PAng Foto – May the light be with You
Min dotter Elin skulle jobba med att servera på en studentbal här i Uddevalla. När jag skjutsade henne till jobbet tog jag med kameran för att försöka fånga lite av de sköna färgerna.
Det fanns även korta klänningar.
Studenterna strålar ikapp med solen.
En student från ett dansprogram kanske?
Matchar nästan.
Jag var inte ensam om att fotografera…
Det här inlägget innehåller fler bilder än vanligt. Jag har valt ut några bilder från Florens, en stad som bjuder på massor av kultur och människor varav övervägande delen utgörs av turister.
När jag reser med familjen brukar jag ta med mig min kompaktkamera och så blev det även denna gång. Fördelen är att utrustningen är lätt och inte så iögonfallande. Nackdelen är framför allt att kompaktkameran inte är lika snabb som en systemkamera. Påfallande många turister bar runt på en systemkamera och det var inte utan att jag tittade med avund i blicken på dem ibland. Dessutom såg jag en del som fotade med paddor. På en sol- och badsemester är kompaktkameran ett självklart val men på en kultur- och upplevelseresa som denna skulle jag lika väl kunna välja en systemkamera.
Florens katedral. Vi gick upp i både Giotto’s klocktorn samt domen och det blev massor av trappsteg. Normalt sett inte något speciellt men efter som jag var sjuk och hade feber fick jag kämpa.
Uffizi museum. Här man kan gå en hel dag och se fantastiskt fin konst. Det är förbjudet att fota i museet och därför blev det en bild från trapphuset istället.
På bron Ponte Veccio.
Piazzale Michelangelo.
Utmed ån Arno.
Shopping.
Palazzo Vecchio.
Stazione Centrale di Santa Maria Novella.
Hus utmed ån Arno.
För femton år sedan stannade jag och min fru Sassa till vid Skäralid när vi var på väg till Österlen i Skåne. Vi vandrade en led genom en vacker bokskog och åkte därefter vidare till Österlen. Ända sedan den gången har jag haft planer på att åka till Skäralid och Söderåsens Nationalpark för att fotografera. Förra veckan blev det så äntligen av.
Den sista morgonen låg dimman tät i Skäralid där jag bodde. Då åkte jag till utsiktsplatsen Kopparhatten varifrån man ser ut över östra delen av en sprickdal vilken tar sin början vid Skäralid och sedan skär genom åsen ett par kilometer mot väster. Solen hade ännu inte gått upp när jag kom fram till utsikten. Uppe på åsen var luften klar. Dimman låg vit över slätten och ur den stack det upp skogsridåer. Jag började fota innan solen gick upp och fortsatte tills den stod en bit över horisonten. Under en kort stund strax efter att hela solen visat sig lyste dess strålar upp den övre delen av dimman och skapade ett magiskt ljus.
När ljuset inte längre var lika intressant vid Kopparhatten åkte jag ner till Skärdammen och tog bilder på ett par sångsvanar som håller till där.
Sedan var det dags för frukost. Eftersom jag redan ätit frukost vid dammen en morgon tidigare i veckan for jag tillbaka till Kopparhatten. Där intog jag frukost och passade på att verkligen ta in den härliga vyn över den bokskogsklädda dalen.
Efter tio dagar med italiensk frukost smakade det gott med ”svensk” frukost i morse. Men jag saknade verkligen tiramisu. Tänk vad fort man anpassar sig till nya vanor eller ovanor beroende på hur man väljer att se på det.
Jag har nyss kommit hem från en tio dagars resa i Italien där jag besökte Florens, Cinque Terre och Pisa.
Cinque Terre består av fem byar belägna utmed en dramatisk kuststräcka. I byn Manarola finns en ramp för båtar som utnyttjas av turister på olika sätt. Rampen har ett intressant mönster och jag tog många varianter där rampen utgör grundformen i bilderna.
Vi var på plats innan soluppgången, min fotokompis och jag. Det är en njutning att se solen gå upp över de bohuslänska bergen en vindstilla morgon som denna. Vi började fota innan solens uppgång och fortsatte tills solen belyste hela landskapet. Fototuren avslutades med frukost på vår fantastiska utsiktsplats.
Igår var planen att fotografera grodornas lek samt blåsippor under eftermiddagen för att sedan avsluta med djurfotografering på kvällen. Massor av rom i den lilla skogsgölen och inga grodor bland rommen visade tydligt att grodorna redan hade lekt klart. Blåsippor fanns det emellertid fortfarande kvar som blommade fint även om bökande vildsvin hade gjort sitt för att gömma undan dem bland fjolårsbladen på marken. Det var vindstilla och perfekta förutsättningar att fota sippor utan risk för rörelseoskärpa. Trots det valde jag en bild med blomman helt ur fokus till det här inlägget. Det var första gången i år makroobjektivet kom till användning för blomfotografering vilket var kul och inspirerande. Live view läget på kameran är en otroligt bra hjälp när man ska ställa skärpan mer exakt vid makrofoto.
