var dålig så var det ändå den sämsta vi åt på hela turen.

Val GardenaI ett STORT torkrum på nedre plan hängde massor av vandringskängor i långa rader på tork, en mindre förmögenhet med tanke på hur dyra dessa skor brukar vara.

Val Gardena
På kvällen sveptes hela området plötsligt in i dimma som efter någon timma försvann lika snabbt. Foto och copyright 2018: Sassa Corin

Vandringsdag 7 – Från Tieser Alpl Hutte till rifugio Bolzano

Innan soluppgång och frukost smög jag ut en stund med kameran. Tog led 2 tills en vy över högslätten Seiser Alm öppnade sig åt nordväst. På vägen dit fotograferade jag nedanstående landskap.

Val Gardena

Dalen bortom Seiser Alm, vari Ortisei skulle ligga, var insvept i dimma.

Val Gardena

Någon hade satt upp en fin bänk där jag kunde sitta och njuta av utsikten innan det var dags att återvända till rifugion och äta en god frukost.

Val Gardena

Efter frukost inledde vi dagens vandring västerut på led 4 mot rifugio Bolzano. Det var en förhållandevis kort och enkel tur.

Val Gardena

När vi gått en tredjedel av sträckan kunde vi njuta av en fin utsikt över alperna i söder.

Sista halvan av vandringen gick vi på en platå med alpängar och betande kossor samt hästar.

Val Gardena

Vi stannade många gånger och fotade blommor, kossor och hästar. Vid ett tillfälle mötte vi massor av skolungdomar, en hel skola. De skulle ta en gruppbild på ett ställe med fina berg i bakgrunden och då passade även vi på att fotografera dem. Tyvärr sa en av lärarna till oss att vi inte fick publicera bilderna så därför kan jag inte visa någon bild på detta.

Val Gardena

Lagom till lunch kom vi fram till rifugio Bolzano. Vädret var strålande fint och vi kunde sitta ute och äta lunchen. Sedan tog vi en promenad utmed led 3 till en plats där två dalar nästan möttes. En från söder och en annan från norr. Där den norra började var mobiltäckningen god och vi tänkte återvända senare på eftermiddagen för att höra på web-radio när Sverige skulle möta Schweiz i VM-åttondelsfinal i fotboll.

När vi kom tillbaka till dalen efter att ha tagit det lite lugnt på rifugion hade mörka moln tornat upp sig runt omkring. Åska mullrade både norr och söder om oss. Mullret och även blixtar kom närmare och det kändes inte bekvämt att befinna sig så högt upp i det öppna landskapet. Dessutom såg det ut att bli ösregn. Därför beslutade vi att återvända till rifugion och det fick bli som det blev med matchen. Vädrets makter var inte mycket att göra något åt. Som tur var fick vi in web-radion på Sassas mobil och vi kunde lyssna på hela matchen liggandes i sängarna i vårt rum. Sverige vann till slut och gick vidare till kvarten där de förlorade mot England. Dessutom hann vi precis komma inomhus innan regnet öste ned i ett par timmar. Efter matchen åt vi middag och när vi var klara såg jag hur det klarnade upp och verkade bli kanonväder.

Val Gardena Vi hämtade kamerorna, gick ut och fotograferade tills det blev mörkt.

Val GardenaDet blev en väldigt fin avslutning på den dagen.

Val Gardena

Vandringsdag 7 – Från rifugio Bolzano till Ortisei

Den sista morgonen var jag uppe före solens uppgång men även om det var fint ljus så blev det inte bra ljus på alperna runt omkring. Kvällsljuset dagen före var mycket bättre.

Val Gardena

Några alpkajor satt på en klippa och värmde sig  i morgonsolen.

Val Gardena

Så började vi den sista vandringen för denna gång.

Val GardenaVi korsade Seiser Alm och gick genom en fin barrskog ner till Ortisei där vi startat vår vandring. Lederna var i tur och ordning 1, 5, 6 (passerade förbi hotell Panorama, Ritsch Schwaige och Icaro) och sista biten ned i dalen till Ortisei följde vi led 15.

Val GardenaLandskapet var vackert med ett överflöd av blommor på sina ställen. Det var även ett överflöd av människor eftersom det ligger flera hotell på slätten och det är enkelt att ta en linbana dit från Ortisei. Stundtals mötte vi fler människor än på Kungsgatan i Uddevalla centrum, vilket i och för sig inte säger så mycket.

Val GardenaVädret var toppen även denna dag och vi njöt av den fina vandringen. På platsen där nedanstående bild är tagen skulle jag vilja fotografera någon gång när det är fint ljus och lite lagom dimmigt.

Val Gardena
Några dagar tidigare hade vi vandrat genom passet som ligger i mitten av bergsmassivet på bilden.

