Vilda djur (Wildlife) – Sida 2 – Peter Angvarson Fotografi

Fotografering av älgar på högmosse, del 1

När jag kom fram till stället där jag skulle parkera bilen hade det börjat ljusna lite, vilket var dåligt. Jag hade missbedömt tiden och borde ha varit på plats en halvtimme tidigare för att inte riskera skrämma några djur på min väg till mossen. När jag gick från bilen skymtade jag nätt och jämt älgar på ett fält och det syntes att de hade lagt märke till mig. De gick mot mossen. För att inte skrämma djuren ännu mer gick jag längre bort än vanligt innan jag vek av mot mossen. Plötsligt hör jag någon säga med hög röst ”-Vad håller du på med?”. Förvånad tittade jag åt det håll ljudet kom ifrån, ett jakttorn. Där satt en jägare som inte var glad åt att jag dök upp, vilket jag hade full förståelse för. Det gick bara en väg in mot mossen och ett år tidigare hade jag sett att jägare parkerade där jag nu hade ställt bilen. Där stod inga bilar och därför trodde jag inte att någon jägare var ute i området. Jag bad om ursäkt och berättade vem jag var och vad jag tänkte göra. Sedan gick jag försiktigt ut till mosskanten. Flera älgar syntes på bortre delen av mossen och jag bestämde mig för stanna på sidan av en skogsudde som gick en bit ut i mossen. Egentligen hade jag planerat gå en bit till men då skulle älgarna kanske få syn på mig. Jag hängde kamouflagenätet framför mig och stativet. Efter en kvart var det något som gjorde älgarna oroade och de följde mosskanten åt höger. Därmed försvann de bakom skogsudden, men det dröjde inte länge förrän en älg dök upp runt udden. Det var en ung tjur med de minsta älghorn jag sett. Ljuset var fortfarande ganska svagt och det var synd att de kom nära mig så tidigt. Dessutom skulle de gå rakt på mig om de fortsatte.

Jag började fota för att få stopp på dem och det svaga ljudet från kameran var precis lagom för att det skulle höras till älgarna men inte så högt att det skrämde dem. Tack och lov för att jag hade en kamera som gav lite ljud ifrån sig. Den första älgen stannade upp och bakom den dök två till upp.

Den lilla tjuren och en ko var inte kompisar. De lade båda öronen bakåt vilket var ett tydligt tecken på aggressivitet. Först reste sig kon upp på bakbenen och vevade med frambenen och sedan gjorde tjuren lika dant.

Ingen av dem var i närheten att träffa den andre. Det såg ut som en slags kraftdemonstration och efteråt slutade de att ha öronen bakåtlagda. Om en kommer nära en vuxen älg slås en av hur stora de är. När det står på bakbenen och vevar med frambenen ser de ännu större ut.

Det upprepande ljudet från kameran gjorde älgarna lite misstänksamma och de lämnade den öppna mossen och gick in i skogen. De passerade mig tjugo meter in i skogen. Det var bra eftersom ingen av dem då förstod att jag var en människa och det är alltid en tillfredsställelse att kunna fotografera djur utan att skrämma dem. Bakom mig passerade de en öppning i skogen och jag kunde räkna till nio stycken älgar.

När älgarna hade gått förbi mig passade jag på att äta mina frukostmackor. Därefter kom två rådjur ut på mossen.

Bägge rådjuren tittade flera gånger åt det håll på mossen som jag inte kunde se på grund av udden med träd. Jag förstod att det var något där men det var inget som skrämde rådjuren. Jag försökte se genom träden och plötsligt fick jag se ett bakben på en älg i en liten glipa mellan träden. Det gick en halvtimme utan att älgen rörde sig. När jag tittade bakom mig såg jag en jägare långt bort på mossen. Han kom gående tillsammans med en hund och de var på väg åt mitt håll. Det syntes på hunden när den fick syn på älgarna. Jag fick efteråt veta av jägaren att det var flera älgar. Hunden stannade och stod helt stilla ett tag. Sedan började den springa och skälla. Varpå älgarna försvann. Där hade jag otur men på morgonen hade jag haft tur eftersom det var en jägare som skrämde älgarna åt mitt håll när han skulle gå till ett jakttorn i den kanten av mossen där jag först såg älgarna.

