Förra helgen åkte jag till Ramsvik och kom dit innan solen gick upp. Termometern visade ett par minus och det blåste en kall vind på morgonen som så småningom bedarrade något. När jag hade fotat klippor och jättegrytor och skulle återvända till bilen för att äta mina medhavda frukostmackor upptäckte jag ett område med ilandblåst tång. Tack för det stormen Helga! Det var ett nytt motiv för min del och några timmar spenderades bland tången. Plötsligt insåg jag att nu var kvällsljuset inte långt borta. Därför fortsatte jag med motiv som klippor och vatten tills solen gått ned. Sedan återvände jag till bilen och åt en något försenad frukost.
I helgen som gick smög sig temperaturen ner under nollsträcket här i Uddevalla. På lördagen åkte jag ut med kameraten och försökte hitta motiv med frostnupna löv. Det fanns gott om frostiga löv på marken som nyss fallit av träden. Det svåra var att hitta några extra intressanta löv. Innan man börjar fotografera på ett ställe är det bra att ta en ordentlig titt innan man sätter igång. Det är trist om man efter en stund upptäcker ett jättefint motiv med ett tydligt avtryck från ett stativben mitt i motivet.
Snart dök det upp ett mer spännande motiv än frostbitna löv. Nedanför en klippbrant hade droppande vatten frusit till is på marken. Löv och kvistar var glaserade av fruset vatten. Det droppade och skvätte vatten vilket gjorde fotograferingen lite besvärlig. Plastkassen som alltid finns med i ryggsäcken kom till användning för att skydda kameran och objektivet. Ett makroobjektiv med brännvidd 180 mm gjorde att jag kunde hålla ett visst avstånd till ”duschen” för att själv inte bli alltför blöt. Efter en timme började jag frysa om händer och knän. Det var nog första gången under denna höst som jag frusit. Det kändes härligt att därefter tillbringa lördagkvällen och söndag förmiddag på spa med varma bad och varm bastu. Efter spa-vistelsen åkte jag givetvis tillbaka till isen och då hade jag på mig knäskydd i neopren för att skydda mina knän från markkylan.
Jag tycker om bilder där djur tittar in i kameran. Det ger en ögonkontakt med betraktaren och djuren ser ofta ståtligare ut när de står upprätt. Men en stor del av djurens liv består av att beta och vila. Bilder på dessa aktiviteter är svåra att ta eftersom det förutsätter att djuren är ovetande om fotografen. Såvida de inte är skyddade från jakt och har ett naturligt beteende förstås men då måste jag resa långt för att få uppleva det.
Älgtjuren gick tillsammans med en ko och en kalv. Jag hade räknat med att få se mindre djur än älg vid detta tillfälle. Därför hade jag en konverter på kameran som förlängde teleobjektivet vilket gjorde det svårt att få med hela tjuren i bild på grund av att den var så nära. Det var omöjligt att förflytta sig bakåt eller ta av konvertern utan att bli upptäckt.
Efter brunsten är kronhjorten utmärglad och hungrig. Den behöver äta mycket och visar sig oftare öppet. Den här hjorten har stångat av en tagg under en strid med en annan hjort.
Denna hjort hade fått ännu mer stryk och haltade betänkligt. Den låg ned och betade det mesta av tiden och reste sig bara för att flytta till ett nytt ställe att äta på. Båda dessa hjortar är på retur, har sett sina bästa dar, vilket man kan se på hornen. De är lite krökta samt ger ett trubbigt intryck och inte lika kraftiga som på en yngre hjort. Det tyder på en förnuftig jakt eftersom dessa djur har sparats och haft möjlighet att nå sin bästa ålder vilket tyvärr är extremt ovanligt i Sverige. För att kunna ta bilder var jag tvungen att komma ner med kameran nära marken under nedhängande grangrenar. Stativbenen var nästan maximalt utfällda. Det gjorde att jag var tvungen att ligga ner på sidan för att kunna titta i sökaren. Efter att ha legat några timmar på det viset bland några stenar talade min kropp om att även jag är på retur. Dagen efter var vänster skinka och sida av låret väldigt ömt. Men jag hade fina upplevelser och hjortarna märkte inte av min närvaro.
