I väntan på älgar

I går morse åkte jag till en högmosse där jag såg en älg förra helgen. Då gick älgen över den stora mossen men tyvärr för långt bort från mig för att det skulle bli några bra bilder. Så jag tänkte göra ett nytt försök vid mossen i går och hoppades på att älgen skulle gå där jag önskade. Det var 4-5 minusgrader och på vissa ställen låg det en fin dimma. Tuvorna på mossen var täckta av frost och det var svårt att tänka sig en finare miljö.

På väg till högmossen

När jag körde till mossen såg jag fem älgar på en jättestor åker. Vid den här tiden på året äter älgen gärna det spirande gräset. När träden slår ut och gräset har vuxit till sig verkar älgen gå över till att beta blad på träd och buskar istället. Nästan framme vid mossen såg jag först en fjolårskalv och en sedan en ko. Kalven var nära vägen men stod vänd med rumpan mot mig. Jag lockade lite försiktigt och det räckte för att den skulle vända sidan och huvudet mot mig. Jag passade på att ta några bilder på den innan den travade iväg bort mot kon som befann sig mycket längre bort.  Älgkorna stöter bort sina kalvar nu och det var nog därför avståndet mellan djuren var stort. Älgarna gick mot mossen och ännu längre bort skymtade nätt och jämt ytterligare några älgar i dimman.

Älg i frostnupet landskap
Älgar i mosskanten 

Jag parkerade bilen och gick så snabbt jag kunde mot mossen. Sista biten gick jag väldigt försiktigt eftersom jag anade att älgarna inte var långt borta. I mosskanten stod jag still en stund och tittade noga om någon älg befann sig på den öppna mossen. När jag inte såg någon gick jag ut en liten bit på mossen till en liten gran och satte mig där. Bara någon minut senare kom en älg ut i kanten av mossen åt det hållet där kon och kalven tidigare hade synts till. Nu hade jag ett riktigt bra läge bakom den skyddande granen. Älgen genade över mosskanten och gick in i skogen. Tusan också. Efter ett tag hörde jag älgen inne i skogen. Jag såg den skymta bland träden när den passerade vid sidan om mig. Snart gick ytterligare en älg förbi mig på samma ställe. Med stor sannolikhet var det kon och kalven.

Lek med oskärpa

Bortom mossen började den uppåtgående solen stråla genom träden. När solen nådde över trädtopparna blev det ett magiskt ljus på den frostnupna mossen. Tänk om de andra älgarna jag skymtat i dimman tidigare kunde promenera ut på mossen och gå åt mitt håll. Jag satt där och väntade och önskade. Jag tänkte om och om igen ”snälla, snälla älgar kom nu”. En tanke slog mig att så här skulle en religion kunna uppstå. En naturfotografs önskningar kanske skulle övergå i böner om att älgar ska gå på rätt ställe och på så vis uppfinns den stora älgguden som styr älgarna mot fotografen. Nu hjälpte inte mina önskningar och därmed lades tron på den stora älgguden ned för den här gången. Under min resultatlösa väntan fotade jag några tallar på mossen och lekte med oskärpa. När solen lyser på frost kan det uppstå färgbrytningar i motljuset och det kan bli vackra ringar när en vrider fokusringen till oskärpa. Om frosten tinar till vattendroppar försvinner färgerna.

Tallar på frostnupen högmosse
Färgbrytning i frost
Färgbrytning i frost
Tretton älgar på högmossen

Som sagt så kom det inga älgar ut på mossen denna morgon. Däremot hade jag mer tur i höstas/vintras på samma ställe. En av mornarna kunde jag se tretton älgar samtidigt på mossen. Då tog jag följande bilder.

Älgko och älgkalv på mosse

 

 

En givande dag i produktionsskogen

I mitten av september hade jag en fin heldag i produktionsskogen och dessutom blev bildresultatet ovanligt bra. Solen skulle snart gå upp när jag lämnade bilen och gick in i närmaste plantage. Där satte jag på mig min kamouflagehuva som täcker ansiktet och bara har hål för ögonen. När jag gått en stund skymtade djur på en äng och jag smög fram till en liten brant intill ängen. Kamouflagenätet som låg i ryggsäcken placerade jag framför mig och sedan väntade jag. Strax kom några dovhjortar och letade efter ekollon under en ek som låg till vänster. Det var hindar och kalvar som var ute efter sensommarens energigodis. Ovanför branten, snett bakom och till höger, fanns ytterligare en ek. När alla ekollonen var uppätna vid den första eken travade djuren vidare till eken ovanför min brant. De passerade då så nära mig att det hade varit omöjligt att ta bilder utan att skrämma dem. När de var bara fem meter bort skulle en kamerarörelse omedelbart skrämma iväg dem. Jag fick nöja mig med upplevelsen, vilken var fantastisk. Sedan kunde jag höra hur dovhjortarna letade efter ekollon på ovansidan av branten. Någon gång skymtade jag ett djur på kanten av branten och kunde även höra att hjortarna fått sällskap av vildsvin. Förmodligen en sugga med kultingar, de brukar småprata med varandra för att hålla kontakten. När djuren lämnat eken var det dags för frukost. Under frukosten passerade några dovhjortar ute på ängen.