Fotografering dan före dan

Den 23:e åkte jag till en mosse för att fotografera älg i vinterlandskap. Det var fortfarande mörkt när jag placerade min ryggsäcksstol intill en gran i kanten av mossen. Efter ett tag började det ljusna lite men inga älgar syntes till. När det blev ytterligare lite mer ljus såg jag att det låg en fin dimma över den snötäckta högmossen. Så småningom lättade dimman och avslöjade en totalt älgfri mosse. Vad hjälpte det att omständigheterna var perfekta när älgarna lyste med sin frånvaro. Inga andra vilda djur behagade visa sig heller. Jag har sett både räv och rådjur på mossen tidigare.

När mina mackor blivit uppätna var klockan elva och då gick jag till bilen. På vägen dit såg jag en räv som letade efter gnagare utmed ett dike. Jag valde att göra bilderna i svartvitt och med brus/korn. Då framstod räven tydligt i bilderna och kornet gav bilderna en skön känsla i de ljusa högdagarna som jag gillade.

När man inte ser älgen för alla träd

Vilda djur kan inte regisseras. Ett uttryck jag har hört och läst flera gånger. Det är en svårighet men samtidigt en tjusning vid fotografering av vilda djur att dessa inte kan regisseras. Vid massor av tillfällen under mina drygt fyrtio år som naturfotograf har jag väntat och hoppats på att ett eller flera djur ska ställa sig på ett visst ställe för att det ska bli en bra bild. Även om det oftast inte blivit som jag önskat så vet jag att då och då uppfylls mina önskningar. Förr eller senare tar jag bra bilder bara jag är tålmodig. För varje tillfälle som ett djur går åt fel håll så kommer jag närmare den gång när allt istället stämmer. Om jag har ett skyggt vilt djur framför mig har jag lärt mig att det är oftast bättre att sitta still och hoppas på turen än att avancera och då riskera skrämma djuret. Ett sätt att öka sina chanser är att lägga ut foder åt djuren och sitta i gömsle vilket jag bara har provat med fåglar. Om man matar vilda djur tycker jag att det ska ske med ett så naturligt foder som möjligt och det bör inte ske i sådan omfattning att man påverkar djurstammarna. Det är till exempel inte okej att placera ut sötsaker för att få ett djur till ett speciellt ställe om sötsakerna inte ingår i djurets naturliga diet. Ett sådant beteende från en fotograf kan öka risken för karies hos djuren och påverka dem negativt.

Lyckas man inte ta en bild där hela djuret syns i bild då kan man göra som jag gjort nedan och fota olika delar. Sedan får betraktaren fylla i resten med sin fantasi.

Vildsvin

I veckan som gick lyckades jag glädjande nog ta bilder på vildsvin. Jag satt många timmar på samma ställe och hade turen att det kom tre olika suggor med kultingar där jag satt. Intill en brant fanns en stubbe som blev en utmärkt stol och inklämd mot berget fick jag lite skydd för regnet vilket varade i ett par timmar. Tidigare under året har jag endast sett två suggor med ungar men inte lyckats ta bilder. Därför var det extra kul med så många djur under en och samma dag. Där fanns även en ensam individ som återkom flera gånger och jag antar det var en ung galt.

Vildsvin är mycket trevliga djur att studera och fotografera. De ser dåligt och om en sitter stilla kan de komma mycket nära. I den första samt tredje flocken var kultingarna stora och hade förmodligen fötts någon gång i februari eller mars. Kultingarna i den andra flocken var betydligt mindre och de hade fötts ovanligt sent i år. De små kultingarna var framme vid mina stövlar och nosade på kamouflagenätet medans de större kom som närmast ett par meter från mig. Jag lyckades bara få bilder på de små kultingarna, vilket delvis berodde på att jag i de andra flockarna satsade på att ta bilder på suggorna istället. Om vinden ligger rätt kan en se vildsvinen under en längre tid innan de drar vidare och det tillsammans med att de är sociala samt intelligenta djur gör att jag gillar dem. Det är mysigt att höra deras småprat i form av lågmälda grymtningar och smaskande om de finner något gott. Känner de lukten av människa så ger suggan ifrån sig en hög utdragen grymtning, likt ett morrande och gruppen försvinner så fort de kan.

Sen frukost

Jag glömde mina frukost- och lunchmackor hemma, de stod kvar i kylen. Tur att jag inte direkt har några hungerkänslor, det blev en kombinerad frukost/lunch vegetarisk burgare mellan klockan fyra och fem på hemvägen till Uddevalla istället.

Trots att temperaturen inte var särskilt låg och trots bra med kläder kände jag mig ganska frusen innan hemfärd. Det berodde nog på en kombination av långt stillasittande, regn, blåst och inget energiintag.

