Vandring i Dolomiterna – del 1

Nu ska jag skriva om en vandringsresa till Val Gardena i Italienska alperna, de så kallade Dolomiterna. Efter avklarat midsommarfirande åkte jag och min fru Sassa till Italien och gick en tur som kallas Val Gardena 2000. Siffran antyder att leden till övervägande delen går över 2000 meters höjd. Vi bodde på alpstationer, så kallade rifugi. Standarden varierade men var överlag bra. En skulle ha med sig eget sovlinne och inneskor. Det serverades mat och på vissa ställen fanns halvpension som innebar trerätters middag och frukost. I övrigt kunde en välja från middagsmeny. Antal bäddar per rum varierade från två till drygt tio bäddar. Vi hade bokat allt boende i förväg. Det krävde mycket tid men sedan var det skönt att bara koppla av och njuta av resan.

Jag kommer att skriva om vilka leder vi vandrade, ifall någon blir inspirerad och vill gå samma runda. Kartan som täcker hela vandringen heter Tabacco 05 (Val Gardena – Ale di Siusi Gröden – Seiseralm) och jag köpte den på kartbutiken.se

På  sidan www.valgardena.it hittade vi bra information om boende och transfer. Dessutom var det bra att kolla på flygplatsernas sidor samt hotels.com momondo.com m.m.

Resdag

Jag och min fru Sassa flög från Göteborg till München (ett bra alternativ är annars att flyga till Innsbruck). Därifrån åkte vi med Südtirol bus transfer via Innsbruck till Ortisei i Val Gardena. En timme försenade anlände vi till hotell Charlet Hartsman som hade stängt för kvällen men de hade lämnat nyckel åt oss i ett litet kassaskåp utanför entrén. Väl inne i vårt fina rum började vi fundera över hur mycket vi hade betalat för rummet eftersom det var mycket bättre än vi normalt brukar boka. Det visade sig att vi blivit uppgraderade vilket förklarade den höga standarden.

Vandringsdag 1 – Från Ortisei till Rifugio Firenze

Efter en fantastisk frukostbuffé vandrade vi på en nedlagd järnvägsbanvall in till Ortisei centrum och efter 15 minuter var vi framme vid kabintåget som skulle ta oss upp till Chalet Resciesa, på drygt 2000 meters höjd. När vi klivit ur tåget följde vi led 35 över ett öppet sluttande område med ängsmarker. Solen sken och många turister hade precis som vi tagit kabintåget upp för att vandra. De flesta såg ut att gå dagsvandring. Kossor och hästar betade på ängarna.

Val GardenaVal GardenaVal Gardena

Framme vid Rifugio Brogles tog vi en kort rast innan vi skulle klättra upp 400 meter på led 6. I början växte det skog och i slutet av backen var det trädfritt samt ganska brant. På slutdelen, innan vi kom upp på toppen, bestod leden mestadels av berg och lösgrus. På ett par branta ställen hade vajrar monterats i berget att hålla sig i. Det var jobbigt, men inte särskilt svårt. Vi kände oss ovanligt flåsiga på grund av höjden.

Val Gardena
Snart framme vid det brantaste partiet innan vi nådde toppen.

En nästintill panikslagen kvinna hade svårt att ta sig ned på ett av de lodräta ställena och hennes tålmodige man hjälpte henne ned, en decimeter i taget. Efter oss kom ett par med en hund, en beagle. Vi ville se om hunden kunde ta sig upp själv. Först klättrade en i paret upp och sedan tog den andre tag i hundens sele och skickade upp den.

Val Gardena
Hunden fick åka med mänsklig hiss.

När vi kom upp till toppen av passet blev vi glatt överraskade vid åsynen av ett helt annat landskap än det månlandskap vi nyss hade lämnat bakom oss. Framför oss bredde en stor grönskande och böljande sluttning ut sig. Vi gick led 1 åt sydost, snett nedför sluttningen mot rifugio Firenze. Efter diverse pauser med landskaps- och blomfotografering kom vi fram till vårt boende.

Val Gardena

Val Gardena
Rifugio Firenze

Vi tog av oss kängorna, vilka en inte får gå inomhus med i en rifugio. En kom direkt in i baren och där satt ett gäng och tittade på VM i fotboll. Det var tyskar och tyvärr såg de naturligtvis på sista gruppspelsmatchen mellan Tyskland och Sydkorea. Samtidigt gick den andra matchen i samma grupp mellan Sverige och Mexiko. Glädjande nog fanns det mobiltäckning och vi smög undan i ett hörn och lyssnade på radiosporten. Sverige vann med 3-0 och vid varje mål hoppade vi runt lite i vårt hörn. Tyskland förlorade med 0-2 och det var dystra miner framför tv:n. Sverige vann gruppen och Tyskland åkte överraskande ut ur VM. Trots vår segerglädje försökte vi ligga lite lågt under middagen. På kvällen fotade vi i närheten av Firenze och ljuset var verkligen fint. Vi hade eget rum och det ingick sängkläder samt handdukar vilket var lite lyxigt.