Ett stort problem är alla grässtrån och pinnar som väldigt ofta vill komma framför motivet. Jag brukar försöka hålla koll på dessa störande detaljer och ta många bilder. I bilden ovan har två strån framför vildsvinets ansikte sabbat för mig.
I den här bilden går vildsvinet på en plats med färre långa grässtrån men då gick det ingen kronhjort i bakgrunden. Det är mycket som ska stämma för att få till en intressant bild. En annan svårighet när man fotograferar betande djur är huvudrörelser. Man måste använda tillräckligt kort slutartid för att undvika rörelseoskärpa på grund av att ett betande djur hela tiden rör på huvudet. I det här fallet är det också bra att ta många bilder.
I mitten av september åkte jag till Italienska nationalparken Gran Paradiso. Den ligger i alperna i nordvästra delen av landet. Här finns bland annat Italiens högsta berg, 4061 meter över havet, som också det heter Gran Paradiso. Mitt mål med resan var att se och fotografera, för mig, nya vilda djurarter och ett storslaget landskap. Djuren var framför allt stenbock, gems och murmeldjur. I parken finns även andra djur som till exempel hare, rådjur, rödräv och varg.
Gems
Parken har funnits sedan 1922 och besöks främst av vandrare och klättrare. Jag såg inte någon annan turist som såg ut att vara där bara för att fotografera. Dessutom träffade jag inte på någon annan nordbo under de tio dagar resan varade. På hotellen och alpstationerna (rifugios) kunde några i personalen lite engelska. På campingen i Lillaz, där jag bodde fyra nätter, kunde kvinnan som hade hand om stället inte ett ord engelska och jag kunde inte ett ord italienska. Det gav åtminstone en äkta utlandsupplevelse.
Gems
Djuren höll till på ganska hög höjd. Dalarna ligger på knappt tvåtusen meter och där såg jag bara murmeldjur utom vid ett tillfälle då jag hade tur att se en liten flock gems som för ovanlighetens skull var ganska orädda. Övriga djur såg jag när jag vandrat upp till 2500 – 2700 meters höjd och enligt vad andra berättade var de flesta djuren ännu högre upp. Kanske var det därför jag inte såg så många djur som jag hade räknat med.
Gems
Gemsen var väldigt försiktiga. Redan på 150 meters håll kunde de springa iväg om de upptäckte en människa. I terrängen över trädgränsen blev det därför svårt att komma nära dem.
Enda tillfället då jag kunde studera och fotografera gems utan att de sprang iväg.
Kanske vandrar gemsen periodvis utanför parken och blir jagad där eller blir de kanske bortdrivna av bönder som har sina får och getter högt upp i alperna. Det liknade lite förhållandena i svenska fjällen där en liten priviligierad skara samer håller massor av tamrenar som betar ner och utarmar markvegetationen. Överallt fanns det flockar med får och getter, även i de områden där jag var som högst upp på 2700 meters höjd. Parken har stenbocken som symbol men det hade varit mer korrekt och ärligt att ha en tamget som symbol.
När jag hade vandrat upp tusen meter från dalbottnen var det ytterligare tusen meter upp till topparna runt omkring mig. Naturligtvis blev det massor av bilder på alper. Det finns utrymme för rensning bland alpmotiven så småningom.
Utsikt över Cognedalen med parken Gran Paradiso på vänster sida om dalen.