Brunstiga älgar vägrade posera för fotografen

I onsdags besökte jag två mossar. Den första hade jag varit vid tidigare och vid ett par tillfällen lyckats ta bilder på älgar. Denna gång var mossen tom men frukosten smakade lika bra som vanligt.

Den andra mossen gick jag till för första gången och när jag närmade mig den från söder fick jag ge upp på grund av en alltför bred bäck som jag inte kom över. En älg hade inte haft några problem att hoppa över bäcken men mina ben var för korta och spänsten var för dålig. Jag gick till bilen och åkte en runda på cirka en mil och provade att gå till mossen norrifrån. Det gick utmärkt även om det var en bit att gå. På vägen hittade jag två råbockshorn. Även denna mosse var tom på älg. Det enda intressanta var en markering på en tall där en tjur hade skavt av barken. Riset på mossen hade fått fina höstfärger och det hade varit en dröm ifall en älgtjur travat fram i den miljön. Hur mycket jag än önskade att drömmen skulle bli sann dök ingen älg upp. Jag hade nöjt mig med ett cykelstyre men den drömmen förblev en dröm. Efter några timmars väntan och efter att ha studerat alla martallar många gånger om gav jag upp. Jag kom inte så långt att jag gav tallarna namn men det kommer säkert bli fler besök till mossen och tid att göra det. Jag tog några bilder och återvände till bilen.

Fotografera vilda djur i miljö

Jag försöker oftast komma så pass nära vilda djur att de utgör en betydande del av bilden. Samtidigt vill jag undvika upptäckt. Den bästa känslan får jag när jag lyckas ta bra bilder på vilda djur och inte skrämmer dem. Detta är en viktig anledning till att använda ett långt teleobjektiv. Men ibland kan de bästa bilderna vara de som visar ett fint landskap där djuret är en liten del av bilden. Då är ett fast teleobjektiv en nackdel. Det är sällan möjligt att byta objektiv utan att undgå upptäckt såvida en inte sitter i ett gömsle förstås eller befinner sig på ett stort avstånd från djuret. Ett sätt är att använda ett långt tele zoom objektiv. Det har jag har använt mycket vid filmning. Men när jag filmar då filmar jag och tar sällan stillbilder. Då och då dyker det emellertid upp intressanta landskap som kan fotograferas med ett långt fast teleobjektiv. Här nedan är två exempel.

Rådjursfotografering från bil

I går morse vaknade jag 03:15 och åkte en sväng med bilen. Min plan var att fotografera rådjur. Bilen är ett bra gömsle och med den är det lätt att täcka stora områden. Bäst fototillfällen ges där rådjur är vana vid bilar. Det är ofta i närheten av till exempel villakvarter. Där sticker inte rådjuren så fort bilen har stannat. Det första jag gör efter att jag stannat är att stänga av motorn. Sedan är jag observant på ljud från andra bilar som närmar sig. Så tidigt på morgonen är det vanligtvis bara tidningsbuden som är ute och kör, förutom naturfotografer förstås.

Nedanstående tre bilder fotade jag i går och det var en normal utdelning. Förra helgen hade jag en ovanligt bra tur. Då tog jag resterande bilder i detta inlägg.

Bra årstid för rådjursfotografering

Den här tiden på året är en bra tid för rådjursfoto. Bockarna bevakar sina revir och getterna föder sina kid. Då behöver getterna äta extra mycket för att producera mjölk till kiden. Enda nackdelen är att djuren fortfarande har kvar delar av vinterpälsen och ser lite ovårdade ut. Om ett par veckor blir rådjuren fantastiskt vackra i en rödbrun sommarpäls då vinterpälsen helt och hållet har fallit av.

Resten av bilderna i inlägget tog jag förra helgen under en tidig morgon.

Till skillnad från ovanstående bilder är nedanstående bild beskuren för att blomman i rågetens muns ska synas.

Pollinerande naturfotograf

Jag har börjat springa orientering igen efter ett 35 år långt uppehåll och i fredags sprang jag en träning i närheten av Vänersborg. I området växer det pors och annat ris, framför allt på mossarna. Efter träningen såg jag ut som en humla med massor av gult pollen överallt. Mina röda orienteringsskor hade bytt färg till gult. I dessa tider då det informeras om bristen på pollinerande humlor och bin får man göra vad man kan och dra sitt strå till stacken.