Val Gardena
Detaljer på ett litet hus vid rifugio Firenze

Val Gardena

Val Gardena
Berget Sassolungo

Vandringsdag 2 – Från Rifugio Firenze till Rifugio Puez

Firenze serverade en mycket bra frukost för att vara en rifugio. Efter maten packade vi ryggsäckarna och vandrade norrut på led 2-3.

Boendet och maten hade vi betalat kvällen innan eftersom vi ville betala med kort och mobiltäckningen var bättre på kvällen än på morgonen. Den unga kvinnan som tog betalt gick ut för att snabba på köpet.

Där led 2-3, efter ett tag, vände öster ut fanns ett område lämpligt för blomfotografering, en möjlighet som framför allt Sassa utnyttjade.

Val Gardena

Nu gick leden ännu mer uppför och snart fick vi se det första murmeldjuret. Denna gulliga art med sin rultande gång. Den påminner om ett litet gosedjur. Vi såg fler murmeldjur innan marken så småningom blev stenigare och mest liknade ett månlandskap. Leden delade sig och vi valde led 3A till vänster eftersom leden till höger innebar klättring enligt kartan. Men vi ändrade oss när vi såg att “vår” led gick upp för ett 100 meter lodrätt stup och vi vände för att ta den andra leden, nummer 2, istället.

Landskapet varierade stort, från gröna blomstrande alpängar till karga månlandskap.

Innan klättringen började rastade vi en stund och drack vatten samt åt lite nötter med russin. Tre andra vandrare vilade på samma ställe och vi pratade lite med dem. De kom från Sydafrika och hade varit i många av södra Afrikas viltrika nationalparker. Klättringen var ganska lätt tack vare vajrar. Sedan gick vi en bit på skrå innan vi vek av mot en lättvandrad platå. Ett fint regn föll över platån som betades av får och getter. Strax innan vi kom fram till rifugio Puez pausade vi och njöt av utsikten. Då kom ett par gående, de stannade till och frågade om vi var svenskar. Det visade sig vara de trevliga Växjövandrarna som vi skulle dela rum med på Puez och även längre fram på turen. På kvällen blev det blåsigt samt mulet och ett tråkigt fotoljus. Därför blev det ingen fotografering. Inne i Puez var det kyligt. Veden var nästan slut och den ransonerades tills nästa vedleverans. På natten hade jag på mig helt underställ, en långärmad funktionströja, en fleece och mössa. Dessutom två filtar.

Vandringsdag 3 – Från Rifugio Puez till Rifugio Boé

På morgonen vaknade jag tidigt och såg att det var fint ljus. Vi sov i ett rum för 12 personer och vi låg närmast dörren. En nackdel när alla ska gå förbi in och ut ur rummet men bra när en fotograf vill smyga ut tidigt och fota utan att störa övriga. Puez låg på kanten av en djup dal. På motstående sida låg solen på och jag fotade åt det hållet. När jag kände mig nöjd tog jag även några bilder på huset. Utanför betade en flock får och plötsligt kom en hund rusande ut från huset och började jaga fåren. Någon i personalen skulle röka och då passade hunden på. Det är tillåtet med hundar på vissa rifugi.

Val Gardena
Berget Sassolungo med en mössa av moln. Några dagar senare promenerade vi uppför det berget.
Val Gardena, rifugio Puez
Rifugio Puez

Dagens vandring såg tuff ut och det skulle visa sig vara den tuffaste på hela turen. Vi vandrade led 2 till passet Passo Gardena och därefter led 666 till rifugio Boé på Sella massivet. Första delen fram till Passo Gardena var lättvandrad på en vacker led, med få andra vandrare till en början och många när vi kom nära passet. Det var en stigning på cirka 100 meter vid Forc. De Crespeina. Efter stigningen gick det nedför och där mötte vi ett gäng mountainbikecyklister som bar cyklarna uppför till Forc. De Crespeina.

Leden gick sedan på skrå mot Forc. Cier, ett område med taggiga berg.

Val Gardena

På väg ned mot passet ökade vrålet succesivt från alla motorcyklister som upplevde naturen på sitt vis och bidrog med en kraftig ljudförorening.

Val Gardena
Passo Gardena. Vi gick ned till hotellen i höger bildkant och sedan snett uppåt till vänster en bit innan leden därefter gick rakt uppför berget. På håll såg det omöjligt ut. Men vi kom så småningom upp till toppen av berget.

Nere i passet fanns hotell och restauranger. Vi passade (haha) på att köpa vatten och gå på toa innan vi påbörjade en stigning på 750 meter upp till rifugio Boé. Först gick leden snett uppåt och sedan sicksackade den in i en brant dal. Sista biten bestod av en lång klättring med hjälp av vajrar där det förutom god benstyrka var bra att vara armstark i förhållande till sin kroppsvikt. Till en början var underlaget löst grus och lösa stenar och i slutet berg. Jag var tvungen att har kameran i ryggsäcken när jag klättrade och därför tog jag inga bilder under själva klättringen.

Val Gardena

Det kändes skönt när klättringen var avklarad även om vi visste att det skulle bli ytterligare en klättring innan vi kom fram till rifugio Boé. Vi kom så upp till rifugio F. Cavazza på 2585 m.ö.h. Där åt vi mat innan vi fortsatte led 666. Den andra klättringen gick också bra och efter den gick vi på snö vissa sträckor innan vi nådde en karg högslätt.