Murmeldjur
Murmeldjur fanns lite varstans. De gillade sydsluttningar med stenskravel och gräs. Även de var mycket försiktiga. Jag hade förväntat mig att de som höll till nära leder skulle vara vana och orädda för människor eftersom djuren ser vandrare med jämna mellanrum. På ett ställe verkade murmeldjuren lite mer tolleranta och där spenderade jag några timmar. Annars gav de oftast ifrån sig ett högt varningspip och försvann ner i sina hålor.
Lammgam
Vid ett tillfälle hade jag turen att se en lammgam under en halvtimmes tid. Den flög utmed alpsidan och emellanåt vilade den på någon sten. Vid två tillfällen passerade den över mig. Lammgamen har ett vingspann på 235 – 275 centimeter att jämföra med havsörn vars vingspann är 200 – 245 cm.
Stenbock
De djur jag helst ville se var stenbockarna med sina maffiga horn. Under tio dagar såg jag tyvärr stenbock endast på ett ställe under två dagar. De ska vara vanliga och höll antagligen till högt upp där det inte gick tamdjur.
Stenbock
De stenbockar jag såg var precis så orädda som jag förväntat mig. Man kunde röra sig sakta och sitta i närheten av dem utan att de verkade särskilt oroade.
Stenbock
Den timmen när jag satt tjugo meter från den fina stenbocken var höjdpunkten på hela resan. Den lade sig ned i sluttningen och idisslade. Bergen runt omkring oss gav en fin inramning och härlig frihetskänsla. Det var värt varenda steg uppför och varenda svettdroppe för att få uppleva detta. Den låg kvar när jag vandrade tillbaka till alpstationen för att äta en trerätters middag.
Den senaste veckan har jag besökt Hunneberg vid tre tillfällen med förhoppning att se och fota älg. Vid de två första försöken såg jag inte till någon älg över huvud taget. Tredje gången gillt heter det ju och den tredje morgonen fick jag se en älgko nästan direkt. Jag sökte med blicken efter en tjur eftersom kor oftast har sällskap av en eller flera tjurar under brunsttiden. Konstigt nog verkade hon vara ensam. Eftersom det fortfarande var lite skumt ljus åkte jag vidare. Jag hade inte kört mer än tio meter förrän det stod en tjur en liten bit från vägen. Så snart det gick vände jag bilen och åkte tillbaka. Sedan var det bara att vänta på en möjlighet att få några bra bilder. Dessutom fick det gärna bli lite ljusare. Kon betade löv från buskar och tjuren höll koll på henne. Så kom en kalv fram och nu började det bli riktigt trevligt. Tyvärr var det ganska rörigt och snårigt där djuren gick men det fanns luckor där det kunde finnas möjlighet till bilder. Jag tog en bild då och då men mest för att ha en bild på tjuren och kunna känna igen den om jag ser den någon annan gång. Chanserna kändes som ganska goda att det skulle komma bra fototillfällen då älgarna inte brydde sig om min bil. De gick parallellt med vägen och snart kom ett parti med vass men efter det blev skogen mer öppen och där var det lite mer ordning och reda. När jag väntat ytterligare en tid dök det upp en bil, med en naturfotograf, vilken givetvis stannade. Till min förvåning och besvikelse gick fotografen ut ur bilen, öppnade bagageluckan, tog fram ett stativ och gick på vägen fram till min bil. Med ens minskade mina goda chanser till bra bilder då älgarna drog sig längre från vägen. Så kom ytterligare en bil med en naturfotograf i som också han gick ut på vägen. Jag tog ned rutan och frågade om de kände till djuren och om djuren var orädda. Nej, det visste de inte, fick jag till svar. Jag frågade då varför de gått ur bilarna och ut på vägen och då svarade den som kom sist att om djuren står på fel sida om vägen måste man det för att kunna fota. ”Vilken tur”, tänkte jag, att jag har en bil som går att vända. Denne fotograf körde alltså runt i en bil som bara gick åt ett håll! 🙂 🙂 🙂
Strax åkte jag vidare eftersom jag bedömde att mina möjligheter till bra bilder på älgarna minskat betydligt. Senare under morgonen, när jag vandrat en bra bit in på Hunnebergs mossmarker och satt bakom kamouflagenätet funderade jag på var gränsen går för hur man som naturfotograf kan bete sig mot andra fotografer. Antagligen finns det många olika uppfattningar om detta bland oss naturfotografer. Min uppfattning är att man bör undvika att försämra eller förstöra fotomöjligheterna för andra fotografer och om man är tveksam kan man fråga. I det här fallet hade det varit enkelt att stanna till vid min bil, ta ned rutan och tyst ställa frågan om det var ok att gå ut. En av fotograferna är medlem i Naturfotograferna /N, en medlemsorganisation som har en hederskodex där det står mycket bra om hur bland annat naturfotografer bör uppträda i naturen. Det står däremot väldigt lite om hur vi naturfotografer bör uppträda mot varandra. Jag hittade en enda mening om detta i hederskodexen, ”Vår affärsmoral är hög, vi utövar en ärlig konkurrens och försvårar inte för kollegernas arbete.”. Detta är en bra mening som pekar på det viktigaste tycker jag, att inte försvåra för kollegor.