Jag lämnade stället med branten och smög sakta vidare mot en tallskog. Väl framme vid tallplantagen satte jag mig på en plats med utsikt mot ett område med fina tallstammar. Där hade jag suttit många gånger under årens lopp och hoppats på att något djur skulle dyka upp men det hade inte hänt än så länge. Efter cirka en timme hördes en kronhjort bröla upprepade gånger till vänster om mig, där det låg ett hygge. Ljudet verkade komma närmre. Mellan mig och hygget låg en höjd och djuren var tvungna att komma på bortre sidan av höjden om det skulle bli några bilder. Plötsligt kom en hind och kalv fram på min sida om höjden, strax till vänster om mig. Inte det jag hade hoppats på. De ser mig men förstår inte vad de ser. De vänder och försvinner bakom kullen. Men strax dyker de fram bland tallarna på andra sidan kullen och passerar framför mig. Antagligen har de mött den efterföljande och brunstiga hjorten, annars hade de nog inte gjort så. Till min glädje dök snart även hjorten fram bland tallstammarna.

Stanna, stanna, stanna, tänkte jag, och det gjorde den. Dock inte helt perfekt. Han stannade till bakom en tallstam. Helst skulle han ha gått en liten bit till innan han stannade men jag var nöjd ändå med tanke på hur många gånger jag väntat för gäves på denna plats tidigare.

Efter en kort stund följde kronhjorten efter hinden och kalven.

Nu började jag fundera på en tupplur. Först behövde jag smälta upplevelsen en stund innan jag kunde få tillräcklig ro. Plötsligt rasslade det till i ett område med ormbunkar snett bakom och till höger om mig. Två unga dovhjortar hade känt min vittring. Kanske var de lite osäkra eller oförsiktiga, ty de sprang inte iväg. När de hade stått stilla och tvekat en stund passerade först den ena och sedan den andre framför mig.

En stund senare låg jag ner på marken och sov gott. Ett bröl från en kronhjort väckte mig. Tyvärr försvann ljudet av bröl länge och längre bort denna gång och jag kunde i lugn och ro inta min lunch i form av mackor.

Efter lunchen  samlade jag ihop mina grejer, gick sakta över hygget och in i en tät granplantage. På andra sidan plantagen visste jag att det fanns goda möjligheter och vinden skulle ha rätt riktning där. Plantagen var väldigt tät och hela tiden drösade barr ner i nacken. Det blev en ansenlig mängd barr som sen fick följa med hem. Jag försökte undvika ljudet från grenar som rispade mot kroppen och det tog lååång tid att ta sig igenom plantagen. På andra sidan låg en äng och där hade jag turen att en grupp dovhindar med sina kalvar var på väg ut till ängen. Det blev några bilder innan en av hindarna fattade misstanke drog med sig de övriga in i skogen igen.

Därefter gick jag en lång sträcka utan att se något. Så småningom kom jag in i en gammal granplantage med grova trädstammar. En bit bort skymtade en grupp vildsvin. Länge väntade jag på att få bilder på dem men turen var inte med mig. Något stort skymtade rätt som det var bortanför vildsvinen. Det var en älgko som kom gående från en mosse och var på väg in i granskogen. Hon stannade till vid anblicken av vildsvinen och plötsligt fick hon ett ”stollaryck” och sprang iväg en kort bit. Sen stod hon helt stilla en stund. Det såg ut som om hon blev lite skrämd, vilket var konstigt eftersom hon borde vara van vid vildsvin. Så syntes något bakom kon, hon hade en liten tjur i släptåg. När kon fortsatte i samma riktning som tidigare, gick hon över ett dike.

Synd att hon reagerade så på vildsvinsgruppen, annars hade hon passerat närmre mig. Tjuren hoppade över diket och följde efter, snart var bägge försvunna i en gallrad granplantage.

Det var seneftermiddag och en kronhjort började bröla i riktning mot den plats där jag hade fotat hjorten bland tallstammarna tidigare på förmiddagen. När jag gick mot ljudet upptäckte jag att det växte gott om kantareller i granskogen. Under tiden som min tomma plastlåda, där mackorna hade förvarats, fylldes med härliga kantareller fortsatte brölandet. Jag brukar inte plocka kantareller annars men det var så gott om dem och det gick inte att låta bli. Samtidigt trodde jag att brölet kom från en mindre och ensam hjort vilket skulle visa sig vara helt fel. När det inte fick plats fler kantareller gick jag vidare mot brölet. Mellan mig och brölet fanns ett stort hygge. Det brukade inte vara svårt att smyga på hygget men sedan sist hade någon sågat ner en massa sly som låg kors och tvärs på marken. Med tanke på hur svårt det vanligtvis är att komma nära inpå kronhjort kändes det som ett omöjligt uppdrag. Sakta, sakta sicksackade jag mig över hygget i skydd av små granar och lövsly som inte blivit nedsågat. Det lät som om hjorten stod en bit in i skogen bortom hygget. Döm om min förvåning när det skymtade en mängd djur hitom skogen ute på hygget. Där stod hjorten och drygt ett tiotal hindar och kalvar. Det fanns ingen möjlighet att gå längre utan att bli upptäckt och det var omöjligt att fälla ut det tre benen på stativet. Jag drog ut ett ben och satte på bildstabiliseringen på objektivet. Sedan använde jag stativet som ett enbensstativ och försökte fota genom buskarna framför mig.