I väntan på älgar

I går morse åkte jag till en högmosse där jag såg en älg förra helgen. Då gick älgen över den stora mossen men tyvärr för långt bort från mig för att det skulle bli några bra bilder. Så jag tänkte göra ett nytt försök vid mossen i går och hoppades på att älgen skulle gå där jag önskade. Det var 4-5 minusgrader och på vissa ställen låg det en fin dimma. Tuvorna på mossen var täckta av frost och det var svårt att tänka sig en finare miljö.

På väg till högmossen

När jag körde till mossen såg jag fem älgar på en jättestor åker. Vid den här tiden på året äter älgen gärna det spirande gräset. När träden slår ut och gräset har vuxit till sig verkar älgen gå över till att beta blad på träd och buskar istället. Nästan framme vid mossen såg jag först en fjolårskalv och en sedan en ko. Kalven var nära vägen men stod vänd med rumpan mot mig. Jag lockade lite försiktigt och det räckte för att den skulle vända sidan och huvudet mot mig. Jag passade på att ta några bilder på den innan den travade iväg bort mot kon som befann sig mycket längre bort. Älgkorna stöter bort sina kalvar nu och det var nog därför avståndet mellan djuren var stort. Älgarna gick mot mossen och ännu längre bort skymtade nätt och jämt ytterligare några älgar i dimman.

Älgar i mosskanten

Jag parkerade bilen och gick så snabbt jag kunde mot mossen. Sista biten gick jag väldigt försiktigt eftersom jag anade att älgarna inte var långt borta. I mosskanten stod jag still en stund och tittade noga om någon älg befann sig på den öppna mossen. När jag inte såg någon gick jag ut en liten bit på mossen till en liten gran och satte mig där. Bara någon minut senare kom en älg ut i kanten av mossen åt det hållet där kon och kalven tidigare hade synts till. Nu hade jag ett riktigt bra läge bakom den skyddande granen. Älgen genade över mosskanten och gick in i skogen. Tusan också. Efter ett tag hörde jag älgen inne i skogen. Jag såg den skymta bland träden när den passerade vid sidan om mig. Snart gick ytterligare en älg förbi mig på samma ställe. Med stor sannolikhet var det kon och kalven.

Lek med oskärpa

Bortom mossen började den uppåtgående solen stråla genom träden. När solen nådde över trädtopparna blev det ett magiskt ljus på den frostnupna mossen. Tänk om de andra älgarna jag skymtat i dimman tidigare kunde promenera ut på mossen och gå åt mitt håll. Jag satt där och väntade och önskade. Jag tänkte om och om igen ”snälla, snälla älgar kom nu”. En tanke slog mig att så här skulle en religion kunna uppstå. En naturfotografs önskningar kanske skulle övergå i böner om att älgar ska gå på rätt ställe och på så vis uppfinns den stora älgguden som styr älgarna mot fotografen. Nu hjälpte inte mina önskningar och därmed lades tron på den stora älgguden ned för den här gången. Under min resultatlösa väntan fotade jag några tallar på mossen och lekte med oskärpa. När solen lyser på frost kan det uppstå färgbrytningar i motljuset och det kan bli vackra ringar när en vrider fokusringen till oskärpa. Om frosten tinar till vattendroppar försvinner färgerna.

Tretton älgar på högmossen

Som sagt så kom det inga älgar ut på mossen denna morgon. Däremot hade jag mer tur i höstas/vintras på samma ställe. En av mornarna kunde jag se tretton älgar samtidigt på mossen. Då tog jag följande bilder.

Grodlek

De senaste veckorna har jag vid upprepade tillfällen besökt en göl med förhoppning om att filma grodlek. Inte en enda groda har synts till. Vid det senaste besöket såg jag två salamandrar, vilket i och för sig var intressant. För många år sedan upplevde jag en fin lek i gölen med massor av grodor samt en och annan padda. Gölen ligger inne i storskogen och kanske har det fortfarande varit för kallt i vattnet.

Jag åkte till en annan göl i närheten som ligger i ett område med ängsmark och där var det full fart på grodorna. Tyvärr var det svårt att filma eftersom det ofta kom grenar från små buskar framför grodorna. Jag var tvungen att stå blick stilla. Om jag rörde mig det allra minsta hördes det plopp, plopp, plopp… så var alla grodor försvunna och höll sig gömda i femton minuter. Nedan kan du se ett exempel på mitt misslyckade försök att filma grodor.

