Den trettonde juli skulle det vara en så kallad supermåne. Då skulle månen se extra stor ut när den gick upp. På kvällen åkte jag till ett högt beläget område och tänkte att därifrån skulle jag förhoppningsvis se månen. Jag hade koll på när den skulle gå upp och i vilken riktning. Men då jag försökte kolla upp riktningen med min mobil fick jag inte appen med kompass att fungera. Jag hade en känsla för riktningen och ställde mig på en stor äng för att invänta månen. En bit bort låg det ett ensamt hus med en upplyst förstuga. Det spelades mycket hög musik i stugan. Det var en jobbig och intensiv jazzmusik på piano som välde ut över nejden. Jag kunde skymta en person i ljuset och eftersom jag inte kan njuta av den typen av musik såg jag framför mig hur haschröken låg tät i förstugan. För att gilla en sådan jobbig musik måste man väl vara drogpåverkad, tänkte jag.
Hur gick det då med månen? Det gick inte alls bra. Den hade gått upp åt ett helt annat håll och syntes inte för mig på grund av en skog som stod ivägen åt det hållet. Jag skulle ha tagit med en riktig kompass eller kollat upp riktningen på en karta i förväg. Men det blev ändå en speciell upplevelse att stå där i mörkret i den annars så tysta sommarkvällen och lyssna på en intensiv jazzmusik.