Jag hade den nedåtgående solen i ryggen och det var nog en av anledningarna till att djuren inte sett mig i motljuset. En annan anledning var nog att kronhjortarna brunstade och det upptog en del av deras koncentration.

Hjorten gick lite fram och tillbaka. På vissa ställen gick det inte att fota eftersom buskarna var för täta. En hind lade sig ner på marken när hjorten blev för närgången, vilket jag tolkar som att hon inte var med på hjortens närgångna uppvaktning. Så har jag även sett dovhindar göra. Äldre hjortar har lärt sig att med en liten knuff från horntaggarna i baken på en liggande hind går det att få henne att resa sig upp. Sensommarvärmen gjorde mig genomsvettig och sökaren samt min glasögon immade ideligen igen. Med mina handskar försökte jag torka bort imman. Så bestämde några hindar att nu skulle de gå in i skogen och gruppen rörde sig sakta mot skogsbrynet. En efter en uppslukades de av skogen och sist av alla gick hjorten. Jag andades ut och gick ut från buskarna. En bit bort gick några vildsvin, jag satte mig ner och väntade ifall det skulle finnas en möjlighet att få bilder på dem. Då dök det upp två mufflon till höger om mig. De var för långt bort men i väntan på vildsvinen kunde jag lika gärna roa mig med att ta bilder på fåren.

Ett av vildsvinen kom lite närmre och det blev en hyfsad bild på det stående i högt gräs.

Snart gick solen ner och det var dags att återvända till bilen för hemfärd. En lätt dimma växte fram över ängsmarkerna och på väg till bilen fick jag bilder på en ensam kronhjort som brölade i dimman. När dimman hade tätnat så att hjorten knapps syntes mer gick jag den sista biten till bilen.

Bildmässigt var utdelningen denna dag extremt god. Många är de tillfällen då har jag kommit hem utan en enda bra bild. Jag kom också hem med ömmande axlar och sega ben efter att ha burit runt på rycksäck, kamera och stativ en hel dag, men just denna dag var det värt allt slit.

Utnyttja havrens dragningskraft på vilda djur

Här kommer det ett aktuellt inlägg och bryter av mina inlägg från  semestern. Det handlar om den möjlighet som finns vid den här tiden på året att fotografera djur som tycker om att äta havre. Det är framför allt älg, kronhjort och rådjur. Även mindre djur som till exempel vildsvin och grävling tror jag gillar havre men eftersom de försvinner i den höga havren måste de fotas på väg till och från matplatsen. Snart är havren mogen och ska när som helst kördas i min del av Sverige.

En kväll såg jag sju älgar och tre kronhjortar på en havreåker samt ytterligare en älg på en mindre åker alldeles intill. Jag åkte dit med kameran redan kvällen efter och hoppades på samma mängd djur men framför allt på en udda tolvtaggare som fanns bland de sju älgarna kvällen före. Udda tolvtaggare innebär totalt elva taggar, fem på ena hornet och sex taggar på det andra. Tyvärr dök det bara upp en mindre älgtjur på för långt håll som dessutom blev skrämd av någonting.

Jag åkte även dit tidigt morgonen efter bara för att kunna konstatera att det var tomt på djur. Jag misstänkte att någon hade skrämt djuren eftersom så många djur skulle knappast lämna en fin havreåker utan anledning.

Några kvällar senare satt jag vid den mindre åkern och då kom en älgtjur samt en kronhjort ut på fältet. Tyvärr för långt bort och lite för sent med tanke på ljuset.

Kvällen efter satte jag mig närmare det ställe där djuren föregående kväll kommit ut. Som vanligt tog jag hänsyn till vindriktningen när jag valde plats. När det var nästan helt mörkt gav jag upp och gick mot bilen. Väl ute på en grusväg fick jag se en siluett av en kronhjort mot himlen. Försiktigt satte jag ner stativet och tack vare kontrasten mot himlen klarade kameran fokusera. På grund av mörkret såg inte hjorten mig. Plötsligt knakade det till inne i skogen till höger om mig i vindriktningen och jag förstod att ett annat djur känt min doft som antagligen inte var särskilt angenäm och sprungit iväg. Det ljudet hörde även hjorten och försvann direkt.