 

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

Åter i Ortisei.

 

Vandring i Dolomiterna – del 1

Nu ska jag skriva om en vandringsresa till Val Gardena i Italienska alperna, de så kallade Dolomiterna. Efter avklarat midsommarfirande åkte jag och min fru Sassa till Italien och gick en tur som kallas Val Gardena 2000. Siffran antyder att leden till övervägande delen går över 2000 meters höjd. Vi bodde på alpstationer, så kallade rifugi. Standarden varierade men var överlag bra. En skulle ha med sig eget sovlinne och inneskor. Det serverades mat och på vissa ställen fanns halvpension som innebar trerätters middag och frukost. I övrigt kunde en välja från middagsmeny. Antal bäddar per rum varierade från två till drygt tio bäddar. Vi hade bokat allt boende i förväg. Det krävde mycket tid men sedan var det skönt att bara koppla av och njuta av resan.

Jag kommer att skriva om vilka leder vi vandrade, ifall någon blir inspirerad och vill gå samma runda. Kartan som täcker hela vandringen heter Tabacco 05 (Val Gardena – Ale di Siusi Gröden – Seiseralm) och jag köpte den på kartbutiken.se

På  sidan www.valgardena.it hittade vi bra information om boende och transfer. Dessutom var det bra att kolla på flygplatsernas sidor samt hotels.com momondo.com m.m.

Resdag

Jag och min fru Sassa flög från Göteborg till München (ett bra alternativ är annars att flyga till Innsbruck). Därifrån åkte vi med Südtirol bus transfer via Innsbruck till Ortisei i Val Gardena. En timme försenade anlände vi till hotell Charlet Hartsman som hade stängt för kvällen men de hade lämnat nyckel åt oss i ett litet kassaskåp utanför entrén. Väl inne i vårt fina rum började vi fundera över hur mycket vi hade betalat för rummet eftersom det var mycket bättre än vi normalt brukar boka. Det visade sig att vi blivit uppgraderade vilket förklarade den höga standarden.

Vandringsdag 1 – Från Ortisei till Rifugio Firenze

Efter en fantastisk frukostbuffé vandrade vi på en nedlagd järnvägsbanvall in till Ortisei centrum och efter 15 minuter var vi framme vid kabintåget som skulle ta oss upp till Chalet Resciesa, på drygt 2000 meters höjd. När vi klivit ur tåget följde vi led 35 över ett öppet sluttande område med ängsmarker. Solen sken och många turister hade precis som vi tagit kabintåget upp för att vandra. De flesta såg ut att gå dagsvandring. Kossor och hästar betade på ängarna.

Val GardenaVal GardenaVal Gardena

Framme vid Rifugio Brogles tog vi en kort rast innan vi skulle klättra upp 400 meter på led 6. I början växte det skog och i slutet av backen var det trädfritt samt ganska brant. På slutdelen, innan vi kom upp på toppen, bestod leden mestadels av berg och lösgrus. På ett par branta ställen hade vajrar monterats i berget att hålla sig i. Det var jobbigt, men inte särskilt svårt. Vi kände oss ovanligt flåsiga på grund av höjden.

Val Gardena
Snart framme vid det brantaste partiet innan vi nådde toppen.

En nästintill panikslagen kvinna hade svårt att ta sig ned på ett av de lodräta ställena och hennes tålmodige man hjälpte henne ned, en decimeter i taget. Efter oss kom ett par med en hund, en beagle. Vi ville se om hunden kunde ta sig upp själv. Först klättrade en i paret upp och sedan tog den andre tag i hundens sele och skickade upp den.

Val Gardena
Hunden fick åka med mänsklig hiss.

När vi kom upp till toppen av passet blev vi glatt överraskade vid åsynen av ett helt annat landskap än det månlandskap vi nyss hade lämnat bakom oss. Framför oss bredde en stor grönskande och böljande sluttning ut sig. Vi gick led 1 åt sydost, snett nedför sluttningen mot rifugio Firenze. Efter diverse pauser med landskaps- och blomfotografering kom vi fram till vårt boende.

Val Gardena

Val Gardena
Rifugio Firenze

Vi tog av oss kängorna, vilka en inte får gå inomhus med i en rifugio. En kom direkt in i baren och där satt ett gäng och tittade på VM i fotboll. Det var tyskar och tyvärr såg de naturligtvis på sista gruppspelsmatchen mellan Tyskland och Sydkorea. Samtidigt gick den andra matchen i samma grupp mellan Sverige och Mexiko. Glädjande nog fanns det mobiltäckning och vi smög undan i ett hörn och lyssnade på radiosporten. Sverige vann med 3-0 och vid varje mål hoppade vi runt lite i vårt hörn. Tyskland förlorade med 0-2 och det var dystra miner framför tv:n. Sverige vann gruppen och Tyskland åkte överraskande ut ur VM. Trots vår segerglädje försökte vi ligga lite lågt under middagen. På kvällen fotade vi i närheten av Firenze och ljuset var verkligen fint. Vi hade eget rum och det ingick sängkläder samt handdukar vilket var lite lyxigt.