Där hade vi följde med en yngre och en äldre man som hade bott i samma rum som vi den föregående natten. Den äldre mannen vandrade från München till Venedig och på högslätten passerade han den högsta punkten på sin långa vandring.

Mannen i mitten hade kommit upp på den högsta delen av sin vandring mellan München och Venedig. 2912 m.ö.h.
På den karga högslätten växte enstaka färggranna växter.
Det var mycket svårare att gå nedför än uppför på underlag som snö eller löst grus.
Val Gardena
Innan vi kom fram till Boé njöt vi en stund av utsikten över Val de Mesdi.

På Boé fick vi ett eget rum med fyra bäddar. Maten var bra, det fanns bland annat ett gott grönsaksbord med färska grönsaker. Det var lite oväntat eftersom det inte fanns någon lift eller väg till rifugion. Det fanns inte dusch, endast handfat och kallt rinnande vatten. Det var dessutom enda stället på vår tur där vi inte kunde dricka kranvattnet. Vi spenderade en rejäl summa euro på vatten på grund av detta.

Dag 4 – Dagstur i området kring rifugio Boé

Vi skulle bo två nätter på Boé och dag fyra var tänkt som en vilodag. Vi hade planerat gå en runda via rifugio Fassa led 638 och rifugio Forc. del Pordoi led 627, vilket vi även genomförde. Det var en kort tur men vi hade inte kollat så noga och det visade sig att Fassa låg högst upp på bergsmassivet på 3152 m.ö.h. Så blev det med den vilodagen. Men turen var jättefin, vädret helt fantastiskt och det var skönt att gå med lätta ryggsäckar.

Jag inledde dagen med fotografering tidigt på morgonen. Det var härligt att uppleva bergen helt själv och dessutom var ljuset fint. Efteråt sov jag en stund innan det var dags för frukost.

Val Gardena
Rifigio Boé med Piz Boé i bakgrunden.

Val Gardena

Val Gardena
Jag hittade många fina mönster i snöfälten.

Efter frukosten gick vi upp till toppen Piz Boé, 3152 m.ö.h.

Strax nedanför toppen Piz Boé fanns det vajrar att hålla sig i. Därifrån kunde vi se ner på vårt boende, rifugio Boé.
På toppen.

Högst upp låg den lilla rifugio Fassa. Där hade det varit häftigt att bo vid vackert väder. Vi var inte ensamma på toppen. Det var helg och många vandrare hade tagit en lift upp på andra sidan av bergsmassivet och sedan vandrat till Fassa. Vi åt mat på restaurangen som fick sina varor uppflugna med helikopter.

Val Gardena
Rifugio Fassa

 Val Gardena

Efter maten besökte jag en av de mest spektakulära toaletter jag sett hittills.
Val Gardena
Toalett med utsikt.

När toabesöket var avklarat gick vi ned för berget mot rifugio Forc. del Pordoi. Vi mötte många vandrare och vid de brantaste passagerna var det köbildning. Vi hamnade efter en skolklass och det tog tid när alla elever skulle klättra ned. Vid  rifugio Forc. del Pordoi vilade vi en stund innan vi vände åter utmed led 627 mot Boé. Vi hann hälsa på rifugio-grisen under pausen.

Smart med en gris som kunde ta hand om rester från restaurangen.

Halvvägs till Boé mötte vi en stor grupp vandrare. Det var bara att sitta ned och vila tills de passerat.

Val Gardena

När vi kom åter till Boé hade vi fått sällskap i vårt rum av det trevliga Växjövandrarna.

 

Huggorm

Den senaste tiden har jag fotograferat huggorm vid några tillfällen. Nu när temperaturen stiger blir det svårare och svårare. Ormarna är alltid skygga men när de dessutom är ordentligt uppvärmda ringlar de snabbt in i skydd även om jag närmar mig väldigt sakta och försiktigt. Här kommer en del bilder tagna de senaste veckorna. Totalt har jag sett sex olika individer. Dessa bilder är på de tre bästa modellerna.

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

huggorm vipera berus

 

Huggorm, nu är våren här!

Nätterna är kalla, isen ligger tjock på sjöarna och det finns en hel del snö kvar i skogen här i mellersta Bohuslän. Men solen värmer bort snön på sydsluttningar och där kan ett fint vårtecken visa sig när solen är framme. Idag var det soligt på förmiddagen och jag hade turen att få se min första huggorm för i år. Den hade redan sett mig trots att jag fick syn på den fem meter bort i en gles ung björkskog. Försiktigt gick jag fram och tog några bilder när ormen låg vid en snöfläck.

huggorm vipera berus

Sedan ringlade den in i bland gammal ljung intill en stubbe och försvann. Då var det bara att vänta. Efter cirka tio minuter dök den upp på andra sidan ljungen intill stubben.

huggorm vipera berus

Sakta och försiktigt satte jag mig på huk och tog bilder från sidan.

huggorm vipera berus

Nu är våren här. Även om vissa personer inte skulle hålla med om det.

