En eftermiddag, i veckan som gick, smög jag sakta och försiktigt fram i en ganska tät granskog där jag vid några tidigare besök kommit nära djur tack vare skogen. Nu var det helt tomt i skogen men från en intilliggande stor äng hördes ljud från dovhindar och dovkalvar. Plötsligt öppnades himlen och regnet öste ner. På grund av skogen hade jag inte sett molnen dra ihop sig. Jag kurade ihop intill en gran för att få skydd från regnet. På ängen kom en stor mängd djur halvspringande mot skogen för att söka skydd undan regnet. Skogsbrynet fylldes åt alla håll av dovvilt, vildsvin och mufflonfår.
När så småningom regnskuren bedarrat återvände flertalet djur ut på ängen igen. Som tur var dröjde sig en del djur kvar vid skogskanten och jag kunde få bilder på bland annat några vildsvin.
Senare på kvällen var skogen lite hösttyst och höstkylan smög sig på, så som det ofta blir i början av september. En smått ödesmättad känsla kom över mig. Den varade ända tills jag kom till en plats där två vildsvin brunstade. Suggan travade före med en galt tätt i hasorna. Hon gav ifrån sig ljud som om hon inte riktigt var med på noterna och han grymtade på ett förföriskt(för ett vildsvinsöra, tror jag) sätt. Efter kom en årsunge springande. Vid två tillfällen gick vildsvinen in i granplanteringen, där jag stod, bara tio meter från mig. Det var lite spännande eftersom jag insåg att de skulle inte hinna upptäcka mig, om de sprang rakt på mig. De var alltför upptagna av varandra. Hundra meter framför mig, utom synhåll i skogen, brölade en kronhjort gång på gång. Den ödesmättade höstkänslan var som bortblåst. Tre galtar varav två var ganska fina var också intresserade av suggan. De var avvaktande och höll ett visst avstånd till den stora galten och suggan. En av ”småpojkarna” kom lite åt mitt håll och jag passade på att fota. Dessutom blev det några bilder på en dovhind som gick och betade en bit bort. Dovviltet flyttade sig snabbt ur vägen när suggan och galten kom travande.
I denna härliga och varma sommartid får jag många mail från er som läser min blogg med frågan om vilken min favoritglass är. Jag gillar de flesta glassar men min absoluta favorit är Ben & Jerry´s, Chocolate fudge brownie. Jag kan knappt förstå hur någon kan göra en så god glass. Det är glädjande att det finns ett stort intresse för min glassmak. Någon gång kanske det till och med kommer ett mail med en fråga som handlar om min fotografering.
Jag smög omkring i diken på ett hygge och lyckades ta mig ganska nära en liten dovhjort som betade på andra sidan en väg. Uttorkade diken eller diken med lite vatten är utmärkta att gå i när man vill hålla en låg profil och inte synas. Efter en stunds väntan var turen och hjorten på min sida. Djuret gick över vägen precis vid ett litet krön och fortsatte sedan att beta på min sida vägen. På hyggen är det ofta en rörig miljö men tack vare att hjorten befann sig högre än jag gjorde kunde jag få en lugn bakgrund.
I morse letade jag efter en vit älgtjur men jag lyckades inte finna den. Det sägs att den är ännu svårare att hitta i år än förra året. Det blev istället bilder på kajor och kråkor när de njöt av den första solvärmen. Då jag kom hem fanns en bild på den vita tjuren på Bohusläningens förstasida. En person som bor i området hade lyckats fotografera tjuren för första gången. På sätt och vis fick jag ändå se den vita tjuren i morse om än i tryckt form.
Sommarens fjällfisketur gick till ett norskt fiskevatten, Rostaelven. Jag och min fiskekompis Krister anlände till Kiruna den 27/7 och ett par timmar senare klev vi ut ur helikoptern på fjället. Efter en kort vandring kom vi fram till den tilltänkta tältplatsen. Tältet sattes snabbt upp, spöna riggades och vadarna åkte på.