Givetvis har ingen fotograf mer rätt till ett motiv än någon annan. Men om det redan är en fotograf på plats vid något djur eller ett landskapsmotiv, när jag själv kommer till platsen, då känner jag att det är inte bara att klampa på utan hänsyn.
Det har hänt att jag har förstört för andra fotografer genom årens lopp. Vid ett par tillfällen har jag skrämt djur för att efteråt upptäckta en besviken fotograf som varit gömd någonstans. Det var pinsamt och definitivt inte meningen vilket jag hoppas de har förstått. Ibland kan man faktiskt ha tur genom att någon annan människa gör att djur kommer mot en och att man på så sätt får bilder. Att skrämma djuren från samma plats där andra fotografer befinner sig gör att ingen fotograf lyckas ta bra bilder. Åtminstone är det så på Hunneberg.
En eftermiddag, i veckan som gick, smög jag sakta och försiktigt fram i en ganska tät granskog där jag vid några tidigare besök kommit nära djur tack vare skogen. Nu var det helt tomt i skogen men från en intilliggande stor äng hördes ljud från dovhindar och dovkalvar. Plötsligt öppnades himlen och regnet öste ner. På grund av skogen hade jag inte sett molnen dra ihop sig. Jag kurade ihop intill en gran för att få skydd från regnet. På ängen kom en stor mängd djur halvspringande mot skogen för att söka skydd undan regnet. Skogsbrynet fylldes åt alla håll av dovvilt, vildsvin och mufflonfår.
När så småningom regnskuren bedarrat återvände flertalet djur ut på ängen igen. Som tur var dröjde sig en del djur kvar vid skogskanten och jag kunde få bilder på bland annat några vildsvin.
Senare på kvällen var skogen lite hösttyst och höstkylan smög sig på, så som det ofta blir i början av september. En smått ödesmättad känsla kom över mig. Den varade ända tills jag kom till en plats där två vildsvin brunstade. Suggan travade före med en galt tätt i hasorna. Hon gav ifrån sig ljud som om hon inte riktigt var med på noterna och han grymtade på ett förföriskt(för ett vildsvinsöra, tror jag) sätt. Efter kom en årsunge springande. Vid två tillfällen gick vildsvinen in i granplanteringen, där jag stod, bara tio meter från mig. Det var lite spännande eftersom jag insåg att de skulle inte hinna upptäcka mig, om de sprang rakt på mig. De var alltför upptagna av varandra. Hundra meter framför mig, utom synhåll i skogen, brölade en kronhjort gång på gång. Den ödesmättade höstkänslan var som bortblåst. Tre galtar varav två var ganska fina var också intresserade av suggan. De var avvaktande och höll ett visst avstånd till den stora galten och suggan. En av ”småpojkarna” kom lite åt mitt håll och jag passade på att fota. Dessutom blev det några bilder på en dovhind som gick och betade en bit bort. Dovviltet flyttade sig snabbt ur vägen när suggan och galten kom travande.
