Skogsväsen

Under hösten 2019 var vädret grått och solen lös med sin frånvaro flera månader i sträck. Det var fantastiskt fina förutsättningar att fotografera i skogen, vilket jag också  passade på att göra. Tyvärr finns det nästan ingen skog i min del av Sverige, plantager och hyggen breder ut sig överallt. Jag känner bara till några små områden med skog och de utgör promille av den totala arealen. Jag önskar att staten hade kunnat skydda lite mer av den ursprungliga skogen.

För att utmana mig själv hittade jag på ett projekt som gick ut på att försöka göra bilder med skogsväsen. Det var svårare än jag först trodde och det krävdes stort tålmodigt sökande efter motiv som med en hel del god vilja kunde associeras med något slags väsen. Dessutom insåg jag att det behövdes en mörk och deppig känsla i bilderna för att locka fram dessa väsen. Därför gjorde jag bilderna i svartvitt och mycket mörka. Så här blev resultatet av mitt lilla projekt.

Skogsväsen
Skogsväsen

Den här typen av motiv är det omöjligt att finna i monokulturella plantager.

Skogsväsen
Skogsväsen
Skogsväsen

Nyligen hörde jag Johan Åberg processförvaltare på Skogsstyrelsen berätta på radio att man för att förhindra granbarkborrens utbredning ska fälla angripna granar och granstammar ska barkas av i våra sista orörda skyddade skogar.

Fällda och avbarkade träd kommer att förstöra dessa skogar för lång tid framöver. Detta gjorde man i en av mina favoritskogar i Halland efter stormarna Gudrun(januari 2005) och Per(januari 2007). En utvärdering av barkningsförsöken visade att metoden minskade mängden tillgängligt substrat för granbarkborren att föryngra sig i, men det gick inte att se någon minskning av granbarkborrens reproduktionsframgång. Idag syns dessa avbarkade stammar fortfarande tydligt och det förstör känslan av en orörd skog.

Min gissning är att skogsägarnas utdikning av alla plantage och skapande av monokulturer utan naturliga fiender mot granbarkborren starkt bidrog till granbarkborrens härjningar efter den torra sommaren 2018. I första hand medför uttorkning av gran att dess motståndskraft minskar och risken för angrepp av granbarkborre ökar. Skogsägarnas utdikning ökade på effekterna av den torra sommaren. Det finns även en ökad risk för angrepp av granbarkborre i nyupptagna kanter i granplanteringar och i nygallrade granbestånd. Nu vill skogsägarna istället lägga över skulden på de extremt få orörda skogar som finns kvar.

Referens:

Henrik Malm och Anders Hejnebo: Stormskador på skog i Hallands naturreservat och konsekvenser för skötsel, Länsstyrelsen Halland, 2011

Skogsväsen
Skogsväsen

Varför heter det minneskort?

Under lördagen, i helgen som gick, regnade det och stormade på Bohuskusten. På söndagen åkte jag från Uddevalla till Tjurpannans naturreservat söder om Strömstad i norra Bohuslän. Vinden hade avtagit och jag hoppades på stora vågor efter stormen från dagen innan. Reservatets stora parkeringsplats var nästan full av bilar. Det var fler än jag som ville uppleva det storslagna skådespelet. Noterade bilar från Tyskland och Danmark. Efter cirka en kilometers promenad kom jag fram till havet och det var precis som jag hade hoppats på. Det blåste men inte så mycket och mäktiga vågor rullade in med stor kraft mot klipporna. Jag hade varit ute i blåst vid ett flertal tillfällen den senaste tiden men dagens förutsättningar var de bästa hittills. Jag satte en plastpåse runt kameran och objektivet som skydd mot saltvattenstänk. Duscharna jag hade fått gången innan fanns i färskt minne. Det var som om någon hade kastat en hink full med saltvatten på mig. Nu skulle jag bara kolla exponering och tider innan det var dags att sätta igång. På kameradisplayen visas No Card! NEEJ!!! Jag som inte hade något extra minne med mig.
Ett tag betraktade jag det fantastiska skådespelet med blandade känslor och sedan återvände jag till bilen utan en enda bild. Det var första gången jag glömt ta med minneskort. Hur kan det heta minneskort när man kan glömma bort det? Vem kom på ett så missvisande namn?

