Naturfotograf turistar i sin hembygd

Under Kristi himmelfärdshelgen besökte jag och min fru min mamma och bodde över hos henne för första gången sedan pandemin tog sin början. Mamma hade fått två doser vaccin och vi hade fått en. En kväll och en morgon passade jag på att turista i området där jag växte upp, nämligen Torup i Halland. I samhället finns två fina sjöar Prästgårdssjön samt Sjögårdssjön, i utkanten finns ett vattenfall och ett utsiktstorn.

Bosgårdsfallet

Fallet ligger nära vägen som går till Falkenberg precis där bebyggelsen tar slut. Där har det legat både såg, kvarn och småindustrier som drevs av ett kvarnhjul. Alla byggnader är borta numera men gamla stengrunder finns kvar. Där har bland annat tillverkats stenkulor och jag minns att jag hittade sådan kulor där som barn.

Bosgårdsfallet i Torup
Bosgårdsfallet i Torup
Sjögårdssjön

Sjön ligger mitt i samhället. I den har jag fiskat och badat massor av gånger. Jag fångade abborrar och braxen där som ung pojke. Badade gjorde jag också, både avsiktligt med badbyxor på och oavsiktligt med vanliga kläder på. Jag och min kompis Anders drattade i ett antal gånger av misstag. Vid ett tillfälle när Anders råkat blöta ner kläderna var vi oroliga för vad hans mamma skulle säga och vi försökte därför torka hans byxor med en cykelpump, vilket så klart var lönlöst. På vintrarna åkte jag skridskor och spelade bandy på sjön.

På morgonen, innan solen gått upp, stannade jag till ”framme” i samhället. När jag bodde där sade vi alltid att vi skulle ”gå fram” när vi skulle till Torups centrum. Det berodde nog på att det var och fortfarande är ett litet samhälle och det kändes inte som ett centrum. På en gräsmatta vid sjön spatserade en igelkott när jag gick ner till en brygga vid Torups Gästgivaregård.

Sjögårdssjön i Torup
Sjögårdssjön i Torup
Ramnåsberget

När en åker mot Rydöbruk från Torup ligger Ramnåsberget på höger sida om vägen. Jag tänkte att det kanske kunde vara fint med dimman som bäddade in landskapet. På berget finns ett utsiktstorn som gör det möjligt att komma upp över skogen och se milsvida omkring. En ser även en del av Torup och framför allt kyrkan. När jag kom upp i tornet var det bara översta delen av kyrktornet som stack upp över dimman och talade om var den låg. Istället för att fota det nätt och jämt synliga kyrktornet tog jag en bild mot norr där delar av skogen skymtade genom dimman.

Utsikt från Ramnåsberget i Torup

När solens strålar började värma slog sig en duva ned på räcket högst uppe på tornet. Den satt där ett tag och det såg ut som om den ville värma sig i solen. Duvan brydde sig inte om mig och när den verkade nöjd flög den iväg och försvann ner i dimman långt borta.

Lövskog sedd från utsiktstornet på Ramnåsberget

Jag gick ner från tornet och in i en bokskog som ligger söder om tornet. Som liten lekte jag ofta i skogen och ibland gjorde jag lite längre utflykter. En sådan tur var till Ramnåsberget och framför allt till bokskogen. På den tiden fanns inte utsiktstornet, det byggdes långt senare. Men bokskogen fanns som sagt och det var ett trevligt återseende.

Bokskog på Ramnåsberget, Torup, Halland.
Bokskog på Ramnåsberget, Torup, Halland.

 

Delad glädje är inte alltid dubbel glädje

Det har varit ett vackert och kallt vinterväder i Bohuslän i drygt två veckor. Vi har haft snö och stundtals ganska många minusgrader. Den sjätte februari fotograferade jag på kusten. Under normala år brukar jag oftast vara helt själv på kusten vintertid. Men när jag skulle parkera bilen var det fullt med bilar på parkeringsplatsen. Jag skulle äta några smörgåsar innan jag gick ut och åkte istället till en annan stor parkering där det fanns plats. Efter fikan åkte jag tillbaka och då fanns det som tur var en plats ledig.