På kvällen såg jag en hel del hjortar och vildsvin men djuren valde inte de vägar jag hade hoppats på och därför blev det inga bra bilder. Men nästa gång…
Ibland kan jag undra hur många bilder fotografer har tagit på vissa speciellt populära motiv om man skulle summera samtliga bilder tagna där. Skäktefallet vid foten av Halleberg, i närheten av Vargön, är just en sådan plats. Kan det vara tiotusen, hundratusen eller möjligen miljoner bilder tagna där? Jag har varit vid vattenfallet ett otal tillfällen men det var länge sedan nu jag var där senast och därför var det ett kärt återseende igår då det blev en kort tur dit direkt efter jobbet.
Hela dagen hade varit mulen men yr.no hade lovat sol en timme innan solen skulle gå ner. Det var fortfarande gråmulet när jag parkerade bilen inte långt från fallet. Efter ett klädombyte och en fin promenad var jag framme vid fallet. Blåsipporna blommade fortfarande och regnet dagen innan hade fyllt på fallet med vatten. Ännu hade inte solen visat sig och jag började tvivla så smått på yr. Men efter att jag fotograferat en liten stund var det precis som om yr viftade med en trollstav och vips sken solen på berget med fallet.
Dovviltet tar nu för sig av det nya spirande gräset precis som den här hjorten gör. Att ta en bild på en vild betande dovhjort tidigt på våren likt denna kan vara mycket tidskrävande. Ofta går hjortarna tillsammans i stora grupper. Vid det här tillfället var dovhjortarna cirka trettio stycken och det innebär sextio vakande ögon. Dessutom är det inte så länge sedan jakten avslutades vilket gör dem mer skygga än längre fram på året innan jakten åter tar sin början. Gruppen med hjortar höll till på en äng. Jag kunde från en granplantering ta bilder på håll och den bästa bilden tycker jag blev en med förgrund i form av en stenmur samt tre hjortar i linje. Helst hade jag velat få med mer av stenmuren men då hade inte hjorten längst bort i bild rymts inom bilden.
Solen var på väg ner och min tanke var att kanske hjortarna går mot den delen av ängen som sist är solbelyst. Dovviltet, precis som jag, är nämligen väldigt förtjusta i solens värme. Därför gjorde jag en kringgående rörelse. Ut ur granplanteringen med ännu mer barr i nacken än förut samt över ett berg för att komma till bortre sidan av ängen. Där fanns en brant i vilken jag kunde kamouflera mig och sedan sätta på mig mitt stenansikte för att smälta in i miljön så väl som möjligt. Sedan var det bara att vänta och hoppas på turen. Efter en halv timme såg det glädjande nog ut som om djuren var på väg åt mitt håll. Jag fick vänta ytterligare en timme innan de lååååååååååångsamt hade betat sig fram till mitt gömställe.
De senaste veckorna har jag spenderat tre hela dagar, då menar jag från morgon innan soluppgång ända tills solen gått ner, i dovviltets marker och att jag fick dessa bilder känns som en god utdelning. Även om djurfotografering är tidskrävande så spelar det inte så stor roll eftersom jag njuter av att vistas ute i naturen. Dessutom tar jag även landskapsbilder när jag fotar djur.
Helst ska det vara molnfritt, klar luft, mörkt och ingen måne när man fotograferar landskapsbilder för att få en fin stjärnhimmel som bakgrund. Vid detta tillfälle var det mycket klart men en måne någonstans mellan halv och full. Tack vare månljuset kunde jag gå omkring på klipporna utan tänd pannlampa eller ficklampa vilket var en mycket speciell känsla. Nackdelen med månljuset är att det lyser upp himlen och gör stjärnorna mindre synliga. Dessutom är det svårt att fotografera mot månen. När jag tog bilden hade jag månen snett bakom mig. Exponeringstiden är trettio sekunder vilket är i längsta laget men jag ville ha tillräckligt skärpedjup samt hinna belysa stora delar av motivet med en stark ficklampa. Annars vill jag helst ha en exponeringstid på högst femton sekunder för att stjärnorna ska se ut som punkter och inte som korta streck på himlen. Om man förstorar upp bilden kan man se att stjärnorna har rört sig. Efteråt ökade jag exponeringen i Camera Raw och gjorde bilden ljusare än hur det var i verkligheten.