Nedan, en bild från ett fototillfälle tidigare i år då det inte var lika fina förutsättningar.

 

Halmstad Throwdown 2020

Ibland är det kul och utvecklande att fotografera nya typer av motiv. Jag fotograferar vanligtvis landskap och vilda djur. Oftast är det genom min familj som jag kommer i kontakt med nya motiv som inte är från naturen. Förra helgen deltog min ena dotter och hennes kompis på Halmstad Throwdown, en tävling för dem som tränar CrossFit. Mest intressant tyckte jag det var att fotografera när deltagarna tyngd lyfte. De tog i maximalt och visade upp kraftfulla ansiktsuttryck. Efteråt insåg jag att jag skulle ha lagt ännu mer tid på det än vad jag gjorde.

Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020

 

Inspiration Del 2

Det grå, regniga och blåsiga vädret håller i sig här i sydvästra Sverige. I mitt tidigare inlägg skrev jag om böcker och tidningar som kan ge inspiration. Ett annat media som innehåller mängder av inspiration är Youtube. Man ska bara sålla bort alla videos om tekniska prylar och istället tittar på filmer om hur man fotograferar. Youtube har jag själv inte använt så mycket än så länge och därför kan jag inte ge några bra tips. Däremot har jag lyssnat på en pod ”Fotografen och Landskapet” där Theodor Paues pratar med svenska landskapsfotografer om deras fotografering. Jag gillar att lyssna på andra fotografers syn på sin fotografering och har hört alla avsnitt. Ganska många av de medverkande fotograferna har jag varit vän med på Facebook under en längre tid men inte träffat i verkligheten och det är extra kul att höra dem berätta. Sök på ”Fotografen och Landskapet” så hittar du den.

Konstutställningar av olika slag och med skilda inriktningar är en fin inspirationskälla. Näst efter foto är jag mest intresserad av måleri eftersom det ligger närmast fotografering. Jag besöker mitt lokala museum i Uddevalla när det kommer nya utställningar och när jag besöker storstäder brukar jag passa på att besöka konstmuseer. Roligast är fina museer där det är tillåtet att fotografera. Det skall dock tilläggas att mina barn inte alltid har uppskattat museerna lika mycket som jag gjort.

The Metropolitan Museum of Art, New York.

Deltagande i workshop är också en bra källa till inspiration. Det finns ett stort utbud av naturfotoworkshops att ta del av. Jag har dock inte deltagit i någon naturfotoworkshop däremot i en workshop om modellfotografering, vilket var kul.

Det konstverk som givit mig den största kicken är varken en fotobok, en fotoutställning eller konstutställning utan en konsert med Lady Gaga, The Monster Ball Tour. Den innehåller allt i form av en grymt bra fysisk dans, visuella effekter och en fantastisk musik. Konserten visades på TV vid ett tillfälle för knappt tio år sedan och jag kollade ett tag i början tillsammans med resten av familjen innan jag smet iväg till datorn och arbetade med mina bilder. Dagen efter kom vi i familjen att tala om konserten och jag påstod att Lady Gaga bara var en mindre bra kopia av Madonna. Det skulle jag inte ha sagt ty jag möttes av ett kraftigt mothugg från de andra som mycket bestämt upplyste mig om hur fel jag hade. Konserten gick i repris samma dag och för att bekräfta att jag hade rätt kollade jag på hela konserten och efteråt kunde jag konstatera att jag hade haft helt fel. Jag beställde konserten på blue-ray och har sett den många gånger sedan dess.