Kronhjort

Jag har gjort hjorten betydligt ljusare än den var i verkligheten. Vid fototillfället såg jag bara hjorten som en mörk siluett. Strax innan jag kom fram till bilen dök en stor bil upp. Den hade en lång rad av lampor framtill och körde fram och tillbaka och lyste med lamporna över åkern. När den kom fram till mig stannade den och i bilen satt två killar som undrade vad jag gjorde. Jag berättade att jag var där för att fota och jag frågade vad de gjorde. De svarade att de skrämde bort djuren eftersom havren var deras. Där kom förklaringen till varför mängden djur minskat så drastiskt och det var något åt det hållet jag hade misstänkt.

Jag har full förståelse för att lantbrukare vill skrämma bort djur från åkrarna. Ett tiotal stora djur kan förmodligen sätta i sig en hel del havre på en till två veckor. Nu finns det dessutom gott om mat på andra ställen i naturen. Däremot har jag svårt att förstå om lantbrukare begär skyddsjakt eftersom det antagligen inte är lika effektivt som att skrämma djuren. Jag åkte till området med åkrarna vid ett flertal tillfällen och på den stora åkern där det gått tio djur såg jag bara en älg vid ett tillfälle efter den första gången.

Några kvällar senare gjorde jag ett nytt besök vid havreåkern. Vinden hade vänt till ostlig vind vilket gjorde att jag satte mig på samma sida som djuren kommit ut vid. Mest sannolikt skulle djuren komma ut till vänster om mig och därför placerade jag stativet så att det skulle gå bra att fota åt det hållet. När det var nästan mörkt hörde jag en kvist som knäcktes till höger om mig. Typiskt, där trodde jag inte att några djur skull komma. Efter en liten stund skymtade en älgko bland stammarna i den mörka skogen. Hon klev ut på grusvägen och då dök även en kalv upp. De stod länge på vägen och tittade. De är cirka 20 meter bort. Jag hoppades att de inte skulle följa åkerkanten då det i så fall skulle gå rakt på mig. När de går ut på åkern sneddar de som tur är lite bort från kanten och stannar cirka tio meter från mig. De börjar äta havre och jag hör tydligt när de repar av säden och tuggar den. Jag sitter helt stilla och njuter av synen på kon och kalven. Fantastiskt upplevelse när jag kunde vara så nära och bara ha havren som dolde överdelen av kroppen och nedåt. Jag gjorde inget försök att fota eftersom de var för nära. Så kom det plötsligt ljud av en betande älg till vänster om mig. Mycket sakta vände jag huvudet ditåt och där stod älgtjuren som jag sett på åkern en gång tidigare. Det var en udda åttataggare. Tusan också att kon och kalven kom först. Om tjuren kommit innan kon och kalven då hade jag haft en god chans att få bilder på den. Nu provade jag att sakta vrida kameran lite mot kon och fokusera. Autofokusen gick fram och tillbaka, det var för mörkt. Trots att ljudet från autofokusen var svagt uppfattade kon det eftersom hon var så nära. Jag hann uppfatta att huvudet på kon inte rymdes inom sökaren innan hon plötsligt sprang iväg en bit och ställde sig på grusvägen. Kalven stannade en bit bort på åkern. Tjuren blev orolig och travade iväg en bit bort bland havren där den stannade på lagom avstånd. Nu kopplade jag bort autofokusen, vilket tyvärr är onödigt krångligt på Canons utrustning. Knappen sitter mitt på objektivet. Nikon har en mycket bättre lösning med en knapp på kameran som man kommer åt utan att flytta handen. Jag använde liveview läget och koncentrerade mig på tjurens långsmala skägg som var det enda jag kunde urskilja något sånär i mörkret. Jag tog några bilder med olika fokus och hoppades på att älgen skulle stå helt stilla medan jag tog bilderna. Exponeringstiden var 0,6 sekunder till 1 sekund. Två bilder blev hyffsat skarpa och en av dem ser du här nedan.

Älgtjur

Även denna bild är betydligt ljusare än det var i verkligheten, som du säkert förstår. Jag gillar att gården kom med i bakgrunden med en lampa som lyste lite hemtrevligt i växthuset samt att älgen tittade ditåt som för att kolla om någon var hemma.

Efter ett tag gick kon och kalven ut lite längre bort på åkern och fortsatte sin måltid. Jag var mer än nöjd med upplevelsen. Fotomässigt önskade jag att djuren kommit lite tidigare, innan det var så mörkt.

Även rådjur äter havre. Dock verkar de bara inta havre som en mindre del av den totala födan. Ofta blandar de med olika örter vilka växer som ogräs bland havren samt örter vilka växer i utkanterna av åkrarna. På bilden nedan äter en get havre som växer glest på en åker med något annat sädesslag.