Val Gardena
Detaljer på ett litet hus vid rifugio Firenze

Val Gardena

Val Gardena
Berget Sassolungo

Vandringsdag 2 – Från Rifugio Firenze till Rifugio Puez

Firenze serverade en mycket bra frukost för att vara en rifugio. Efter maten packade vi ryggsäckarna och vandrade norrut på led 2-3.

Boendet och maten hade vi betalat kvällen innan eftersom vi ville betala med kort och mobiltäckningen var bättre på kvällen än på morgonen. Den unga kvinnan som tog betalt gick ut för att snabba på köpet.

Där led 2-3, efter ett tag, vände öster ut fanns ett område lämpligt för blomfotografering, en möjlighet som framför allt Sassa utnyttjade.

Val Gardena

Nu gick leden ännu mer uppför och snart fick vi se det första murmeldjuret. Denna gulliga art med sin rultande gång. Den påminner om ett litet gosedjur. Vi såg fler murmeldjur innan marken så småningom blev stenigare och mest liknade ett månlandskap.

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

Leden delade sig och vi valde led 3A till vänster eftersom leden till höger innebar klättring enligt kartan. Men vi ändrade oss när vi såg att ”vår” led gick upp för ett 100 meter lodrätt stup och vi vände för att ta den andra leden, nummer 2, istället.

Landskapet varierade stort, från gröna blomstrande alpängar till karga månlandskap.

Innan klättringen började rastade vi en stund och drack vatten samt åt lite nötter med russin. Tre andra vandrare vilade på samma ställe och vi pratade lite med dem. De kom från Sydafrika och hade varit i många av södra Afrikas viltrika nationalparker. Klättringen var ganska lätt tack vare vajrar. Sedan gick vi en bit på skrå innan vi vek av mot en lättvandrad platå. Ett fint regn föll över platån som betades av får och getter. Strax innan vi kom fram till rifugio Puez pausade vi och njöt av utsikten. Då kom ett par gående, de stannade till och frågade om vi var svenskar. Det visade sig vara de trevliga Växjövandrarna som vi skulle dela rum med på Puez och även längre fram på turen. På kvällen blev det blåsigt samt mulet och ett tråkigt fotoljus. Därför blev det ingen fotografering. Inne i Puez var det kyligt. Veden var nästan slut och den ransonerades tills nästa vedleverans. På natten hade jag på mig helt underställ, en långärmad funktionströja, en fleece och mössa. Dessutom två filtar.

Vandringsdag 3 – Från Rifugio Puez till Rifugio Boé

På morgonen vaknade jag tidigt och såg att det var fint ljus. Vi sov i ett rum för 12 personer och vi låg närmast dörren. En nackdel när alla ska gå förbi in och ut ur rummet men bra när en fotograf vill smyga ut tidigt och fota utan att störa övriga. Puez låg på kanten av en djup dal. På motstående sida låg solen på och jag fotade åt det hållet. När jag kände mig nöjd tog jag även några bilder på huset. Utanför betade en flock får och plötsligt kom en hund rusande ut från huset och började jaga fåren. Någon i personalen skulle röka och då passade hunden på. Det är tillåtet med hundar på vissa rifugi.

Val Gardena
Berget Sassolungo med en mössa av moln. Några dagar senare promenerade vi uppför det berget.

Val Gardena, rifugio Puez
Rifugio Puez

Dagens vandring såg tuff ut och det skulle visa sig vara den tuffaste på hela turen. Vi vandrade led 2 till passet Passo Gardena och därefter led 666 till rifugio Boé på Sella massivet. Första delen fram till Passo Gardena var lättvandrad på en vacker led, med få andra vandrare till en början och många när vi kom nära passet. Det var en stigning på cirka 100 meter vid Forc. De Crespeina. Efter stigningen gick det nedför och där mötte vi ett gäng mountainbikecyklister som bar cyklarna uppför till Forc. De Crespeina.

Leden gick sedan på skrå mot Forc. Cier, ett område med taggiga berg.

Val Gardena

På väg ned mot passet ökade vrålet succesivt från alla motorcyklister som upplevde naturen på sitt vis och bidrog med en kraftig ljudförorening.

Val Gardena
Passo Gardena. Vi gick ned till hotellen i höger bildkant och sedan snett uppåt till vänster en bit innan leden därefter gick rakt uppför berget. På håll såg det omöjligt ut. Men vi kom så småningom upp till toppen av berget.