 

Inspiration Del 1

Vädret i västra Sverige, där jag bor, kan under hösten och ”vintern” hittills sammanfattas med några ord som grått, regnigt och blåsigt. Grå dagar med vindstilla och uppehåll har varit perfekta tillfällen att fotografera i skogen. Till exempel är grön mossa i skogen otroligt fin nu efter all nederbörd. Det har även varit fint vid kusten och det mest spektakulära vädret vid kusten har förstås varit hård vind. Då jag gillar att fota på både kusten och i skogen har jag fotat ungefär lika ofta som annars även om vädret varit som det har varit men det har blivit lite enformigt. I väntan på variation i form av frost, is och snö kan man på lite olika sätt hämta inspiration under de mörka vinterkvällarna.

Den här bilden visar den typ av väder vi har haft i västra Sverige under hösten och ”vintern”.

Ett sätt är att läsa fotoböcker och fototidningar. Har man som jag nära till ett bibliotek finns det oftast en stor mängd fotoböcker och ett par fototidningar att låna. Annars är ett utmärkt sätt att köpa begagnade böcker på nätet eller i ett antikvariat. Genom att prenumerera på en digital tidningstjänst som till exempel Readly eller Nextory  kan man läsa många olika fototidningar, svenska som utländska, utan det orsakar granplantager och kalhyggen. Nedan ska jag ge några tips på böcker och en naturfototidning som jag gillar.

Först två kunskapsböcker:

Konsten att ta vinnande bilder
Författare: Göran Segeholm
pagina bokförlag
ISBN 978-91-636-9942-8

Med Fotografens Ögon
Författare: Michael Freeman
ICA Bokförlag
ISBN 978-91-534-3541-9

Böcker med landskapsbilder för inspiration:

Så Skimrande
Fotograf: Jan-Peter Lahall
Text: Hans Odöö
ISBN 91-97-3510-0-8

Nyans Riket
Fotograf: Jan-Peter Lahall
Text: Clas Thor
91-88238-15-6

En serie böcker med blandade motiv för inspiration:

Fotografernas bästa bilder
Många olika fotografer
pagina bokförlag
1x.com

Naturfototidning:

Camera Natura
Många olika fotografer

För den som vågar ge sig ut i hård vind kan det resultera i bilder med stänk i.

 

En ovanlig och osannolik upplevelse med dovhjort

Jag har fotograferat dovhjort vid en mängd tillfällen varje år under tjugo års tid. När man har hållit på så länge kan det tyckas konstigt att man inte tröttnar, men varje djur är en unik individ och jag upplever samt lär mig oftast något nytt varje gång. I augusti hände något unikt som jag antagligen bara får uppleva en gång i livet. Jag hade smugit efter en liten ung dovhjort som hade försvunnit bakom en skogsudde på en äng. När jag rundade udden fick jag syn på hjorten i bortre änden av ängen. Den hade lagt sig ned i gräset och idisslade. Jag satte mig alldeles intill en liten brant som var cirka en och en halv meter hög och väntade. Hjorten låg kvar och det hände inget på en lång stund.

Den två år gamla hjorten hade ovanligt klena horn.

Jag tog några bilder men det var mest för att ha något att göra. Så kom jag på att jag kunde filma lite. Då jag filmade syntes plötsligt något stort på kameradisplayen som skymde den unga hjorten. Det var en större hjort som kom ut från skogen mellan mig och den idisslande hjorten.

Dovhjort

Den följdes strax av några hjortar till som började leta efter nedfallna ekollon på marken under en ek. Nu gällde det att fota den hjort som gav den bästa bildmöjligheten utan att röra kameran för fort eller för mycket.

Dovhjort

Djuren hörde inte ljudet från slutaren tack vare att det var väldigt blåsigt den dagen men rätt var det var upptäckte ändå en hjort att jag rörde kameran. Den travade ut på ängen och fortsatte till andra sidan där det växte fler ekar. Där stannade den och började leta ekollon igen.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

De övriga följde strax efter och jag trodde att fotofesten nu var över.  Men efter ett tag kom en ny grupp dovhjortar ut ur skogen alldeles framför mig och började även de leta efter ekollon. Stundtals var de väldigt nära mig och jag fick då nätt och jämnt med huvudet i sökaren.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Det var svårt att ta bilder på de hjortar som kom nära eftersom det ofta kom gräs eller pinnar framför huvudena när de satte ned nosen i marken för att hitta ekollonen. Dessutom rörde de sig hela tiden och skärpan hamnade inte alltid på rätt ställe.