Igår var jag åter och tittade efter grodor i gölen i skogen, men inga grodor. När jag åkte till gölen där grodorna spelat tre dagar tidigare fanns där inte en enda groda kvar. Tre högar med grodrom vittnade om leken. Vattnet i gölen hade minskat med ett par decimeter och med tanke på att det inte ska regna de närmaste tio dagarna så kommer nog tyvärr romen torka ut. Jag undrar hur grodorna tänkte när de lade romen där? Det hade med all säkerhet inte kollat väderprognosen.

På väg till bilen fick jag syn på en fladdermus som jagade insekter vid middagstid i strålande solsken. Ett tag flög den precis ovanför mig och jag kunde se den på nära håll. Kanske hade den vaknat till i vårvärmen och varit hungrig. Eftersom nätterna har haft temperaturer under noll var antagligen enda chansen att fånga insekter mitt på dagen.

Påverkad av det magra resultatet från letandet efter grodlek bestämde jag mig för att idag satsa på lite större djur istället. Innan solen gick upp var jag ute i skogen och hoppades få bilder på hjort, mufflon eller vildsvin. Men under morgonen och större delen av förmiddagen såg jag bara en dovhjort som dock upptäckte mig först. Från bilen hade jag emellertid sett hjortar som betade mitt ute på stora fält men det var inte den typen av bilder jag ville ha.

I slutet av förmiddagen bytte jag område och efter ett tag fick jag syn på några dovhjortar som låg och vilade i skogskanten intill ett kalhygge. Om de skulle gå mot några tallstammar tio meter från hjortarna kunde det bli fina bilder. När jag tittat på dem en stund insåg jag att det var lika bra att även jag vilade. Jag lade mig ner på marken med min ryggsäck som kudde och det dröjde inte så länge innan jag somnade. På den platsen har jag sovit många gånger förut och jag sov gott. När jag vaknade satte jag mig sakta och försiktigt upp. Dovhjortarna hade rest sig och två var på väg mot tallarna. Tyvärr gick de inte precis där jag önskade och det blev inga bilder. När jag nätt och jämt kunde skymta djuren långt bort i skogen gick jag därifrån utan att de såg mig. Nu var ljuset stenhårt. Inte ett moln på himlen och klockan var tolv. Då beslutade jag att det var dags att återvända till bilen för hemresa. Lunch och kaffe i solen på baksidan av huset där hemma hägrade. Halvvägs till bilen kom jag fram till en äng. En flock dovhindar var på väg ut för att beta och jag satte mig i kanten av ängen. Flocken gick rask ut på ängen och försvann strax bakom ett krön. Kvar gick tre fjolårsvildsvin. Plötsligt kom det ett djur gående i granplanteringen där jag satt. Det var ett vildsvin som gick ut på ängen. Ljuset var som sagt hårt och det är tur att man kan lätta upp skuggorna i raw-konverteringen. Det dröjde inte länge förrän vildsvinet vädrade misstänksamt. Då förstod jag att vinden var lite oberäknelig. Dovhjortarna hade inte märkt något men de har inte samma skarpa luktsinne som vildsvinet. Det vände om och gick in i skogen ganska nära mig och försvann sen ur sikte.

Sedan gick jag en omväg för att inte skrämma hjortarna på ängen. När jag var nästan framme vid bilen fick jag syn på två dovhjortar i skogen. En av dem var vit. Jag tog några bilder innan de gick längre in i skogen.

Det krävdes en del tid vid bildbehandlingen efteråt för att minska de stora kontrasterna i bilden mellan skugga och solbelysta partier.

Pälsätare hos rådjur

För några dagar sedan fotograferade jag ett rådjur vars päls delvis hade blivit uppäten. Det verkar vara vanligt i mina trakter och jag har skrivit om det tidigare. Pälsätande löss orsakar kala områden på halsen eller kroppssidorna. Angreppet är vanligen ofarligt för rådjuren och det syns tydligast tidigt på våren. De angripna djuren utvecklar sedan en normal sommarpäls under senvår och tidig sommar. Pälsätare är några millimeter långa och har det latinska namnet Damalinia cervi. Enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt uppvisar angripna rådjur ofta klåda och en viss irritation, vilket jag dock aldrig har sett. Jag tycker emellertid att det bör bli kallt på de områden som inte har en vinterpäls eftersom det under tidig vår är ganska vanligt med minusgrader på nätterna.

Källa: Statens Veterinärmedicinska Anstalt
Pälsätare hos rådjur – SVA