Vår tältplats med öringhöljan i bakgrunden
Jag gick till ett inlopp i en stor hölja nära tältet. Denna hölja fick vi senare berättat för oss av ”Örebroarna” att den kallades öringhöljan. Jag åt lite nötter medan jag studerade strömmen. Sedan lade jag ut mitt första flugkast i detta klassiska fjällvatten. När flugan bara hade ett par meter kvar att fiskas innan jag skulle påbörja nästa kast stramade det till i linan och omedelbart for linan ut från rullen när en fisk rusade nedströms. Fluglinan tog snabbt slut och backingen tog vid. Jag bromsade rullen med hjälp av högerhanden så hårt jag vågade men öringen bara fortsatte rusningen. Snart skulle den vara på andra sidan höljan där Krister stod och svingade sitt flugspö. Plötsligt slutade rusningen tvärt och flugan hade tappat sitt grepp. Trist men vilken fantastisk upplevelse! Lite senare fick Krister en fin öring i samma hölja. Fisket hade startat bra och vi skulle framöver komma i kontakt med de stora öringarna fler gånger under den kommande veckan.
Juoksavåtnjunni
Naturen i området var intressant med fina fjäll, många fåglar och en del djur. Det fanns gott om olika vadarfåglar och fjällabbar. Vi såg många lämlar, renar, en hermelin och en rödräv.
Lämmel som kikar nyfiket från sitt krypin
Naturens egen kyrkogård
Älven rann ut från en stor sjö och hade ett varierande lopp med strömmar, forsar, lugna sel och pooler. Cirka fyra kilometer från utloppet fanns ett vattenfall och därefter rann älven genom en liten ravin.
I den övre delen dominerade harr och längre nedströms tog öringen över. Området är mycket populärt bland fiskare och under veckan var vi tjugotre personer som fiskade på en sträcka av fyra kilometer. Närmast sjön bodde två fiskare från Linköping, därefter tre Örebroare, två Åkersbergare, jag och Krister, fyra norrmän, två finnar och åtta norrmän.
De trevliga Örebroarnas läger.
Tyvärr var vädret dåligt överlag. Två dagar blåste det halv storm och regnade. Ytterligare en dag med dagsregn och en dag med hård vind. Vi fick uppleva en enda underbar dag med sol och vindstilla. Under de tre dagarna med hård vind glömde jag nästan bort att det finns mygg i fjällen. De hade nog blåst ända bort till Finland. Vi är inte de första att drabbas av dåligt väder på denna plats. Rolf Smedman skriver om Rostaelven i sin bok ”Strömmande vatten” från 1974 i kapitlet ”Ett stormigt paradis”, vilket är en talande titel.
Krister med ”vadarflöjel”
Jag njuter av vädret på veckans enda fina dag. Bredvid mig står en kåsa fylld med kristallklart, kallt och jättegott fjällvatten.
Min största öring var femtiotvå centimeter lång och Kristers femtionio. ”Var fisken god?” undrar säkert någon. Jag vet inte eftersom vi försiktigt släppte tillbaka all fisk. De stora fiskarna var för vackra och erbjöd en fantastisk fiskeupplevelse vilket gjorde att vi inte ville döda dem. Vi hade planerat äta en mindre fisk vid något tillfälle under veckan men på grund av det dåliga vädret och lathet blev det inte av.
Min finaste öring tog på flugan wolly bugger. Det bästa är att ha fisken kvar i vattnet när man ska släppa tillbaka den.
Vi hade gott om mat med oss.
Krister med en av sina fina öringar. Man kan lyfta fisken en kort stund för att ta en bild innan den får återhämta sig i vattnet och sedan simma iväg.
Jag stöttar och motar en harr med hjälp av vadarkängan för att den inte ska simma ut i strömmen innan den återhämtat sig ordentligt efter fighten.