Fjällräv i Dovrefjäll

På årets sista dag handlar mitt inlägg om fjällräv. Mina två tidigare inlägg från höstresan till Dovrefjäll i Norge handlade om älg och myskoxe. En stor och oväntad bonus på resan var ett möte med fjällrävungar. Under mina vandringar i svenska fjällvärlden har det alltid varit en dröm att få se fjällräv samt fjälluggla men den drömmen hade hittills inte gått i uppfyllelse.

Fjället är stort och rävarna små men en av dagarna bestämde jag mig ändå för att göra ett försök. Jag hade två områden att välja på där jag av olika anledningar visste att det kunde hålla till fjällräv. Till sist bestämde jag mig för ett flackt område som låg cirka två timmars vandring från närmsta väg. I början gick jag sakta på grund av en tät dimma. Sikten var kortare än femtio meter och jag använde mitt kompasshus för att klara hålla riktningen i det flacka landskapet. Efter drygt en halvtimme började dimman lätta och det blev mycket enklare med orienteringen. På en slänt långt framför mig gick en grupp myskoxar. Jag gick mot myskoxarna och tänkte att det kan åtminstone bli bilder på myskoxar. När jag hade avverkat halva avståndet till djuren fick jag syn på en svart sak som inte passade in i naturen. Det var en slags matningsanordning för fjällräv vilket jag hade sett på bild. När jag tittade på matningsgrejen såg jag en liten mörk prick röra sig en bit därifrån och förstod genast vad det var. Jag hade sett min första fjällräv. Det visade sig vara tre prickar som höll till på en liten höjd cirka hundra meter från matningsplatsen. Jag gjorde upp en plan och den gick ut på att gå sakta i en halvcirkel till andra delen av höjden i förhållande till var rävarna höll hus. Rävarna borde vara orädda och förhoppningsvis även lite nyfikna.

Framme vid höjden lade jag mig ned och väntade. Efter fem minuter anade jag en rörelse ganska nära mig. En av rävarna kom och kollade in mig. Först såg jag bara öronen, efter en stund ögonen och en nos.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Det var en fin nyfiken unge. Den skällde några gånger vilket lät som en varning och att den ville tala om för mig att den hade koll på mig.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Den verkade snart inse att jag inte utgjorde någon fara. Jag höll mig stilla och tog bilder.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Efter ett tag lade den sig ned och sov.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Den väcktes av röster som kom bakom mig. När jag vände mig om såg jag två fotografer stå och diskutera en bit bort. Konstigt nog travade de fram till mig och rävungen stack givetvis iväg. Ganska irriterad talade jag om för dem att jag inte tyckte om att de skrämde iväg ungen. De berättade då att de kände till många gryt och att de varit på denna plats tidigare på sommaren. Då fanns här sju ungar och de hade kommit fram till de två fotograferna. Efter vår pratstund gick det äldre norska paret en bit bort och fikade. Jag passade också på att käka. Sedan började de röra sig runt kullen och hela tiden oroade de rävungarna. Jag förvånades över hur dumt de bar sig åt och troligtvis fick de inga bilder. Som tur var gick de därifrån efter någon timme, antagligen till ett annat gryt.

Jag passade på att flytta till en ny plats på höjden och vänta där. Två rävar dök upp men de sov mesta delen av tiden. Vid ett tillfälle kom ett militärfordon körande på fjället och då kollade ungarna in fordonet. Vädret var behagligt och jag vilade en stund medan rävarna sov. Sedan började de leka med varandra vilket jag hade hoppats på. Leken pågick i tio minuter och jag fick några bilder. Sedan var jag nöjd med en fantastisk naturupplevelse och började min vandring tillbaka.

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Fjällräv Vulpes lagopus Dovrefjäll Norge

 

Gott Nytt Fotoår!

May the light be with You!

 

 

Vildsvin

Jag smög fram genom en granplantering, utmed en äng. Strax innan ängen var slut tog ett smalt hygge vid. I skogen på andra sidan det smala hygget betade några dovhjortar. Jag lade mig på knä mellan två granar och hoppades på att någon hjort skulle komma fram på ett fint ställe där det var en öppning bland träden. Djuren hade ingen brådska. Medan jag väntade hördes vid flera tillfällen skrik från vildsvin, en bit längre bort i skogen, till höger om hjortarna. Kanske fanns det en sugga där som uppvaktades av galtar. Ljuden lät som skrik vid slagsmål. Jag såg hjortarna skymta bland träden då och då. Plötsligt dök en vildsvinsgalt upp i ängskanten. Den gick mot mig och jag tog bilder. I ögonvrån skymtade jag fler djur och det visade sig vara två galtar till. Alla tre travade ut på hygget och mot mig. När de kommit halvvägs hörde de ljudet från slutaren och stannade upp. Efter en liten stund bestämde de sig för att ljudet var något lurt och gick tillbaka till skogen de kommit ut från och försvann. Det blev inga bilder på hjortarna men det var en fantastisk upplevelse när tre ganska stora vildsvin kom nära och jag dessutom kunde ta några bilder.

