PAng Foto – May the light be with You
För en och en halv vecka sedan gjorde vintern sitt intåg i mina trakter. När det snöar tidigt på vintern brukar snön sällan ligga kvar någon längre tid. Men den här gången har det varit minusgrader sedan snön kom. Dagen efter att snön föll gick jag en promenad i området där jag bor och fotograferade snöklädda träd och några landskapsbilder. Jag ville passa på eftersom snön oftast blåser av trädgrenar för minsta lilla vindpust och nysnö är så vackert.
För en och en halv vecka sedan tänkte jag försöka fotografera dovhjort. Då var hjortarna inne i sluttampen av brunstperioden. Jag hörde några bröl på avstånd men lyckades inte få någon möjlighet att ta bilder. Istället använde jag mig av björkar som motiv. Bilderna gjorde jag svartvita med hjälp Silver Efex Pro 2 i Nic Collection. Jag använde preset Pinhole, filmtyp Fuji Neopan Acros 100 och minskade Brightness till 31%.
På lördagen, i helgen som gick, var det fint ljus både på morgonen och kvällen. Jag åkte till två olika bokskogar, en i ett kuperat område på morgonen och en annan i ett lite flackare område på kvällen. Morgonljuset tyckte jag bäst om.
Först gick jag upp på en utsiktsplats och inväntade solens uppgång. Det är alltid lite speciellt att blicka ut över ett landskap och se solens första strålar smeka över landskapet. Mer och mer omfamnade ljuset trädtopparna nedanför mig.
En björk i motljus med en ek i bakgrunden.
Jag tog mig ned från utsiktsplatsen och gick in i bokskogen. Kanske skulle jag ha lämnat utsiktsplatsen tidigare eftersom ljuset var väldigt fint i skogen. Jag fotade på tills ljuset blev för starkt och sedan gick jag tillbaka till bilen.
Mitt på dagen åkte jag, min fru och min mamma till Halmstad och promenerade på Galgberget samt besökte Halmstad Konstmuseum. På Galgberget gick vi i bokskog och jag fick nästan en överdos av bokskog denna dag. På museet var det en fotoutställning med Sven Gillsäters bilder och en utställning från museets arkiv. Bägge utställningarna var sevärda.
När det började skymma gick jag till bilen och plockade upp en del skräp på vägen tillbaka. Sedan åkte jag hem och spelade kort med min fru och min mamma.
I år har det blåst kraftiga och byiga nordostvindar i Uddevalla vid två tillfällen. Det första tillfället var den 1:a juli och det andra tillfället var den 26:e augusti. Där jag bor är det framför allt vindar från norr och öster som märks. Även om jag bor ganska nära havet märks inte västliga vindar särskilt mycket i området där mitt hus är beläget. Det beror på ett höjdparti som ligger mellan huset och havet. Dessa två blåsiga dagar var arbetsdagar och när jag skulle äta lunch satte jag upp kameran på baksidan av huset. Med hjälp av en fjärrutlösare kunde jag ta bilder sittandes vid matbordet medan jag åt min lunch.
Jag använde döda träd i bilderna eftersom jag ville ha några detaljer skarpa. Ovan är det en död tall och nedan är det döda almar.
Jag testade att göra en bild i svartvitt och då framträder de döda träden mer.
Vi steg upp tidigt och när vi lämnade stugan skingrades dimmorna över Docksta gamla kyrka.
Vi parkerade bilen vid entré väst och gick mot Norrsvedjebodarna. Det var en fin vandring genom orörd skog, under förutsättning att en blundade för Naturvårdsverkets härjningar i nationalparken. Tyvärr tyckte jag att den fina skogen var ganska tråkig och ointressant att fotografera från leden. Därför roade jag mig med att fotografera Naturvårdsverkets härjningar istället. Det verkade som om ett absolut krav på Naturvårdverkets anställda var att de skulle ha utbildning som skogshuggare.