Jag gillar att vara själv och fotografera i naturen. Därför är en av de största nackdelarna, för min del med coronapandemin, alla människor som är ute i naturen. För mig innebär det inte att delad glädje är dubbel glädje när det handlar om naturupplevelser. Min upplevelse ökar desto färre människor det vistas i naturen. Jag hoppas att människor börjar umgås hemma igen när pandemin är över. Däremot kan min fotoupplevelse vara stor även om många människor vistas runt omkring som till exempel vid fotograferingen av hägrar jag skrev om i mitt förra inlägg. Där fanns det hela tiden ett gäng fotografer och många andra människor som promenerade. Det var en rolig fotoupplevelse men någon naturupplevelse kände jag inte.

Jag har haft stor nytta av att ha sprungit orientering i min ungdom vilket jag nyligen börjat med igen. Det finns kartor över i stort sett alla områden och jag har aldrig hämmats i min fotografering av att inte hitta ut eller hitta hem. Dessutom orkar jag ta mig till de flesta ställen även med en tung fotoutrustning. För att slippa spår från människor i snön gick jag till ett område som låg långt från parkeringsplatsen.

När det ligger snö på klipporna brukar jag noggrant planera min fotografering, annars kan det plötsligt dyka upp ett fint motiv som blivit förstört av mina egna spår och det vill jag helst undvika.

 

Höstrusk

De senaste dagarna har det regnat och blåst mycket här i Bohuslän. Hård vind gillar jag eftersom den kan erbjuda intressanta motiv. Däremot är regn i kombination med hård vind inte så lockande att fotografera i men det kan såklart bli bra bilder i sådant väder också. Generellt tycker jag att det bästa vädret och den bästa årstiden är den som är just nu, oavsett väderlek och tid på året. Sedan jag började fotografera fyrtio år sedan har jag inte haft någon period då lusten att fotografera har avtagit och jag fotar ungefär lika mycket året om.

Under vinterhalvåret jobbar jag dock oftare med bilder i datorn än under sommarhalvåret. Då händer det att jag tittar tillbaka på bilderna från den gångna sommaren. En sommarnatt i augusti passerade ett åskoväder över sommarstugan. När det slutat regna tog jag bilen och åkte ner till dammen. På håll syntes ovädersmoln som någon gång emellanåt lystes upp av blixtar utan att det hördes några knallar. Jag försökte ta bilder när blixten lyste upp molnen och det blev många bilder utan blixtljus. På två bilder lyckades jag få med ljuset från en blixt. En fladdermus svepte över vattenytan i sin jakt på insekter och natten var nästan tom på ljud.

Innan jag åkte åter till stugan tog jag några bilder på natthimlen som tack vare regnet var ovanligt klar för årstiden. I nedre delen av bilden skymtar ljusen från den lilla byn där stugan ligger.

Årstads kyrka

I söndags besökte jag och min fru, min mamma i Torup i Halland. På väg hem till Uddevalla, när vi körde på vägen mellan Torup och Falkenberg, gick solen ner och himlen färgades rödare och rödare. På krönet av en backe, innan vägen gick ner i en svacka, såg vi siluetten av Årstads kyrka. När vi kom ner i svackan vände vi och åkte tillbaka till krönet. Min fru kom snabbt till ”skott” med sin mobil medan jag rotade fram kameraryggsäck och stativ i bagaget. Dessutom behövde jag byta objektiv till mitt zoom 100-400 innan jag kunde börja fotografera. Jag han ta några bilder innan den vackra himlen började blekna. Tiden när en solnedgång är som finast varar oftast bara några minuter. Efter fem minuter åkte vi vidare.