Rådjur äter havre

 

Ett osannolikt morgonmöte

Jag fortsätter skriva om min fotografering under den gångna semestern. En tillfälle utspelade sig en tidig morgon när åkte jag ut utan någon speciell plan. Det låg en fin dimma över ängarna och då kom jag på att jag skulle åka till en öppen mosse som ligger intill en naturskog där jag fotograferat många gånger. Dimma över mossen skulle kunna bli en fin landskapsbild och dessutom kunde jag ta bilder i skogen efteråt när jag ändå var där.

Efter en promenad genom skogen kom jag fram till mossen och besvikelsen blev stor när det inte syntes ens en antydan till dimma. Förklaringen var en lätt vind som gjorde att det inte bildades någon dimma. Mossen låg på högre höjd än ängarna där jag nyss sett fin dimma. Det var ingen brådska att gå in i skogen och därför stod jag kvar en stund och njöt av utsikten över mossen. Precis framför mig hade det tagits torv någon gång för länge sedan. Där växte nu en grön matta av myrlilja som hade blommat över. En liten bit bort växte en gles rad av tallar och bortanför träden öppnade sig den stora mossen.  Efter ett tag behövde jag slå en sjua och jag funderade som bäst på om jag skulle göra det då eller vänta när jag tyckte mig se något avvikande bakom en av tallarna. Sådär såg det väl inte ut förut, tänkte jag. Försiktigt vred jag kameran åt det hållet och lät autofokusen arbeta. Då syntes tydliga grå älgben bakom tallen. Länge stod älgen kvar innan den sakta gick åt vänster. Jag hoppades att den skulle stanna till i något gatt mellan tallarna. Solen hade inte gått upp och ljuset var inte tillräckligt bra för att jag skulle få en skarp bild när älgen rörde sig. Det visade sig vara en liten älgtjur och ett par gånger stannade den till, inte på de bästa ställena men ändå rätt så bra. Den fortsatte sedan gå åt vänster och försvann in i naturskogen utan att ha märkt mig.

Älgtjur på mosse
Älgtjur på mosse

När jag gick in i skogen för att fortsätta fota kände jag mig nöjd över ett så överraskande och trevligt möte. I mellersta Halland där mossen ligger finns så få vilda djur att det inte är lönt att släpa med det fasta teleobjektiv som jag annars alltid använder till fotografering av vilda djur. Bilderna är tagna med ett zoom 100-400 mm. Jämfört med Bohuslän och intilliggande län är Halland extremt fattigt på vilda djur. Det är helt enkelt inte lönt att satsa på djurfotografering när jag är där. Därför var detta möte extra värmande.

Havreälgar

Nyligen åkte jag till en liten havreåker strax utanför Uddevalla med förhoppning om att havren skulle locka till sig älg. De två senaste åren har jag sett älgar äta havre på andra åkrar i samma område. Klockan var cirka åtta på kvällen och när jag var nästan framme fick jag syn på en älgko med två kalvar som betade på en stor åker med klöver. Jag insåg snabbt att det skulle vara omöjligt att fota dem och körde vidare till havreåkern. Som tur var hade inga älgar gått ut på åkern, eftersom jag ville vara på plats före älgarna. För två år sedan växte det klöver på samma åker och då var det ett populärt ställe bland älgarna. Då rekade jag var djuren hade passerat när de gått ut/in på åkern. Tänkte att älgarna skulle göra ungefär likadant i år och efter en liten promenad placerade jag mig på ett strategiskt ställe precis i kanten av havreåkern. En stund studerade jag en råget som åt av havren i bortre delen av åkern. Plötsligt skällde ett rådjur i backen bakom mig. Det var antagligen på väg till åkern och hade fått känna vittringen från mig eftersom en svag vind låg på åt det hållet. Mellan granstammar skymtade en bock till då och då innan han slutligen bestämde sig för att lämna platsen. Sedan hände ingenting på ett bra tag.

Kanske var det inga älgar på det här stället i år. Ju längre tiden gick desto mer började jag tvivla. Men så knakade det till i granskogen bakom mig snett till vänster. När jag tittade in bland stammarna såg jag först ingenting men efter några sekunder kom en älg halvspringande ner för den branta backen ut mot åkern. Den stannade till precis i åkerkanten och jag kunde se bakdelen av kroppen mellan trädstammarna. Den stod mellan tjugo och trettio meter bort och kollade läget innan den gick ut på havreåkern. Den stannade i kanten av havren och jag riktade in kameran mot älgen som tyvärr skymdes av stammar och grenar. Sedan tog den några steg till och då kunde jag ta bilder på den.

Älgtjur

På det avståndet hörde älgen ljudet från slutaren och tittade därför misstänksamt åt mitt håll.

Älgtjuren hör ljudet av kamerans slutare.

Därefter gick han utmed åkerkanten bort från mig och följde sedan motstående kant innan han gick ut mitt på åkern och började äta. Strax därefter kom en älgko småspringande nedför en äng på andra sidan och fortsatte ut till havren.