Vildsvin Wild boar

 

Vildsvin Wild boar

 

Brunråtta

I helgen som gick besökte min fru och jag vår äldsta dotter i Stockholm. Dottern spelar handboll och det var en hemmamatch på söndagen vilken vi tittade på. På lördagen såg vi Cirque de Soleil i Globen och det var en kul upplevelse. Allt detta till trots så var det egentliga och hemliga uppdraget med resan att fotografera brunråtta. Jag gick till en sjö där jag såg råttor förra vintern vid en fågelmatning. Jag hade mina aningar om att det skulle bli lite svårt eftersom den riktiga matningssäsongen inte kommit igång än. Det visade sig vara riktigt. Inga råttor syntes, bara en massa fåglar. Träffade en trevlig fågelfotograf och vi pratade att tag. När jag gett upp och skulle packa ner min kamera för att lämna sjön dök det hux flux upp en liten fin brunråtta.

brunråtta brown rat

Den tyckte om brödet jag hade hittat i min dotters frys. Tack vare det kunde jag behålla den inom fotoavstånd en längre tid. Ibland försökte gräsänder ta råttans bröd och jag var tvungen att försiktigt mota bort dem.

brunråtta brown rat

Både änder och gäss visade upp ett dåligt uppförande gentemot råttan. De väste mot den och försökte skrämma bort den.

brunråtta brown rat

Råttans luktsinne imponerade mycket. Den såg ut som en liten sökande robot när den letade upp de små brödbitarna bland höstlöven.

brunråtta brown rat

 

brunråtta brown rat

Jag besökte samma råtta vid tre tillfällen under helgen och vid varje tillfälle lärde jag mig lite till om dess vanor samt hur jag skulle gå tillväga. Som med de flesta djur gällde det att röra sig lugnt och försiktigt. Då blev den inte oroad. Ofta kom den bara några decimeter från fronten på objektivet och därmed innanför objektivets närgräns.

brunråtta brown rat

Brunråttan får vanligen 6-8 ungar per kull. En honråtta föder upp till fem kullar per år. Den årliga dödligheten beräknas vara 95 procent.

brunråtta brown rat

Brunråttor kan framkalla ultraljudsläten.

brunråtta brown rat

Brunråtta är en invasiv art det vill säga den hör inte till vår fauna från början. Ursprungligen förekom den i sydöstra Sibirien, nordöstra Kina och delar av Japan men människan har spridit arten över stora delar av världen.

brunråtta brown rat

Brunråttans smittspridning i städer direkt till människor är ett ogrundat påstående. Den sprider däremot sjukdomar till husdjur och därigenom till människan.

brunråtta brown rat

Det var en jättefin naturupplevelse att fotografera och se denna brunråtta på nära håll.

 

Myskoxar i Dovrefjäll

Innan jag besökte Dovrefjäll i Norge hade jag inte sett myskoxe. I mitt tidigare inlägg om Dovrefjäll beskrev jag mina försök att fotografera älg i Fokstumyra och eftersom det var ganska svårt blev det desto mer bilder på myskoxar. Det är svårt med en ny art som en inte känner till beteendet hos. Myskoxen är omskriven som farlig och oberäknelig. Därför var jag extra försiktig till en början. Myskoxarna jagas inte på Dovrefjäll och är tämligen orädda för människor. En ska ha respekt för alla djur och speciellt orädda djur, samtidigt är det underbart att kunna studera och fotografera dessa djur som får leva ett naturligt liv.

Jag tog första bussen från Hjerkinn upp till fjällstationen Snöheim och i början såg vi flera myskoxar. Busschauffören stannade och vi kunde se en del av djuren på nära håll. Däremot syntes inga myskoxar till i området närmast Snöheim. Sjön vid stationen låg spegelblank och jag började med lite landskapsfotografering. En fin öring simmade iväg från forsnacken vid utloppet i sjön. En del av sjön täcktes av en tunn isskorpa.

Snöhätta Snöhetta Dovre Dovrefjäll Dovrefjell

Jag började gå en annan väg tillbaka mot Hjerkinn. Efter fyra kilometer nådde jag ett flackt område. Till höger om vägen gick en flock oxar och till vänster låg en annan flock och vilade. Jag gick åt vänster, mot en liten kulle som låg ungefär en halv kilometer från den vilande gruppen. Vädret var behagligt, solen värmde och nästan ingen vind. I skydd av kullen kunde jag se flocken och ytterligare två djur som vilade ett hundratal meter från flocken. Efter en stund upptäckte jag tre djur som kom ner för en sluttning på andra sidan om mig. Också de var långt borta. Snart dök även ett ensamt djur upp mellan de båda flockarna.

Jag lagade till min avancerade lunch, en frystorkad maträtt. Tillagningen bestod i att tillsätta varmt vatten, röra om i påsen och vänta tio minuter. Jag hoppades att några djur så småningom skulle passera min kulle. När den perfekt tillagade maten var uppäten vilade gruppen fortfarande. De tre andra djuren gick åt fel håll. Dags för lite Ruzzle-spel på mobilen.