Årstads kyrka

Efter sol och värme kommer vind

Efter en härlig period med sommarväder kom, som det så ofta brukar göra, en period med kraftig vind. Förra lördagen och söndagen blåste det cirka 15 meter i sekunden på Bohuskusten och då passade jag på att åka dit. Vid sådana tillfällen brukar jag ta med mig ett lite längre objektiv med zoom eftersom det är lurigt att gå nära strandlinjen. På klipporna nära havsytan är ett svart bälte som blir såphalt när det är blött. Det svarta området måste man hålla sig borta från när det är fuktigt. Vid lågvatten och när det svarta är helt torrt är det inte farligt att gå där men det är ett måste att också vara torr om skosulorna. Förutom ett stadigt stativ är det bra med en stor plastpåse eller dylikt till kamera- och objektivskydd mot saltstänk samt en mjuk duk till att torka bort vattenstänk från frontlinsen på objektivet. Om jag misstänker att stänket har torkat och bildat saltkristaller brukar jag använda tungan och slicka på linsen innan jag torkar med duken. Detta för att undvika repor som kristallerna annars kan ge upphov till. Jag använder ofta ett variabelt gråfilter för att kunna fota med långa slutartider när ljuset är för starkt.

Förutom att reglera slutartiden med filtret försöker jag använda den bländare varvid mitt objektiv är skarpast. Det är vanligtvis när ett zoomobjektiv är nedbländat två steg från maximal öppning. Som till exempel ett zoomobjektiv 24-105 mm bländare 4 är oftast skarpast vid bländare 8.  Om en bländar ner ytterligare till 11, 14, 16, 18 eller 22 försämras skärpan successivt. Längre, fasta och högkvalitativa teleobjektiv som 300/2.8, 400/2.8, 500/4 och 600/4 är ofta mycket skarpa redan på den största bländaren. Om en bländar ned dessa objektiv mycket till exempel 5-8 steg blir skärpan successivt sämre. Ett tips är att läsa objektivtester, där står det ofta vid vilken eller vilka bländare ett objektiv är skarpast. Det är en bra kunskap att veta vid vilken bländare ens olika objektiv är skarpast. Sedan beror givetvis valet av bländare också på vilket skärpedjup en önskar i bilden. Vid landskapsfotografering försöker jag välja den bländare varvid objektivet är skarpast och som täcker in det skärpedjup jag önskar. Om en är osäker på ifall skärpedjupet är det en vill ha så finns det appar en kan installera på mobilen som visar skärpedjup för en vissa kameramodell vid en viss bländare och beroende på var i motivet en ställer in skärpan. Att till exempel konsekvent använda bländare 14 på ett vidvinkelobjektiv för att vara säker på att ha tillräckligt skärpedjup vid landskapsfotografering är ett vanligt nybörjarfel men det kan givetvis var bra nog tills en lärt sig mer om sin utrustning.

 

 

Fotografering på bohuskusten

Den 1:a juli åkte jag ut till kusten och fotograferade. Uddevalla, där jag bor, ligger visserligen vid havet, men det är tre mil till öppet hav och när jag skriver kusten menar jag öppet hav.

Det var en fin kväll med intressanta moln på himlen som bidrog positivt till landskapsbilderna. Jag tog bilder på enbart moln också men de visar jag kanske någon annan gång. Väderrapporten hade förutspått växlande väder med inslag av regnskurar och det är vid sådant väder en kan få uppleva intressanta moln. Har en otur så regnar det mycket men med lite tur kanske det bara kommer någon enstaka skur och ett varierande molntäcke.

Landskapsfotografi på klippor och moln. Landscape photography, cliffs and clouds.
Klippor i Bohuslän och moln

När molnformationerna är som finast och bäst belysta av solen då gäller det hitta en intressant förgrund. Helst bör en ha koll på det i förväg eftersom det perfekta ögonblicket kan försvinna fort.

Landskapsfotografi på klippor och moln. Landscape photography, cliffs and clouds.
Klippor i Bohuslän och moln
Självporträtt av skugga på klippa. Selfie on a shadow on a cliff.
Fotograf i landskap

Som vanligt kunde jag inte motstå motiv med klippor översköljda av havsvatten.

Landskapsfotografi på klippor, moln och hav. Landscape photography on cliffs, clouds and sea.
Klippor och hav

Plötsligt kom solen fram i en glipa under molnen och färgskalan växlade från kalla blå färger till varmt gula och röda.