Älgko

När det blivit ganska mörkt knakade det till igen till höger bakom mig och nerför backen kom ytterligare två djur. Det visade sig vara en åttataggare samt en mindre tjur. När de klivit ut på åkern försökte jag ta bilder på den större tjuren men autofokusen hade svårt att fokusera i mörkret. Den mittersta fokuspunkten klarade det ibland men skärpan åkte ändå mest hit och dit. Jag testade med liveview-läget men det gick inte mycket bättre. Därför stängde jag av autofokusen och försökte fokusera manuellt genom att se i sökaren när det såg skarpt ut.

Jag har gjort bilden mer ljus än det var i verkligheten.

Även denna tjur hörde slutaren.

Åttataggaren hör ljudet av kamerans slutare

Han blev misstänksam vilket passade mig bra då han av den anledningen gick bort till motstående hörn av åkern. De andra tre älgarna följde med och där började de fyra beta. Nu kunde jag smyga bort från mitt gömställe i skydd av mörkret utan att skrämma bort älgarna från åkern.

 

Koberg – Ett viltmarksrike

Efter att ha tillbringat mycket tid på Kobergs marker kände jag att jag ville göra en bok med bilder samt skriva om mina upplevelser därifrån. Boken har jag gjort enbart för min egen skull som ett slags minne. Bilderna i boken är fotograferade under en tidsperiod om cirka tjugo år. Det tog mig drygt två år  att sammanställa samt redigera bilderna och skriva texten.  Att göra en bok liknar lite grann arbetet med att göra en utställning. Det blir ett slags avslut på ett längre bildprojekt och det är först när boken eller utställningen är klar som fotograferingen nått sitt slutliga mål. Det är en speciell känsla när bilderna till en utställning är inramade och klara eller när en färdig bok levereras. Det kan samtidigt kännas lite tomt men för min egen del har jag alltid haft nya roliga fotoprojekt att sätta igång med.

Boken gjorde jag på blurb.com där jag sedan tidigare har gjort två andra fotoböcker. En bok om Uddevalla och en om naturreservatet Yttra Berg i Halland. Förutom att blurb håller en hög kvalitet på sina böcker så finns det möjlighet att lägga ut böcker till försäljning på blurb.com. Kvaliteten på utskrifterna i böckerna är överlag betydligt bättre än de flesta tryckta fotoböckerna som ges ut på marknaden idag. Av den anledningen samt att böckerna skrivs ut en och en blir varje enskild bok dyr. Men om en prenumererar på blurbs nyhetsbrev kommer det bra rabatter med jämna mellanrum. Förr köpte jag en del naturfotoböcker men idag händer det väldigt sällan eftersom kvaliteten på trycket ofta är dålig och inte gör bilderna rättvisa. Det beror förmodligen på att priset per bok ska hamna lågt och därmed tilltala den breda massan. För mig är det tämligen meningslöst och inte prisvärt att köpa en naturfotobok med bra bilder i dåligt tryck. Sådana böcker brukar jag låna på biblioteket, främst för textens skull, då sparar jag både pengar och miljön.

Om du klickar på boken nedan kommer du till blurb där du kan se en del av sidorna i boken.

 

Älgar i Dovrefjäll

Vecka 38 spenderade jag i Dovrefjäll i Norge. Min främsta anledning till resan var att försöka fotografera älgar i naturreservatet Fokstumyra och allra helst någon fin älgtjur. Det visade sig vara svårare än jag hade räknat med. Fokstumyra är ett populärt område för fågelskådare under vår och sommar vilket borde göra att älgarna ser många människor och därför inte skulle vara så rädda. Första kvällen stötte jag på en älgko med kalv som var orädda och tänkte att det här blir ju lätt att få bilder på älg. Kon och kalven gick intill väg E6 som genomkorsar området. Många bilar stannade och ett flertal fotografer stod utanför bilarna och fotograferade djuren.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Det skulle dock visa sig att alla andra älgar jag skulle komma i kontakt med senare under veckan var minst lika rädda som de är i mina hemtrakter.

Nästa morgon såg jag tidigt tre älgar som betade i ett kärr ungefär femtio meter från vägen. En bit längre fram fanns det en bra plats att ställa bilen på. Sedan gick jag tillbaka på vägen och smög i skydd av en björkridå mot älgarna utan att de fick syn på mig.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Tyvärr dröjde det inte länge innan det stannade två bilar på vägen och ut kom två fotografer som ställde sig helt öppet på vägen. Älgarna såg dem såklart och sprang omedelbart in i skogen. Där försvann den fina möjligheten till fler bilder.