Så äntligen började gruppen röra på sig. Det var kor med kalvar och en stor hane. De två myskoxarna reste sig också, det var en hona och en hane. Jag gissade att honan egentligen tillhörde flocken och var barn till hanen i gruppen samt att hon därför uppvaktades av en annan hane. Denne hane var säkert inte välkommen i flocken och därför höll de två sig hela tiden en bit efter de andra. Det ensamma djuret var också en hane och även han var förmodligen kär i honan. Han följde de två på behörigt avstånd. Tyvärr gick inte flocken mot min kulle och därför fortsatte jag min vandring efter att ha tagit några bilder på de två myskoxarna i deras härliga fjällmiljö.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den andra flocken till höger om mig hade nu vandrat en bra bit bortåt upp på en höjd. Jag fortsatte min promenad mot Hjerkinn. Bortom ett berg som kallas Haukberget låg två myskoxar och vilade sig. Jag ändrade min kurs mot djuren. Dessa började röra sig och jag försökte placera mig så att de med lite tur skulle kunna gå snett mot mig. Det lyckades ganska väl och resulterade i ett antal bilder.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Sedan ändrade de kurs mot Haukberget. Jag gjorde en kringgående rörelse mot andra sidan berget. Där stod en stor grävmaskin med en stor skopa. Grävmaskinen användes för att återställa området från ett militärt övningsfält till ett mer naturligt opåverkat område. Jag ställde mig bakom skopan och hoppades på att myskoxarna skulle hålla kursen och då komma mot mig. Här kunde de få komma på några meters håll. En halvtimme passerade. Inga djur i sikte. Ingen tur den här gången.

Ganska nöjd trots allt, fortsatte jag mot Hjerkinn igen. På avstånd syntes bussen på väg från Snöheim mot Hjerkinn. Den stannade till en stund vilket antagligen innebar myskoxe. Jag styrde kosan åt det hållet. Väl framme vid platsen fick jag snart syn på en ensam oxe. Nu provade jag att gå närmre än tidigare. Lade mig ned på knä och väntade. Myskoxen betade skymd av ett videsnår.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Efter cirka tio minuter gick den lite åt mitt håll och jag såg tydligt när den fick syn på mig. Den blängde en stund och gav sedan ifrån sig ett frustande och hostande läte. Jag tänkte att den var osäker på vad jag var för något eller helt enkelt inte gillade mig. Därför ställde jag mig upp för att tydligt visa att jag var en människa och backade fem steg för att även visa den att jag inte var fientligt inställd. Efter det ignorerade den mig helt och betade obekymrat vidare. Jag följde den ett bra tag och tog många bilder.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Ljuset avtog mer och mer och jag “tackade” för mig. Väl tillbaka vid bilen var det ganska mörkt och min kropp kändes väldigt mör. Kroppen märkte av att jag hade travat runt med en tiokilos ryggsäck samt ett stativ med ett 500 mm tele över axeln. Med diverse avstickare blev det en tur på cirka femton kilometer.

Två dagar senare tog jag bussen till Snöheim igen. Tänkte leta efter fjällräv vilket kändes som ett omöjligt uppdrag. Återkommer till det. Jag var ende passageraren och det var lyxigt med en privatchaufför i en stor buss. Halvvägs gick en ensam myskoxe alldeles intill vägen. Det är inte tillåtet att släppa ut passagerare på vägen till Snöheim annars hade det varit perfekt om jag hade fått gå ut och ta bilder. Busschauffören stannade bussen och vi tittade på oxen. Den vänlige chauffören öppnade så sin sidoruta och jag hängde över honom och fotade genom den öppna rutan.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

En av dagarna visade väderleksprognosen på regn hela morgonen nästkommande dag. Då passade det perfekt med en välgörande sovmorgon. När jag vaknade verkade det ovanligt ljust i min hytte. Det hade kommit snö istället. Snön försvann vid hytten under eftermiddagen men högre upp låg den kvar längre.

Dovrefjäll Dovrefjell Norge

Långa perioder är stora områden mellan Hjerkinn och Snöheim avspärrade under vardagar eftersom militären håller på och återställer området. En kan gå en bit på vägen tills det står en bom med vakter. På vägen dit stannade en militärbil och befälet undrade om jag kände till detta och han berättade att det skulle sprängas idag. När jag fick syn på vakternas vagn såg jag även en myskoxe som gick på vänster sida om vägen.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Myskoxen skulle korsa vägen. På andra sidan vägen satt ett norskt par med en hund och fikade. Vakterna kom ut ur sin vagn och skrek på paret för att uppmärksamma dem på djuret vilket var på väg rakt mot dem. Paret med hunden flyttade sig och när jag fotat klart pratade jag med dem ett tag. De hade talat med vakterna som sagt att efter sprängningen var det ok att gå vidare på vägen.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När vakterna lite senare såg ut att ge sig av frågade jag dem om sprängningen var klar och om det var tillåtet att gå vidare. Det svarade “ja, om jag bara gick”. Hur skulle jag kunna göra annat än gå? Trodde de möjligtvis att det fanns en bil eller cykel nedstoppad i min ryggsäck? Jag frågade inte utan gick vidare på vägen. Efter ett tag hördes en hög explosion och en rökpelare likt en svamp steg upp. Det small cirka fyra-fem hundra meter till höger om vägen. Vakterna måste ha varit väldigt hungriga eller nåt liknande och haft bråttom iväg då det var långt över lunchtid.