I denna härliga och varma sommartid får jag många mail från er som läser min blogg med frågan om vilken min favoritglass är. Jag gillar de flesta glassar men min absoluta favorit är Ben & Jerry´s, Chocolate fudge brownie. Jag kan knappt förstå hur någon kan göra en så god glass. Det är glädjande att det finns ett stort intresse för min glassmak. Någon gång kanske det till och med kommer ett mail med en fråga som handlar om min fotografering.
Jag smög omkring i diken på ett hygge och lyckades ta mig ganska nära en liten dovhjort som betade på andra sidan en väg. Uttorkade diken eller diken med lite vatten är utmärkta att gå i när man vill hålla en låg profil och inte synas. Efter en stunds väntan var turen och hjorten på min sida. Djuret gick över vägen precis vid ett litet krön och fortsatte sedan att beta på min sida vägen. På hyggen är det ofta en rörig miljö men tack vare att hjorten befann sig högre än jag gjorde kunde jag få en lugn bakgrund.
I morse letade jag efter en vit älgtjur men jag lyckades inte finna den. Det sägs att den är ännu svårare att hitta i år än förra året. Det blev istället bilder på kajor och kråkor när de njöt av den första solvärmen. Då jag kom hem fanns en bild på den vita tjuren på Bohusläningens förstasida. En person som bor i området hade lyckats fotografera tjuren för första gången. På sätt och vis fick jag ändå se den vita tjuren i morse om än i tryckt form.
Sommarens fjällfisketur gick till ett norskt fiskevatten, Rostaelven. Jag och min fiskekompis Krister anlände till Kiruna den 27/7 och ett par timmar senare klev vi ut ur helikoptern på fjället. Efter en kort vandring kom vi fram till den tilltänkta tältplatsen. Tältet sattes snabbt upp, spöna riggades och vadarna åkte på.
Vår tältplats med öringhöljan i bakgrunden
Jag gick till ett inlopp i en stor hölja nära tältet. Denna hölja fick vi senare berättat för oss av ”Örebroarna” att den kallades öringhöljan. Jag åt lite nötter medan jag studerade strömmen. Sedan lade jag ut mitt första flugkast i detta klassiska fjällvatten. När flugan bara hade ett par meter kvar att fiskas innan jag skulle påbörja nästa kast stramade det till i linan och omedelbart for linan ut från rullen när en fisk rusade nedströms. Fluglinan tog snabbt slut och backingen tog vid. Jag bromsade rullen med hjälp av högerhanden så hårt jag vågade men öringen bara fortsatte rusningen. Snart skulle den vara på andra sidan höljan där Krister stod och svingade sitt flugspö. Plötsligt slutade rusningen tvärt och flugan hade tappat sitt grepp. Trist men vilken fantastisk upplevelse! Lite senare fick Krister en fin öring i samma hölja. Fisket hade startat bra och vi skulle framöver komma i kontakt med de stora öringarna fler gånger under den kommande veckan.
Juoksavåtnjunni
Naturen i området var intressant med fina fjäll, många fåglar och en del djur. Det fanns gott om olika vadarfåglar och fjällabbar. Vi såg många lämlar, renar, en hermelin och en rödräv.
Lämmel som kikar nyfiket från sitt krypin
Naturens egen kyrkogård
Älven rann ut från en stor sjö och hade ett varierande lopp med strömmar, forsar, lugna sel och pooler. Cirka fyra kilometer från utloppet fanns ett vattenfall och därefter rann älven genom en liten ravin.