Nere i passet fanns hotell och restauranger. Vi passade (haha) på att köpa vatten och gå på toa innan vi påbörjade en stigning på 750 meter upp till rifugio Boé. Först gick leden snett uppåt och sedan sicksackade den in i en brant dal. Sista biten bestod av en lång klättring med hjälp av vajrar där det förutom god benstyrka var bra att vara armstark i förhållande till sin kroppsvikt. Till en början var underlaget löst grus och lösa stenar och i slutet berg. Jag var tvungen att har kameran i ryggsäcken när jag klättrade och därför tog jag inga bilder under själva klättringen.

Val Gardena

Det kändes skönt när klättringen var avklarad även om vi visste att det skulle bli ytterligare en klättring innan vi kom fram till rifugio Boé. Vi kom så upp till rifugio F. Cavazza på 2585 m.ö.h. Där åt vi mat innan vi fortsatte led 666. Den andra klättringen gick också bra och efter den gick vi på snö vissa sträckor innan vi nådde en karg högslätt.

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

Där hade vi följde med en yngre och en äldre man som hade bott i samma rum som vi den föregående natten. Den äldre mannen vandrade från München till Venedig och på högslätten passerade han den högsta punkten på sin långa vandring.

Mannen i mitten hade kommit upp på den högsta delen av sin vandring mellan München och Venedig. 2912 m.ö.h.

På den karga högslätten växte enstaka färggranna växter.

Det var mycket svårare att gå nedför än uppför på underlag som snö eller löst grus.

Val Gardena
Innan vi kom fram till Boé njöt vi en stund av utsikten över Val de Mesdi.

Val Gardena
Foto och copyright 2018: Sassa Corin

På Boé fick vi ett eget rum med fyra bäddar. Maten var bra, det fanns bland annat ett gott grönsaksbord med färska grönsaker. Det var lite oväntat eftersom det inte fanns någon lift eller väg till rifugion. Det fanns inte dusch, endast handfat och kallt rinnande vatten. Det var dessutom enda stället på vår tur där vi inte kunde dricka kranvattnet. Vi spenderade en rejäl summa euro på vatten på grund av detta.

Dag 4 – Dagstur i området kring rifugio Boé

Vi skulle bo två nätter på Boé och dag fyra var tänkt som en vilodag. Vi hade planerat gå en runda via rifugio Fassa led 638 och rifugio Forc. del Pordoi led 627, vilket vi även genomförde. Det var en kort tur men vi hade inte kollat så noga och det visade sig att Fassa låg högst upp på bergsmassivet på 3152 m.ö.h. Så blev det med den vilodagen. Men turen var jättefin, vädret helt fantastiskt och det var skönt att gå med lätta ryggsäckar.

Jag inledde dagen med fotografering tidigt på morgonen. Det var härligt att uppleva bergen helt själv och dessutom var ljuset fint. Efteråt sov jag en stund innan det var dags för frukost.

Val Gardena
Rifigio Boé med Piz Boé i bakgrunden.

Val Gardena

Val Gardena
Jag hittade många fina mönster i snöfälten.

Efter frukosten gick vi upp till toppen Piz Boé, 3152 m.ö.h.

Strax nedanför toppen Piz Boé fanns det vajrar att hålla sig i. Därifrån kunde vi se ner på vårt boende, rifugio Boé.

På toppen.

Högst upp låg den lilla rifugio Fassa. Där hade det varit häftigt att bo vid vackert väder. Vi var inte ensamma på toppen. Det var helg och många vandrare hade tagit en lift upp på andra sidan av bergsmassivet och sedan vandrat till Fassa. Vi åt mat på restaurangen som fick sina varor uppflugna med helikopter.

Val Gardena
Rifugio Fassa

 Val Gardena

Efter maten besökte jag en av de mest spektakulära toaletter jag sett hittills.

Val Gardena
Toalett med utsikt.

När toabesöket var avklarat gick vi ned för berget mot rifugio Forc. del Pordoi. Vi mötte många vandrare och vid de brantaste passagerna var det köbildning. Vi hamnade efter en skolklass och det tog tid när alla elever skulle klättra ned. Vid  rifugio Forc. del Pordoi vilade vi en stund innan vi vände åter utmed led 627 mot Boé. Vi hann hälsa på rifugio-grisen under pausen.

Smart med en gris som kunde ta hand om rester från restaurangen.

Halvvägs till Boé mötte vi en stor grupp vandrare. Det var bara att sitta ned och vila tills de passerat.

Val Gardena

När vi kom åter till Boé hade vi fått sällskap i vårt rum av det trevliga Växjövandrarna.