Längre fram på dagen syntes en grupp vilande myskoxar på långt håll i kikaren. Det tog lång tid att gå dit, en bred bäck skulle passeras på vägen och det blev till att hoppa på stenar.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När jag kom ganska nära gick jag upp på en liten höjd och visade mig. Det var två kor med varsin kalv. De reste sig upp och studerade mig lite skeptiskt.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När de insett att det bara var en svensk fotograf från Uddevalla lade de sig ned och idisslade. Nu började en lååång väntan.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Min väntan belönades till slut när den minsta kalven reste sig upp, då gjorde även de andra det och började beta.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den lilla kalven såg överviktig ut och gick som om den var sjuk. Det var första gången jag sett en så liten kalv och därför fanns inget att relatera till. Alla små kalvar kanske är så kraftiga?

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Först bestod maten av i huvudsak vide vilket repades av från buskarna.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Sedan åt de fröställningarna på högt gräs med stor förtjusning.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den lilla kalven var slö och låg ned medan de andra åt. Den låg mellan mig och de andra djuren. Ett par gånger kom en av korna och kollade till den.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

På vägen till bilen låg en slaktad vildren intill en bäck. Det ska finnas ganska många vildrenar i Dovrefjäll. Men eftersom de jagas är de dock mycket rädda för människor och jag såg inte en enda levande vildren på hela veckan.

VIldren Dovrefjäll Dovrefjell

 

Sista dagen på myskoxe-fjället åkte jag till Grönbacken. Det ligger cirka tio kilometer norr on Hjerkinn. Där startade en led vid namn myskoxeleden, vilket lät lovande. Under de två första kilometrarna gick leden svagt uppför. När leden delade sig tog jag av åt norr och gick över en bäck på en bro. Strax fick jag syn på en flock långt bort i väster, dock inte myskoxar, utan en flock människor. Det var drygt femtio ripjägare med hundar som hade en fågelhund-tävling i nationalparken. Konstigt ställe att arrangera en sådan tävling på även om det inte skedde någon jakt. Längre norrut syntes ytterligare en grupp människor. Dessa hade kameror och verkade leta myskoxar. Till en början var de samlade men så småningom spred de ut sig på fjället. Det såg ut som om de letade åt olika håll utan att hitta något. Dit var det alltså ingen idé att gå och till jägarna hade jag ingen lust att gå heller. Därför fotograferade jag fjällbjörk istället. På väg mot bilen mötte jag två fotografer från Göteborg, Gustav och Mats. De hade träffat några som berättat om en gammal trött och “halvdöd” myskoxe vilken skulle befinna sig söder om oss. Efter en stund fick vi syn på den och placerade oss på en liten avsats i höjd med oxen. Den idisslade och vilade.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Mats och Gustav var nöjda efter ett tag och började tala om öl. Jag hade ingen öl i hyttan och kunde lika gärna stanna kvar en stund till. Fem minuter senare slutade myskoxen idissla vilket var ett gott tecken. Efter ytterligare fem minuter reste den sig upp.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Myskoxe Dovrefjäll Norge

 

Det var fantastiskt kul att fotografera dessa fascinerande och orädda myskoxar. Tänk om det hade funnits områden i Sverige där inga vilda djur får dödas för nöjes skull. Vad jag vet finns inget sådant område i Sverige där det inte är tillåtet att jaga något vilt djur överhuvudtaget. Vilket uppsving för turismen det skulle bli och massor av arbetstillfällen skulle skapas. Istället måste naturintresserade svenskar åka ganska långt för att få uppleva något sådant. Vår naturvård när det avser vilda djur är under all kritik. Något enda stort område, till exempel en stor nationalpark, skulle väl kunna undantas helt från jakt. Det vore väl inte helt orimligt.

 

 

 

Utställning “Konst i Naturen Mk II”

Min utställning “Konst i Naturen Mk II” går att se på två ställen just nu.

Den hänger på VANN Spa ( vann.se ) som ligger 23 km nordost om Lysekil. Där kommer den att hänga minst fem månader från nu.

Den hänger även på Uddevalla Stadsbibliotek i galleri VITT Brus fram till och med 11:e november.

Tack till alla som vill titta på mina bilder!

Älgar i Dovrefjäll

Vecka 38 spenderade jag i Dovrefjäll i Norge. Min främsta anledning till resan var att försöka fotografera älgar i naturreservatet Fokstumyra och allra helst någon fin älgtjur. Det visade sig vara svårare än jag hade räknat med. Fokstumyra är ett populärt område för fågelskådare under vår och sommar vilket borde göra att älgarna ser många människor och därför inte skulle vara så rädda. Första kvällen stötte jag på en älgko med kalv som var orädda och tänkte att det här blir ju lätt att få bilder på älg. Kon och kalven gick intill väg E6 som genomkorsar området. Många bilar stannade och ett flertal fotografer stod utanför bilarna och fotograferade djuren.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Det skulle dock visa sig att alla andra älgar jag skulle komma i kontakt med senare under veckan var minst lika rädda som de är i mina hemtrakter.