I den övre delen dominerade harr och längre nedströms tog öringen över. Området är mycket populärt bland fiskare och under veckan var vi tjugotre personer som fiskade på en sträcka av fyra kilometer. Närmast sjön bodde två fiskare från Linköping, därefter tre Örebroare, två Åkersbergare, jag och Krister, fyra norrmän, två finnar och åtta norrmän.
De trevliga Örebroarnas läger.
Tyvärr var vädret dåligt överlag. Två dagar blåste det halv storm och regnade. Ytterligare en dag med dagsregn och en dag med hård vind. Vi fick uppleva en enda underbar dag med sol och vindstilla. Under de tre dagarna med hård vind glömde jag nästan bort att det finns mygg i fjällen. De hade nog blåst ända bort till Finland. Vi är inte de första att drabbas av dåligt väder på denna plats. Rolf Smedman skriver om Rostaelven i sin bok ”Strömmande vatten” från 1974 i kapitlet ”Ett stormigt paradis”, vilket är en talande titel.
Krister med ”vadarflöjel”
Jag njuter av vädret på veckans enda fina dag. Bredvid mig står en kåsa fylld med kristallklart, kallt och jättegott fjällvatten.
Min största öring var femtiotvå centimeter lång och Kristers femtionio. ”Var fisken god?” undrar säkert någon. Jag vet inte eftersom vi försiktigt släppte tillbaka all fisk. De stora fiskarna var för vackra och erbjöd en fantastisk fiskeupplevelse vilket gjorde att vi inte ville döda dem. Vi hade planerat äta en mindre fisk vid något tillfälle under veckan men på grund av det dåliga vädret och lathet blev det inte av.
Min finaste öring tog på flugan wolly bugger. Det bästa är att ha fisken kvar i vattnet när man ska släppa tillbaka den.
Vi hade gott om mat med oss.
Krister med en av sina fina öringar. Man kan lyfta fisken en kort stund för att ta en bild innan den får återhämta sig i vattnet och sedan simma iväg.
Jag stöttar och motar en harr med hjälp av vadarkängan för att den inte ska simma ut i strömmen innan den återhämtat sig ordentligt efter fighten.
Vi hade störst framgång med olika nymfer försedda med guldskallar och streamern wolly bugger (min favorit). Fisken tog sällan insekter på ytan, däremot såg vi en del fiskar som åt insekter strax under ytan. Under veckan fick jag endast en fisk på torrfluga, en rackelhane. Tyvärr är det tillåtet att fiska med spinn och mete i älven. Ett sådant här fint strömmande vatten skulle jag önska vore tillåtet endast för flugfiske. En kväll kom det fyra norrmän och fiskade en efter en med spinn på de olika fiskeplatserna. Så snart en kastat klart stod näste man där och kastade sitt drag. Rolf Smedman skriver redan 1974 ”Det talas om demokrati även för fisket och att alla ska få fiska överallt. Tanken är nog riktig, men då måste det till metoder som är lämpliga och ordentlig övervakning av alla vatten. Man skulle t.ex. aldrig få droppa en mask eller en spinnare i strömmar av den här typen, gärna i de större selen, men aldrig i de grunda och sårbara strömmarna.” Det har nu gått fyrtio år sedan han skrev detta och inte mycket verkar ha förändrats.
Mina flugaskar.
Sista kvällen vid Rostaelven avslutade jag fisket i utloppet till öringhöljan, där jag började fiska en vecka tidigare. Efter en halvtimme hade inget hänt och jag tänkte att nu tar jag sista kastet för denna gång, eventuellt för alltid vid detta vatten. När flugan nästan var vid strandkanten tog jag några kliv i riktning mot tältet och plötsligt virvlade en fisk till strax under ytan. När jag skulle lyfta upp flugan kände jag till min förvåning ett motstånd i linan. Fisken hade tagit min fluga utan att jag hade känt hugget och efter ett tag kunde jag släppa tillbaka en öring på fyrtiosju centimeter. Ett gott slut på sommarens fjällflugfiske.