Solnedgång och moln. Sunset and clouds. Bohuslän.
Solnedgång och solbelysta moln
Landskapsfotografi på klippor, moln och hav. Landscape photography on cliffs, clouds and sea.
Klippor, moln och hav

Det var ganska blåsigt och vågor slog in mot klipporna. Temperaturen var dock behaglig och jag kunde inte låta bli att tänka på kontrasten mot alla de tillfällen då jag varit ute på kusten under vinterhalvåret i hård vind med temperaturer på endast några grader över nollstrecket. Skillnaden är så stor att en knappt kan fatta att en är på samma planet. Nu hade jag till exempel inga handskar på händerna medan jag på vinterhalvåret brukar ha tre par handskar i tre tjocklekar för att inte mina händer ska bli stelfrusna och obrukbara.

Landskapsfotografi på klippor, moln och hav. Landscape photography on cliffs, clouds and sea.
Klippor i Bohuslän, moln och hav.

 

Tunga moln över Ätran

Det är sällan vi landskapsfotografer har fina förutsättningar mitt på dagen. Ofta är vinden sådär lagom tråkig, ljuset för hårt och bara trist, men plötsligt händer det. Det fick jag uppleva i helgen när jag var i sommarstugan i Halland. Min helg sträcker sig numera från lördag till och med tisdag eftersom jag är permitterad två dagar per vecka på grund av corona-pandemin.

Mitt på måndagen märkte jag att det var svag vind och tänkte passa på att fota lite makrobilder. På väg till min fotoplats såg jag att en vik av ån Ätran var helt spegelblank och tänkte att det kunde vara värt att kolla om även resten dammen var det. Därför svängde jag åt motsatta hållet jämfört med var jag först hade tänkt åka och kan man tänka sig, vattenytan på dammen låg blank som en spegel. Dessutom var himlen dekorerad med tunga mörka och vackra moln. Jag önskade att jag hade tagit med mig min vidvinkelzoom som går ner till 11 millimeters brännvidd. Då hade jag kunnat få med både de fina molnen på himlen och hela spegelbilden. Nu hade jag bara 24 mm och den bästa bilden tyckte jag blev en bild där jag prioriterade att återge så mycket som möjligt av spegelbilden i vattenytan.

Nu efteråt tänker jag att jag skulle ha tagit flera angränsande bilder som täckte in både himmel och spegelbild för att sedan sätta samman dem till en större bild i Photoshop.

Tunga moln över Ätran.

Långa eller korta slutartider

I förrgår fotograferade jag vid Bohuskusten. Förhållandena var bra. Först blåste det  cirka tio sekundmeter och mot slutet av kvällen mojnade vinden. När det har blåst under en period och sedan mojnar fortsätter vågor att slå in mot klipporna ett tag efter att vinden har avtagit. Då kan man fota vågor som slår upp mot klipporna utan att vinden ger vibrationer i stativet och därför blir det lättare att få skarpa bilder. Jag behövde inte skydda kameran mot saltstänk med en plastpåse. Det var en bekväm fotografering. Tio sekundmeter är lite för svag vind, helst vill jag ha tjugo sekundmeter för att få ordentligt tryck i vågorna. Å andra sidan är allt kaos vid sådana tillfällen och efteråt kan jag känna mig lite sliten.

Jag letade efter klippor där vågorna ”träffade rätt” och provade med olika exponeringstider. Längre tider, en till två sekunder och uppåt, ger vattenstänk och havsytan ett drömlikt och mjukt utseende. Lite kortare tider, en femtedel till en halv sekund, ger mer struktur i vattnet. Det beror givetvis även på hur snabbt vattnet rör sig. Jag brukar prova lite olika varianter.

Slutartid 1,6 sekunder
Slutartid 0,4 sekunder
Slutartid 3,2 sekunder
Slutartid 0,6 sekunder

Hur mycket motivet är belyst påverkar motivet. Ett växlande väder är tacksamt då man får möjlighet att ta olika alternativ som till exempel solbelyst och mulet.

Slutartid 0,3 sekunder och sol
Slutartid 0,25 sekunder och mulet

 

Skogsväsen

Under hösten 2019 var vädret grått och solen lös med sin frånvaro flera månader i sträck. Det var fantastiskt fina förutsättningar att fotografera i skogen, vilket jag också  passade på att göra. Tyvärr finns det nästan ingen skog i min del av Sverige, plantager och hyggen breder ut sig överallt. Jag känner bara till några små områden med skog och de utgör promille av den totala arealen. Jag önskar att staten hade kunnat skydda lite mer av den ursprungliga skogen.