Dovhjort

När ett djur såg rörelsen från min kamera och blev oroligt stack det bara iväg till de andra hjortarna på andra sidan ängen och övriga i gruppen följde strax efter. Men snart kom en ny grupp ut från skogen och så höll det på ett tag. Som mest var det elva hjortar som befann sig samtidigt under eken framför mig. Vid ett tillfälle stod en hjort på ovansidan av branten där jag satt. Jag kunde se den i ögonvrån bara två meter ovanför mitt huvud. Vid ett annat tillfälle hade några vildsvin slagit följe med en grupp hjortar och ett av vildsvinen, en sugga, var på väg rakt mot mig. När den bara var en meter från mina stövlar gav jag ifrån mig ett väsande ljud vilket gjorde att den stannade upp och kom sedan inte närmare. Om den hade kommit ända fram till mina stövlar skulle den ha känt min vittring och då hade det varit kört. Då skulle alla djur omedelbart ha försvunnit, vilket jag givetvis ville undvika.

Vildsvin
Vildsvin

Ibland kom hjortar tillbaka från ekarna på andra sidan ängen. En hjort kom ut från skogen precis vid ”min” brant och var då bara cirka en meter framför objektivet, vilket var en bit innanför objektivets närgräns. Den såg mig givetvis men förstod inte vad jag var för något, den blev bara misstänksam och sprang över till andra sidan ängen.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.
Dovhjort
Dovhjort
Nyfejad spetshjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Utan att veta om det hade jag haft den enorma turen att sätta mig på ett ställe där en stor flock dovhjortar låg och vilade alldeles intill, inne i skogen. Dessutom gick de ut precis framför mig och letade ekollon när vilan var över. Tack vare den kraftiga vinden var det mycket rörelse och ljud i träd och buskar. Det bidrog mycket till att jag undgick upptäckt och dessutom föll det ner extra många ekollon tack vare vinden. Vinden förde även bort min vittring på ett effektivt sätt åt rätt håll.

En sådan här osannolik upplevelse är jag väldigt glad att ha fått vara med om. Det kändes som att vinna högsta vinsten på lotto i hjortmarkerna.

Man ser inte skogen för alla plantage

Den senaste tiden har medierna matat oss med hemska bilder och historier från Brasilien där regnskogen brinner på många platser. Det är givetvis tråkigt att regnskog brinner men samtidigt har Brasilien otroligt mycket mer urskog kvar jämfört med Sverige. Trots att vi bara har några få procent ursprunglig och orörd skog kvar avverkas alltjämt sådan skog i vårt land. Det är en skam för oss svenskar när vi ondgör oss över Brasiliens hantering av sin regnskog när vi redan har förstört nästan all vår egen skog. Varför är det så lätt att blunda för det som händer här och samtidigt förfasa sig över något som händer långt borta. Kan det bero på att skogsnäringen i Sverige länge har varit en stor exportvara och genererat många arbetstillfällen vilket direkt eller indirekt varit positivt för alla svenskars levnadsstandard. Det verkar vara mycket enklare att ha synpunkter på avlägsna länders miljöpåverkan vilket inte påverkar vår egen levnadsstandard och samtidigt sticka huvudet i sanden när det gäller Sveriges påverkan eftersom den ger oss ett högre materiellt välstånd. Egentligen borde det vara tvärt om. Vi skulle ha större anledning och möjlighet att värna vår egen natur jämfört med natur långt borta.