Nästa morgon såg jag tidigt tre älgar som betade i ett kärr ungefär femtio meter från vägen. En bit längre fram fanns det en bra plats att ställa bilen på. Sedan gick jag tillbaka på vägen och smög i skydd av en björkridå mot älgarna utan att de fick syn på mig.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

Tyvärr dröjde det inte länge innan det stannade två bilar på vägen och ut kom två fotografer som ställde sig helt öppet på vägen. Älgarna såg dem såklart och sprang omedelbart in i skogen. Där försvann den fina möjligheten till fler bilder.

Från E6:an såg jag älgar så gott som varje morgon och kväll när jag körde där men det var höga vägkanter vilket gjorde det omöjligt att stanna vid sidan om vägen. Jag var tvungen att finna en avfart för att parkera bilen vilken kunde ligga kilometrar bort. Att stanna på vägen som var en åttioväg med mycket trafik hade varit för farligt och mycket olämpligt. Därför parkerade jag oftast bilen och vandrade runt i naturreservatet vilket är en större naturupplevelse men kanske inte lika effektivt. Det finns en trevlig led i reservatet som är cirka sex till sju kilometer lång. När jag kommit över på andra sidan myren såg jag några älgar på den sidan där leden startade. Tusan också, om jag hade gått leden åt andra hållet hade jag kommit perfekt och fått en möjlighet till bra bilder. I kikaren syntes att en av älgarna var en fin tjur. Då var det bara och gå hela vägen tillbaka och hoppas djuren skulle stanna kvar. Efter en promenad på tre kilometer var jag tillbaka men ingen älg syntes till. Så småningom visade det sig att de hade gått ut till mitten av myren. På håll blev det några bilder på tjuren. Den hade väldigt ojämna horn, en stor skovel med åtta taggar på ena sidan och ett stånghorn med fem taggar på den andra. När den upptäckte mig gick den bortåt på myren och de andra fem älgarna följde efter. Därefter försvann de in i skogen.

Älg, Dovre, Norge

Älg, Dovre, Norge

En annan morgon studerade jag en ensam ko samt en ko med kalv från ett fågeltorn. De betade ganska långt bort och det var ingen idé att försöka smyga sig på dem då terrängen är mycket öppen. Istället hoppades jag på att de skulle komma närmare tornet. Tyvärr gick de åt ett annat håll och jag fick nöja mig med bilder på avstånd med älgarna i en fin miljö.

Älg, Dovre, NorgeÄlg, Dovre, NorgeEftersom det var mycket svårare med älgfotografering än jag hade trott lade jag ner mer tid på myskoxar och landskap istället. Dessutom hade jag turen att få se fjällräv vilket var en stor och oväntad bonus. Återkommer till det i framtida inlägg. Missa inte detta!

La Gomera Dag 8 – 9

Dag 8

Denna dag hade vi sovmorgon och spenderade förmiddagen vid poolen. På eftermiddagen vandrade vi en kort tur upp på en speciell klippa, La Fortaleza. Det såg brant och besvärligt ut nerifrån byn Pavon. Visst var det brant men det fanns fina trappsteg att sätta fötterna på.

La Gomera, La Fortaleza

La Gomera, View from La Fortaleza
Utsikt från La Fortaleza

Uppe på klippan blåste en hård vind. Vi gick tvärs över klippan i riktning mot havet. Den utgjordes av en stor platå på toppen. På andra sidan platån beundrade vi utsikten. Skuggor från moln for över havet. Därefter tog vi nästan samma väg tillbaka till stigen som vi kommit upp på.

La Gomera, La Fortaleza

Dag 9

Vi parkerade som första bil vid en trevägskorsning mitt på ön. Innan vi klev ur bilen tittade vi en stund på kartan. Då kom en bofink och satte sig vid ena sidorutan och började picka på backspegeln. Den såg sin egen spegelbild och trodde det var en rival. Det var precis som om den bara väntat på en bil med en konkurrent. Småfåglar är verkligen ointelligenta.

Till en början vandrade vi genom den eldhärjade skogen parallellt med vägen till San Sebastian. Dimman svepte in toppen av ön som så ofta. Efter drygt en halv kilometer vek vi av nittio grader mot syd på PR LG 15. När dimman började lätta framträdde en dramatisk dal med den mäktiga klippan Roque de Agando på andra sidan. Vi fortsatte söderut till byn Imada där vi utgick ifrån dag 7.

La Gomera

Från Imada var tanken att gå norrut mot väg GM-3 men kartan stämde inte riktigt där, vilket jag för övrigt kunde konstatera på flera andra ställen. Istället hamnade vi längre västerut på GM-3. Nu blev det bra ändå. Där låg en kyrka, Ermita del Buen Paso, med en perfekt bänk att rasta och fika på. Från kyrkan hittade vi en fin liten stig som ledde till byn Igualero. Först var den väldigt brant och sedan ledde den oss över ett flackt öppet område. Omkring Igualero växer massor av blommor och där fanns även ett blått hus.

La Gomera

La Gomera, Igualero
Igualero

Tillbaka vid bilen syntes tydliga spår från bofinken. Den hade bajsat och spridit ut bajset med vingarna nedanför sidorutorna bakom backspeglarna. Spår fanns även på andra bilar och jag tyckte verkligen synd om fågeln som slösat så mycket energi på ingenting.