För att utmana mig själv hittade jag på ett projekt som gick ut på att försöka göra bilder med skogsväsen. Det var svårare än jag först trodde och det krävdes stort tålmodigt sökande efter motiv som med en hel del god vilja kunde associeras med något slags väsen. Dessutom insåg jag att det behövdes en mörk och deppig känsla i bilderna för att locka fram dessa väsen. Därför gjorde jag bilderna i svartvitt och mycket mörka. Så här blev resultatet av mitt lilla projekt.

Skogsväsen
Skogsväsen

Den här typen av motiv är det omöjligt att finna i monokulturella plantager.

Skogsväsen
Skogsväsen
Skogsväsen

Nyligen hörde jag Johan Åberg processförvaltare på Skogsstyrelsen berätta på radio att man för att förhindra granbarkborrens utbredning ska fälla angripna granar och granstammar ska barkas av i våra sista orörda skyddade skogar.

Fällda och avbarkade träd kommer att förstöra dessa skogar för lång tid framöver. Detta gjorde man i en av mina favoritskogar i Halland efter stormarna Gudrun(januari 2005) och Per(januari 2007). En utvärdering av barkningsförsöken visade att metoden minskade mängden tillgängligt substrat för granbarkborren att föryngra sig i, men det gick inte att se någon minskning av granbarkborrens reproduktionsframgång. Idag syns dessa avbarkade stammar fortfarande tydligt och det förstör känslan av en orörd skog.

Min gissning är att skogsägarnas utdikning av alla plantage och skapande av monokulturer utan naturliga fiender mot granbarkborren starkt bidrog till granbarkborrens härjningar efter den torra sommaren 2018. I första hand medför uttorkning av gran att dess motståndskraft minskar och risken för angrepp av granbarkborre ökar. Skogsägarnas utdikning ökade på effekterna av den torra sommaren. Det finns även en ökad risk för angrepp av granbarkborre i nyupptagna kanter i granplanteringar och i nygallrade granbestånd. Nu vill skogsägarna istället lägga över skulden på de extremt få orörda skogar som finns kvar.

Referens:

Henrik Malm och Anders Hejnebo: Stormskador på skog i Hallands naturreservat och konsekvenser för skötsel, Länsstyrelsen Halland, 2011

Skogsväsen
Skogsväsen

Varför heter det minneskort?

Under lördagen, i helgen som gick, regnade det och stormade på Bohuskusten. På söndagen åkte jag från Uddevalla till Tjurpannans naturreservat söder om Strömstad i norra Bohuslän. Vinden hade avtagit och jag hoppades på stora vågor efter stormen från dagen innan. Reservatets stora parkeringsplats var nästan full av bilar. Det var fler än jag som ville uppleva det storslagna skådespelet. Noterade bilar från Tyskland och Danmark. Efter cirka en kilometers promenad kom jag fram till havet och det var precis som jag hade hoppats på. Det blåste men inte så mycket och mäktiga vågor rullade in med stor kraft mot klipporna. Jag hade varit ute i blåst vid ett flertal tillfällen den senaste tiden men dagens förutsättningar var de bästa hittills. Jag satte en plastpåse runt kameran och objektivet som skydd mot saltvattenstänk. Duscharna jag hade fått gången innan fanns i färskt minne. Det var som om någon hade kastat en hink full med saltvatten på mig. Nu skulle jag bara kolla exponering och tider innan det var dags att sätta igång. På kameradisplayen visas No Card! NEEJ!!! Jag som inte hade något extra minne med mig.
Ett tag betraktade jag det fantastiska skådespelet med blandade känslor och sedan återvände jag till bilen utan en enda bild. Det var första gången jag glömt ta med minneskort. Hur kan det heta minneskort när man kan glömma bort det? Vem kom på ett så missvisande namn?

Nedan, en bild från ett fototillfälle tidigare i år då det inte var lika fina förutsättningar.