Vi hade störst framgång med olika nymfer försedda med guldskallar och streamern wolly bugger (min favorit). Fisken tog sällan insekter på ytan, däremot såg vi en del fiskar som åt insekter strax under ytan. Under veckan fick jag endast en fisk på torrfluga, en rackelhane. Tyvärr är det tillåtet att fiska med spinn och mete i älven. Ett sådant här fint strömmande vatten skulle jag önska vore tillåtet endast för flugfiske. En kväll kom det fyra norrmän och fiskade en efter en med spinn på de olika fiskeplatserna. Så snart en kastat klart stod näste man där och kastade sitt drag. Rolf Smedman skriver redan 1974 ”Det talas om demokrati även för fisket och att alla ska få fiska överallt. Tanken är nog riktig, men då måste det till metoder som är lämpliga och ordentlig övervakning av alla vatten. Man skulle t.ex. aldrig få droppa en mask eller en spinnare i strömmar av den här typen, gärna i de större selen, men aldrig i de grunda och sårbara strömmarna.” Det har nu gått fyrtio år sedan han skrev detta och inte mycket verkar ha förändrats.
Mina flugaskar.
Sista kvällen vid Rostaelven avslutade jag fisket i utloppet till öringhöljan, där jag började fiska en vecka tidigare. Efter en halvtimme hade inget hänt och jag tänkte att nu tar jag sista kastet för denna gång, eventuellt för alltid vid detta vatten. När flugan nästan var vid strandkanten tog jag några kliv i riktning mot tältet och plötsligt virvlade en fisk till strax under ytan. När jag skulle lyfta upp flugan kände jag till min förvåning ett motstånd i linan. Fisken hade tagit min fluga utan att jag hade känt hugget och efter ett tag kunde jag släppa tillbaka en öring på fyrtiosju centimeter. Ett gott slut på sommarens fjällflugfiske.
En fin sommarkväll för några dagar sedan gick min mamma och jag en promenad i skogen. Vi hade inte gått långt innan den store kronhjorten plötsligt stod där i granskogen. Hjorten tittade misstänksamt på oss en stund, sedan gick den en bit i skogen och stannade igen för titta en stund till innan den gick ut i kanten av en äng och försvann.
Lite senare satte vi oss vid en äng och åt våra medhavda mackor. På håll såg vi en liten flock betande dovhjortar. Inget djur dök upp nära oss och så småningom gick vi vidare. Vi såg vildsvin, mufflon och dovhjort innan vi återvände till bilen.
Jag fotograferar dimman, ljuset och träden. Plötsligt ser jag något framträda ur dimman, en häger har lämnat nattkvisten och är på väg till morgonfisket.
Vid Fisketången, nära Kungshamn, finns just nu en grindval. Den simmar runt runt runt, samma varv hela tiden. Man tror att den inte mår bra och därför har uppsökt grunt vatten. Trots att den höll sig på samma plats var den svår att fotografera, speciellt om jag ville få med andningshålet på bild. Det var svårt att förutse var på varvet den skulle dyka upp och när den gjorde det såg jag inte utandningshålet särskilt lång stund. I början försökte jag fota genom att titta precis ovanför kameran och sedan snabbt förflytta ögat till sökaren när valen dök upp. Då lyckades jag bara få bild på ryggfenan. Därefter bytte jag från mitt teleobjektiv till 70-200 zoom och försökte med handhållen kamera. Det gick inte mycket bättre. Till slut bytte jag tillbaka till teleobjektivet på stativ och provade att inte titta i sökaren alls. Jag bara siktade så bra jag kunde och när valen dök upp flyttade jag kameran snabbt och tryckte av utan att som sagt se i sökaren. Massor av bilder blev naturligtvis dåliga men jag lyckades få med utandningshålet på några. Bästa platsen var att stå på en lång flytbrygga vilken gungade dels på grund av vågor och att det var många valskådare som gick på bryggan. Detta gjorde att jag ville ha korta slutartider för att undvika skakningsoskärpa.
Nu har talgoxens ungar flugit ut. Honan lade till slut sju ägg. Alla äggen kläcktes och strax innan ungarna flög ut var de sju. I slutet såg det ganska trångt ut och de sista dagarna i holken var det mycket putsande av fjädrar samt ”övningsflygning”. Det blir nästan som två födelser. Först ur äggen och sedan ut ur holken.