Jag förstår att det ibland måste ha varit nödvändigt att röja undan träd som fallit över leden. Men det skulle höja min naturupplevelse om ett och annat träd legat kvar över leden, även om jag hade varit tvungen att lyfta på benen. Dock skulle en bryta av kvistar på träden precis vid leden för att inte vandrare skulle välja att gå runt trädet, då det i så fall skulle ha ökat slitaget. Det fanns några leder som var anpassade för rörelsehindrade och på dem var det givetvis nödvändigt att såga bort alla nedfallna träd. Jag skulle även önska att det fanns ett verktyg som gjorde det möjligt att splittra de kapade ändarna på de träd som var tvungna att sågas itu. Då skulle det se mer naturligt ut.
När vi kom fram till Norrsvedjebodarna låg alla övernattande besökare fortfarande och sov. Där förstod jag anledningen till varför alla träd var kapade. Nationalparkens onyktra och festande besökare skulle ha snubblat och fått blåmärken på knäna om det hade legat träd över lederna. Då skulle Naturvårdsverkets överhuggare riskera bli stämda.
Vi hade planerat att äta frukost vid Norrsvedjebodarna men valde att fortsätta till den närbelägna sjön, med det roliga namnet Skrattaborrtjärnen.
Efter frukosten vandrade vi samma väg tillbaka och på hemvägen tog vi svängen om Långtjärnhällorna samt en led anpassad för rörelsehindrade.
När vi tidigare i veckan vandrade från entré syd låg det spänger lång väg. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur många normalstora kalhyggen allt virke som använts i nationalparken hade genererat. Det var lite makabert att en skyddad skog hade orsakat kalhyggen någon annan stans. Men det låg förmodligen i linje med Naturvårdsverkets exploateringsstrategi.
Den sista delen gick leden utmed Kälsviken och där tog jag också bilder på träd.
Vi hade även den stora turen att få se och höra Naturvårdsverkets medarbetare jobba med naturvård inne i parken.
Det har nog inte varit en lätt gränsdragning mellan att skydda naturen och att göra den lättillgänglig för besökare. Jag skulle önska att Naturvårdsverket eller varför inte kalla det Naturvanvårdsverket istället, hade satsat mer på att skydda naturen än att att göra den lättillgänglig jämfört med vad som är gjort hittills.
Under två dagar i Skuleskogens Nationalpark såg vi totalt två ekorrar, inga andra djur. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att all jakt är förbjuden i våra Svenska nationalparker. Tyvärr känner jag inte till en enda svensk park där ett helt ekosystem är skyddat. I det avseendet är Sverige ett u-land när det gäller naturskydd.
I mitt förra inlägg skrev jag om mitt besök i Torup. Efter det åkte jag till sommarstugan ett par dagar. Där fotograferade jag bokskog. Boklöven var lagom utslagna och de hade fortfarande kvar sin skira ljusgröna färg. Det var tämligen vindstilla vilket också var en fördel. Ska det blåsa så vill jag att det blåser mycket. Då kan jag utnyttja rörelsen i bladverken när jag fotograferar.
Jag gillar skogar med inslag av döda träd vilket det tyvärr inte finns så gott om. Döda träd bevuxna med tickor som fortfarande står upp eller ligger ner kan användas som huvudmotiv i bilderna.
För hundra år sedan fanns det nästan ingen skog i Halland. Den del av landskapet som inte var odlad bestod ofta av ljunghed och de träd som fanns då stod ensamma eller i skogsdungar. På väldigt gamla granar syns det på ett välutvecklat och tätt grenverk som börjar nära marken. Tyvärr finns det ännu färre skogar i Halland i dag än det gjorde för hundra år sedan. Landskapet består nästan uteslutande av virkesplantage, gröna industrier, granmonokulturer eller virkesåkrar vilket man väljer att kalla det. Ädellövskogen, där bokskogen ingår, växer idag endast på tre procent av Hallands landareal. Så sent som 1950 var den halländska skogen variationsrik och jag som är född 1962 minns många fina områden med blandskog och en stor variation av växter på marknivån. I dessa skogar som jag sprang orientering i och fotograferade i, växer det idag bara gran och marken är näst intill steril bortsett från lite mossa. Det är förskräckligt och sorgligt att se. Överallt är det även utdikat vilket gör plantagerna sårbara för torra somrar som i sin tur medför ökad risk för insektsangrepp. Utdikningen är också ett stort hot mot våra vattendrag och de arter som lever där.