Från E6:an såg jag älgar så gott som varje morgon och kväll när jag körde där men det var höga vägkanter vilket gjorde det omöjligt att stanna vid sidan om vägen. Jag var tvungen att finna en avfart för att parkera bilen vilken kunde ligga kilometrar bort. Att stanna på vägen som var en åttioväg med mycket trafik hade varit för farligt och mycket olämpligt. Därför parkerade jag oftast bilen och vandrade runt i naturreservatet vilket är en större naturupplevelse men kanske inte lika effektivt. Det finns en trevlig led i reservatet som är cirka sex till sju kilometer lång. När jag kommit över på andra sidan myren såg jag några älgar på den sidan där leden startade. Tusan också, om jag hade gått leden åt andra hållet hade jag kommit perfekt och fått en möjlighet till bra bilder. I kikaren syntes att en av älgarna var en fin tjur. Då var det bara och gå hela vägen tillbaka och hoppas djuren skulle stanna kvar. Efter en promenad på tre kilometer var jag tillbaka men ingen älg syntes till. Så småningom visade det sig att de hade gått ut till mitten av myren. På håll blev det några bilder på tjuren. Den hade väldigt ojämna horn, en stor skovel med åtta taggar på ena sidan och ett stånghorn med fem taggar på den andra. När den upptäckte mig gick den bortåt på myren och de andra fem älgarna följde efter. Därefter försvann de in i skogen.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

En annan morgon studerade jag en ensam ko samt en ko med kalv från ett fågeltorn. De betade ganska långt bort och det var ingen idé att försöka smyga sig på dem då terrängen är mycket öppen. Istället hoppades jag på att de skulle komma närmare tornet. Tyvärr gick de åt ett annat håll och jag fick nöja mig med bilder på avstånd med älgarna i en fin miljö.

Älg, Dovre, NorgeÄlg, Dovre, NorgeEftersom det var mycket svårare med älgfotografering än jag hade trott lade jag ner mer tid på myskoxar och landskap istället. Dessutom hade jag turen att få se fjällräv vilket var en stor och oväntad bonus. Återkommer till det i framtida inlägg. Missa inte detta!

Betande djur

Jag tycker om bilder där djur tittar in i kameran. Det ger en ögonkontakt med betraktaren och djuren ser ofta ståtligare ut när de står upprätt. Men en stor del av djurens liv består av att beta och vila. Bilder på dessa aktiviteter är svåra att ta eftersom det förutsätter att djuren är ovetande om fotografen. Såvida de inte är skyddade från jakt och har ett naturligt beteende förstås men då måste jag resa långt för att få uppleva det.

alg_tjur_pangfoto_se_Q2A8342

Älgtjuren gick tillsammans med en ko och en kalv. Jag hade räknat med att få se mindre djur än älg vid detta tillfälle. Därför hade jag en konverter på kameran som förlängde teleobjektivet vilket gjorde det svårt att få med hela tjuren i bild på grund av att den var så nära. Det var omöjligt att förflytta sig bakåt eller ta av konvertern utan att bli upptäckt.

kronhjort_pangfoto_se_Q2A0358

Efter brunsten är kronhjorten utmärglad och hungrig. Den behöver äta mycket och visar sig oftare öppet. Den här hjorten har stångat av en tagg under en strid med en annan hjort.

kronhjort_pangfoto_se_Q2A0451

Denna hjort hade fått ännu mer stryk och haltade betänkligt. Den låg ned och betade det mesta av tiden och reste sig bara för att flytta till ett nytt ställe att äta på. Båda dessa hjortar är på retur, har sett sina bästa dar, vilket man kan se på hornen. De är lite krökta samt ger ett trubbigt intryck och inte lika kraftiga som på en yngre hjort. Det tyder på en förnuftig jakt eftersom dessa djur har sparats och haft möjlighet att nå sin bästa ålder vilket tyvärr är extremt ovanligt i Sverige. För att kunna ta bilder var jag tvungen att komma ner med kameran nära marken under nedhängande grangrenar. Stativbenen var nästan maximalt utfällda. Det gjorde att jag var tvungen att ligga ner på sidan för att kunna titta i sökaren. Efter att ha legat några timmar på det viset bland några stenar talade min kropp om att även jag är på retur. Dagen efter var vänster skinka och sida av låret väldigt ömt. Men jag hade fina upplevelser och hjortarna märkte inte av min närvaro.

vildsvin_kronhjort_pangfoto_se_Q2A0458

Ett stort problem är alla grässtrån och pinnar som väldigt ofta vill komma framför motivet. Jag brukar försöka hålla koll på dessa störande detaljer och ta många bilder. I bilden ovan har två strån framför vildsvinets ansikte sabbat för mig.

vildsvin_pangfoto_se_Q2A0493

I den här bilden går vildsvinet på en plats med färre långa grässtrån men då gick det ingen kronhjort i bakgrunden. Det är mycket som ska stämma för att få till en intressant bild. En annan svårighet när man fotograferar betande djur är huvudrörelser. Man måste använda tillräckligt kort slutartid för att undvika rörelseoskärpa på grund av att ett betande djur hela tiden rör på huvudet. I det här fallet är det också bra att ta många bilder.