Naturskog

I somras bilade jag och en del av familjen från Uddevalla till Åre i Jämtland. Det var en deprimerande resa genom ett landskap bestående av nästan 100% monokultur. Industriplantage, industriplantage, och åter industriplantage i olika stadier var det jag upplevde på den resan. Mellan kalhyggen och tätskogar fanns en och annan myr som varit för sank för skogsbruket samt åkrar med olika typer av monokulturer. De som påstår att Sveriges natur är fantastisk blundar nog för 95% av landets yta. Jag förstår varför utländska turister besöker våra städer men varför många turister besöker monokulturlandsbygden Sverige är för mig en gåta. Är det för att uppleva de få procent av landsbygden som är någotsånär orörd? Förmodligen.

Naturskog

Jag tycker det är bra när det skapas jobb och välstånd i Sverige, därför är det bland annat bra med ett inkomstbringande skogsbruk. Men jag skulle önska att vi hade haft råd med att spara mer urskog än vi har gjort. Jag förväntar min inte att enskilda skogsägare eller skogsbolag ska spara urskog däremot är jag mycket besviken på att vi gemensamt genom staten inte har satsat mer på att bevara orörda skogar. Jag tycker även att det är lite konstigt att inte några av landets mest förmögna människor köpt in urskog och skyddat i all framtid i ”sitt namn” för att bli ihågkomna för framtiden.

Jag tycker väldigt mycket om gamla skogar men tyvärr känner jag endast till några få i sydvästra Sverige där jag bor. De är inga urskogar utan mer naturskogar som vuxit upp där det för drygt hundra år sedan var så kallade utmarker, betade av kreatur. Dessa naturskogar utgör nog inte ens en promille av den totala arealen med industriplantage i sydvästra Sverige. Det är med blandade känslor jag vandrar och fotograferar i en sådan naturskog. Dels för att den är så vacker men också för att den är så extremt ovanlig.

Naturskog

Motiv som särskilt lockar mig är gamla om kullfallna mossbeklädda träd. Dels för att de haft ett naturligt långt liv innan de föll omkull och sedan ligger på marken under lång tid och minner om ett mäktigt träd som levt ett helt liv. Inga träd i industriplantagerna får leva ett helt liv, då har de inget ekonomiskt värde.

Naturskog
Naturskog

I somras besökte jag en naturskog tidigt på morgonen. Det hade regnat under natten och det duggregnade lite till och från på morgonen. Ett perfekt väder för fotografering i skogen. Naturskogen ligger en bit från det ställe där en lång skogsbilväg tar slut och inne i skogen brukar inga andra ljud höras än skogens egna ljud. Denna morgon var dock ett undantag. Det hemskaste ljud man kan tänka sig höra i en naturskog hördes inte långt borta. Det var ljudet av supereffektiva skogsmaskiner, maskiner som kan hugga ner en stor plantage på bara en dag. Jag gick mot ljudet och precis där naturreservatet tog slut började ett nytt kalhygge. En skogsmaskin fällde gran efter gran i rask takt och en annan maskin samlade upp stockarna.

Skogsavverkning precis på gränsen till den skyddade naturskogen.
Skogsavverkning precis på gränsen till den skyddade naturskogen. Inte ett enda träd såg ut att ha sparats fram till reservatsgränsen.

Numera hörs och skrivs det om hur läkare skriver ut vistelse i natur, då främst skog, på recept. De flesta som vistas ute i naturen känner nog av dess läkande förmåga och även forskning har visat att naturen påverkar oss människor positivt. Men hur kan läkare skriva recept på något som nästan inte finns.? En plantage ger inte samma positiva effekt som en naturlig skog och riktiga skogar är extremt sällsynta, åtminstone i södra och mellersta Sverige där det bor flest människor.

Naturskog
Naturskog
Naturskog

Havreälgar

Nyligen åkte jag till en liten havreåker strax utanför Uddevalla med förhoppning om att havren skulle locka till sig älg. De två senaste åren har jag sett älgar äta havre på andra åkrar i samma område. Klockan var cirka åtta på kvällen och när jag var nästan framme fick jag syn på en älgko med två kalvar som betade på en stor åker med klöver. Jag insåg snabbt att det skulle vara omöjligt att fota dem och körde vidare till havreåkern. Som tur var hade inga älgar gått ut på åkern, eftersom jag ville vara på plats före älgarna. För två år sedan växte det klöver på samma åker och då var det ett populärt ställe bland älgarna. Då rekade jag var djuren hade passerat när de gått ut/in på åkern. Tänkte att älgarna skulle göra ungefär likadant i år och efter en liten promenad placerade jag mig på ett strategiskt ställe precis i kanten av havreåkern. En stund studerade jag en råget som åt av havren i bortre delen av åkern. Plötsligt skällde ett rådjur i backen bakom mig. Det var antagligen på väg till åkern och hade fått känna vittringen från mig eftersom en svag vind låg på åt det hållet. Mellan granstammar skymtade en bock till då och då innan han slutligen bestämde sig för att lämna platsen. Sedan hände ingenting på ett bra tag.

Kanske var det inga älgar på det här stället i år. Ju längre tiden gick desto mer började jag tvivla. Men så knakade det till i granskogen bakom mig snett till vänster. När jag tittade in bland stammarna såg jag först ingenting men efter några sekunder kom en älg halvspringande ner för den branta backen ut mot åkern. Den stannade till precis i åkerkanten och jag kunde se bakdelen av kroppen mellan trädstammarna. Den stod mellan tjugo och trettio meter bort och kollade läget innan den gick ut på havreåkern. Den stannade i kanten av havren och jag riktade in kameran mot älgen som tyvärr skymdes av stammar och grenar. Sedan tog den några steg till och då kunde jag ta bilder på den.

Älgtjur

På det avståndet hörde älgen ljudet från slutaren och tittade därför misstänksamt åt mitt håll.

Älgtjuren hör ljudet av kamerans slutare.

Därefter gick han utmed åkerkanten bort från mig och följde sedan motstående kant innan han gick ut mitt på åkern och började äta. Strax därefter kom en älgko småspringande nedför en äng på andra sidan och fortsatte ut till havren.

Älgko

När det blivit ganska mörkt knakade det till igen till höger bakom mig och nerför backen kom ytterligare två djur. Det visade sig vara en åttataggare samt en mindre tjur. När de klivit ut på åkern försökte jag ta bilder på den större tjuren men autofokusen hade svårt att fokusera i mörkret. Den mittersta fokuspunkten klarade det ibland men skärpan åkte ändå mest hit och dit. Jag testade med liveview-läget men det gick inte mycket bättre. Därför stängde jag av autofokusen och försökte fokusera manuellt genom att se i sökaren när det såg skarpt ut.

Jag har gjort bilden mer ljus än det var i verkligheten.

Även denna tjur hörde slutaren.

Åttataggaren hör ljudet av kamerans slutare

Han blev misstänksam vilket passade mig bra då han av den anledningen gick bort till motstående hörn av åkern. De andra tre älgarna följde med och där började de fyra beta. Nu kunde jag smyga bort från mitt gömställe i skydd av mörkret utan att skrämma bort älgarna från åkern.

 

Ett oväntat och intressant rådjursmöte

I morse steg jag upp tidigt för att vara på plats i skogen innan solens uppgång. Jag skulle leta efter en spelgalen tjädertupp som jag hade fått tips om. Tyvärr dök inte tuppen upp, däremot kom plötsligt två råbockar springande i full fart framför mig. Den ena jagade den andre och båda två flämtade högljutt. De kom från min vänstra sida och sprang åt höger precis framför mig. Den första bocken försvann in i skogen. När den andre jagande bocken hade passerat mig stannade den turligt nog upp bakom några träd strax till höger om mig. Den hade inte sett mig och trädstammarna skymde sikten åt mitt håll.

Sakta och försiktigt ställde jag ned stativet och sjönk ned på knä utan att bli upptäckt. Efter en stund gick den åt höger.

Bocken stannade till vid en gran och gned huvudet upprepade gånger mot en gren. Hjortdjur har en körtel på huvudet som avger doft vilken de använder för att markera revir.