Naturfotografer emellan

Den senaste veckan har jag besökt Hunneberg vid tre tillfällen med förhoppning att se och fota älg. Vid de två första försöken såg jag inte till någon älg över huvud taget. Tredje gången gillt heter det ju och den tredje morgonen fick jag se en älgko nästan direkt. Jag sökte med blicken efter en tjur eftersom kor oftast har sällskap av en eller flera tjurar under brunsttiden. Konstigt nog verkade hon vara ensam. Eftersom det fortfarande var lite skumt ljus åkte jag vidare. Jag hade inte kört mer än tio meter förrän det stod en tjur en liten bit från vägen. Så snart det gick vände jag bilen och åkte tillbaka. Sedan var det bara att vänta på en möjlighet att få några bra bilder. Dessutom fick det gärna bli lite ljusare. Kon betade löv från buskar och tjuren höll koll på henne. Så kom en kalv fram och nu började det bli riktigt trevligt. Tyvärr var det ganska rörigt och snårigt där djuren gick men det fanns luckor där det kunde finnas möjlighet till bilder. Jag tog en bild då och då men mest för att ha en bild på tjuren och kunna känna igen den om jag ser den någon annan gång. Chanserna kändes som ganska goda att det skulle komma bra fototillfällen då älgarna inte brydde sig om min bil. De gick parallellt med vägen och snart kom ett parti med vass men efter det blev skogen mer öppen och där var det lite mer ordning och reda. När jag väntat ytterligare en tid dök det upp en bil, med en naturfotograf, vilken givetvis stannade. Till min förvåning och besvikelse gick fotografen ut ur bilen, öppnade bagageluckan, tog fram ett stativ och gick på vägen fram till min bil. Med ens minskade mina goda chanser till bra bilder då älgarna drog sig längre från vägen. Så kom ytterligare en bil med en naturfotograf i som också han gick ut på vägen. Jag tog ned rutan och frågade om de kände till djuren och om djuren var orädda. Nej, det visste de inte, fick jag till svar. Jag frågade då varför de gått ur bilarna och ut på vägen och då svarade den som kom sist att om djuren står på fel sida om vägen måste man det för att kunna fota. ”Vilken tur”, tänkte jag, att jag har en bil som går att vända. Denne fotograf körde alltså runt i en bil som bara gick åt ett håll! 🙂 🙂 🙂

algtjur_pangfoto_se_U7A7610

Strax åkte jag vidare eftersom jag bedömde att mina möjligheter till bra bilder på älgarna minskat betydligt. Senare under morgonen, när jag vandrat en bra bit in på Hunnebergs mossmarker och satt bakom kamouflagenätet funderade jag på var gränsen går för hur man som naturfotograf kan bete sig mot andra fotografer. Antagligen finns det många olika uppfattningar om detta bland oss naturfotografer. Min uppfattning är att man bör undvika att försämra eller förstöra fotomöjligheterna för andra fotografer och om man är tveksam kan man fråga. I det här fallet hade det varit enkelt att stanna till vid min bil, ta ned rutan och tyst ställa frågan om det var ok att gå ut. En av fotograferna är medlem i Naturfotograferna /N, en medlemsorganisation som har en hederskodex där det står mycket bra om hur bland annat naturfotografer bör uppträda i naturen. Det står däremot väldigt lite om hur vi naturfotografer bör uppträda mot varandra. Jag hittade en enda mening om detta i hederskodexen, ”Vår affärsmoral är hög, vi utövar en ärlig konkurrens och försvårar inte för kollegernas arbete.”. Detta är en bra mening som pekar på det viktigaste tycker jag, att inte försvåra för kollegor.
Givetvis har ingen fotograf mer rätt till ett motiv än någon annan. Men om det redan är en fotograf på plats vid något djur eller ett landskapsmotiv, när jag själv kommer till platsen, då känner jag att det är inte bara att klampa på utan hänsyn.
Det har hänt att jag har förstört för andra fotografer genom årens lopp. Vid ett par tillfällen har jag skrämt djur för att efteråt upptäckta en besviken fotograf som varit gömd någonstans. Det var pinsamt och definitivt inte meningen vilket jag hoppas de har förstått. Ibland kan man faktiskt ha tur genom att någon annan människa gör att djur kommer mot en och att man på så sätt får bilder. Att skrämma djuren från samma plats där andra fotografer befinner sig gör att ingen fotograf lyckas ta bra bilder. Åtminstone är det så på Hunneberg.

algtjur_pangfoto_se_U7A7615

 

Ingen älg, bara kråkor och kajor.

 

Kråkor och några kajor.
Kråkor och några kajor.

 

Kajor
Kajor

I morse letade jag efter en vit älgtjur men jag lyckades inte finna den. Det sägs att den är ännu svårare att hitta i år än förra året. Det blev istället bilder på kajor och kråkor när de njöt av den första solvärmen. Då jag kom hem fanns en bild på den vita tjuren på Bohusläningens förstasida. En person som bor i området hade lyckats fotografera tjuren för första gången. På sätt och vis fick jag ändå se den vita tjuren i morse om än i tryckt form.

PAng Foto Menu