Emellanåt stannade råbocken upp och tittade år mitt håll. Den förstod dock inte att jag var en människa.

Sedan vände den och tillbaka gick åt vänster.

Rakt framför mig stannade den åter till och gned huvudet mot en trädstam.

Den saknade päls på några områden av halsen. Det orsakas av löss, så kallade pälsätare. Koncentrationen av rådjur vid foderplatser underlättar smittspridningen av lössen vintertid. När råbocken längre fram på våren fäller sin vinterpäls växer det ut ny sommarpäls även på de angripna områdena.

Sedan fortsatte bocken åt vänster ut på ett hygge där den höll till ett tag. Därefter gick den in i en gles tallskog på andra sidan hygget där den sparkade i marken med frambenen, också det ett beteende för att markera revir.

För mig var det mycket intressant att se det här revirhävdande beteendet så tidigt som i början av april. Jag har tidigare trott att det börjar senare på våren när bockarna fejar bort basthuden från hornen.

Sandödla

Förra helgen åkte jag till Strömstad och letade efter sandödlor. I Sverige har vi tre arter ödlor, kopparorm, skogsödla och sandödla. Kopparorm och skogsödla är vanliga och de har jag sett många gånger. Däremot hade jag inte sett sandödla tidigare och det var därför jag begav mig till Strömstad där det skulle finnas möjlighet att se den. Ödlan har status sårbar och enligt uppskattning ska det finnas 4000-8000 könsmogna individer i Sverige. Vädret var soligt och varmt för årstiden vilket ödlor brukar gilla. Väl på plats började jag leta systematiskt genom området. Efter en timme hade inte en enda ödla visat sig. Jag hade nästan gett upp när jag kom till det sista stället i området där de kunde vara. Det var en mycket brant backe glest bevuxen med träd som var svår att gå i. Plötsligt ligger där en ödla och solar sig. Jag kände mig nöjd över att ha fått se min första sandödla och sedan ville jag givetvis försöka ta bilder på den. Först fotograferade jag den i helfigur för att kunna kolla efteråt att det verkligen var en sandödla och sedan böjde jag mig långsamt närmare. När jag kommit nära ödlan tog jag fler bilder men det var svårt att stå stadigt i den branta backen. Plötsligt tappade ena foten taget och jag gjorde en liten hastig rörelse. Blixtsnabbt försvann ödlan in under en utskjutande björk. Det dröjde emellertid inte länge innan ödlan tittade fram igen.

Jag tog fler bilder allteftersom ödlan kröp längre ut från sitt gömställe.

Efter en tag kröp den vidare till ett område med störande pinnar,  jag lämnade den därför och letade lite längre bort i backen. Där hittade jag inga och gick sedan tillbaka till ödlan. När jag såg den igen upptäckte jag ytterligare en något större ödla alldeles intill den första.

När jag fotograferar ödlor använder jag ett 200 mm macro objektiv. Det gör att jag kan hålla ett lite längre avstånd till modellerna än om jag hade haft ett objektiv med till exempel 100 mm brännvidd. Då minskar risken att jag ska skrämma reptilerna. Fokuspunkten lägger jag oftast på ögat. Jag försöker använda en liten bländare för att få större delen av huvudet på ödlan skarpt, gärna 16 eller mindre. Om förgrund eller bakgrund innehåller störande element provar jag även med en större bländare och ett kortare skärpedjup. I vanliga fall använder jag alltid stativ men vid fotografering av reptiler gör jag oftast inte det. Därför behöver jag en kort slutartid om bilderna ska bli skarpa. Tyvärr har objektivet inte bildstabilisering. Slutartiden reglerar jag med hjälp av ISO-talet. Kameran är inställd på seriebildstagning och jag bränner av serier med exponeringar. Förhoppningsvis blir någon bild i serien skarp. Ligger man platt och stadigt på marken fungerar det väldigt bra. Det är svårare i till exempel en brant backe. Efteråt raderar jag de bilder som blivit oskarpa direkt i kameran.